onsdag 18 oktober 2017

Förminskning ger svåra ärrbildningar. En del går upp lätt, och detta är mitt verktyg. Döm mig...






Vi var två människor som satt på Engelen kring 1999 - Kornhamnstorg 59B, Gamla stan och drack upp en död mans pengar. Den kränkning jag fick då har jag kämpat med i snart 20 år. Ångest.

Vi hade bägge stabila förhållanden med barn hemma.

Men så kom det sig att två vackra damer satte sig vid bordet helt intill. Den ena med röda lackskor. Förmodligen vaknar något i oss med den dödes pengar. En liktå kanske. Hur människa nummer ett av oss gick igång vet jag inte. Men nått hände. Damerna beställde och frågade nyfiket vad vi var för ena – vad vi sysslade med. Om vi säger att jag var människa två så höll jag tyst, Människa ett gjorde sitt jobb och liv intressant. Själv var jag tyst i det längsta för att jag visste att det skulle kunde hända nått hemskt.

- Men kom igen nu, sa den i de röda lackskorna.

- Jo, ja, skriver böcker. Jag är författare.

Ett garv mellan Engelens väggar.

En del mängd öl hade runnit ner i människa ett och två. Damerna tycktes nyktra.

- Oohh, spännande , sa Damerna i kör.

Och jag såg alla kommande följdfrågorna dra förbi som snälla rälsbussar i deras ögon.

Äääähhhh, säger människa nummer ett. Det är ju bara såna där barnböcker. Det är pedofilvarning. Barnböcker - att hålla på med sånt. Klar pedovarning.

 Mycket kunde jag ta men detta..... Jag gick.

Stor förminskning. Den största. Livsglädjetömmande anklagelsen. Jag hade lagt mitt liv i detta. Pedofilvarning för att förminska mig för damerna var ju inte direkt en recension.


Där någonstans gick något viktigt sönder i mig. Ja la ner ett tag. Om nu människa som sa detta - vore en annan än den det nu är – hade jag tagit 7- 11 år.

Stolt, stark, ära – man kämpar med självförtroende och framför allt självkänsla. Det här var toppen av förminskning och kräkning.

Jag hade kämpat på med mina böcker – både barn och ungdomsböcker. Jag tyckte om genren. Det gick att ta ut svängar, pröva ovanliga grepp i dramaturgin, gestaltning, vändningen. Pay och pay off. Jag kom med i Barnboksakademin på stol 11.

Jag läste allt jag kom över om dramaturgi. Jag fick också en bra summa från filminstitutet att göra filmmanus. Detta var mitt liv. Men i drygt 20 år har jag inte kunna bearbetat denna kränkning. Det blev inget filminstitut. Det blev inte mycket mer. Jag ledsnade över värderingen jag fått. Jag hade skrivit för 6 till 17 åringar. Jag var i skolor runt hela landet och pratade i 2000 timmar. Därför hade jag aldrig ork till att prata i fiskeklubbar, mässor, mm. Jag hade varit stolt tills den dagen vi drack upp den dödes pengar. Människa ett var det i universum som jag ville imponera mest på.

Efter det blev det inte samma sak. Stoltheten försvann – lusten. Jag gav allt i boken Isdraken. Det var slut sen. Att jag skrev i barn/ungdoms genren berodde på en svår uppväckts där pappa skulle skjuta mamma med studsaren eller haglet... Julafton... Han jagade ner oss i källaren. Jag täckte mamma för skott. ……………….Sen kom jag inte ihåg något på ett halvt år. Där stannade jag också upp. Blev aldrig med är 8-10 år. Jag fastnade och blev bra på det jag gjorde. Hade ju liksom åldern inne. Ständigt 8 år.

Pedofil och en näve av en död mans pengar på Engelen och några fagra damer.

Den ditintills stolta författaren. Dubbelpiano i huvudet. Råttgift i hjärtat.

Innan stolt och oslagbar. Man står rycken så gott det går.

