Att hitta harrhålan innan det är för sent

Men jag tänker allt mer på morfar. Sågarbetaren, rallaren, skogsarbetaren och flottaren. Allt med skogen att göra. Skogen som den stora motorn och maskineriet i landet. Och morfars stora harrar han fångade under den gamla rosiga järnvägsbron vid Ryssån Jag ska åka dit i sommar. Ska se om jag hitta hans röda kaffeburk att ha mask i. Och den flätade harrkorgen. Toppknutet bambu. Kan bli sommarens fiskeupplevelse. Det är bara han och mig mellan oss nu. Pappa är som stendöd länge. Det var inte snyggt. Och han stod aldrig mellan mig och döden Han försökte döda mig, jag van över det. Och så var han borta. Så borta man kan bli. Men morfar klarade döden- Har stått där mellan mig och … ja - vad står på tur. Jo, jag står på tur Och fler är vu. Vänner ovänner. Men jag har aldrig hatat någon. Visst, pissarg. Men hatat. Oförätterna är många. Hämndtankar har passerat. Men hatat – ordet är blankt i mitt huvud. Generationerna rusar som ett snälltåg. Nu måste jag snabba mig att hitta harrhålan. Jag tror bara små människor hatar. Man ska försöka förstå. Men om någon gjorde ditt barn något. Nej, ordet hat är blankt. Förtvivlan, bottenlös förtvivlan. Möjligen ordet hämnd. Det är privat. Det är mitt. Hat är något annat. Möjligen motsatsen till feghet. En man jag respekterat sa på ungefär en halvtimme 20-30 gånger hur mycket han hatade mig. Det fick mig att tänka på ordet. Men jag har nu gjort om det till harrhålan

----------------

Tiden går att mäta på många vis. Morfar jobbade på Siljanssågen för typ tre kronor om dagen. Och han hade samma cykel i 30 år eller mer. Hela livet hade han samma silversnusdosa. Hela livet köpte han sitt snus uppe hos Atomragnar - handlare i byn som la beslag på sågverksarbetarnas tre kronor. Morfars pioner blommade år efter år och de där tre kronorna bestod. De var lika mycket värda efter 10 år. För alla på sågen fick fortfarande tre kronor om dagen, och Atomragnar nöjde sig med att sno dem på tre kronor. Tiden stod i det närmsta still.

Hur klarade Morfar familjen på tre kronor. Jo, han hade ingen elräkning, ingen kostnad för fast och mobilt bredband. Ingen mobiltelefonräkning. Ingen bil med reparationer och service, bara någon cykelpunka då och då på väg mot sågen. Ingen tevekostnad i form av Boxer, Netflix, C more. Inga mediakostnader alls - bibeln var ju ärvd med outslitligt läderband. Ingen sophämtning eller kostnad för vatten och avlopp. De hade brunn och utedass. Inga lån på huset eller nyrenoverat kök. Ingen semesterkostnad. Inga liftkort till hela familjen på sportlovet eller resor till Maldiverna. Klädmodet var stabilt i årtionden. Pionerna blommade år efter år och tre kronor bestod.

Vad var det som hände sen?

Men jag tror harrhålan finns kvar.

2009 fick jag lite extra pengar att sätta sprätt på i firman. Jag tänkte förverkliga min dröm att göra fiskefilm. Och försöka göra det lite annorlunda - ungefär som jag berättar i text. Lämna mycket åt tittarna - inte mangla dem. Jag köpte grejor, och redan det var kul. En bra bit över 100.000 slutade notan på. Vi började filma och hade mycket roligt - men sen hände några tråkiga saker på rad och filmandet kom av sig. Häromdagen tog jag fram prylarna och konstaterade att de var omoderna. Föråldrad och klumpig teknik. Värsta mobiltelefonen i dag filmar bättre. De trådlösa sändarna är till och med olagliga för någon myndighet med makt över radiofrekvenser har sålt just de frekvenserna till media och mobilvärlden eller något sånt. Det som händer med tiden i dag vore som om morfar fick punka varje dag till sågen.

Både på väg dit och hem.

