söndag 5 april 2015

Öringen och jag


Dramaturgiskt är det fel att börja en historia från absoluta början. Det kan bli segt och trist. Smartast är att fånga läsaren i något spännande och sen backa för att ge den informationen som behövs för att få historien begriplig. Men jag ska börja från början. Redan som liten var jag helt övertygad om att öringen var mystisk, närmast ett sagoväsen. Vi fiskade abborre och gädda - det var vanliga fiskar. Men så fanns bäcken där uppe på skogen. I den levde den sällsamma fisken vi bara hört talas om. Den fanns också ute på Storsiljan. Perols-Erik som var byns yrkesfiskare fick en och annan på nät. Riktiga bumlingar. Jag var kring tio år då jag cyklade upp till bäcken första gången. Den var på sin höjd två meter bred och rann stundom över ljus sandbotten för att sen krångla sig fram bland tallarnas knotiga rötter och storsten. Småöringarna pilade fram som mörka skuggor och snappade åt sig min mask. Vackra små fiskar. Det rymdes typ tio i min jackficka. Den sommaren åt morfar och jag ofta knaperstekt småöring. Min jacka började lukta ganska illa. Det här var roligt. Spänningen låg just i att se fiskarna ta masken. Men det var en öring som fick mig helt knäpp. Det var nog den fisken som ställde om min hjärna och gjorde mig till den fiskare jag är i dag - att jag tillbringar hela somrarna med flugspöt i handen.
Väster om myren gjorde bäcken en skarp sväng. Där hade vattnet grävt ur strandbrinken och blottat stortallens rötter. Jag satt dold bakom några grangrenar högt på strandbrinken och metade i höljan. Två småöringar hade snabbt pilat fram och tagit masken. Bägge låg nu i min ficka.
Jag sänker åter ner masken. Det dröjer, inget händer. Myggen surrar, knotten svider. Jag hör lommen uppe från tjärnen och beckasinen dyker med ett svirrande ljud över myren. Då ser jag huvudet. Det är inte sant. Ett stort fiskhuvud kikar fram från rothålan i höljan. Och sakta glider det ut en öring som inte är sann. Jag slutar att andas. Jag kan räkna prickarna på ryggen. Jag ser varenda fenstråle. Sådana öringar kunde bara inte finnas i bäcken, helt overkligt. Sakta svävar fisken ut från sin bohåla, gör ett varv runt masken. Tvekar, backar. Andlöst. Och så skjuter den fram och tar masken. Jag lyfter och krokar fisken. Spöt tvärböjer. Linan far runt. Öringen drar in bland rötterna. Jag kämpar ut den och upp för strandbrinken. Fisken sprattlar och krumbuktar. Jag får tag i den. Stark som en orm - bara muskler. Vi brottas bland barr, myror och kvistar. Snart är öringen livlös.
Jag hade fått en fisk som liksom inte fanns och den skulle inte gå ner i fickan. Det var stor lycka, men också en djup tomhet. En sån enorm spänning kan bara ge tomhet. Jag vill  minnas att den vägde fyra hekto på mormors emaljgula hushållsvåg.
Precis där började det. Att försöka få fiskar som inte finns. Att fylla tomheten igen, och igen.
Någon liknande öring såg jag aldrig mer till i bäcken.
Mitt nästa öringmöte skede i febersängen. Jag gick i sjunde klass och fick typ Hongkong-influensan. De stunder jag orkade hålla ögonen öppna läste jag brorsans Hans-Lidman böcker. Magiska öringar i Svartån. Lidman och jag fiskade mellan gliporna i kvarngolvet. En övergiven byggnad mitt i skogen. Grått, lavludet virke. Trasiga fönster. Ett hus byggt mitt över åns vatten. Rasfärdigt. Där golvplankor saknades såg man sandbotten och stora öringar. Vi sänkte ner våra torrflugor. Öringarna nappade och hoppande så det dunkade i golvet. Lidman och jag smög i gistna timmerrännor, balanserade på länsar. Jag var där. Hongkongfeber och guldgula öringar. Svettiga drömmar, blöta lakan, sugande vak och skrikande flugrullar. Sländorna dansade och taklampan snurrade. Jag ramlade ur sängen. Mamma ringde jourhavande läkare. Febern gick över. Men inte längtan efter stora guldgula skogsöringar.
1977 hade brorsan fått körkort och jag var sexton år. I julklapp fick jag ett splitcane-spö som var inköpt på Östermalm hos Wille Utter på Kommendörsgatan. Det var ett Foster & Ashbourne med namnet The Airsprite. Klass fem. Det var underbart vackert med röda tätlindningar och bottenlös lyster i lacken. Brorsan hade ett likadant men med gröna lindningar. Nu saknad bara själva Svartån. Fanns något sådant på riktigt? Eller var det bara en feberdröm från forntiden? Brorsan och jag tankade familjens Volvo Amazon och körde tills asfalten tog slut. Fortsatte längs grusvägen tills den bara bestod av sten och rötter och till sist blev en stig. Där satte vi på oss ryggsäckarna och gick en mil genom skogen. Brorsan hade fått en karta av en fiskegubbe han kände, som fiskat hela Sverge och Norge runt. Kartan visade vägen till en hemlig å. Fiskegubben kallades Minken, hans riktiga namn är Roland Sandberg. Brorsan och jag har mycket av vårt fiske att tacka Minken för. Han har visat oss på stort sett alla vatten som varit värda att fiska i.
Efter en natts vandring så låg ån där. En gång för länge sedan hade Minken fått stora öringar i den - men fanns de kvar. För mig var det en märklig upplevelse att vara så lång bort. Det här var en riktig skog, en riktig å. Ingen bok, ingen bäck bortanför byn. Vi slog läger där ån gjorde en skarp böj, och det rann en fin inloppsström till en stor hölja. Här hade det aldrig flottats timmer och skogen hade aldrig drivits. Här fanns troll, vättar och vildvittror. Trötta satte vi upp tältet. I brasans sken hörde vi hur det vakade i strömmen. Visst stod det en öring där. Små vakringar spreds på ytan. Vi hade en liten lägeröring. Det var trevligt.
 

