fredag 17 oktober 2014

Fjället




Jag ligger i tältet och tänker. Regnet smattrar på tältduken. Fjället, fjällfiske. Drömmen om röding, harr och öringar – stora. Minnet – ljusa vindstilla nätter. Låg midnattssol och en dalgång med långa gråblå skuggor från kullarna, och videsluttningar som badar i guld där solen når. Dalen är bred och öppen, en platå. Fonden är snöklädda berg. En liten älv har skurit sig fram bland sand, stenrösen och grus som inlandsisen lämnat. I norr finns en rak klippvägg med en stor grotta. Det är en gammal samisk offerplats. Nedanför finns en klar fjällsjö där älven tar vila innan den rinner vidare. Sitter man still uppe på stora klippblocken kan man sällsynta nätter få se få de osanna rödingarna över den ljusa botten. Osanna är fel ord – osannolika ska det vara. Men ibland undrar man om de verkligen finns på riktigt. Vissa av dem väger säkert närmare fem kilo. Dem får man aldrig. Men de finns där för att hålla drömmen vid liv.

Älvens inlopp i sjön är ett rörigt och komplicerat deltalandskap i snårigaste videdjungel. Där snubblar jag, fastnar och svär. På vissa platser är videt så högt att jag går vilse och inte vet vid vilken av älvens kanaler jag kommit fram till. Där kan man vada till öar och mystiska platser som man aldrig senare hittar tillbaka till. I flera år har jag försökt återfinna en magisk rödinggrop där det stod ett tiotal feta rödingar med utspärrade fenor och magarna mot botten. Vissa hade huvudena mot den svaga strömmen. Andra stod på tvärs och någon hade huvudet nerströms. Ingen gick att få så länge de stod i gropen. Jag försökte med tunga nymfer av alla slag. Till sist även streamers. Ingen fluga dög. Men det märkliga var att när en röding gled iväg för att lämna gropen så tog den på vad som helst. Eller just när någon ny kom för att glida ner i gropen. Vad gjorde de där nere. Vilade? Sov – konstigt var det i alla fall. Flera år har jag letat efter gropen. Kanske platsen inte längre finns kvar. Kanske sanden fyllt ut och plattat till botten vid någon vårflod.

Lite längre uppströms sjön rinner älven mer stritt. Här står öringen och harren. Helst under uthängande vide och det är knepigt att presentera flugan. Det är stora fiskar som står förvånansvärt grunt. Och vaken är små. Vet man inte bättre så är det lätt att tro att här står älvens mindre fiskar – barnkammaren. Men när torrflugan försvunnit i den lilla vakringen blir det åka av. Harrarna kan vara på upp till ett och ett halvt kilo. De hoppar och rullar och stökar runt rejält i ytan utan att komma sig för att simma. Det är sällan harrarna tar någon lina. Om det är en öring som tar blir det däremot en lång rusning ner i deltalandskapet, runt böjar och krångel så linan ligger uppe i videt. Det tar alltid tid innan man kan ta nästa fisk på detta ställe. Det blir stört för flera dagar.

I utloppet av sjön bildas en blank nacke med stora stenar. Det är hit jag vill om den där vindstilla natten kommer. Harrar, rödingar och öringar står sida vid sida. Vaken darrar ut, glider ner. Man pustar och stönar av att bara få se det. Det är märkligt hur fiskvak kan påverka en så starkt. Kroppen blir varm. Vaken är ett löfte om att det här kommer gå bra. Det här kommer bli kul. Naturen har gjort sitt med väder och andra förutsättningar. Allt är perfekt. Nu är det bara upp till mig och jag kan sitta länge och bara titta, försöka se vem som är störst. Letar i flugasken. Nyttjar lite tobak och bättrar på myggmedlet. Det här är mitt. Den här natten är min. En stund av total lycka, förväntan som med säkerhet kommer att infrias. Det är nu det inte får komma ett gäng fiskare över kullen. Drumlande och ivriga. Tjoande, kastande och plaskande. Då spricker allt. Så tunt är det.