 

 

I Slas-land

När bror och jag började fiska högt upp i norra Sverige. Jag var 16 år och vi hade en mönjad Amazon jag satt ihop. Bilar, motorer var något magiskt. Men vi tog oss lång upp utav helvete i landet med Amazonen. Sen gick vi med ryggor och tält. Tomt på folk. Men så vid en storöringå fanns en fiskeskylt med strikta regler från Domänverket. Strikta regler. Bara fluga. En fisk om dagen och ditten och datten. Men tvärs över alltihopa stod med grov timmerpenna. "Ortsbefolkningen fiskar efter egen fantasi." Vi blev inte upprörda, fast den ena skulle ägna sitt liv åt fiskevård och den andre många gånger skriva om det. Vi förstod nått. Men riktigt vad visste vi inte. I dag vet jag.

 

Gubbagreppet

Tydligen är allt jag skrivit i mina blogginlägg ”En bro för mycket” och ”Detaljer” lögn och förbannad dikt. Skiten som jag fick på fb inlägg är nu bortsuddad. Och det jag själv skrev på fb var bara påhittat.

Saker som jag skulle/borde enligt tjänstemannen - uppfattat som skämt gjorde jag tyvärr inte som journalist. Tyckte de var vasst, hånfullt och förminskande samt att jag just då inte hunnit uppfatta vilken myndighet den skämtande tjänstemannen tillhörde. Ord står mot ord någonstans i etern. Jag skrev det för tidigt – men eftersom allt från mig i denna fråga ska vara lögn spelar det ingen roll.

En sanning däremot är att brorsan räddade Östersjölaxen. Jag har legat ganska lugnt och lågt och lugnt med det det. Inte dra på den grejen för hårt. Här skulle ju lögnbeskyllningarna kunna komma direkt. Klusterbomb.

Redan på 80-talet började jag skriva om laxproblematiken i fiskepressen, Lo-tidningen och vanlig dagspress. Lo- och Metallförbunden ville bygg ut Kalix. Stig Malm var inte att leka med. Gud vad förnedrad jag blev i debattartiklar efter debattartiklar.

Brorsan jobbade med laxfrågan på ett mer handgriplig vis. Det var brorsan som skapade fiskeområdena i Tornedalen. Han bosatte sig i Pajala för jobbet. Tufft för en 26 årig Stockholmare. Det tog två år för honom att få alla gubbar däruppe att samsas. (1984-1986). Oändligt med många och långa möten. Och då fanns det knappt ingen lax i systemet. I dag då det finns lax hade det aldrig gått att fixa den tillgängligheten som råder nu tack vare brorsan. När han sen jobbade som Fiskerikonsulent på Sportfiskeförbundet slet han hårt för laxfrågan mellan 1988 - 1998. Han lyckades med att få bort drivgarnen i Östersjön på en finurligt vis. 10 år tog det - men bollen var i rullning. Östersjön hade dispens från hela övriga världen för att yrkesfisket inte fick den typen av bifångst i Östersjön som i övriga världen. Sköldpaddor, valar, hajar, delfiner. Men han lyckades bevisa att yrkesfisket fick tumlare som bifångst i drivgarnen. Nu blev det farligt på riktigt. Naturhistoriska museet som lovar bilder och tumlare åt honom, la över natten ner allt och förnekade allt totalt. Yrkesfisket hotade att aldrig mer ge forskningsmaterial till Naturhistoriska, som fisk, fågel och tumlare.. Men brorsan fixade andra kanaler. Och fick allt i rullning. Miljoner och åter av miljoner med svarta pengar var hotade att försvinna från laxfiskarna.

När drivgarnen fasades ut under 8 år tror jag - gick det äntligen att börja bända och bryta i laxfrågan på ett konkret vis.

För att rädda själva laxen var det omöjligt att få bort drivgarnen. Yrkesfiskarna var grymt starka på den tiden. De skulle aldrig släppa garnen. Men det brorsan lyckades bevisa -tumlaren som bifångst– var själva saken. På sportfiskeförbundet där han var rikskonsulent och ensam fick han skäll från Sportfiskeförbundets ledning. Han fick liksom slåss åt två håll. De skulle inte hålla på med naturvård. Detta var 1988-1998, inte hundra år sen. Brorsan lyckades först bevisa att en stor del av yrkesfiskets laxfångst var svart. På Gotland helt svart. Miljontals laxar och många miljoner kronor. Den utredningen lyckades Yrkesfiskeförbundet med sin makt få totalt mörkad och nergrävd. Man kan lugnt säga att han var hotad och hatad på ett farligt sätt. Det gick så långt gånget att jag tog upp frågan på det jobbet jag hade då att brorsan var hotad av gangsters som tjänade pengar lika stora som i knarkhandel. Men jag fick till svart att vi inte fick jobba inrikes.