Jag vaknade tidigt nästa morgon - tog The Airsprite och gick nedströms. Vattnet var kristallklart. Varenda sten och stock syntes på botten. Jag satte mig på en lustig tuva och spanande. Morgonsolen steg allt högre - och så såg jag den. Feberöringen - alldeles vid strandkanten över ljus sandbotten. Först var det bara skuggan av den tvära stjärtfenan jag skymtade, men sakta växte hela fisken fram. Ögonen vande sig och jag kunde räkna prickarna. Fisken svävade över botten, så nära men så lång bort. Den största jag någonsin sett. Kanske två kilo, alla gånger ett och ett halvt.  Sakta sträckte jag mig efter The Airsprite. Spöklingans skugga gick över botten. Öringen försvann så snabbt att den aldrig funnits. Med snubblande, yra steg, skynda jag upp till lägret och väckte brorsa.
- Dom finns, sa jag. Dom finns på riktigt.
Han gnuggade ögonen grinigt och sa:
- Vilka då. Tomtarna eller trollen.
- Öringarna. Två kilo.
Självklart trodde han att lillebror drömt ihop allting. Men öringen stod åter på samma ställe när vi smög ner. Så fort vi höjde våra spön stack den.
Dagarna gick. Vi såg många öringar. Den största var nog upp emot fem kilo. Vi satt på ett stort klippblock vid utloppet till ett sel. Där kom öringarna och vandrade upp om kvällen. De passerade på väg till en grund sandbottnad strömsträcka för att äta de sländor som dansat under dagen. Men så fort vi började kasta med våra Airsprite så försvann de. Bara vår lilla lägeröring vakade på. Men den tog inte. Själva fisken syntes inte i strömmen, bara de små vakringarna. Våra dagar uppe i den riktiga skogen tog slut. Tältet var rivet, ryggsäckarna packade och håven fastspänd. Men innan vi tog isär flugspöna skulle brorsan göra ett sista kast på lilla lägeröringen. Den tog torrflugan och sen blev det kaos. Fisken drog iväg nedströms och flög upp i luften. Guld i solsken, plask, stänk och rullskrik.
- Den är stor stönade brorsan. Håven. Håven.
Jag minns inget mer. Det var säkert en lång och dramatisk drill. Men helt enkelt för overkligt för att hjärnan skulle lagra ett minne. Feber, Hongkong-feber.
 
