torsdag 30 juli 2015

Have You Seen Bruce Richard Reynolds

 
 

 
 
Have You Seen Bruce Richard Reynolds

 
 
 
 
Det är troligen många gånger ett bättre miljöval att äta egenfångad fisk - än mat som har färdats jorden runt innan den ligger på vår tallrik. Lite knepigt i dag då delar av "rädda alla laxarsamfundet" är som värsta militant-veganer som eldar Scan-lastbilar, men vill drilla lax utav bara helvete. Själv känner jag mig som en tågrånare när jag tar hem en lax i dag. Så det kan bli. Redan på 80-talet började jag skriva om laxproblematiken i fiskepressen, Lo-tidningen och vanlig dagspress. Brorsan jobbade med laxfrågan på ett mer handgriplig vis. Det var brorsan som skapade fiskeområdena i Tornedalen. Han bosatte sig i Pajala för jobbet. Tufft för en Stockholmare. Det tog två år för honom att få alla gubbar däruppe att samsas. (1984-1986). Oändligt med många och långa möten. Och då fanns det knappt ingen lax i systemet. I dag då det finns lax hade det aldrig gått att fixa den tillgängligheten som råder nu tack vare brorsan. När han sen jobbade som Fiskerikonsulent på Sportfiskeförbundet slet han hårt för laxfrågan mellan 1988 - 1998. Han lyckades med få bort drivgarnen i Östersjön på en finurligt vis. 10 år tog det - men bollen var i rullning. (Han lyckades bevisa att yrkesfisket fick tumlare som bifångst i drivgarnen). När drivgarnen fasades ut gick det äntligen att börja bända och bryta i laxfrågan på ett  konkret vis. Östersjön hade dispens från övriga världen för att de just inte fick den typen av bifångst i Östersjön. För att rädda själva laxen visade det sig vara omöjligt att få bort drivgarnen. Yrkesfiskarna var grymt starka på den tiden. Brorsan lyckades först bevisa att en stor del av yrkesfiskets laxfångst var svart. Den utredningen lyckades Yrkesfiskeförbundet med sin makt få totalt mörkad och nergrävd. Man kan lugnt säga att han var hotad och hatad på ett farligt sätt.
När brorsan började jobba på sitt eget vis i laxfrågan på Förbundet var övrigas inställning på förbundet att de inte skulle hålla på med typ naturvård. Han fick liksom slåss åt två håll. Det var fler gubbar som också kämpade hårt och fick bort det stora monsterhotet mot laxen. Mats Andersson som bor i Hörnefors är en av dem. Birger Nordjäll en annan. Nu är de bortglömda Vi är stofiler som vill ta hem en och annan lax när de är tillbaka i älvarna - de riktigt stora hoten som på 70-80-talet gav fullkomligt tomma, eller näst intill tomma älvar är borta. Torneälven var på 80-talet tom på lax. De problem som finns i dag i laxfrågan går att jobba med. Det är detaljer. Och de riktigt hard core fiskarna som ligger i likt porr och sätter tillbaka 50-70 laxar i per år dödar mer än vad jag gör. Vad vill de bevisa? Får jag en fisk går jag hem med den - glad och klipper gräset eller fixar bilen. De unga porrfiskarna kör på för att bevisa...ja, just vad? Skicka bilder, räkna in, knäcka polarna. Var är känslan? Ryggskador och förstörda slemskikt. Skratt och skrik.
Nu finns laxen finns i älvarna och vi kan ta frågan just där. Vi kommer få sämre år och bättre. Som det är i naturen. Men som sagt - så det kan bli. Rädda alla laxar och C&R, a 40 lax. Vi stofiler förstår inte riktigt. Det stora jobbet är gjort under 88-98. I dag har vi detaljarbete kvar. Det kan ibland bli löjligt. Jag ska försöka göra en framtida artikel om dessa i dag lite gråa hjältar. Vika de var och hur jävligt deras skitjobb var. Och hur bra. Och ibland farligt. Yrkesfiskarna var Sveriges starkaste förbund med grenar högt upp i maktens korridorer.
----
Och så bilden på Järnvägen - Norra stambanan. Stativ och självutlösare. Ett järntåg i timmen. Bettan var tokarg på mig, Pratade inte på 5 timmar

 
 
 



tisdag 28 juli 2015

Jens Ploug Hansen och jag


Eller drömmen om att bli världens bästa fiskefotograf.


