torsdag 31 augusti 2017

Slutet på jakten på det blå huset



Mellan fiskepassen i sommar har jag åkt och letat ödegårdar. Det var i Sune Jonssons värld. En världsberömd fotograf som dokumenterade sin hembygd kring Nyåker i Västerbotten på 50- och 60-talet. Jag började köra runt i hans hemtrakter och fota det som snart är borta. Första Sune-bloggen-Blå huset är: http://atomragnar.blogspot.se/2017/07/jakten-pa-det-bla-huset.html


Många hus står helt väglöst. Dessa hittade jag av en slump. Jag parkerade på en mikro parkering för att pinka.  Det var nåt skumt. Så jag gick upp och det var egentligen en infart. Men träden stod höga. Jag gick en 800 meter i snårig skog och buskjävla-terräng. Så låg en gård där med lada, gammelhus för åldringarna och sen ett bostadshus som chockade mig. Det var blått.


Det ser fint ut men är helt genomruttet. Källartrappan har rasat och golven gunga. Typisk hussvamp. Jag såg svampens tentakler som pumpar upp vatten. Till och med till övervåningen. Jag var rädd att trampa igenom. Plötsligt då jag svängde in i ett rum så stod det en gubbe där. Det tog en sekund innan hjärnan fattade. En helspegel.

En orgel. En teve. Och i uthuset stod två fina Volvotraktorer. I väglöst land och för länge sedan igenvuxna åkrar. Släkten har tagit skogen till fastigheten  stålarna och sen bara lämnat resten. I det så gott som hoprasade gammelhuset hittade jag klockan i fönstret. Jag rörde inget. Flyttade inget. Allt var öppet. Jag har funnit fler hus. Som en neutronbomb eller gas attack. Alla borta. En radioaktiv katastrof. Kring 70- och 80- talet. Visst är det intrång. Men jag är författare och nyfiken – vad har hänt. Hur har de levt. Detaljer har alltid talat till mig. Och det jag skriver är det alltid detaljer som bär berättelsen . En dålig redaktör ser inte det. Men till mina tre ungdoms/vuxen böcker. Hur man nu ser det. Dogge/ Satans tjuv och Isdraken hade jag världens bästa redaktör. Anna falk på Nordstedts.

Detaljer som håller ihop pusslet.  Livet. Jag kan se folk. Och berättelserna finns redan där – bara man kan se dem.
Bästa bilden är på klockan från det nästan rasade gammelhuset. Resten – ja fornminnen. Jag hittade flera hus genom mikro-parkeringar som egentligen var igenvuxna infarter. Jag rörde inget. Tog inget. Inte ens om det så hade varit något av rent guld. Eller en hundraårig flugrulle. Jag är säker på att jag då skulle få med mig något mer. Någon – och det räcker med den jag redan har i mitt hus. Där det varit låst hängde dörrarna på sned.
Västerbotten består an 1000 tals små pinkparkeringar som är något helt annat. Tiden. Sanden i glaset. I ett slag spelar livsviktiga saker ingenting. Verktygen ligger på arbetsbänken. Oljekannan står där. Allt är luft i steget och så borta. Jag tänker på dig Kent där du ligger på Karolinska nu i denna stund - det gick fort. Jag sa det när Jimmy D fick det och tyna bort. Den dag jag kommer till den platsen vi har som tro att komma till - kommer jag inte obeväpnad.
Ett steg i luften så är det klart. Vad har vi jagat. Varför mår man så dåligt. Man har ju inte ens bett om att komma hit. Ändå kämpar vi och kämpar. Stunder av lycka. Ett blått hus. Vi kan välja färg. Resten kan bara hända. Ett steg åt fel håll och…







Detta är bilder jag valt ut som jag tycker om. Platser där allt redan har hänt och aldrig mer kommer det att hända något. Hussvampen tar sakta men säkert allt till jord och rost. Jag behöver närhet till förgängligheten. Den gör mig inte muntrare men som jag tidigare nämnde har vi inte ens bett om att få komma hit - och vi sliter. Konflikter, regioner, politik, avundsjuka, intriger, slamsiga strider. Är det någon som skojar med oss. Snart är vi alla bara en mikro-pissplats i Västerbottens inland som ingen tar notis om. Jo, någon skojar med oss.