 
Och så står han där i solljuset. Storebror, i Viking-stövlar, grön Hellyhansen med skjorta under, och pilotglasögon. Gula, gröna färger från ett lite blekt Kodakcrome 64 dia. En röd håv köpt på BP-macken och en guldöring på ett och ett halvt kilo.
Från den här stunden var det helt kört. Guldgula skogsöringar blandades ihop med själva livet. Meningen med allt. Det blev många turer upp till den riktiga skogen. För att klara vintrarna började jag skriva en bok om guldöringarna. Det blev till sist två löjligt naturromantiska böcker. Längtans öring och Med korpen vid ån.
Men det här tog tvärt slut. Hongkong-Lindman-öringfebern gick över. In klev Minken igen. Han hade givit oss kartan till guldöringarnas å. Där hade han fiskat som ung men vuxit ifrån det som han sa. Jag fattade inte hur man kunde växa ifrån en feberdröm. Men om det nu var Minken som fått mig till guldöringarnas å så var det också han som slet mig därifrån. Det gick med ett telefonsamtal. Jag var tjugo år.
- Hej, det är Roland, har du brorsan hemma.
Brorsan fick luren. Minken ville ha med honom på ett norgefiske. Men han kunde inte.
- Ge luren till lillebrorsan.
Jag fick luren.
- Vill du hänga med och fiska havsöring i Norge. Tre veckor.
- Nja, jag ska ju upp i skogen.
- Skogen hit och skogen dit. Fjantöringar. Vi ska åka till en älv där minsta fiskarna  väger typ två kilo. Nattfiske. Havsöring. De bara smäller på, kepsen snurrar tre varv. Femkilosfiskar på enhandspön. Kuggarna ryker i Marquisen.
- Okej.
Efter hundra mil i Minkens rostiga Opel som det regnade in i var vi framme vid världens ände. En liten by där allt slutar. Från stora sjöar på kalfjället rann älven kristallklar genom ett vikinga-gammalt odlingslandskap. Vi åkte den smala stålbron över älven mot byn. En vacker flicka i min egen ålder stod mitt på bron. Kolsvart hår och en tunn, lysande gul klänning. Solen lös och hon log mot oss.
Just här på bron hände någonting. Jag såg älven, jag såg fjällen och vid brofästet reste sig en stor vikingagrav. Och vinden fick den gula klänningen att fladdra sommarlätt. Vad som hände där på bron visste jag inte då. Bara att något hände. Jag skulle komma att tillbringa varje sommar i trettio år vid den älven. Flickan såg jag aldrig till något mer. Ingen i byn hade en aning om vem det kunde ha varit. Nu förstår jag självklart vad det handlade om. Det var Älvmoa som stod där.
Sen kom regnet - norskt regn. Vi fick ösa Opeln med våra kåsor. Älven steg och fisken kom upp från havet. Stugan vi bodde i gick under namnet Surhytten. Den var helt genomrutten och det var lika blött inne som ute. Den dög åt oss. Vi packade in och gjorde oss klara för att börja fiska.
