söndag 17 september 2017

Laxdagboken





Det här är dagboksspråk. Korthugget och o-krångligt. Som telegramspråk. Hey Ho, Lets Go.

Laxsommar i laxhuset i byn där postlådorna fallit omkull och tågen slutade stanna för 30 år sen. Allt är nerlagt och kyrkklockorna ringer för begravning hela sommaren. 

Dag 1

Det är jag och min son Erik. Resten av familjen kommer senare. Packningen är som vanligt helt galen, förutom allt som har med fisket att göra: tre gitarrer. En 32 tums teve, xbox, Blu-ray.  Och en trave filmer, exempelvis Hajen på Blu-ray. Efter urpackning ligger allt bara i en hög på köksgolvet. Det får ligga där. Vi drar till älven.

Det är mitt på dagen. Sydsida och fusionshett. Älven går enormt hög. För hög. Jag är tveksam. Erik börjar. Jag ska byta lina. Det får bli flyt sjunk femman. Jag kommer till fjärde ringen.

-Jag har en, säger Erik helt lugnt.

Egentligen skrämmande lugnt. Jag hade skrikigt rakt ut. Erik står där i motljuset i det galna höga vattnet. Spöt ståt i tvår båge. Det kommer aldrig gå. Erik håller i hårt. Spöt raknar. Han försöker bromsa men bränner sig.

Neröver är det bara fors och det kommer bli en Vietnamdjungelresa bland storsten, stockar och träd. Det går inte. Jag säger att du får klossa fast den. Vi kan inte göra den resan på detta vattenstånd. Erik klossar. Totallåsning så fisken kring 7 kilo surfar på sidan i ytan likt en liten harr. När fisken väl får fäste med huvudet i vattnet går den som en utterbräda mot andra land och ställer sig i hårdströmmen. Jag råder Erik att låta den stå där så länge det går.

Jag har dragit på många laxar just här på så här högt vatten. Förr sprang jag. Är det blanka arga hannar på över tio kilo så brukar jag dra storrullens broms i botten, men fisken tycks inte märka något. Det är inga felkrokade fiskar, jag har sett dem hoppa strax efter hugg. Vänner säger – men spring då, gör nått.

- No country för old men, säger jag och klossar fast. Jag har en hel burk rätade krokar.

Är vattnet lägre brukar jag följa ut för forsen. Men det gå alltid åt helvete. Trixet är att drilla de stora lugnt på lite klenare spö. Det tar tid. Men man slipper Vietnamdjungelresa. Men den har sin charm. Den påminner en om varför man inte fiskar harr.

Erik håller fisken i hårdströmmen. Visst den står tills den blir trött. Och tar ett inner varv. Då brottar Erik på och fisken är på land. 7,2 kilo. Blank som genomskinlig. Om den bara varit ett kilo större skulle det inte gått. Den första tar vi alltid reda på och har fest. Bara stekt med remuladsås.

- Andra kastet! Vad fan, säger jag. Hur gjorde du?

-Som vanligt.

Själv får jag en harr på 3 hg och prövar desperat igenom linor och spön för att få kastandet att fungera. Inte ett hugg. Vi åker hem och tittar på teveserien Pistvakt.
Dag två:

Jag åker ner tre på natten. Erik vill sova. Händer ingenting mer än att det är folk överallt, som fiskar hur som helst. De flesta på de övre sträckorna av Lögde har gått direkt från harr- öring- gäddfiske eller fiske i regnbågssjöarna till laxfiske nu när fisken är tillbaka. De vet inget om rotationsfiske. Har de sett en fisk står de och nöter på den i timmar. Jag försöker förklara hur det här fisket går till. Ett steg, ett kast, ett steg ett kast och så vidare. Har en riktig genomgång att det är bättre att gå en sträcka tre gånger ganska snabbt än att nöta på en surlax. Och det ska vara rotations fiske. Ibland blir det konflikter som känns otrevliga. Speciellt då det är ett gäng fiskare. Men ibland så fattar folk och vi blir kompisar. Men vissa situationer har verkligen varit vassa.