Nu är detta bortglömt. De riktigt stora hoten som på 70-80-talet gav fullkomligt tomma, eller näst intill tomma älvar är borta. Torneälven var på 80-talet tom på lax. De problem som finns i dag i laxfrågan går att jobba med. Det är detaljer. Brorsan fick drivgarnen urfasade på 8 år och nu kunde vi börja jobba med älvarna. Långkrokfisket var löjligt lätt att få bort efter drivgarnen

Mitt ord ”Detaljer” i tidigare blogg blev för mycket för många. Tyvärr.

Och som du sagt om mig Håkan Stenlund; Att jag pissat på hela Branschen.


Med gubbagreppet.

"Detaljarbete"

Hej alla unga och andra duktiga Laxfiskevårdare. Och engagerade

Nu ska jag förklara mig – Skjut inte historieberättaren. Ni ha läst mina texter och sett rött och en gubbjävel som retas. Ordet ”Detaljarbete” i sammanhanget laxfiskevård blev för mycket för de unga kämparna.

Laxuppgången steg drastisk 2013 i många älvar. Det började 2 år tidigare - då Kustfisket fick dra ner på privat och yrkesmässigt fiske. Det är arbete av inlösta fällor och återställda vattendrag som gett den senaste ”lilla” uppgången. Bra och viktigt arbete. Men uppgången har under 70-,80- 90- talet varit nära noll. De i dag fina arbete som jag kallat ”Detaljarbete” (Ett  underbart detaljarbete – ATT vi kommit ända hit är en dröm vi har haft). Ordet ”Detalj”  har retat dagens unga fiskevårdare. Jag är själv. 56 år – gammal slut gubbe eller? .

Men det stora arbetet som ett dussintal i dag anonyma män/kvinnor gjorde under 20 år, med att kämpa för att få ner och får bort yrkesfisket i havet och kusten - gjorde själva ”rädda laxen jobbet”, utan att vilja bli hjältar.  De är bortglömda i dag. Det var lika tröstlöst  som politiskt slå huvudet blodig i väggen utan att komma en centimeter. Akademist pappersjobb i oändliga travar. Sändligt med seriösa dödshot. Det kom under -60 -70 -80 och en bit in på -90-talet ingen lax till älvarna. ( 96-97) hände något märkligt – tror det va tillfällighårdare restrektion av fällorna. Men antalet som gick upp älvarna var under 1970 tlll1990 mikroskopiska. Det gick inte att fiska eller bedriva turistfiske på laxen. Brorsan var uppe i över 2 år i Tornedalen och ordnade de fiskeområden som gör att vi kan fiska där.

I dag med den uppgången vi har vore det omöjligt att få till fiskeområden med möjlighet att lösa kort.

 

På 70,80 och 90 talet, var yrkesfiske-förbundet bland det starkaste i Sverige med kontakter i alla maktens korridorer. De kunde gräva ner, döma bort och få alla utredningar att försvinna. Situationen var rent farlig. Totalt handlade det om miljarder kr, Och miljoner med lax. Det var som knarkstålar på laxen. Så stora summor att jag ville ha extra koll på brorsan, med alla hot. Men vi fick inte jobba inrikes på så vis. Hans utredning av det svarta fisket på Gotland under mitten av hela 80 och en stor del av 90- talet  var en ful organisation  Utredningen att allt yrkesfiske efter lax på Gottland var svart försvann.

 När jag pratar om ”Detaljer” så menar jag att det är underbart att vi är där nu och kan jobba i älvarna, nu när laxen är tillbaka. Men vi får inte glömma historien. Detta var den korta varianten.

 

Förlåt mig om jag förminskat någon

’Mikael Engström

 

En bro för mycket

Klargöra: Detta handlar inte i stort om Västerbottens Länsstyrelse. Utan om Umeå kommuns, egen lilla fiskevård.

 
Jag klev av FB. Det tar 14 dagar tills jag helt är borta därifrån. Det blev mindre och mindre rolig.  Här på bloggen ska jag lägga ut 1-2 saker i månaden, samt gamla artiklar som håller för en omläsning på dass.