Fjället, fjällfiske. Drömmen om röding, harr och öringar – stora. Minnet – ljusa vindstilla nätter. Den vackra dalen. Jag ligger i tältet och lyssnar på regnet. Först blåste det i två dygn. Det ryckte och slet i tältduken. Jag kände mig som inblåst i ett segel hängande i masten på Lord Nelsons skepp vid sjöslaget utanför Trafalgar. Sen kom regnet och dimman. Dalen syns inte. Jag drar ner blixtslåset och sticker ut huvudet. Inte närmsta videbuske syns. Bara en liten plätt runt tältet. Några meter mark på en kulle. Bortanför ingenting. Jag kryper ut för att gå ner och hämta vatten. Plötsligt står en svart ren och tittar på mig. En svart siluett mot dimman, helt stilla. Bara några meter bort. Huvudet och den stora kronan är riktad mot mig. Det är obehagligt. Fjället kan vara obehagligt - blött, kallt, dimma och storm. Men det finns ett annat fjäll än detta. En väntan på den där klara vinstilla natten då de osanna rödingarna simmar nedanför det stora klippblocket och kiloharrana vakar på utloppsnacken.

Det här en väntans fiske, visst har jag varit nere och fiskat småfisk till mat. Under fel väderförhållanden blir det mest bara småfisk. Jag har tid att vänta. Men det kan ske märkligheter även under konstiga förhållanden. En gång var jag med om ett otroligt fiske då det stormade i sjöns riktning upp mot utloppsdeltat. Vinden dånade i öronen. Jag behövde matfisk. Vågtopparna gick höga och flugkastandet var svårt. Jag fastnade i videt, svor och hade mig. Men så tyckte jag mig se vak där ute på de vassa vågtopparna. Kunde det vara möjligt. Jag knöt på den största torrflugan som fanns i asken. Inte för att jag hade en aning om vad fisken tog. Flugvalet hängde på att jag ville se den på krabba ytan. Jag fick till ett kast i stormen. Flugan guppade som en räddningsflotte i sjönönd – och så plaska det till. Jag gjorde mothugg och sen bar det iväg. Ner genom deltat och ut i sjön. Jag sprang genom videt och rullen väste. Att springa genom fjällvide är som att försökta ta sig fram där tusen armar försöker fånga dig, fälla dig, dra dig till marken och snärja lemmarna tills man ligger där orörlig och bunden av levande rötter och grenar. Man kämpar, kravlar och kryper, De vill dra ner en i underjorden. Enklare sagt – det är ett helvete att springa i fjällvide. Det gör ont. Drillen tog tid och visst fick jag matfisk – för flera dagar framöver. Det var en öring på drygt två kilo. Jag gick upp i deltat igen och drog på flera stora öringar som fick gå tillbaka. Troligen hade hela sjöns insekter blåst upp i deltat och öringarna följt efter. Nästa dag hade vinden vänt och fiskarna var borta.

Det finns inte så många ljud här uppe. Vinden, regnet och några fåglar. Och så kan det dra förbi någon frustande renflock. Jag är dålig på fåglar. Ljungpipan eller om det är fjällpipan skriker tröstlöst var man än går. I videt hopar blåhaken runt och har koll på en med ett ynkligt läte. Nere vid vattnet på min diskplats sprätter någon sorts minivadare omkring på sandstranden med ett förtvivlat skrik. Den har nog bo där någonstans. Sen är det fjällvråken som svävar ett varv över dalen. Även hans läte är förtvivlat som om han vore djupt olycklig. Fjällvråken har sitt bo på klippan ovanför grottan. Därifrån har han blick över hela sin värld och inget undgår honom. Och så har vi labben, en tjuvaktig rackare som försöker sno mina matfiskar medan jag gör upp eld. Även hans läte är ett plågat tjut. Tidigare om våren kanske det finns fåglar här uppe som drillar och sjunger vackert. Nu är det mest läten som handlar och att man är i vägen, eller ska hålla sig undan – helt enkelt ska man dra åt helvete. Övriga djur är det ont om. Jag fångade en lämmel en dag i kastrullen och hade honom som husdjur ett tag. Han gillade det inte. Fräste och var förbannad.