Jag är van med förminskningar och kräkningar. Brukade kunna gardera upp den. Alle man på däck. Bajonett på. Men den här kom jag för sent till. Helt förlamad. Domedagsvapnet drogs av innan ....... man han säga farfarsbyxor.
Jag tappade en bit av mig själv då. Men så är det ju. Snart sitter några andra människor med mina dödspengar och dricker öl på Kornhamnstorg 59B. In kommer två damer. Den ena med röda skor. Förminskar och kränker.

tisdag 10 oktober 2017

Till 5 års minne av vännen Jimmy Bergren (typiskt hade jag stavat minne med ett n och litet B han var Big B) ge mig en ny en ny SALO)



Till minne av min fiskevän Jimmy Berggren som dog ung. Bilderna är från absolut sista fisketuren. Jag förstod det då jag tittade i sökaren. En dag ska vi dö, alla andra inte. Du är svårt saknad.
Det sista fiskedagen kommer helt säkert.
Och det är faktiskt det enda som är helt säkert.
Bilderna och filmen är från din sista laxsomar 2011 i Lögde - och vi hade så jävla kul. Jag sägen väl en del minder rumsrena ord i filmen i dagens "rädda-alla -laxar" tider med påvar som släpps ur babylonisk fångenskap och nu gör sig ett namn. Själv har jag fått höra vara en liten obetydlig figur i detta jesus-uppdrag. Eller överhuvud taget obetydlig. Skit samma. Men minnet är gott. Det stora laxarbetet gjordes på 80-90 talet vilket ingen förstår. Hjältarna är anonyma. Rädda hit och rädda dit, jag vill fiska. Jag vill känna tyngden av en 12,6kg på ryggen och visa frun och den krympande skaran laxvänner. Eller hur Jimmy? Din får väga 12,4kg.
Ja, Jimmy. Du blev bättre för varje dag 2011 - trodde stundom att vi skulle få fler somrar. Du kämpade fast tiden var utmätt. Vi visste det men pratade inte om det. Vi tappade stora laxar och fick skapliga. Inget blev sig likt efter du dött. I dag är det 3-6 gånger mer lax i älven och 10 gånger så många fler laxfiskare. Men vi håller ditt datum heligt då du sjösattes i älven den 18 juni 2012. Jag brukar alltid få lax då. En till dig och en till mig. Ja den ena har Molgan så klart tagit. Och ring polisen, som jag brukar säga. De har öppet mellan 13.00 och 15.00 varje måndag i Nordmaling. Och som dubbel fiskerättsägare kan vi ta ut svängarna - eller hur Jimmy. Jag lägger här ut minnesbilder från sista sommaren och sista dagen och sista laxen - och längst ner finns länk till en film. Lite rå. Inte fiskar vi fult med sjung 4/6/8 plus blyspets i meterdjupt vatten med plattbotten.
Filmen vi gjorde den sommaren är inte så vacker, poetisk och gullig med solnedgångar och kast i ultrarapid och kaffemys. Samt åkningar. Den som var närmast kameran tog den. Vi fiskar. Jag har klippt bort sten-slagen i huvudet på fiskarma så ingen ska börja gråta. Jag lyckades inte få med bild till länken till filmen på YouTube. Ja, ja. Sonen får kolla. Men länken fungerar. Många har sett filmen förut men inte detta slutet. Jimmys slutord. Din kurs ut Färströms bok Fluga på slutet är allt som behövs sägas och läras ut. Resten är bara påhitt i en värd styrd av en märklig marknad. Vi får inte glömma att vi bara fiskar. . Hur svårt kan det vara. Vi hade två ordspråk. ”Håller man sig bara vid liv kommer nästa laxhugg” samt ”finns det lax så tar vi dom”.
 
 