Nej morgonfisket ger inget. Det händer inget mer är att jag möter två ryckfiskare med svårt blyade Rapala med enorma trekrokar.

- Vad fan håller ni på med? säger jag.

Jo, det är sant. Jag sa så. Jag saknar genen som gör en rädd. Mamma hade det svårt. Men jag tål inte skit som händer framför mina ögon. Och nu var det ryckfiske. Och jag måste göra något fast det är lönlöst Som svar får jag:

- Fiskar efter egen fantasi och så ett flin.

Jag kan inte göra så mycket. Polisstationen nere i Nordmaling har öppet mellan 13,00 och 15,00 varje måndag. Men jag brukar lägga ryckfiskararna på minnet och ta bilnumren.

Erik och jag åkte ner senare på dagen. Fullt med folk och älven har stigit ytterligare. Ofiskbart på de platser där vi trivs. Vi slappar och tittar på Pistvakt. Jag spolar på backing på en ny rulle. Lägger den hårt och får på 600 meter.

- Varför då, säger Erik. 600 meter.

Jag funderar en stund:

- För det är över en halv kilometer.

Dag 3:

Svår blåst. Kom ner till älven först vid 10 tiden. Någon hade eldat upp en tröja jag glömt från gårdagen. Den hängde på tork: Hur tänkte de? Jag fick en på kring fem kilo som fick gå tillbaka. Det kändes bra. Nu stod det 1-1. Erik tycker jag är löjlig.

Dag 4:

Vi åker ner vid niotiden på morgonen. Tre yngre killar har fiskat hela natten. Ungdomarna är slitna. Vi pratar lite om det höga vattnet. Jag är så trevlig jag kan. Jag kallas annars för Svinet Engström. Det går så många osanna historier kring mig att jag inte längre bryr mig. Folk, Västerbottningar, har stått på bron i Norrfors i Älgforsen och pissat då jag fiskat nedanför. Varför? Ja laxfiskare. Den där Engström ska inte komma  hit och vara märkvärdig och tro det är hans hölja. Jag förstår det till viss del. Under många år har de haft sina vatten för sig själva. Men nu händer något. Och då kan man ju alltid pissa.

Jo, jag fiskar mycket där för platsen ligger nära mitt hus och byakortet som fiskerättsägare kan köpa, gäller där. Då fiskar jag där varje dag. Stockholmaren, jo snart blir vi många. Gör er beredda. Under många år stod de redan på bron och blev förbannade sen åkte de utan att komma ner och berättade vilket svin den där Engström var. I dag är det annorlunda. Det är köfiske och umgänge på annat vis.

Erik går ut och drar en direkt. Jag tappar en. Det måste stå grymt med fisk i älven. Vi drillar fler som vi tappar. En rolig dag. Vi har våra 499:- trädgårdsmöbler från Clas Ohlson. Jag tar ett kort på bordet. Därpå ligger mina finaste saker. Spöt och rullen. Walter kniven. Kameran. Mina flugor.

Dag 5:

Den fiske sociala biten. Att tycka om gåslever och sen träffa själva gåsen. Så är det att vara författare.

En kille skrev till mig att han sett mig en natt vid brasan vid älven men vågade inte gå ner för han har hört att jag var folkilsk.

Jag skrev tillbaka:

Det där med att jag skulle vara folkilsk är skitsnack och elakt förtal. Folkskygg är nog ordet. Folk retar upp sig på mig bara jag missar att hälsa ordentligt. De flesta vill ha underhållning när de ser att det är jag. Som exempel utan att vara märkvärdig. Jag ska fiska men möter ett gäng på fyra man som känner igen mig. De vill ha tips exakt var i höljan laxen står. Och tips om pooler. Vilken fluga som gäller och jag ska vara glad och prova alla deras spön och linor samt vara rolig. Det sker om, och om igen. Stockholmare är värst. Är det femte gången under samma dag går jag, eller säger att det är brorsan som skriver och fotar. Men kom ner till brasan som en vanlig fiskare så kan vi mumla lite om vattenstånd, vattentempen och kommande väder. Det räcker så.