----------------


Tack till Morfar JHD Jan Håkan Dahlström som är en av landets främsta fotografer som orkat titta på mina bilder medan jag hållit på med detta lilla projekt mellan fiskepassen. Det uppmuntrade. Jag bodde själv i fem veckor och då behövs "brev vänner" som mest. Om man la några månader mer seriöst skulle det gå att få en fantastisk historia om Västerbottens och glesbygdens avfolkning.



söndag 13 augusti 2017

Vilse i letande efter nya, bra tjuvfiskevatten



Nationalparker är bra ställe att fiska i efter egen fantasi. Finns det fisketillsyn i Sverige? Jag har aldrig blivit tillfrågad. Och vad ska de göra. Hålla kvar mig. Börja brottas. Ring polisen? En radiobil som ska täcka 1000 mil bilväg och en polisstation som har öppet mellan 13.00 och 16,00 varannan måndag. Tjuvfiske i nationalparker? Jag har flera gånger fått såna platser som tips av tidningsredaktörer. De vill ha fina fiskar i tidningen och så har de framhållit att man får fiska i fred. Skojar jag...? Läsaren gör halva berättelsen. Sen är det så att efter en viss ålder och ett hårt liv kan man skita i det mesta småpjuttet. Ja, men, ja, men, ja, men, ja men - tänk om alla gör så? Jo, då kanske vi hade en fisketillsyn. Och respekt för sportfisket. Så jag kör på småpjutte linjen. De får väl boja mig. In på stationen och börja pekfingervalsen på den gröna krymplackade, Haldan med Tipex och karbonpapper.



Ingo och jag tog en tur till Björnlandets nationalpark vid Fredrika för att leta nya bra tjuvfiskevatten. Snabbt var vi vilse. För när vägskyltarna ser ut så här är de inte helt att lita på. Den kan ha snurrat flera varv.


Vägen började bli lite sämre än väntat. Men en Nationalpark ska ju ha lite vildmarkskänsla även på vägen.


Snabbt blev det mycket vildmarkskänsla. Vi var vilse.


Men vadå. Det är ju 2017. Vi tog fram våra nya devicer. Men efter ett helvetes knappade bland appar och gps hjälpmedel och kartor och Googel maps och Eniro och fristående karthjälp konstaterade vi att ingen av oss begrep oss på våra nya telefoner. Bara vildmark och åter vildmark. Vi körde vidare och vägen blev lite större igen. Trygghetskänsla.








Och sen en fin å med hög tjuvfiskefaktor. Otrampade gamla stigar. Men bro, underbar. Som direkt från filmen Döden på Larvfötter eller Kellys Hjältar. Tyskt stålbygge liksom. Bara en Tiger-tanks som fattades.




Och så hittade vi en campande dam som kunde ge oss en vägbeskrivning med en löjtnants säkerhet.



Och plötsligt befann vi oss i vildmarken "In to the Wild" Med bara en rispåse som proviant. Nu var det på riktigt. Vi såg inte ens parkeringen med bilen.



Helt tyst. Så tyst att min galna tinnitus inte hördes. Hur fan gick det till. År av tjutande och så helt tyst. Som en kortslutning i hjärnan. Mycket märkligt. Det har inte hänt på sju år. Hade det med tomtar och troll att göra. Det är 5 veckor jag träffade min fru. Det kanske stod en mystisk, vacker och magisk - och kanske naken huldra bakom klippblocket och tänkte locka ut mig kärrsjön och dränka mig. Jag befann mig plötsligt i fara - och sen brakade en jävla liv igång. Ett kvinnoskrik-skrapig röst.  Jag stelnade och trodde det värsta. Nu är det kört. Den galna tinnitusen var tillbaka. Och snart skulle jag få se ett hemskt väsen




Det var ingen fara. Ingo hade hittat en device som man vevade på så fick den ström och då berättade en skrapig jobbig röst historien om Björnreservatet.