FB blev konstigt. Jag försökte med vassa argument men fick konstigheter tillbaka. Var kanske inte sjyst i alla lägen. Men till nuet och denna händelsen. Droppen var nog när restaurerings - grävaren Daniel Persson i Västerbotten inte förstod ett flertal svar jag skrivit på ett flertal platser. Jo, jag svarade som sagt. Svar från mig om ”detaljerna” som nu återstod fick inget fäste: ATT dagens bra laxfiske beror på det otroliga nerdraget av uttaget i Östersjön. Flera miljoner laxar per år. Ett enormt fiskevårds- fiskepolitiskt och framsynt arbete av i dag glömt män/kvinnor. Livshotade. Outbytbara. De är hjältar. Jag ska lyfta fram dem i artiklar. Men svaret dög inte grävaren . Jag har sagt att nu när vi har laxen tillbaka till älvarna består resten av arbetet av detaljer för att få det ännu mer vandringslax. Grävaren Daniel Persson hade inte haft alla EU-pengar till grävjobb om laxen inte var tillbaka. För inte gräver han gratis. Han är utbytbar. Men han förstod fortfarande inte mitt. Nu har vi vår sportfiskelax här efter mer än 60 år. Vi har detaljer att göra det så bra som möjligt för dem. Men Grävaren  Daniel Persson hade inte uppfattat att jag svarat utan körde på med att jag typ skrev på nätterna  -allt dateras och timmas-  (för då var det troligen så att herr skribent skrev full.) Jag har inte sovit på fem är, nickar till ibland. Och jobbar mycket på nätterna.

(Smoltnivåerna är höga säger vårdarna stolt.)

MEN

Jag har mina synpunkter som är unika för fiske/naturvård i Sverige; ska man inte också satsa på ”sportfiskevård” Inte bara för fiskyngel, flodpärlmussla och utter. Försök att bedriva lönsamt turistfiske på laxsmolt när det  kommer åter och det inte finns fiskbara pooler -då grävaren gjort sitt.

Den av restaureringens ökning av utvandrande smolt kommer bara att gynnat det privata, allmänna kustfisket med yrkesredskap som inte behöver rapportera en fisk.

Laxakademiker i V-botten.

 

Mina åsikter har retat upp unga akademiska fiskevårdare som aldrig knappt varit vid en älv. Själv har jag över 30-40 veckor bara i Lögde. Sen oändliga från veckor i Norge. Erik var 6 år när han och bo själv i Surhyttan då jag fiskade natt. Vi hade varsin bärbar sjöradio WHF på 55 watt, Han ropade på mig när det var något. Otroligt tålig och modig unge. På dagarna fiskade vi ihop. Så blev han laxfiskare också. Ja började med laxfluga som 16 åring i Gaula och är i dag 56 år – och hoppas få några till.

Jag hade tänkte mig bygga en bro – ett samarbete mellan lekmän med oändlig tid vid rinnande vatten och akademiker med oändlig tid bakom skrivbordet. Men det gick inte så bra. Troligen fanns här glaskäkar, många glaskäkar. Och TYP : här ska ingen sate komma över bron och komma… OCH FRÅN STHL också.

I övrigt om FB och hit och dit

Vi kommer också att synas i de fyra tidningar jag nu jobbar åt. Svenskt Fiske, FiN, Feber och J&F. Lägg gärna kommentera  på blogen - jag läser -  men kanske inte alltid svarar. Sen vill jag att nu hjälper mig med en stor sak. Jätte stor sak. Man måste nå ut, Jag kan inte längre länga länkar till mina  Blogginläggen på FB. Gör det åt mig – men bara om ni har lust och tycker det var värt att dela.

Och till sista till grävaren Daniel Persson, jag har fiskat med limnologer, fiskevårdare, fiskeprofessorer hela mitt liv. Även skrivit åt dem i vanlig fiskepress så folk ska förstå. Stoltast är jag över arbetet med Siljan och Adam P. Gönczi. Det kallas om det är svårt att förstå; Poppulärfiskevetenskap.

Började 1982. Går nu in i min 45 säsong. – vilka underbara människor man mött inom fisket – och vilka tokar. Roliga tokar och galna tokar. Jag glömmer inga. Sen har vi fånen.