Under alla år har jag skällt på bara två. Kan ha glömt någon. En som plötsligt vadade lång uppströms under fiske medan jag satt på land och väntade. Två gånger gjorde han det. Då brast det. Och sen senast häromåret var jag otrevlig mot en fiskare. Men vi redde ut det. Vi började om och han fick en gammal bok jag skrivit. Jag var inte van vid att det blivit så mycket folk högt upp i älven så tidigt.

Dag 8

Det har gått några dagar och inte hänt så mycket mer än att grannen Ingos åkgräsklippare gått sönder. Jag har skrivit några jobb åt FiskeFeber. I alla fall börjat. Jag trivs här i utkanten av byn med grannen Ingo som jag brukar göra mystiska utflykter med. Kanten av byn, ja - att få vara ensam. Jag lägger ner Facebook och annat fiskerelaterat på nätet under laxfisket. Det stressar mig att att läsa om elitens alla laxframgångar och skryt. Jag vill bara veta vad som händer bakom min fluga.

Erik och jag åkte ner vid klockan 9. Erik drog på en efter åtta meters vadning och typ 5 kast. Den är runt 5 kilo. Jag blir så ivrig och väljer tubflugor och har plötsligt satt på två. Ett typiskt laxstresstecken. 3-1 till Erik. Hur gick det till?

- Tur, säger Erik och citerar Pistvakt, är något som drabbar bingotanter någon gång om halvåret.

Vi åkte hem och jag lagade laxfiskeravioli lyx, med wokade grönsaker bacon buljong, grönmögelost, kryddor och grädde, samt formaggiosås. Ibland gör man laxmat som inte går att upprepa. Man vet helt enkelt inte vad man lagat.

Dag 12:

Blåst. Hård elak nordan, går inte att kasta. Blir en skrivdag. Det gamla vanliga ryktet går att det är fullt med lax på väg. Bettan har kommit upp och meckat igång gräsklipparen och kör för fullt. Det mojnar till kvällen och vi åker till Bettans favoritställe. För bara tio år sedan var här helt otrampat. Bara björnspår. Nu är laxslitaget i klass med Mörrum. Men jag är glad över alla de åren man hade det här stället för sig själv. Det steg inte lika mycket lax. Men gröbban fick stå ostörd i flera dagar och fisket var bra. Nu sitter vi gubbar på kö. Så är det. Kommer laxen kommer folket. Vi är väl fem gubbar. Ingen får något. En och annan lax visar sig. Det blir Bettans tur. Hon använder ett enhands klass 7/8 på 9,3 fot. Hon fiskar med små flugor på grund av enhandsspöt. Hon hinner inte långt tills det drar på en ordentlig lax. Ååååhhhh- hon skrämmer alltid slag på mig med sina stora fiskar på det där spöt. Hon kör den stenhårt. Fisken hjular runt i höljan och gubbarna skyndar till för att hjälpa och ge goda råd. Hon brukar alltid ha lika stora problem med att hålla undan alla hjälpsamma gubbar som att drilla laxen
Men hon fixar det där galant. Laxen får inte mycket att säga till om och snart är den på land. 8,2 kilo. Hon tar reda på den. Vi äter lax. Och om man bestämt sig för att inte kremeras så transporterar man ju bort dioxinet från Östersjön. C&R biten – orkar knappt tänka på det. Ett vettigt och klokt uttag måste vi ha. Det motiverar vår perversa lek med djur. Annars kan det säkert förbjudas. En ung, het och stark C&R fiskare hinner döda många fiskar ett åt. Sjuk laxtävling i AC län. Ett fel fotolyft här, en ögonkrokning där, ett gälbrott där. Ryggskador, Stress och svampangrepp, samt mycket vi inte vet. Hard core laxfiskaren kör högt tempo, jaga laxen i alla pooler. Lossa och sen på det igen. Porr. Ren jävla porr.