Vi fortsatte att titta på naturen. Inte ett djur visare dig. Inte ens en ekorre. Så är det. Skogen är ganska tom på djur om man inte tänker på myror. Vänner från Solna tror man blir påsprungen av älgar, björnar och bison bara man kliver ur bilen. Men skogen är tom till största delen. Ungdomarna i skolorna i de större städerna där jag gör författarbesök, tror man måste ha dubbla Shotguns med sig.

Här såg vi fiskar. Och några fina vak. Kan vara ett projekt. Men det visade sig vara mört när vi spanade i det klara vattnet.

Reservatet var fint ordnat, till och med lite väl tillrättalagt för min smak.

Mytisk grej.


Natur


Mer natur

Perfekt å för småpjutte linjen.
På vägen hem stannade vi vid den berömda Drakryggen vid Lögdeälven. Det såg ut som i Hagaparken i Solna ungefär. Ett sandras. Och älven håller de nu på att restaurera sönder den för sportfiske. Det är bara biotopvård som gäller så fiskeplats efter fiskeplats försvinner till förmån för uttrar och fjärilar och musslor. Allt utom sportfiskevård i dessa laxfiskeheta område. Och laxheta tider där folk betalar 70 tusen dagen i älvar som ligger en snåldiesel tankning mot Norge. Lögeälven som var Sveriges finaste älv for laxfiske med fluga kan bli, ja något helt annat. Under de närmsta åren kommer många bli förvånade då de letar efter sin favorit-gröbba.
Laxfisket är värt miljon strax. Miljarder i framtiden. Men nu gräver de kanske hur som helst ändå. Så det blir nog småpjutte linjen framtiden även här. Fiska efter egen fantasi. Det finns en laxfiskegrupp, hoppas de kan få även sportfiskevården högt på agendan. Men älven kan bli svårt skadad för sportfiske. När jag tänker på sportfisketillsynen. Så syns den inte.


Jag blundar hårt och ser inget, hör inget, säger inget. Och skulle jag åka fast, sätter jag mig på tvären och framför mig ser jag en polisbil modell Volvo Amazon. Dock med blåljus, det kom 1979. Eller en Plymouth Valiant. Det vill säga om jag helt tappat förtroendet för myndigheten som ska sköta fisket och Fiskevårdsområdet. Blir helt förvildad och fiskar efter egen fantasi. Ja vi kan bli många. Tokiga och inte genomtänkta regler, ja där kan man gå vild. Fisketillsyn - var någonstans. Hålla kvar - va? ska vi brottas. Nej, de får ej rota i mina trunkar. bara polisen. De får inte titta i min bil. Vi får vänta på den där Plymouth Valianten som gungar fram på Västerbottensvägarna. De lär ta tid. Och bladfjädring. Sjösjuka. När väl de nerkräkta poliserna i skinnjackor väl kommer - så tar jag mitt straff. Om jag nu fått något. Om jag fått något skriker jag:
- Frihet åt lustfiskaren. Och ner med hela skiten.





Närbild på detalj av Drakryggen.


Sen följde vi glesbygds skyltarna hem. Lite osäkert.

Mikael Engström














måndag 7 augusti 2017

Jag är sponstrad - av INGO Entertainment: Pro Force Team Power Switch Product Key Super Happy Angler Man



Det har varit grillfest i byn och plötsligt blir man chockad över var allt folk kommer ifrån. Annars hörs en moped i veckan och slamret från postlådluckorna under hårda blåsdagar på  lådorna som fortfarande står upp. Mitt strömgädd-fotoprojekt sprack då jag säkert skrämde den då jag ställde upp grejorna för ensam-fjärrfoto. Nästa gång ska jag smyga mig nära och ta honom direkt och sen sumpa honom i en stor halvmeter djup pöl. Medans jag blixtsnabbt riggar själv fotoprylsgrejorna. Kanske ska ta det i dag – men jag är också sugen på att åka till två ödegårdar mot Tresjö och fota.


Ja grillfesten var trevlig och maten god. Tuffast var Eriks trehjuling.


Dagens val: Strömgäddan eller ödegårdarna. Prövade efter havsöring i älven i går. Det blev så klart inget. Sen, vadå. När man tidigare i somras drillade 10kg lax nu dra 1,5kg öring. Nej det går bort. Gäddan är intressantare. Tappade den tidigare i somras. Behöver bra bilder på strömgädda, till reportage. Gäddan är pengar. Sen betydligt roligare då de tar. Helt galet.


