onsdag 18 oktober 2017

Förminskning ger svåra ärrbildningar. En del går upp lätt, och detta är mitt verktyg. Döm mig...






Vi var två människor som satt på Engelen kring 1999 - Kornhamnstorg 59B, Gamla stan och drack upp en död mans pengar. Den kränkning jag fick då har jag kämpat med i snart 20 år. Ångest.

Vi hade bägge stabila förhållanden med barn hemma.

Men så kom det sig att två vackra damer satte sig vid bordet helt intill. Den ena med röda lackskor. Förmodligen vaknar något i oss med den dödes pengar. En liktå kanske. Hur människa nummer ett av oss gick igång vet jag inte. Men nått hände. Damerna beställde och frågade nyfiket vad vi var för ena – vad vi sysslade med. Om vi säger att jag var människa två så höll jag tyst, Människa ett gjorde sitt jobb och liv intressant. Själv var jag tyst i det längsta för att jag visste att det skulle kunde hända nått hemskt.

- Men kom igen nu, sa den i de röda lackskorna.

- Jo, ja, skriver böcker. Jag är författare.

Ett garv mellan Engelens väggar.

En del mängd öl hade runnit ner i människa ett och två. Damerna tycktes nyktra.

- Oohh, spännande , sa Damerna i kör.

Och jag såg alla kommande följdfrågorna dra förbi som snälla rälsbussar i deras ögon.

Äääähhhh, säger människa nummer ett. Det är ju bara såna där barnböcker. Det är pedofilvarning. Barnböcker - att hålla på med sånt. Klar pedovarning.

 Mycket kunde jag ta men detta..... Jag gick.

Stor förminskning. Den största. Livsglädjetömmande anklagelsen. Jag hade lagt mitt liv i detta. Pedofilvarning för att förminska mig för damerna var ju inte direkt en recension.


Där någonstans gick något viktigt sönder i mig. Ja la ner ett tag. Om nu människa som sa detta - vore en annan än den det nu är – hade jag tagit 7- 11 år.

Stolt, stark, ära – man kämpar med självförtroende och framför allt självkänsla. Det här var toppen av förminskning och kräkning.

Jag hade kämpat på med mina böcker – både barn och ungdomsböcker. Jag tyckte om genren. Det gick att ta ut svängar, pröva ovanliga grepp i dramaturgin, gestaltning, vändningen. Pay och pay off. Jag kom med i Barnboksakademin på stol 11.

Jag läste allt jag kom över om dramaturgi. Jag fick också en bra summa från filminstitutet att göra filmmanus. Detta var mitt liv. Men i drygt 20 år har jag inte kunna bearbetat denna kränkning. Det blev inget filminstitut. Det blev inte mycket mer. Jag ledsnade över värderingen jag fått. Jag hade skrivit för 6 till 17 åringar. Jag var i skolor runt hela landet och pratade i 2000 timmar. Därför hade jag aldrig ork till att prata i fiskeklubbar, mässor, mm. Jag hade varit stolt tills den dagen vi drack upp den dödes pengar. Människa ett var det i universum som jag ville imponera mest på.

Efter det blev det inte samma sak. Stoltheten försvann – lusten. Jag gav allt i boken Isdraken. Det var slut sen. Att jag skrev i barn/ungdoms genren berodde på en svår uppväckts där pappa skulle skjuta mamma med studsaren eller haglet... Julafton... Han jagade ner oss i källaren. Jag täckte mamma för skott. ……………….Sen kom jag inte ihåg något på ett halvt år. Där stannade jag också upp. Blev aldrig med är 8-10 år. Jag fastnade och blev bra på det jag gjorde. Hade ju liksom åldern inne. Ständigt 8 år.

Pedofil och en näve av en död mans pengar på Engelen och några fagra damer.

Den ditintills stolta författaren. Dubbelpiano i huvudet. Råttgift i hjärtat.

Innan stolt och oslagbar. Man står rycken så gott det går.