Jag tar upp en del och sätter tillbaka en del. Allt beroende på situationen. Men i dag har vi våra sportfiskelaxar tillbaka i älvarna. Yrkesfisket i havet tog miljoner med lax år efter år. Nu är laxen tillbaka och det innebär plötsligt problem. Förvaltningen är helt o-anpassad till det som händer. Framtida förvaltning kommer att bli knepig. Men problemet har flyttat från havet upp i älvarna. Det är både skithäftigt och kul. Bettan bär sin lax på ryggen genom skogen. Hon är fantastiskt lycklig. Jag med.

Dag 16:

Är i min favorithölja. Erik och Bettan har fått fler laxar. Men inte jag. Det börjar kännas. Jag är trött. Utfiskad. Blåsigt och kallt. Skit. Tappar en som satt på länge. Kanske 10 minuter. Kroken hade hakat upp sig. Min typ av tur. Den som man kan sätta o framför. Fortsätter att fiska men linan : flyt sjunk 3 beter sig som en spagetti i luften. Jag kan plötsligt inte kasta med den. Tar bilen för att åka hem och hämta Flyt, I sjunk 2. Den linan som jag kastar bäst med. På parkeringen kommer en bil och ut kommer en idiot som säger att de tog en 15 kilos just här i går kväll. Den hade fångstmannen svassat omkring med nere i på campingen i Hyngelsböle – Gettot. Jaha – precis sådan information jag älskar att höra. Nu kommer det att vimla av idioter här i kväll.

Jo man blir ödmjuk som laxfiskare. Jag får välja ett annat ställe. Jo jag är ödmjuk. Det var ju trevligt och glatt att han fick den och hela dalgången vet om det och var. Ibland blir jag förvånad – eller ofta blir jag förvånad, över laxfiskare. Varför måste de visa och berätta allt. Vill de inte kunna göra om tricket nästa kväll. Idioten som just kom till parkeringen, vill prata och berätta att det var han som tipsat om stället för han hade fått en för några dagar sen. Och han kan älven bäst av alla och kan lära mig... Jag blir så jävla laxilsk att jag slänger igen bildörren och drar iväg med motorsång från alla 270 hästarna. Bettan får trösta mig. Varm choklad och ostfralla.

Dag17:

Åker ner kl 3 om natten, en tid då folk förr ledsnat och lagt ner nattfisket. Det står 6 bilar på parkeringen där det aldrig stod någon för bara några år sedan. Jag fiskade faktiskt bättre på den tiden det bara gick upp en tiondel av vad som vandrar upp nu. Det var ofiskat på många platser.

Nere vid älven var det ett mycket stort gäng Västerbottensungdomar. Skickliga. De hade pumpat på hela natten och drillat 5 men tappat alla. Trevliga pojkar. Vi pratade en stund. De tyckte årskortet blivit dyrt, 1000:-  Och att alla älvar började bli dyra i AC län.

-I Alta, sa jag, en snål diesel tankning bort kan ett spö en dag kosta 1000:- och sen straxt i öster har vi Ryssland och  en vecka kostar typ femtiotusen.

- Ja, men började ungdomarna. Vi ska ha årskort i alla AC-älvar. Och jag förstår dem. De har i stort fiskat gratis. Och när detta skrivs har jag just hört att de höjt årskortet till 7000:- i Byske. Lax-Morran är på väg. Börjar bli kyligt.

När skogsbolagen som är fiskerättsägare förstår att de har guld i älvarna - sen de privata fiskerättsägarna då är FVO-systemets saga all. De tjänstemän ska få till en laxförvaltning här i norr avundas jag inte.