Men jag måste skriva den där artikeln – men först försöka få tag på redaktören om upplägget. Tänkte fråga om jag slutet av varje artikel får lägga länken till denna blogg. Helt sponsor och reklamfri. Då kan folk få reda på hur det egentligen gick till, och vad jag har för kameror och vad jag egentligen tycker om folk. Samt hur man läger upp ett reportage och hur oplanerat och sumpaktigt allt är. Hur proffsigt allt fortlöpt. Och komplicerande tips. Vilka fiskeredskap som bara är skit.

Ingo har lovat att göra mig till Pro Force Team Power Switch Product Key Super Happy Angler Man. Jag ska få en burk full av metmask varje år.
Här en bild då Fixar-Ingo går galen på klapperstaget på S60,n.

Nedan, riggning av självfoto på strömgädda. Ska byta taktik








Jo sponsringen innebär att jag ska kollar hans postlåda då
han är i Vännäs.










lördag 5 augusti 2017

Pro Power Team Sökes, jag ställer upp på allt.

Och så blev det morgon igen. Kanske jag åker iväg och prövar. Men det har gått trögt för mig. Eller så är jag en sopa. Jag kommer aldrig bli tillfrågad om att bli en: Pro Force Team Power Switch Product Key Super Happy Angler Man. Synd, jävligt synd, men om jag fick frågar blir svaret rimliga:
- Tvåhundra femtiotusen kronor per år och jag är er man och fiskar med era grejor och får in produkterna i trovärdiga artiklar. Kläder med tryck i varje nummer. Ansikts-tattoo, betespiercing och hela paketet.

 - Vaknade du sen, som farsan sa då man önska nått.
Nej, det ledbandet får vara. Och så det viktigaste att det inte går. Jag blir en allt sämre fiskare. Sen har jag sagt vad jag tycker för många gånger. Jag vill fiska, skriva, fota och fiska och fiska igen, och igen. Nu ska jag iväg en sväng. Men egentligen skulle jag fortsätta på en artikel, där allt fastnat. Jag har i flera dagar, en vecka, försökt få tag på redaktören för att kolla av vilken vinkel vi ska ha. Antingen har han supersemester långt, långt bort eller så har jag fått sparken. Många som inte svarar nu. varken på sms, e-post, telefon. Synd, kloka människor. De har satt in ett Engströms-filter. Jag har varit för elak och många är känsliga. Kändisar, jösses. Artikeln ja, men jag kanske skriver den som jag vill. jag är ju berömd för att kunna koka soppa på en spik. Det där är fel. Jag har ett bra minne för detaljer som det går att bygga bra saker på.
Ett är säkert, dagarna går och jag får lite bilder till framtida tidningar när jag fiskar och lunkar fram i byn där postlådorna fallit.



Mitt skrivbord är lite rörig och jag har full koll, nja inte riktigt. Somnade ifrån Nattpizzan.



Sen har jag den där stora strömgäddan jag ska ta. Kanske blir i dag. Eftersom jag är ensam blir det jobbigt. Att ta närbilder med vattentåliga kameror går bra. Plask och stänk. Öppet gap och tusen tänder samt undervattensbilder. Det jobbiga är stativ och självutlösare när jag håller den vid ytan och låglyft. Det är kul när det fungerar. Men det brukat ta sån tid att få nått bra. Synd om gäddan. Men jag har kamera med vridbar skärm, Canon 70d. Perfekt  just för stativ och självfoto på fisk. Men allt måste planeras noga. Jag brukar köra med blixt nerställd ett och en tredje steg. Eller 2 steg. Lätta upp lite. Det blir en molnig dag så det gäller att veta vart solen finns bakom molnen för att få det bra. Utan upp-lättningsblixt måste man vara vänd mot solen. Med blixt och ett steg nerställt kan det bli bra. Moln-motljus.


Ja, den här dagen ska säker bjuda på nått bra den med. Gäddbilden är dålig. De bra spar jag till tidningen. Vi har några gäddor vi tar varje år. De är stationära. Vi känner igen dem. Strömgäddorna lever ett hårt liv. De växer inte mycket på ett år.