Jag tycker inget vidare om mörk choklad, därför tar jag med mig många sådana kakor på fjället. Om det varit ljus choklad hade de tagit slut redan under vandringen upp hit. Mörk choklad räcker i alla veckor, och mot slutet då man tröttnat på fisk, pasta och torr-mat är det himmelskt gott. Även russin är något jag i vanliga fall tycker är tråkigt. Men nu ligger jag i tältet och har fest. Mörk choklad och russin. Men det är inget som hjälper då den riktiga fjälldepressionen slår till. Det värsta är att fastna i sovsäcken. Tre dagar kan man ligga och vänta ut oväder. Sen måste man ut hur djävligt det än är. Annars slår den totala vildmarksledan till. Har jag bara lyckats tagit mig ur tältet brukar jag repa mig snabbt. Leta upp lä bakom något klippblock. Koka kaffe, krypa ihop och mysa. Äta russin och choklad och försöka känna mig stark. Inte tänka på hemma, inte tänka på den där stora steken och ölen som väntar på järnvägsstation. Inte bli ovän med fjället. Då går det fort utför. Då blir man snabbt liten och sårbar. Mörkret tar plats i bröstet och man hatar vinden, regnet, dimman, videjävulskapet och de förtvivlat pipande och skrikande fåglarna. Det kan lätt kännas som allt här uppe vill ha bort dig. Du är en onormal inkräktare med rymdblankt tält, modernt spritkök och löjliga vildmarkskläder inköpta på någon hipp och cool outdoor-butik på Sveavägen. Ungefär som om man var på månen och inte kunde överleva här utan hightech-utrustningen. När denna känsla kommer drar jag på mig min urgamla röda Hellyhansentröja som jag ärvt av min morbror som var Rallare. Och så mina slitna M-59 brallor som jag snodde i lumpen. Men det går bra också med ett par säckiga jeans. Och så de gamla Graningekängorna. Visst blir man blöt, och inte superandas dessa kläder. Men storstadsbor på fjället tycks tro att man dör häruppe i jeans och en gammal tröja. Vad jag menar – vad jag tror jag menar är att man ska försöka göra fjället till sitt. Man behöver inte rulla sig i renskit, men här uppe är man långt från den hippa outdoors-butiken på Sveavägen. I mina vanliga gamla kläder tycks fjället strunta i mig. Fåglarna gapar inte lika mycket. Jag syns mindre. Naturen retar inte upp sig lika mycket på mig.

Det är tungt att vara ensam en längre tid här upp. Men det är inte alltid lätt att vara fler heller. Inte alltför sällan kommer man i otakt. Någon får sovsäckssjukan och vägrar ta sig ut ur tältet. En annan är omänskligt glad och positiv fast allt liknas skit. Någon får ett neurotiskt sammabrott på mygg och knott. Själv är man bara lagom fjällsur. Då är det bäst att lämna de andra i fred. Ta sitt spö och göra egna långa expeditioner. Den med sovsäcksjukan kan smitta dig så du själv blir liggande. Och den löjligt positiva får man lust att slå på käften.

Jag vaknar till en ny morgon i tältet. Det är kallt som fan. Jag tittar ut – snö! Vinden har vridit och kommer från norra ishavet. Den svarta renen står nere vid diskplatsen med ryggpälsen vit av snö. Hur än saker och ting är kan det alltid bli värre. Jag tar fram choklad och en bok och kryper långt ner i sovsäcken. Om det inte var fem mil att gå så hade jag gått nu. Jag läser någon timme och tittar ut igen. Renen står kvar med baken mot vinden. Mina flugspön har blåst omkull, jag kryper ut och reser dem mot tältet igen. Det hade varit bättre om renen inte var svart. Om kvällen står han fortfarande kvar. Han kunde väl ha varit vit, eller åtminstone grå. Jag somnar med boken på näsan och drömmer om dödgrävarrenen som släpar en murken svart släde. En krum, benig lappfigur lastar svepta lik. Ett är inlindat i silvertyg. Och så ser jag tältpinnarna. Det är jag som ligger insvept i min tältduk. Och så börjar renen att dra släden bort mot klippväggen och grottan. Den krumma figuren lunkar bredvid och de går rakt upp mot offerplatsen. Fjällvråkarna cirklar likt gamar. Ödesmättade tjut.

Jag vaknar helt svettig. Snön har smält, det är klart och kallt. Vinden drar fortfarande från norr, men det har mojnat betydligt. Solen lyser blekt och värmer inte.

Jag packar min lila tursäck och vandrar bort mot klippväggen och grottan. Det tar en timme att komma fram till foten. Därifrån får jag klättra i ett tusenårigt stenröse. Här kan man finna märkliga saker som fallit ut ur grottan. Träpinnar med mystiska ristningar. Resterna av någon kniv och annat som går att begripa vad det är mer än tillverkade av mänskliga händer. Jag hittar träfragment av något som varit runt, kanske en trolltrumma. Sakerna får ligga orörda. Jag skulle aldrig våga flytta något, ta i något. Sista biten upp till grottan är brant, stenar rasar och rullar. Golvet lutar ut, raset forsätter, men väggar och tak är spikraka som uthuggna av ingenjörer. Det är säkert tio meter till tak, och tjugo meter mellan väggarna. Här inne kan man sitta och se hela dalen. Jag ser älven som ligger i dalbotten likt en snirklig silvertråd och sjön som speglar himlen. Och långt därnere ser jag mitt tält som en blank prick. Min lilla löjliga trygghet här uppe i dalen. Fjällvråken kommer och ryttlar utanför grott-mynningen. Den har huvudet vänt mot mig, Jag ser de svarta ögonen och näbben öppnas. Skriet ekar mellan klippväggarna. Han ryttlar länge, sen styr kan vingarna i vinden och segar upp.