Minken har alltid varit lite lurig. Han kunde älven och föreslog att vi skulle dela upp oss. Jag skulle fiska vid byn där vi bodde, så tog han bilen till sträckorna längre ner. På så sätt skulle vi optimera våra chanser och inte sno fisk för varandra. Det var liksom tävling. Vi mot älven, eller vi mot alla andra. Jag har aldrig riktigt begripit det där. Första nätterna hade jag ett helvete att kasta i mörkret. Bara trassel. Och jag visste inte ens vart jag fiskade. Det gick väl åt tjugofem meter tafsmaterial. Jag fick inte ett hugg. Om morgonen möttes vi i Surhytten.
- Vad fick du? frågade Minken.
- Inget.
- Det här fick jag, sa han och hällde ut ett antal skrynkliga havsöringar ur ryggsäcken.
Efter några dygn stod det åtta - noll till Minken.
Nästa natt gick jag ner till bron. Det var en vacker kvällspromenad på en kilometer. Grusväg, mjölkört och en norsk doft av lagård, ensilage och ... jag vet inte, kanske fiskelust. Höljan just under bron hade jag tyck se fin ut. Det fanns en grusås ovanför som gick att vada på. Mörkret kom. Jag kastade och trasslade. Det var tyst och varmt. Det var en mulen natt. Jag såg bara fram till linförarringen. Resten var mörker. Bara brosiluetten gick att skönja mot nattmolnen. Det var en vacker bro. Ett mekano av stålbalkar. Jag vadade ner mot djupet. Flugan gick sin bana där ute. Riktigt var hade jag ingen aning om. Och så kom hugget. Tiden stanna. Det bara slet i och Marquisen skrek. Hela natten slets i bitar. Fisken högg mitt under bron. Jag anade vita kaskader av sprutande vatten. Åsen jag vadade på gick inte att fortsätta på neröver. Det var djup både framför och på sidorna. Jag var tvungen att backa upp och sen in mot land. Jag trodde fisken var skrämmande stor. Aldrig tidigare hade jag känt sådan kraft. Drillen blir ett kaos av böner, rädsla och hopp. Och aldrig tidigare hade jag så stark önskar att få upp en fisk. Jo, möjligen där vid bäcken som tioåring. Mycket går knas. Jag vet inte vart fisken är. Knappt jag vet var jag själv är. Var är stranden? Det blir slaklina och trassel i ringarna.
Hur det gick till vet jag inte men plötsligt sitter jag i strandgräset och bankar Marquisrullen i huvudet på en öring klart över tre kilo. Rullen saknar än i dag diverse plastdetaljer som flög av där vid stranden. Så ligger den livlös på stranden. Stilla står tiden still - tomrum. Jag tänder min ficklampa och ser den vackraste fisk som jag någonsin fått. Den glittrar i bronsfärg och har stora svarta fläckar. Just då kommer Minken farande i Opeln. Han snubblar ner för slänten och får syn på fisken.
- Jädrar.
Själv hade han fått två. Och nu då det stod tio - ett, tog han med mig ner till de riktiga öringsträckorna. Jag fiskade aldrig ikapp försprånget. Minken vann med trettio - femton. Det här var mitt livs fiske. Jag trodde aldrig att något kunde mäta sig med havsöringens hugg i kolmörker. Alla sinnen skärps då man inte ser något. Hugget går genom hela kroppen. Studsar som en elstöt mellan hjärnan och skallbenet för att dra ner i förlängda ryggmärgen. Man vill känna det igen, och igen. Inget skulle någonsin kunna mäta sig med det. Ja - tills Minken tog med mig på laxfiske. Men det är en helt annan historia.