Jag är van med förminskningar och kräkningar. Brukade kunna gardera upp den. Alle man på däck. Bajonett på. Men den här kom jag för sent till. Helt förlamad. Domedagsvapnet drogs av innan ....... man han säga farfarsbyxor.
Jag tappade en bit av mig själv då. Men så är det ju. Snart sitter några andra människor med mina dödspengar och dricker öl på Kornhamnstorg 59B. In kommer två damer. Den ena med röda skor. Förminskar och kränker.

tisdag 10 oktober 2017

Till 5 års minne av vännen Jimmy Bergren (typiskt hade jag stavat minne med ett n och litet B han var Big B) ge mig en ny en ny SALO)



Till minne av min fiskevän Jimmy Berggren som dog ung. Bilderna är från absolut sista fisketuren. Jag förstod det då jag tittade i sökaren. En dag ska vi dö, alla andra inte. Du är svårt saknad.
Det sista fiskedagen kommer helt säkert.
Och det är faktiskt det enda som är helt säkert.
Bilderna och filmen är från din sista laxsomar 2011 i Lögde - och vi hade så jävla kul. Jag sägen väl en del minder rumsrena ord i filmen i dagens "rädda-alla -laxar" tider med påvar som släpps ur babylonisk fångenskap och nu gör sig ett namn. Själv har jag fått höra vara en liten obetydlig figur i detta jesus-uppdrag. Eller överhuvud taget obetydlig. Skit samma. Men minnet är gott. Det stora laxarbetet gjordes på 80-90 talet vilket ingen förstår. Hjältarna är anonyma. Rädda hit och rädda dit, jag vill fiska. Jag vill känna tyngden av en 12,6kg på ryggen och visa frun och den krympande skaran laxvänner. Eller hur Jimmy? Din får väga 12,4kg.
Ja, Jimmy. Du blev bättre för varje dag 2011 - trodde stundom att vi skulle få fler somrar. Du kämpade fast tiden var utmätt. Vi visste det men pratade inte om det. Vi tappade stora laxar och fick skapliga. Inget blev sig likt efter du dött. I dag är det 3-6 gånger mer lax i älven och 10 gånger så många fler laxfiskare. Men vi håller ditt datum heligt då du sjösattes i älven den 18 juni 2012. Jag brukar alltid få lax då. En till dig och en till mig. Ja den ena har Molgan så klart tagit. Och ring polisen, som jag brukar säga. De har öppet mellan 13.00 och 15.00 varje måndag i Nordmaling. Och som dubbel fiskerättsägare kan vi ta ut svängarna - eller hur Jimmy. Jag lägger här ut minnesbilder från sista sommaren och sista dagen och sista laxen - och längst ner finns länk till en film. Lite rå. Inte fiskar vi fult med sjung 4/6/8 plus blyspets i meterdjupt vatten med plattbotten.
Filmen vi gjorde den sommaren är inte så vacker, poetisk och gullig med solnedgångar och kast i ultrarapid och kaffemys. Samt åkningar. Den som var närmast kameran tog den. Vi fiskar. Jag har klippt bort sten-slagen i huvudet på fiskarma så ingen ska börja gråta. Jag lyckades inte få med bild till länken till filmen på YouTube. Ja, ja. Sonen får kolla. Men länken fungerar. Många har sett filmen förut men inte detta slutet. Jimmys slutord. Din kurs ut Färströms bok Fluga på slutet är allt som behövs sägas och läras ut. Resten är bara påhitt i en värd styrd av en märklig marknad. Vi får inte glömma att vi bara fiskar. . Hur svårt kan det vara. Vi hade två ordspråk. ”Håller man sig bara vid liv kommer nästa laxhugg” samt ”finns det lax så tar vi dom”.
 