 

Hur är det att vara fiskefotograf / journalist? Jag får den frågan några gånger om året av fiskeintresserade ungdomar. Mer förr än nu - i dag kan alla nätexponera sig i text, bild, film och omedelbart få någon märklig pseudo-ego-tillfredställelse utan betalning. Men okej strunt i det - hur är det? Det är lätt att svara på. Det är kul. Fast jag ser mig inte som någon journalist. Jag fotograferar och berättar om mina fiskeäventyr med blandat resultat. Ibland bra, ibland mindre bra. Men jag tror mig ha en hög lägstanivå. Och förmågan att hitta en historia att berätta. Även då typ inget hände en gråregnig gädd-dag på Värtan. Resa till Nya Zeeland och hitta en läsvärd historia kan alla. Men det där med Värtan är lite knepigare.

Nästa fråga jag brukar få är svårare att svara på. Hur blir man sån där som får skriva hur som helst och fotografera för fisketidningar och få betalt. Alltså hur blir man fiskejournalist/fotograf?

Jag har hållit på sen jag var tjugo år och tjänat pengar på det här. Det är inte klokt. Någon borde ta ifrån mig pennan och kameran snart. Förhoppningsvis någon av de ungdomar som brukar ringa och ställa ovannämnda frågor. Eller så försvinner alla tidningar och det blir slut endå.

Tjugo år fyllda? Märkligt. Men det började tidigare än så. När jag fyllde sexton köpte jag min första systemkamera. Jag hade sommarjobbat och fått ihop slantarna. Det blev en Canon AE-1, fast man drömde om en Canon F1 med Motor Drive Unit MF som drog fram filmen med ofattbart 3,6 bilder i sekunden. En rulle film på 10 sekunder. Jo, den drömmen skulle många år senare bli sann. F1,an var en bra kamera. Men det jag minns av Motor Drive Unit MF var att den typ åt upp tolv AA batterier lika snabbt som den veva igenom en kodachrome 64. Och den var tung så jag övervägde att gräva ner den under en plågsam fjällvandring.

Nu svävade jag iväg - tillbaka till sextonåringen.

Mina jämnåriga kamrater hade idoler som David Bowie, Alice Cooper, Björn Borg eller Ronnie Hellström. Min idol var Dansken Jens Ploug Hansen. Han tog fiskebilder som inte liknade något annat. Dramatiska drillar, hoppande öringar, plaskade gäddor. Jag var helt trollbunden av hans bok Ädelfisk från 1976, som min storebror hade köpt. Jag hade den under madrassen i sängen - en plats där normala sextonåringar hade en helt annan sorts litteratur. Bilderna i boken gjorde djupt intryck på mig.  Såna ville jag också ta. Eller rättare sagt, jag ville bli bättre än honom. Jag ville bli bäst. Jag och min Canon AE-1,a skulle erövra världen, slå alla med förundran. Sextonåringen kände att han hade det i sig - en stor känsla som man för länge sedan tappat.

Min första fiskeresa med kameran gick till Storån i Dalarna. Jag och min bror var där en vecka och fiskade. En rulle Kodacrom 64 hade jag med mig. 36 exponeringar på en vecka. Film var en fruktansvärd kostnad för en sextonåring. Jag hade bara ett objektiv, Canons billigaste 50 mm objektiv, men jag hade lånat med mig en massa roliga effektfilter.