Men ungdomarna förstod inte vad jag menade. Vadå? Vårt laxfiske i Västerbotten är väl nån typ av allemansrätt – eller? Staten va? Det är ju vårt, menade ungdomarna och packade ihop och åkte. Jag gick två tomma varv. Älvsträckan kändes randig efter att alla dessa ungdomar kört hårt. Bestämde mig före att fiska till solen gick upp. Och så kom solen och jag fick en på kring 9 kilo som fick gå tillbaka efter lite undervattensbilder. Fan – gubben kan än

Dag 20:

Bettan och jag är vid hennes favoritställe. Vi är fem gubbar som sitter på en stock och köar. Vi berättar historier och har trevligt. Vi har koll på honom i vattnet. Det är lax på gång. Mycket fisk som visat sig. Plötsligt kommer en gubbe med kraftigt spinnspö springande ut ur buskarna. Han ställer sig och kastar hej vilt där sträckan börjar. Vi som sitter där på kö undrar vad som hände. Han tar inte ett steg.

- Ska jag? sa jag till Bettan.

-Ta det lugnt.

Det går några minuter. Han kastar på.

- Nu då? Får jag gå och säga till honom?

- Ta det lugnt, säger Bettan.

Alla mumlar.

Då springer han ner, strax framför flugfiskaren och kastar.

-Nu, sa Bettan.

Jag reser mig och går fram till gubben och frågar vad han håller på med.

-Du måste vänta på din tur, försökte jag.

-Vadå sa gubben. Det var ju ingen som fiskade varken där uppe eller här. Ni bara satt där på stocken

- Nej sa jag. Det är turordning. Det är ett steg, ett kast som gäller. Läs skyltarna.

Jag berättar och har en kurs hur det går till.

Han fattade ingenting. Först fick jag en utskällning. Han visste minsann vem jag var och hur mycket fisk jag fick. Gubben fick vråla av sig. Välkommen till Lögde tänkte jag medan han kräktes saker om mig. När han var klar så höll jag kursen igen hur det gick till. Gubben lugnade sig. Till slut förstod han och kunde ingå i systemet. Och helt otroligt - han drog på en stor lax på sin lilla Meps-spinnare med originalkrokarna. Det blev en kort drill. Krokarna rätade sig. Han fick riktiga krokar av mig. Många såna kurser lär det bli. Spinn och flugfiske kan med lätthet fiska ihop. Ett steg , ett kast. Rotation.

Men de som gör mig riktigt upprörd är alla berättelser hur gäng fiskar med fluga på de nedre sträckorna. I många älvar blir du avstängd på livstid för sådant fiske. De kör sjunk 3/6/8 och blytafs. Kastar tvärs på grunda plattbottnar och går medan kastet fiskar. 2016 ska det ha varit en som blev av med 5 stycken fluglinor och en annan 3. Det är medvetet ryckfiske med fluga. Enligt rykten jag hört påstår de sig tappa flera 20, 25 kilosfiskar…I Lögde. Ja, jösses.

Nu längtar jag upp. Flugspön och en gitarr vid älven. Och så den årliga genomtittningen av tv-serien Pistvakt.

 

 

 

tisdag 5 september 2017

Minneslunden



Är till minneslunden i skymningen på kyrkogården Heliga korsets udde i Mora. Sitter hos mamma. Tänker på bra saker och dåliga saker. Hur fan det gått för oss trotts allt. Nu är Kent sövd av morfin. Det går fort nu – dagar kvar. Tänkte även på Jimmy och Simon. Världen faller just nu sönder. Och relationer. Jag är osams med dem jag älskar. Så det kan bli. Vi kämpar på vi stackars, eländiga människor och som jag sagt förr så har vi inte ens bett om att få komma hit.

Ändå sliter vi och älskar och bråkar och hatar och försonas och åldras. Får ont, blir sjuka, blinda döva. Och till sist döda. Mamma var bra om jag tänker på de bra sakerna.  Ljusen från Mora lasarett blänker i Österdalälven. Kyrkogården är helt tom. Jag tänker på då vi var här med henne då hon var sjuk -97 och hon inte kunde gå till minneslunden. Hon föll ihop. Jag gick och hämtade min televerks 245,a och körde på de smala gångstigarna. Ring polisen. Mamma vill visa oss minneslunden. Hon hade inte sett den själv. Och då jävlar ska hon få se den.