Jag tar fram en ask russin och en chokladkaka som jag gräver ner i grottans grusgolv. I natt kommer jag få vad jag väntat på. Varför jag är här. En vindstilla och klar natt. Harrarna och öringarna kommer att vaka på blanknacken. Sakta kommer jag att lossa min torrfluga ur korkhantaget. Med omsorg kommer jag att välja ut den största fisken. Natten kommer bli min. Jag är helt säker.


 
 
 

tisdag 7 oktober 2014

Jag älskar doften av en laxälv om morgonen



Skriver man en sån här fluglaxartikel blir du lätt kallad - Foliehatt. Men tappar man mystiken så blir det med åren tråkigare. Laxfiske blir lätt bara en materialidrott. Och - va fan, ska jag försöka skriva en artikel där det senaste hundra åren säkert kommit ut hundratals - kanske tusentals artiklar och böcker måste jag hänga upp det hela på något som gör det läsvärt. För många självsäkra eller själsäkra, på gränsen till dryga laxflugfiskare, finns inget att hämta i en sån här text. Speciellt inte för dem som på ett märkligt vis har råd eller tillgång till de bästa vattnen.

Men för oss vanliga - och för den som tycker om att läsa, kan det ge något. Alla kan bli materialidrottare - men känslan? Och har man bägge egenskaperna (känsla + materialidrott) utan att kanske förstå det är du en otroligt duktigare laxfiskare, utan att som sagt riktigt att förstå varför. Du får helt enkelt bara mer lax än alla andra. Det handlar kanske helt enkelt om att inte slita sig trött och less då det är onödigt. För om man har känslan och vet när det är onödigt.
Ja, då vet man det!

Texten gick i Allt och flugfiske i våras. Där har jag alltid fått bre ut mig med historier jag tyckt varit roliga att skriva. Skruva till saker. Nu tycks den tidningen gå åt samma håll som Fiske för alla som jag skrev i under många år. Den bantas ner till fyra nummer under Fiskejournalens ledning. Nuvarande redaktör och formgivare försvinner. Trist. Men tack för de år jag fått skriva mina märkliga texter.


Sju nycklar för laxen

Jag har sagt det förut: Flugfiske efter blank lax i älv blir lätt en blandning av kvasifilosofi, hokuspokus och pseudovetenskap. Varför? Kanske för vi inte vet bättre. Jag ska försöka bena upp mitt eget laxfiske i sju nycklar. Varför sju? Jo, siffran sju har för människan sedan urminnes tider stått för tro och hopp i de flesta kulturer. Sjuans influens gynnar författare, filosofer och konstnärer. Den påverkar så du blir mer inåtvänd och förstår vikten av att allt inte kan berättas och sägas.

Vad tror ni? Det börjar faktisk lukta laxfiske om siffran sju. Jag citerar ur Numerologi-tron: ”Om man befinner sig i en dålig situation, kan sjuan öppna vägarna i livet. Du blir mer hoppfull än vanligt. Din intuition är mycket starkare än vanligt och det bästa är att följa den i stället för att lyssna på alla andras råd eller försöka fatta beslut. Du inser att tro och hopp spelar en viktig roll. Att önska sig något bättre än det som man har, kan alltid hjälpa.”

Shit. Denna text kommer bli skum. Riskerar ett förvirrat haveri redan på första A4,an.

Okej. Jag utgår från att läsaren kan kasta på ett sätt så de flesta ställen i älven kan fiskas av. Visst kan en duktig kastare ta mer lax än en medelmåtta. Men sanningen är den att medelmåttan långt fler gånger är bättre på att få lax. Det handlar inte om att kunna kasta vackert och skitlångt. Det handlar om att fiska. Att kunna känna älvens liv i linan då flugan går sin bana. Bli ett med vattnet och vara… eehh…ja: ” förstår vikten av att allt inte kan berättas och sägas.” Det är en känsla. Kastandet ska man ha klarat ut innan man ger sig på laxfiskets sju siffror.