Men det var just det där att hålla sig vid liv. Vi var som Kära – jag kan inte säga mer är så - kärlek. Vi satt bakom mitt hus och drack iskallt vitt vin med laxar på väggen och räknade tåg. Ängeln satt där på en låda och dinglade med benen. Jag var själv sjuk och vinet hjälpte - en stund på jorden. Jag skulle ge överjordiska saker för att uppleva det igen. Vem har hittat på att vi ska komma hit och sen slitas här ifrån. Någon med märklig humor och som skojar med oss. Och så står någon i en predikstol varje söndag och yrar om outgrundliga vägar. Någon eller nått skulle ha 12 hagel i pungen.
Fem år har gått, jag vad är fem år? Bilderna är från Fällfors i juli. Det kom en vattenstöt och laxen visade sig. Vi fick ingen. Laxen som hänger på vågen hemma hos mig var din sista. Du tog den på dit absoluta favoritställe utanför stocken. Året efter då du knappt hade en månad kvar kom du med fiskekortet du skrivit ut till mig i egenskap av fiskepolis. Du hade rullator och jag fick en chock, kanske min livs överfall av total förvirring. Vi tittade mot björken med vågen. En ängel drog förbi. Samt något mörk strax bakom. Du var mager och såg helt spöklik ut - jo jag måste säga det. Du visse mycket väl att det var totalt slut. Du hade under lång tid försökt spy upp blod ur lungorna. Det går ej. Du skulle ha lagts in på sjukhus för länge sedan. Det fanns någon konflikt om vårdnad inom släkten. Kanske rykten och förtal. Men jag sa till hans fru att nu jävlar ska han in. Han hade slocknat. Han var borta. Jag blev som sagt förvirrad och visste inte hur jag skulle bete sig. Vad säger man till ett spöke. Till någon på andra sida strecket i sanden. Det blir bara fel och ruskigt otäckt. Jag fick mitt gröna årsfiskekort och han hängde sin fiskekatt på min vägg. Där skulle den hänga och jag törs inte röra den. Det var i stort det sista han gjorde.

Men sommaren innan kunde vi låssas och köra på. Visst hade den den där svarta runt oss som vi sen såg tydligare bakom ängeln vid sista mötet.
 
Uffe tappade fisk och fick ständiga problem. Blev av med linor på fisk som var rått krokade. De såg vi i de första hoppen innan det bar utför Vietnam– djungelresan som är livsfarlig. Själv läser jag och hoppas storlaxen hoppar sig trött och gömmer sig i en håla. Sen kan vi börja lira. Och grejorna höll. Det är fiske. Man är livrädd. 100 kg harrar på rad skulle inte kunna mäta sig med det här.
 

Fem år säger de att sorgen ska släppa lite. Jag tycker inte det. Det är tomt och spöklikt vid älven. Det är hänt att jag sett dig någon natt i din omistliga hatt. Antingen på bron eller skymta bland träden. Kanske en siluett i nattens silverljus från älven. Jo, du är där men jag får inte fatt på dig. Nu blir det lika mer Kent. Jag ska skriva om honom, men det är så nära än.


Men det var ju det där att hålla sig vid liv. Kent dog nu i höst. Fan snart är det bara jag och Molgan kvar. Jag känner tårarna, men kanalerna är torra. Det här varit för mycket nu. Men du vet var jag alltid brukar säga. Kommer vi dit vi människor trött i tusentals år – så kommer jag tungt beväpnad.

Men sommaren innan kunde vi låsas och köra på. Visst hade det den där svarta runt som drog bakom ängeln..
https://www.youtube.com/watch?v=VUSoFiU4xxM&feature=youtu.be 


måndag 2 oktober 2017

TIMBER...med Magnus Uhr

Detta var nästa lika spännande som laxfiske då allt stämmer. Men först från början.
Omkring år 2000 köpte jag en tomt som satt ihop med min tomt, i byn Yvraden i Mora. Det var sista biten av en liten skop som hette Pikskogen. Det här är trakterna som jag växte upp på skol-loven med morfar och handlaren Atomragnar och yrkesfiskare och tillika originalet Perols-Erik. Troligen oäkta som Till konstnären Anders Zorn. Just i den här byn föddes Zorn som oäkting. Yvraden betyder på dialekt övre raden. Jag skev tre skapligt tjocka barnböcker om de här byn och morfar Kaspar och Atomragnar. Jag satt i min sunkiga lokal i Farsta och skrev. Fönstret vette helt nära linje 18 T-banan gröna linjen. Vattenskadad lokal med myror och jättespindlar. Efter krångliga turer där Carl Axel Fall och Svante Weyler spelade stor roll kom böckerna ut. Otroligt.


Och så en dag innan sista boken i serien var kvar var ungarna och jag i Gesundabacken. En post var det. Grynig, jobbig snö. Jag höll på att lära dem utförsåkning. Total-pennalism. Skrik och gråt. Nödstoppen gick varm. Jag kuta i slalompjäxor lång ut i skogen och bar ungarna ut i pisten. Ja även vid åkning fick jag kuta ut i skogen. Svetten rann. Och så ringde telefonen. Det var en kille som bröt på finlandssvenska.


- Jo, det är Mark Levengod.


- Vem sa jag? Och försökte dra en unge ur djupsnön utan för pisten.