 

 











fredag 3 april 2015

Sommargädda på Seglinge






Kategori: Reportageminnen.
 
Det är 1999. Erik och jag är på reportageresa. Vi är med fiskeguiden Kjell Söderbäck i vattnen runt Seglinge. Det är en ö som ligger mellan Åland och Finland. Vi ska göra ”Sommargädda på Seglinge”. Vi ska alltså fånga gädda. Men skärgården här har redan fångat mig. Den är orörd och skiljer sig avsevärt från det jag är van vid i Stockholm.

Jag och Erik gör i ordning våra spön. Erik är åtta år och har fått en ny och blank multirulle av Redaktören. Dyrare och finare än någon som jag har. Men den får han inte använda för mig. Erik blänger surt på sin Abumatic 170.
 
-När du fyller tio får du börja trassla med den. Om två år och några hundra timmars träning på gräsmatta. Nu är det Abumatic eller haspel som gäller. Du skulle bara få backslag.

Kjell ler åt vårt tjafsande och styr båten vant bland alla grund och förrädiska stenar. Skärgården här har en mycket kuperad botten. Kjell har fiskat runt Seglinge i tio år så han kan sina vatten. Vet vilka flader eller vikar som är bra under olika vind och väderförhållanden. På väg mot första stället pekar Kjell upp i himlen. Där uppe cirklar fyra stycken havsörnar mot klarblå himmel. Jag är dålig på fåglar och litar helt på Kjells artbestämning. Själv har jag oftast blicken ner i vattnet och inte upp i himlen. Men jag ser ju helt klart att det inte är måsar.

Vi svänger in mot ett gytter av kobbar och skär som binds samman av ett bälte av vass. Kjell säger åt mig och Erik att kasta mot övergångarna mellan berg och vass. Det är just på sådana ställen som gäddan står.

-Alla sorters övergångar är bra. Sten till lerbotten, tång till grus. Gäddan tycks fastna just där.

Mitt första kast ligger perfekt in i vasskilen mot berget. Två vevtag så drar det till och en stor virvel bildas på ytan. Jag blir överraskad och får till ett sent mothugg. Gäddan fastnar inte. Det är märkligt att man blir överraskad av hugg när det är det som fisket går ut på.

-Den tar igen, säger Kjell.

Han har rätt. I nästa kast är jag beredd och krokar fisken. Gäddan går upp i ett krumsprång och rullar på ytan. Sen skär den iväg i sidled så det viner om slirbromsen. Men snart tröttnar den och jag får in den till båten för håvning. Vi kastar av efter kanten och har några som retfullt följer efter utan att ta. De får vara till senare. Kanske de är mer huggvilliga då. Och vi behöver inte riskera att någon annan kommer och drar dem. Här är helt folktomt.

-Tvärstopp, säger Erik.

-Har du fisk?

-Nej, det är tvärstopp i rullen.

Erik räcker mig spöt och det är tvärstopp i 170:ian. Svårt att tro, det är en mycket gedigen rulle. Jag skruvar isär den och diverse delar faller ut. Ett klart fall för rulldoktorn.

-Multirullen, säger Erik.

-Glöm det, jag har hela väskan full med Abumaticar.

Erik får en 1075. Den bästa ABU gjort.

Vi åker ut mot några friliggande grund. Bottnen är täckt av stora stenar och hemligt sjögräs. Alla tre kastar in mot grundet.

-Solen i ansiktet, säger Kjell och flyttar båten en bit.

-Vadå solen i ansiktet? frågar jag.

-Jo, det bästa är att kasta mot solen. Då har gäddorna inte solen i ögonen då de tar draget. Huggen blir träffsäkrare. Gäddor som tar mot solen brukar lossna eller missa helt. De vill helst stå på skuggsidorna av stenar, vass och grund, gärna lovart i vinden.

Det är sådana utläggningar som får en att känna sig hopplöst amatörmässig.

Kjell får en liten vid grundet. Sen är det dött ett tag. Vi åker runt och letar efter dem. Skärgården är flack och storslagen. Det ger de öppna viddernas känsla av litenhet. Man förundras och känner sig obetydlig på ett sätt som är viktigt att göra i bland - det ger en ödmjukhet och ett speciellt sorts lugn. Här är inte människan självklar. Här är det väder, hav och vind som råder. Vi ser duvhöken, stenfalken och även ett sparvhökspar. För mig är dagen redan ett rekord i sedda rovfåglar. Men så är jag ute med en som vet vad alla heter.