Doc Holliday är den laxfiskaren som lärt mig mest då det gäller känslan – eller ska vi säga den andliga biten i laxfisket. En ganska märklig man. Jag återkommer till honom senare.

Nyckel 1: Tid. Att ha möjlighet att lägga mycket tid vid älven. Att kunna välja en plats och vänta på laxen. Vänta på regn och vatten, vänta på den magiska stunden. Den som har möjlighet att kunna stanna länge vid en och samma älv kan ha bra laxfiske i generellt dåliga och billiga vatten. Tid och låga förväntningar ger ett harmoniskt laxfiske. Att i första hand vara tillfreds med att få vandra längs en outbyggd älv med spöt i handen. Jag brukar säga att man inte ska summera hur senaste sommaren har varit. Laxflugfiske ska summeras hur den senaste tioårsperioden sett ut. Det är klokt att besöka samma älv år efter år. Lokalkännedomen om var laxen står under olika förhållanden är ovärderlig. Med åren då erfarenheterna samlats om ståndplatser, datum, vattenstånd - vet man vad man håller på med. Laxfisket är då inte baserat på tur.  Några torrår får du ta då och då. Det är en prövning. Passa på och memorera var gropar och stenar finns då älven är utan vatten. Är du trogen en älv blir du belönad och kan snart rundfiska alla andra på ett rent magiskt vis.

Nyckel 2: Djupet. På sommarälv som håller mellan tolv och sjutton grader, har jag alltid klarat mig med flyt- och intermediatelina. Djupet har jag varierat med olika plast-och koppartuber. Vid vattentemperaturer över 18 grader brukar jag inte fiska så mycket. Laxen tar ogärna vid så höga temperaturer. Men jag är beredd och väntar på regn eller en kall natt. Så fort tempen är nere på 16 grader så hugger de igen. Men det var djupet jag skulle prata om. Mesta tiden fiskar jag i en grund älv. Sjunklina har jag aldrig tänkt på. Jag har tyckt att de är tråkiga att fiska med, och det är lätt att gå fast i botten. Med flytlina ser jag exakt var min fluga är och det tycker jag är roligt. Men ett år blev det mycket folk där jag fiskar. Poolerna var på-bankade dag som natt. Folk vadade på led – och ingen fick något. Det hade varit helt dött i en vecka. Vattnet var ganska varmt och alla fiskade ytligt och snabbt. Då kom Doc Holliday på besök. Han fiskade helt fel. Han hade en sjunk 2/3 och kastade långa branta kast. Inte ens 45 grader. Och så stod han och fiskade ut kasten i flera minuter. Han höll typ flugan hängande mitt i älven. Det var irriterande. Jag gillar att fiska snabbt. Men han drog på tre laxar samma dag. Hur då? Och varför. Jag fattade ingenting. Det var som sagt grund, varm älv och Doc Holliday gjorde helt tvärt om än vad laxfiskelitteraturen sagt i 100 år. Jag åkte hem och rotade i mina lådor och fann en sjunklina som jag köpt till vårfiske i Älvkarleby. Redan samma kväll fick jag en lax som tog på djupt långsamt fiske. Nästan stillastående fluga. Jag fattade ingeting men Doc Holliday sa att med så mycket folk och spring vid älven så var laxarna störda och vägrade stiga. Flugan måste ner till dem. Med åren har jag tydligt märkt att han hade rätt. Men som sagt sjunklinefiske tycker jag är tråkigt. Så nu använder jag flyt/sjunk 5 och flyt/sjunk 7, när jag vill komma ner. Jag har också märkt att då en pool stått ofiskad något dygn så fungerar flytlina igen. Men så fort det blir mycket folk måste flugan ner. Standard tar jag alltid med mig två spön till älven. Vanligast är ett spö med flytlina och ett spö med flyt/sjunk 5. Jag kan även ha en flyt/sjunk 3 i ryggsäcken. Djupet finjusterar jag sen med tubflugor av plast och koppar. Innan Doc Holliday gjorde det där tricket trodde jag inte djupet hade så stor betydelse på sommarälv. Nu vet jag bättre.