- Jo det är Mark Levengod. Jag är programchef för SVT,s barnteve.


- Skojar du sa jag. Finns du?


- Nej, kan vi äta en lunch och prata om dina Atomragnarböcker. Jag har en idé.
Jag fylldes av en mycket märklig känsla. Som typ Neil Armstrongs första steg på månen. Vad fan är det som händer?


Och plötsligt kunde ungarna åka skidor


Det samtalet var nog en av de större överraskningarna i mitt liv förutom att jag fått träffa mina barn. Så blev det julkalender med Sven Volter, Per Oskarsson och hela eliten. Och böckerna är uppe i 6,e upplagan i Tyskland. Jösses. Jag är glad. Arbetet bland spindlarna och myrorna bredvid grönalinjen 18, var inte bortkastat.


Ja, tillbaka till vad jag skulle sagt. Skogstomten jag köpte hade 15 björkar i mammutstorlek och 40 meter höga lika gamla som morfar skulle vara i dag. Sen enorma granar. Och andra obestämbara lövträd. Och ÅNGEST. Och ÅNGEST. Och Ångest,


Men så hade jag tur att bli vän med fiskaren Magnus Uhr som har firman Urskog som bara tar ner träd på konstiga och helt omöjliga ställen i bebyggelse. En och en halv dag var allt nerlagt och kvistat. Otrolig spännande. Just när vi tog den otroliga 40 meters björken och hade en marginal på 20 meter att lägga det. Lite vind och lite sned stam. Men Magnus hade redskapen, kunskapen och så det där man inte kan bestämma och sätta namn på. Känsla är för klent ord. Det här var magi och märkligheter. Men hela arbetet. Att veta vilka man ska ta först och utnyttja de andra att styra och även spänna mot. Jag här mig mest undan om jag inte behövdes som vinschare. Magis satte ut pinnar med lite flaggplast på där toppen skulle landa. Jag hade kunnat kora kicken race och stått vid pinnen. Men då hade jag blåst bort i stället av atombombs-vinddraget.  Det räckte att stå 15 meter ifrån får att håret skulle fladdra. Nu är det klart. Jagar skotare som kan få bort allt.


Det är fantastiskt. Tack Magnus.
Bilderna får berätta själv.


MAGNUS UHRSKOG AB TEL 072 5678586
















































Alltså för den som missade: MAGNUS UHRSKOG AB TEL 072 5678586
----







Måste bara tilläga en obetydlig men mycket mystisk på gränsen till pervers sak. Var in på macken¨: Redaktören på "den" fisketidningen var på omslaget igen. Kanske jag såg fel. En tvångssyn. En redaktör håller sig i bakgrunden och spelar med medarbetarna. Jösses. Dubbeljösses. Jag har inget med  det att göra och ska skita i det. Men trippel-pucko är ett ord. Och fippel-hävdelsebehov som grundar sig i....Ten minutes out stay skarp. Roger in och ut. Men jösses igen.




söndag 17 september 2017

Laxdagboken





Det här är dagboksspråk. Korthugget och o-krångligt. Som telegramspråk. Hey Ho, Lets Go.

Laxsommar i laxhuset i byn där postlådorna fallit omkull och tågen slutade stanna för 30 år sen. Allt är nerlagt och kyrkklockorna ringer för begravning hela sommaren. 

Dag 1

Det är jag och min son Erik. Resten av familjen kommer senare. Packningen är som vanligt helt galen, förutom allt som har med fisket att göra: tre gitarrer. En 32 tums teve, xbox, Blu-ray.  Och en trave filmer, exempelvis Hajen på Blu-ray. Efter urpackning ligger allt bara i en hög på köksgolvet. Det får ligga där. Vi drar till älven.

Det är mitt på dagen. Sydsida och fusionshett. Älven går enormt hög. För hög. Jag är tveksam. Erik börjar. Jag ska byta lina. Det får bli flyt sjunk femman. Jag kommer till fjärde ringen.

-Jag har en, säger Erik helt lugnt.

Egentligen skrämmande lugnt. Jag hade skrikigt rakt ut. Erik står där i motljuset i det galna höga vattnet. Spöt ståt i tvår båge. Det kommer aldrig gå. Erik håller i hårt. Spöt raknar. Han försöker bromsa men bränner sig.