 

Men det var just det där att hålla sig vid liv. Vi var som Kära – jag kan inte säga mer är så - kärlek. Vi satt bakom mitt hus och drack iskallt vitt vin med laxar på väggen och räknade tåg. Ängeln satt där på en låda och dinglade med benen. Jag var själv sjuk och vinet hjälpte - en stund på jorden. Jag skulle ge överjordiska saker för att uppleva det igen. Vem har hittat på att vi ska komma hit och sen slitas här ifrån. Någon med märklig humor och som skojar med oss. Och så står någon i en predikstol varje söndag och yrar om outgrundliga vägar. Någon eller nått skulle ha 12 hagel i pungen.
Fem år har gått, jag vad är fem år? Bilderna är från Fällfors i juli. Det kom en vattenstöt och laxen visade sig. Vi fick ingen. Laxen som hänger på vågen hemma hos mig var din sista. Du tog den på dit absoluta favoritställe utanför stocken. Året efter då du knappt hade en månad kvar kom du med fiskekortet du skrivit ut till mig i egenskap av fiskepolis. Du hade rullator och jag fick en chock, kanske min livs överfall av total förvirring. Vi tittade mot björken med vågen. En ängel drog förbi. Samt något mörk strax bakom. Du var mager och såg helt spöklik ut - jo jag måste säga det. Du visse mycket väl att det var totalt slut. Du hade under lång tid försökt spy upp blod ur lungorna. Det går ej. Du skulle ha lagts in på sjukhus för länge sedan. Det fanns någon konflikt om vårdnad inom släkten. Kanske rykten och förtal. Men jag sa till hans fru att nu jävlar ska han in. Han hade slocknat. Han var borta. Jag blev som sagt förvirrad och visste inte hur jag skulle bete sig. Vad säger man till ett spöke. Till någon på andra sida strecket i sanden. Det blir bara fel och ruskigt otäckt. Jag fick mitt gröna årsfiskekort och han hängde sin fiskekatt på min vägg. Där skulle den hänga och jag törs inte röra den. Det var i stort det sista han gjorde.

Men sommaren innan kunde vi låssas och köra på. Visst hade den den där svarta runt oss som vi sen såg tydligare bakom ängeln vid sista mötet.
 
Uffe tappade fisk och fick ständiga problem. Blev av med linor på fisk som var rått krokade. De såg vi i de första hoppen innan det bar utför Vietnam– djungelresan som är livsfarlig. Själv läser jag och hoppas storlaxen hoppar sig trött och gömmer sig i en håla. Sen kan vi börja lira. Och grejorna höll. Det är fiske. Man är livrädd. 100 kg harrar på rad skulle inte kunna mäta sig med det här.
 

Fem år säger de att sorgen ska släppa lite. Jag tycker inte det. Det är tomt och spöklikt vid älven. Det är hänt att jag sett dig någon natt i din omistliga hatt. Antingen på bron eller skymta bland träden. Kanske en siluett i nattens silverljus från älven. Jo, du är där men jag får inte fatt på dig. Nu blir det lika mer Kent. Jag ska skriva om honom, men det är så nära än.


Men det var ju det där att hålla sig vid liv. Kent dog nu i höst. Fan snart är det bara jag och Molgan kvar. Jag känner tårarna, men kanalerna är torra. Det här varit för mycket nu. Men du vet var jag alltid brukar säga. Kommer vi dit vi människor trött i tusentals år – så kommer jag tungt beväpnad.

Men sommaren innan kunde vi låsas och köra på. Visst hade det den där svarta runt som drog bakom ängeln..
https://www.youtube.com/watch?v=VUSoFiU4xxM&feature=youtu.be 


måndag 2 oktober 2017

TIMBER...med Magnus Uhr

Detta var nästa lika spännande som laxfiske då allt stämmer. Men först från början.
Omkring år 2000 köpte jag en tomt som satt ihop med min tomt, i byn Yvraden i Mora. Det var sista biten av en liten skop som hette Pikskogen. Det här är trakterna som jag växte upp på skol-loven med morfar och handlaren Atomragnar och yrkesfiskare och tillika originalet Perols-Erik. Troligen oäkta som Till konstnären Anders Zorn. Just i den här byn föddes Zorn som oäkting. Yvraden betyder på dialekt övre raden. Jag skev tre skapligt tjocka barnböcker om de här byn och morfar Kaspar och Atomragnar. Jag satt i min sunkiga lokal i Farsta och skrev. Fönstret vette helt nära linje 18 T-banan gröna linjen. Vattenskadad lokal med myror och jättespindlar. Efter krångliga turer där Carl Axel Fall och Svante Weyler spelade stor roll kom böckerna ut. Otroligt.