Hon blev snopen och ledsen över hur liten den var. Bror och jag försökte visa på det fina. Den lilla bäcken, och älven där Siljans-öringarna går upp till Säs och sen mot Spjutmodammen. Sen är det stopp. Betonghinder. Kraftverk.  De som skulle upp förbi Trängslets forsar, nästan upp till Dalafjällen. Nån mil kommer de. Men så har vi alla platteve som flimrar i kvällsfönstren. Kyl och frys. Hon dog i slutet av augusti -98.

Mamma var alltid besviken över allt. Över själva livet. Hur fjuttigt det var. Till och med minneslunden – och så behöver jag inte säga mer. Men nu ligger hon här. Det blev helt mörkt medans jag satt där. Stressad. Kunde inte vara så länge jag tänkt. Det är lika dant på farsans minneslund i Solna. Jag brukar vara dit med lite snus åt honom.  Alltid stressad att komma iväg. Kan inte sitta och minnas. Koma ner i varv. Det blir oftast bara tomt i huvudet. Det är inte döden jag är rädd för. Utan att jag så tydlig ser hur de förfelade sina liv. Det som stressar är att man är 56 och ser klart hur jag förfelat själv. Val och felstigar. Men det fanns ingen karta. 14 böcker har jag skrivit. Alla är fel. Det var inte någon av de jag skulle skriva. Boken. Den riktiga boken ligger i lappar, utkast, dokument, fakta i en låda.

Det är för sent nu. Det har redan satt in. Det fjuttiga och hälsan. Meningslösheten kommer allt närmare. Men jag kämpar, och tänker på Kent. Det är kört. En kärlek till försvinner, en samsjälad till, en tomhet till. Själ. Människans inre odödliga väsen.

Big Jimmy B försvann bara så där vid 40 plus. Nu måste jag hålla ihop. Barnen är stora och tycker si och så om en. Ja, bara hacka i sig. Vad tycker jag här vid minneslunden. Jösses, är de så de tänker. Men jag har i alla fall inte tänk skjuta någon av dem. Vi var mest i pulkabacken och badhuset. Sen slalombacken. Samt i båten, badlek och fiske. Nej den jämförelsen går ej att göra. Men allt är relativt. Säkert också det rika. Vilken fjuttig Gulfstream jag har när han har en större.

Är ni nöjd med julen, paketen, mig. Sa mamma varje jul. Pappa sa ingenting. Och vad svarar man på sånt. Men jag ska skriva klart den där boken som är infryst i lådan. Om det så är det sista jag gör. Hela skiten. Sandlådan, Förvaltarvägen, Mora, hemmet och upp till NSA, CIA och Myastenia Gravis (MG), och räddaren jag fick flytta in till i 57B. Jag fick nycklarna så där bara, inga ord inga löften, gick som katten Frippe. Vi hade väl samma status. Vad hade hänt om inte det hänt. Det var 1984 och hon räddar mig än. Kanske fram till denna vårvinter med medicinsk psykos och fyra omstart av hjärtat. De kan inte göra lika mycket på MG-sjuk. Men det lyckades. Jag har tjatat om det. Men allt fungerar fortfarande.


- Vad säger du mamma, ska jag berätta allt. Det kanske blir en spökhistoria. Vi familjs egen lilla spökhistoria. Är det nödvändigt. Jag tror det. Kanske jag plötsligt blir hel.


På väg mot bilen och hem går jag vilse på kyrkogården bland alla smala gångar. Till slut hittar jag ut vi Sankt Mikaels kapell. Tar ett bilvarv nere på Mora och se om det finns några raggarbilar kvar som då vi höll på för 40 år sedan. 20 jänkare från 50- och 60- talet.

Två fjuttiga epatraktorer finner jag på kajen. Sen kommer jag på att bilarna vi hade, de gamla amerikanarna – är renoverade i dag och kostar en halv miljon, och ägs av gubbar i min ålder.  Jag åker hem till mitt morfars hus som är under renovering sen lång tid tillbaka. Mitt provisoriska kontor i byggbråte.


Kanske jag hinner klart. Jo, jag hinner klart. En sprucken vas håller längst. Är det inte så man säger?

Mikael Engström