Neröver är det bara fors och det kommer bli en Vietnamdjungelresa bland storsten, stockar och träd. Det går inte. Jag säger att du får klossa fast den. Vi kan inte göra den resan på detta vattenstånd. Erik klossar. Totallåsning så fisken kring 7 kilo surfar på sidan i ytan likt en liten harr. När fisken väl får fäste med huvudet i vattnet går den som en utterbräda mot andra land och ställer sig i hårdströmmen. Jag råder Erik att låta den stå där så länge det går.

Jag har dragit på många laxar just här på så här högt vatten. Förr sprang jag. Är det blanka arga hannar på över tio kilo så brukar jag dra storrullens broms i botten, men fisken tycks inte märka något. Det är inga felkrokade fiskar, jag har sett dem hoppa strax efter hugg. Vänner säger – men spring då, gör nått.

- No country för old men, säger jag och klossar fast. Jag har en hel burk rätade krokar.

Är vattnet lägre brukar jag följa ut för forsen. Men det gå alltid åt helvete. Trixet är att drilla de stora lugnt på lite klenare spö. Det tar tid. Men man slipper Vietnamdjungelresa. Men den har sin charm. Den påminner en om varför man inte fiskar harr.

Erik håller fisken i hårdströmmen. Visst den står tills den blir trött. Och tar ett inner varv. Då brottar Erik på och fisken är på land. 7,2 kilo. Blank som genomskinlig. Om den bara varit ett kilo större skulle det inte gått. Den första tar vi alltid reda på och har fest. Bara stekt med remuladsås.

- Andra kastet! Vad fan, säger jag. Hur gjorde du?

-Som vanligt.

Själv får jag en harr på 3 hg och prövar desperat igenom linor och spön för att få kastandet att fungera. Inte ett hugg. Vi åker hem och tittar på teveserien Pistvakt.
Dag två:

Jag åker ner tre på natten. Erik vill sova. Händer ingenting mer än att det är folk överallt, som fiskar hur som helst. De flesta på de övre sträckorna av Lögde har gått direkt från harr- öring- gäddfiske eller fiske i regnbågssjöarna till laxfiske nu när fisken är tillbaka. De vet inget om rotationsfiske. Har de sett en fisk står de och nöter på den i timmar. Jag försöker förklara hur det här fisket går till. Ett steg, ett kast, ett steg ett kast och så vidare. Har en riktig genomgång att det är bättre att gå en sträcka tre gånger ganska snabbt än att nöta på en surlax. Och det ska vara rotations fiske. Ibland blir det konflikter som känns otrevliga. Speciellt då det är ett gäng fiskare. Men ibland så fattar folk och vi blir kompisar. Men vissa situationer har verkligen varit vassa.

Nej morgonfisket ger inget. Det händer inget mer är att jag möter två ryckfiskare med svårt blyade Rapala med enorma trekrokar.

- Vad fan håller ni på med? säger jag.

Jo, det är sant. Jag sa så. Jag saknar genen som gör en rädd. Mamma hade det svårt. Men jag tål inte skit som händer framför mina ögon. Och nu var det ryckfiske. Och jag måste göra något fast det är lönlöst Som svar får jag:

- Fiskar efter egen fantasi och så ett flin.

Jag kan inte göra så mycket. Polisstationen nere i Nordmaling har öppet mellan 13,00 och 15,00 varje måndag. Men jag brukar lägga ryckfiskararna på minnet och ta bilnumren.

Erik och jag åkte ner senare på dagen. Fullt med folk och älven har stigit ytterligare. Ofiskbart på de platser där vi trivs. Vi slappar och tittar på Pistvakt. Jag spolar på backing på en ny rulle. Lägger den hårt och får på 600 meter.

- Varför då, säger Erik. 600 meter.

Jag funderar en stund:

- För det är över en halv kilometer.

Dag 3:

Svår blåst. Kom ner till älven först vid 10 tiden. Någon hade eldat upp en tröja jag glömt från gårdagen. Den hängde på tork: Hur tänkte de? Jag fick en på kring fem kilo som fick gå tillbaka. Det kändes bra. Nu stod det 1-1. Erik tycker jag är löjlig.