Och så en dag innan sista boken i serien var kvar var ungarna och jag i Gesundabacken. En post var det. Grynig, jobbig snö. Jag höll på att lära dem utförsåkning. Total-pennalism. Skrik och gråt. Nödstoppen gick varm. Jag kuta i slalompjäxor lång ut i skogen och bar ungarna ut i pisten. Ja även vid åkning fick jag kuta ut i skogen. Svetten rann. Och så ringde telefonen. Det var en kille som bröt på finlandssvenska.


- Jo, det är Mark Levengod.


- Vem sa jag? Och försökte dra en unge ur djupsnön utan för pisten.


- Jo det är Mark Levengod. Jag är programchef för SVT,s barnteve.


- Skojar du sa jag. Finns du?


- Nej, kan vi äta en lunch och prata om dina Atomragnarböcker. Jag har en idé.
Jag fylldes av en mycket märklig känsla. Som typ Neil Armstrongs första steg på månen. Vad fan är det som händer?


Och plötsligt kunde ungarna åka skidor


Det samtalet var nog en av de större överraskningarna i mitt liv förutom att jag fått träffa mina barn. Så blev det julkalender med Sven Volter, Per Oskarsson och hela eliten. Och böckerna är uppe i 6,e upplagan i Tyskland. Jösses. Jag är glad. Arbetet bland spindlarna och myrorna bredvid grönalinjen 18, var inte bortkastat.


Ja, tillbaka till vad jag skulle sagt. Skogstomten jag köpte hade 15 björkar i mammutstorlek och 40 meter höga lika gamla som morfar skulle vara i dag. Sen enorma granar. Och andra obestämbara lövträd. Och ÅNGEST. Och ÅNGEST. Och Ångest,


Men så hade jag tur att bli vän med fiskaren Magnus Uhr som har firman Urskog som bara tar ner träd på konstiga och helt omöjliga ställen i bebyggelse. En och en halv dag var allt nerlagt och kvistat. Otrolig spännande. Just när vi tog den otroliga 40 meters björken och hade en marginal på 20 meter att lägga det. Lite vind och lite sned stam. Men Magnus hade redskapen, kunskapen och så det där man inte kan bestämma och sätta namn på. Känsla är för klent ord. Det här var magi och märkligheter. Men hela arbetet. Att veta vilka man ska ta först och utnyttja de andra att styra och även spänna mot. Jag här mig mest undan om jag inte behövdes som vinschare. Magis satte ut pinnar med lite flaggplast på där toppen skulle landa. Jag hade kunnat kora kicken race och stått vid pinnen. Men då hade jag blåst bort i stället av atombombs-vinddraget.  Det räckte att stå 15 meter ifrån får att håret skulle fladdra. Nu är det klart. Jagar skotare som kan få bort allt.


Det är fantastiskt. Tack Magnus.
Bilderna får berätta själv.


MAGNUS UHRSKOG AB TEL 072 5678586
















































Alltså för den som missade: MAGNUS UHRSKOG AB TEL 072 5678586
----







Måste bara tilläga en obetydlig men mycket mystisk på gränsen till pervers sak. Var in på macken¨: Redaktören på "den" fisketidningen var på omslaget igen. Kanske jag såg fel. En tvångssyn. En redaktör håller sig i bakgrunden och spelar med medarbetarna. Jösses. Dubbeljösses. Jag har inget med  det att göra och ska skita i det. Men trippel-pucko är ett ord. Och fippel-hävdelsebehov som grundar sig i....Ten minutes out stay skarp. Roger in och ut. Men jösses igen.