Det hände något märkligt på den resan. Jag stod med kameran och tittade i sökaren, skulle komponera en bild över ån. Och just som jag tryckte av hoppade en stor öring mitt i bilden. Jag visste att jag hade fått den på kort. Jag och min bror tittade förundrat på varandra och jag kände att nu kunde Jens Ploug Hansen torka sig. När filmen väl var framkallad kunde varken jag eller min bror hitta öringen. Diaprojektorn surrade. Det luktade bränt damm och en mystisk PVC-doft från projektorduken. Vinterns fiskedrömsdoft. Vi letade efter öringen som skulle finnas på bilden - nej. Jag hade haft både stjärnfilter och blåfilter och fan vet allt på mitt 50 mm objektiv. Man såg knappt att bilden föreställde en å.

Men fiskeresorna med kameran blev fler, bilderna blev bättre. Jag åkte runt till fiskeklubbar och visade dammiga diabilder, men jag tyckte inte det räckte. Jag ville se dem tryckta i samma tidningar som hade Jens plog Hansens bilder. Och lättaste sättet att få in bilderna var att skriva texter till dem, hitta på historier som passade till bilderna. Min journalistiska bit kom till för att få se mina bilder i tryck. Första gången jag såg en av mina bilder på ett uppslag i en fisketidning bara susade det i huvudet, det gav en oerhörd lycka. I dag är jag lite mer sansad, men fiskefoto är fortfarande kul. Det är en blandning av natur- och sportfotografering. Själva skrivjobbet är betydlig segare och saknar det roliga lekmoment som finns i fotobiten. Till dem som frågar hur man får in sina fisketexter i tidningen har jag bara ett svar. Fotografera mycket, bra bilder får vilken redaktör som helst att ta in en skittext. Det är ju också så att en text kan bearbetas av språkexperter. Men dåliga bilder kan aldrig bli bra. Inte ens med hur mycket Photoshop som helst.


Snart hade jag många kameror och objektiv och jag åkte inte på ett jobb utan minst tio rullar film. Men det var inte alltid det gick så bra. Jag har fotograferat flera hundra bra bilder utan film i kameran - är man då ute med duktiga fiskare som slitit hårt för jag ska få bilder och all fisk är återutsatt blir det mycket pinsamt.

-Äähh grabbar vi måste komplettera lite. Har ni tid i morgon?

Det hände också att jag fick total hjärnblödning och öppnade kameran för att se om det fanns film i. Vad snopen man blev när det fanns det. Som att få ett svärd av is rätt in i ryggraden. Vad liksom gör jag? Man smällde ihop kameran så snabbt att man hoppades vara snabbare än ljuset. Det är mer sällsynt att jag i dag fotar utan minnen i mina digitalkameror. Men det händer.

En sak som är mycket viktig för att få bra fiskebilder - är fisk. Själv åker jag på reportage tillsammans med duktigare fiskare som lyckas i alla tänkbara situationer. Även en gråregnig, vindstilla dag på Värtan. Jag använder mesta tiden att sitta och vänta med  kameran i stället för att fiska själv. För mig är det roligare att komma hem med en bra fiskebild än att ha fått drilla fisk. Sen att redaktören aldrig blir nöjd är en annan sak. Alldeles nyss sökte jag på nätet om Jens Ploug Hansen och hittade en bra länk om legenden:

http://www.fiskogfri.dk/artikler/jens-ploug-hansen-legenden/

Någon JPH blev jag aldrig - visst har man fått till en och annan lyckad bild men något så fiske-foto-magiskt som boken ädelfisk går inte att nå. Boken finns att hitta för 50 - 90 kronor på nätet. Ännu i dag mystiskt fängslande. Det är riktiga bilder. Foto, silver, kemikalier. Jag känner dofterna, ser hantverket. Det är framkallning av film och fotopapper på kemisk väg som påskyndar den reduktionsreaktion som ljuset startade under exponeringstiden. Som sagt magi. Mina gamla analoga kamerorna hänger på väggen och samlar damm. I morgon tror jag att jag tar ner en och går och köper en riktig rulle film. Undra om Kodak Tri-x görs fortfarande?