Dag 4:

Vi åker ner vid niotiden på morgonen. Tre yngre killar har fiskat hela natten. Ungdomarna är slitna. Vi pratar lite om det höga vattnet. Jag är så trevlig jag kan. Jag kallas annars för Svinet Engström. Det går så många osanna historier kring mig att jag inte längre bryr mig. Folk, Västerbottningar, har stått på bron i Norrfors i Älgforsen och pissat då jag fiskat nedanför. Varför? Ja laxfiskare. Den där Engström ska inte komma  hit och vara märkvärdig och tro det är hans hölja. Jag förstår det till viss del. Under många år har de haft sina vatten för sig själva. Men nu händer något. Och då kan man ju alltid pissa.

Jo, jag fiskar mycket där för platsen ligger nära mitt hus och byakortet som fiskerättsägare kan köpa, gäller där. Då fiskar jag där varje dag. Stockholmaren, jo snart blir vi många. Gör er beredda. Under många år stod de redan på bron och blev förbannade sen åkte de utan att komma ner och berättade vilket svin den där Engström var. I dag är det annorlunda. Det är köfiske och umgänge på annat vis.

Erik går ut och drar en direkt. Jag tappar en. Det måste stå grymt med fisk i älven. Vi drillar fler som vi tappar. En rolig dag. Vi har våra 499:- trädgårdsmöbler från Clas Ohlson. Jag tar ett kort på bordet. Därpå ligger mina finaste saker. Spöt och rullen. Walter kniven. Kameran. Mina flugor.

Dag 5:

Den fiske sociala biten. Att tycka om gåslever och sen träffa själva gåsen. Så är det att vara författare.

En kille skrev till mig att han sett mig en natt vid brasan vid älven men vågade inte gå ner för han har hört att jag var folkilsk.

Jag skrev tillbaka:

Det där med att jag skulle vara folkilsk är skitsnack och elakt förtal. Folkskygg är nog ordet. Folk retar upp sig på mig bara jag missar att hälsa ordentligt. De flesta vill ha underhållning när de ser att det är jag. Som exempel utan att vara märkvärdig. Jag ska fiska men möter ett gäng på fyra man som känner igen mig. De vill ha tips exakt var i höljan laxen står. Och tips om pooler. Vilken fluga som gäller och jag ska vara glad och prova alla deras spön och linor samt vara rolig. Det sker om, och om igen. Stockholmare är värst. Är det femte gången under samma dag går jag, eller säger att det är brorsan som skriver och fotar. Men kom ner till brasan som en vanlig fiskare så kan vi mumla lite om vattenstånd, vattentempen och kommande väder. Det räcker så.

Under alla år har jag skällt på bara två. Kan ha glömt någon. En som plötsligt vadade lång uppströms under fiske medan jag satt på land och väntade. Två gånger gjorde han det. Då brast det. Och sen senast häromåret var jag otrevlig mot en fiskare. Men vi redde ut det. Vi började om och han fick en gammal bok jag skrivit. Jag var inte van vid att det blivit så mycket folk högt upp i älven så tidigt.

Dag 8

Det har gått några dagar och inte hänt så mycket mer än att grannen Ingos åkgräsklippare gått sönder. Jag har skrivit några jobb åt FiskeFeber. I alla fall börjat. Jag trivs här i utkanten av byn med grannen Ingo som jag brukar göra mystiska utflykter med. Kanten av byn, ja - att få vara ensam. Jag lägger ner Facebook och annat fiskerelaterat på nätet under laxfisket. Det stressar mig att att läsa om elitens alla laxframgångar och skryt. Jag vill bara veta vad som händer bakom min fluga.

Erik och jag åkte ner vid klockan 9. Erik drog på en efter åtta meters vadning och typ 5 kast. Den är runt 5 kilo. Jag blir så ivrig och väljer tubflugor och har plötsligt satt på två. Ett typiskt laxstresstecken. 3-1 till Erik. Hur gick det till?

- Tur, säger Erik och citerar Pistvakt, är något som drabbar bingotanter någon gång om halvåret.

Vi åkte hem och jag lagade laxfiskeravioli lyx, med wokade grönsaker bacon buljong, grönmögelost, kryddor och grädde, samt formaggiosås. Ibland gör man laxmat som inte går att upprepa. Man vet helt enkelt inte vad man lagat.