Erik ledsnar en stund på fisket och övergår till bottenspaning. Han hänger över relingen och riskerar att åka i när som helst. Se fiskar han en stund till. Läser serietidning en stund och sover lite. Och fiskar igen. Plötsligt är det tvärstopp också i 1075:an. Ett nytt fall för rulldoktorn.

-Multirullen, säger Erik.

Han får en 975:a, även det en gedigen Abumatic.

-Du skulle bara få backslag, försöker jag.

-Vad är det? Vad är backslag?

-Det kommer du lära dig sen.

Erik nöjer sig tveksamt med svaret och fiskar vidare. Rullen går som en klocka.

-Sommargäddan, säger Kjell, gillar syrerikt vatten. Fisket sker på vindsidan och vattnet ska helst vara lite uppgrumlat av vågorna.

Det stämmer, efter en stenstrand med lerbotten utanför som grumlat lite, får vi på några fina gäddor. Det som förvånar mig är att de står så grunt. Men Kjell säger att det är vanligt att gäddorna står med skärtfenorna bland strandstenarna. Bara inte vattentemperaturen är för hög. Då glider de ut djupare.

Gäddorna har sina perioder. Det blir ett ryck och då får vi flera. Sen går några tomma timmar och så blir det far igen. Min vobbler hakar upp sig och kommer snurrande i ytan och just som den är vid båten och jag ska lyfta kommer en gädda i katapultfart och snor vobblern i en kaskad av vatten. Jag skriker till och lyfter. Slirbromsen väser och Kjell skrattar. Gäddan gör några språng och lossnar.

-Typiskt för Seglingegäddorna. Klart lekfulla. Ofta dyker de upp från ingenstans och hugger vid båten. Därför ska du tänka på att ha spöt mot vobblern och vara beredd på allt.

Erik har fångat ett gäng tångräkor i en burk och påstår sig ha dresserat dem.

-Kolla, den kan simma upp och ner. Kolla den här då, han kan göra en åtta.

Sen slår han ut burken i båten och jag och Kjell kryper runt på durken och letar tångräkor. Det är viktigt att hitta just den dresserade som kan göra åttan. Vi hittar den.

När solen står som högst går vi iland på en ö och fikar. Erik tar sitt spö och drar i väg medan Kjell och jag sätter oss och njuter. Naturen är helt orörd och stränderna fria från skräp. Jag tänker åter på min skärgård i Stockholm. Där är petflaskor, plastpåsar och tomburkar vanligare än sjöfågel. Till kaffe och smörgås pratar vi gäddfiske.

Jag ber Kjell berätta hur en duktig gäddfiskare tänker, vad som gör honom bra. Jag menar att kasta drag omkring sig kan ju vem som helst. Men sen att lyckas - det är en annan sak. Kjell säger att som fiskeguide är han tvungen att ständigt ha koll på väder och vind för att veta var gäddorna är för stunden. Inte bara dagens väder - även de senaste dagarnas väder och vindriktningar måste finnas i minnet. Han har haft lyckan att lära känna ett mindre område som vattnen runt Seglinge under tio år. Då lär man sig se mönstren.

-Men har du några raka enkla tips till oss som vill bli bättre på det här? frågar jag.

Kjell funderar en stund.

-Skaffa en stabil tro på några få beten i stället för att byta runt. Några stora och några små vobbler typ Bomber och Zalt räcker. Fiska vid övergångar där vass byts till sten eller berg. Hård till mjuk botten, eller tvärt om. Fiska alltid på vindsidan. Platser med stor vattenomsättning är alltid bra och du hittar dem vid uddar, sund och friliggande grynnor. Själv fiskar jag  helst från båt. Gäddan vill ha land bakom ryggen. Och då kommer man rätt genom att driva av in mot land och spinna av från djupt till grunt. Försök alltid att fiska mot solen. Gäddor som hugger med solen i ögonen brukar sitta dåligt och lossna, eller missa draget helt. Gäddan är stationär och flyttar sig inte i onödan. Fina platser ska fiskas av noggrant. Händer inget kan man återkomma senare. Sen är det gamla vanliga att alltid ha skarpa krokar är och fräsch lina. Kapa en spölängd av linan inför varje fiskedag. För det är den biten som slits mest. Då slipper du linbrott när du äntligen fått på den stora. Ha alltid spöspetsen pekande mot draget. Hugget är då lättare att känna. Och gäddan lättare att kroka.