Dag 12:

Blåst. Hård elak nordan, går inte att kasta. Blir en skrivdag. Det gamla vanliga ryktet går att det är fullt med lax på väg. Bettan har kommit upp och meckat igång gräsklipparen och kör för fullt. Det mojnar till kvällen och vi åker till Bettans favoritställe. För bara tio år sedan var här helt otrampat. Bara björnspår. Nu är laxslitaget i klass med Mörrum. Men jag är glad över alla de åren man hade det här stället för sig själv. Det steg inte lika mycket lax. Men gröbban fick stå ostörd i flera dagar och fisket var bra. Nu sitter vi gubbar på kö. Så är det. Kommer laxen kommer folket. Vi är väl fem gubbar. Ingen får något. En och annan lax visar sig. Det blir Bettans tur. Hon använder ett enhands klass 7/8 på 9,3 fot. Hon fiskar med små flugor på grund av enhandsspöt. Hon hinner inte långt tills det drar på en ordentlig lax. Ååååhhhh- hon skrämmer alltid slag på mig med sina stora fiskar på det där spöt. Hon kör den stenhårt. Fisken hjular runt i höljan och gubbarna skyndar till för att hjälpa och ge goda råd. Hon brukar alltid ha lika stora problem med att hålla undan alla hjälpsamma gubbar som att drilla laxen
Men hon fixar det där galant. Laxen får inte mycket att säga till om och snart är den på land. 8,2 kilo. Hon tar reda på den. Vi äter lax. Och om man bestämt sig för att inte kremeras så transporterar man ju bort dioxinet från Östersjön. C&R biten – orkar knappt tänka på det. Ett vettigt och klokt uttag måste vi ha. Det motiverar vår perversa lek med djur. Annars kan det säkert förbjudas. En ung, het och stark C&R fiskare hinner döda många fiskar ett åt. Sjuk laxtävling i AC län. Ett fel fotolyft här, en ögonkrokning där, ett gälbrott där. Ryggskador, Stress och svampangrepp, samt mycket vi inte vet. Hard core laxfiskaren kör högt tempo, jaga laxen i alla pooler. Lossa och sen på det igen. Porr. Ren jävla porr.

Jag tar upp en del och sätter tillbaka en del. Allt beroende på situationen. Men i dag har vi våra sportfiskelaxar tillbaka i älvarna. Yrkesfisket i havet tog miljoner med lax år efter år. Nu är laxen tillbaka och det innebär plötsligt problem. Förvaltningen är helt o-anpassad till det som händer. Framtida förvaltning kommer att bli knepig. Men problemet har flyttat från havet upp i älvarna. Det är både skithäftigt och kul. Bettan bär sin lax på ryggen genom skogen. Hon är fantastiskt lycklig. Jag med.

Dag 16:

Är i min favorithölja. Erik och Bettan har fått fler laxar. Men inte jag. Det börjar kännas. Jag är trött. Utfiskad. Blåsigt och kallt. Skit. Tappar en som satt på länge. Kanske 10 minuter. Kroken hade hakat upp sig. Min typ av tur. Den som man kan sätta o framför. Fortsätter att fiska men linan : flyt sjunk 3 beter sig som en spagetti i luften. Jag kan plötsligt inte kasta med den. Tar bilen för att åka hem och hämta Flyt, I sjunk 2. Den linan som jag kastar bäst med. På parkeringen kommer en bil och ut kommer en idiot som säger att de tog en 15 kilos just här i går kväll. Den hade fångstmannen svassat omkring med nere i på campingen i Hyngelsböle – Gettot. Jaha – precis sådan information jag älskar att höra. Nu kommer det att vimla av idioter här i kväll.

Jo man blir ödmjuk som laxfiskare. Jag får välja ett annat ställe. Jo jag är ödmjuk. Det var ju trevligt och glatt att han fick den och hela dalgången vet om det och var. Ibland blir jag förvånad – eller ofta blir jag förvånad, över laxfiskare. Varför måste de visa och berätta allt. Vill de inte kunna göra om tricket nästa kväll. Idioten som just kom till parkeringen, vill prata och berätta att det var han som tipsat om stället för han hade fått en för några dagar sen. Och han kan älven bäst av alla och kan lära mig... Jag blir så jävla laxilsk att jag slänger igen bildörren och drar iväg med motorsång från alla 270 hästarna. Bettan får trösta mig. Varm choklad och ostfralla.

Dag17:

Åker ner kl 3 om natten, en tid då folk förr ledsnat och lagt ner nattfisket. Det står 6 bilar på parkeringen där det aldrig stod någon för bara några år sedan. Jag fiskade faktiskt bättre på den tiden det bara gick upp en tiondel av vad som vandrar upp nu. Det var ofiskat på många platser.

Nere vid älven var det ett mycket stort gäng Västerbottensungdomar. Skickliga. De hade pumpat på hela natten och drillat 5 men tappat alla. Trevliga pojkar. Vi pratade en stund. De tyckte årskortet blivit dyrt, 1000:-  Och att alla älvar började bli dyra i AC län.

-I Alta, sa jag, en snål diesel tankning bort kan ett spö en dag kosta 1000:- och sen straxt i öster har vi Ryssland och  en vecka kostar typ femtiotusen.

- Ja, men började ungdomarna. Vi ska ha årskort i alla AC-älvar. Och jag förstår dem. De har i stort fiskat gratis. Och när detta skrivs har jag just hört att de höjt årskortet till 7000:- i Byske. Lax-Morran är på väg. Börjar bli kyligt.

När skogsbolagen som är fiskerättsägare förstår att de har guld i älvarna - sen de privata fiskerättsägarna då är FVO-systemets saga all. De tjänstemän ska få till en laxförvaltning här i norr avundas jag inte.

Men ungdomarna förstod inte vad jag menade. Vadå? Vårt laxfiske i Västerbotten är väl nån typ av allemansrätt – eller? Staten va? Det är ju vårt, menade ungdomarna och packade ihop och åkte. Jag gick två tomma varv. Älvsträckan kändes randig efter att alla dessa ungdomar kört hårt. Bestämde mig före att fiska till solen gick upp. Och så kom solen och jag fick en på kring 9 kilo som fick gå tillbaka efter lite undervattensbilder. Fan – gubben kan än

Dag 20:

Bettan och jag är vid hennes favoritställe. Vi är fem gubbar som sitter på en stock och köar. Vi berättar historier och har trevligt. Vi har koll på honom i vattnet. Det är lax på gång. Mycket fisk som visat sig. Plötsligt kommer en gubbe med kraftigt spinnspö springande ut ur buskarna. Han ställer sig och kastar hej vilt där sträckan börjar. Vi som sitter där på kö undrar vad som hände. Han tar inte ett steg.

- Ska jag? sa jag till Bettan.

-Ta det lugnt.

Det går några minuter. Han kastar på.

- Nu då? Får jag gå och säga till honom?

- Ta det lugnt, säger Bettan.

Alla mumlar.

Då springer han ner, strax framför flugfiskaren och kastar.

-Nu, sa Bettan.

Jag reser mig och går fram till gubben och frågar vad han håller på med.

-Du måste vänta på din tur, försökte jag.

-Vadå sa gubben. Det var ju ingen som fiskade varken där uppe eller här. Ni bara satt där på stocken

- Nej sa jag. Det är turordning. Det är ett steg, ett kast som gäller. Läs skyltarna.

Jag berättar och har en kurs hur det går till.

Han fattade ingenting. Först fick jag en utskällning. Han visste minsann vem jag var och hur mycket fisk jag fick. Gubben fick vråla av sig. Välkommen till Lögde tänkte jag medan han kräktes saker om mig. När han var klar så höll jag kursen igen hur det gick till. Gubben lugnade sig. Till slut förstod han och kunde ingå i systemet. Och helt otroligt - han drog på en stor lax på sin lilla Meps-spinnare med originalkrokarna. Det blev en kort drill. Krokarna rätade sig. Han fick riktiga krokar av mig. Många såna kurser lär det bli. Spinn och flugfiske kan med lätthet fiska ihop. Ett steg , ett kast. Rotation.

Men de som gör mig riktigt upprörd är alla berättelser hur gäng fiskar med fluga på de nedre sträckorna. I många älvar blir du avstängd på livstid för sådant fiske. De kör sjunk 3/6/8 och blytafs. Kastar tvärs på grunda plattbottnar och går medan kastet fiskar. 2016 ska det ha varit en som blev av med 5 stycken fluglinor och en annan 3. Det är medvetet ryckfiske med fluga. Enligt rykten jag hört påstår de sig tappa flera 20, 25 kilosfiskar…I Lögde. Ja, jösses.

Nu längtar jag upp. Flugspön och en gitarr vid älven. Och så den årliga genomtittningen av tv-serien Pistvakt.