-Men allt det här är allmänt kända regler, säger Kjell och är liksom inte riktigt nöjd med det han delgivit.

Han vill komma åt något annat. Jag förstår vad han menar. Fiskekänslan, att veta vad man håller på med, komma under skinnet på vattnet. Men det är mer diffusa saker. Sånt som måste fiskas in. Bli ett med sitt fiske.

-Komma in i det, säger Kjell. Lunken med naturen.

-Men redskapen, säger jag för att komma in på mer enkla, greppbara praktiska ting.

- Ja, för att kroka en gädda behövs ett toppstyvt spö på en 8-9 fot. Själv använder jag multirulle till stora vobbler och haspel till de mindre. Och bägge spöna ligger tacklade och klara i båten för att snabbt kunna skifta. En gädda som bara följer efter en stor vobbler kan tveklöst ta en mindre om man är snabb. Men helst fiskar jag multirulle. Den ger bättre beteskontakt. Lättare att känna när gäddan är där och stöter och puttar. Linan är vanlig nylon på 0,35 mm. I och för sig krokas fisken bättre på stum lina. Men den stumma gör så att kroken sliter på fästet under drillen och fisken tappas.

Erik kommer tillbaka med en lös vev och vill ha sin multirulle. Han får en haspel.

-Du har inte tränat multi. Blir bara backslag.

-Vad är backslag?

-Det är när spolen snurrar fortare än vad draget flyger ut. Då växer linan på rullen och...

-Nu vet jag, säger Erik. Det är då du tar fram kniven och skär och svär.

Vi tar våra spön och åker ut igen. Vinden har lagt sig och havet är spegelblank. Jag blir lite deppig. Har aldrig gillat att fiska i bleke.

-Det är bra, säger Kjell. Nu skall vi pröva något kul. Jerkbait.

Ok, jag vet vad det är, men har aldrig prövat. Det är en sorts flytvobbler man rycker hem så de plaskar och lever om i ytan. Vi åker till en grundflad. Kjell förklarar hur fisket går till. Det gäller att full koll på vobblern. Kjell får den första. Vattnet exploderar när gäddan tar. Vi lyckas få ett flertal gäddor på metoden. Ingen är speciellt stor. Men det spelar ingen roll. Det är just de vilda huggen i ytan som är tjusningen.

Plötslig får jag en resning på rullen.

-Fem backslag har du fått, säger Erik.

-Aldrig, säger jag.

-Jag har räknat, säger Erik. Kniven har kommit fram på tre och vid ett bytte du snabbt rulle Och Kjell har fått fyra men han behövde aldrig ta fram kniven.

-Det är inga backslag bara lite problem i motvinden. Eller hur Kjell?

-Vi har bara fiskat i medvind. Gäddorna står ju på vindsidan.

-Får jag inte rullen, säger Erik, så ringer jag redaktören och talar om att du snott den.

-Okej, vi börjar träna i morgon.

Kjell drar igång snurran och vi åker genom Ålands östra skärgård i solnedgången. Dofterna ligger som skikt i luften. Det luktar först tång. Men inifrån land drar en svag dunst av grönska - och sen finns en frisk, genomskinlig doft från själva havet.

-Hjälp, skriker Erik.

Han har vält ut sina tama tångräkor igen. Vi får stanna och krypa runt på durken och leta. Kjell och jag ser på varandra och skrattar.

-Jag har sagt det förr. Att fiska är att hålla en dörr på glänt till pojkårens upptåg och äventyr.