Nyckel 3: Anpassning. Själv är jag en djupvandande tvärkastare som vill ha högt vatten och hög fart. Helst med flytlina som jag beskrev under nyckel 2. Det är mitt naturliga tillstånd. Momentet av överraskning tror jag är viktigt. Just därför fiskar jag poolerna snabbt med flytlina. Tvära kast, snabb fluga och även långt mellan stegen, kanske tre fyra meter innan ett nytt kast. Det är bättre att gå poolen två gånger snabbt än att mjölka sig igenom den med tomtesteg. Jag fiskar bara på lax som verkligen vill ta, vilket innebär att jag sällan tappar fisk. De sitter hårt och bra i mungipan.

Här har jag många gånger låst mig vid mitt fiske. Men jag har blivit bättre på att anpassa mitt fiske efter hur andra lyckas. Är det någon riktig långsam fiskare som likt Doc Holliday står och mjölkar ut branta kast med sjunklina som står för flest hugg, så kopierar jag vad han gör. Även om det inte är mitt sätt att fiska. Det här låter självklart så här i text, men många mal man på helt tjurigt med ”sitt” fiske för det ska fungera. Typ jag vet bäst för jag fick lax förra veckan. Ja, men förra veckan kan vara som ljusår bort när det gäller förhållanden. Tung sjunklina på normal sommarälv kan vara mycket bra då det råder högt fisketryck på älvsträckan – som jag nämnde under nyckel 2.
Genom att studera och härma duktiga laxfiskare så kan jag numer variera mitt fiske på ett helt annat sätt. Är det någon som fiskar bra så härmar jag direkt. Eftersom jag fiskar i välbesökta billiga laxälvar har jag också  fått anpassa mig på ett helt annat vis än om jag fiskade på privatvatten som får vila. Jag pressar mig upp i poolen och börjar under buskar och fanskap och får på så sätt några meter till att fiska. En orörd fläck i flugbombardemanget. Flugan går över ostörda fiskar. Laxar som helt enkelt inte sett någonting på flera dagar och haft skittråkigt. Plötsligt går en fluga över huvudet och den tar. I kortvatten där många fiskare kastar hela dagarna är det viktigt att hitta en lax som har tråkigt. De laxar som ideligen ser våra flugor blir överstimulerade och tappar snabbt intresset. Många laxar har jag tagit efter poolens slut, långt efter blanknacken. Jag har fortsatt längre än de andra och fått hugg i utloppsströmmens vågor. Även i de hårda strömmar mellan poolerna brukar jag fiska då det är mycket folk. Laxen kan ha ståndplatser i förvånansvärt hårt vatten. Det vill säga jag får ofta "turfiskar" på skumma och märkliga ställen. Men det handlar om att under högt fisketryck på älven hitta laxar som har tråkigt. Slutsatts – anpassning, att alltid ha koll på andra fiskare och hur de lyckas och samtidigt finna laxar som har tråkigt.
Nyckel 4: Flugan. Jag föredrar alltså stora tubflugor som går snabbt. Vad det är för sorts fluga spelar inte så stor roll bara den är mörk och stor. Gärna svart, med lite brunt och orange. Mönstret fungerar bra i mina älvar på normalt och högt vatten. Jag binder samma tråkiga mönster i två varianter. En lätt på plastslang. En tung på koppartub. Helt Basic - på med en vinge bara. Det kan låta trist, men jag har fiskat fluglax sedan 1978. Jag har bundit så mycket vackra laxflugor i alla tänkbara mönster med alla tänkbara material. Dessa fiskade absolut inte bättre än mina skitfula Basictubflugor. Älvarna jag fiskar i har bottnarna som är bruna eller smutsigt orangea. Det finns en teori som jag tror stämmer bra. Det är att flugan bör ha samma färg som älvens botten. Kamouflageteorin - laxen ska se flugan så sent som möjligt. Bottnen speglar sig i ytan och flugan är dold tills den passerar i fiskens fönster. För den som inte förstår vad jag menar med fiskens fönster, ska dyka i älven någon gång då vattnet är varmt. Det är bara just över huvudet som det går att se himlen i ett runt hål. Ljusets brytningsvinklar gör att runt detta hål syns enbart en spegelbild av botten. Fiskar du då med en fluga i bottnens färg ser laxen den senare. Det här är ju bara en teori. Laxarna kanske har bättre syn än så. Men det är ju alltid något att hålla sig till - fiska med flugor i älvens färg. Men det här motsäger ju helt Doc Holliday,s sätt att hänga en stilla sjunkline-fluga fram för nosen på laxen. Jo, laxfiske bjuder på en hel del motsägelse. Ungefär som Bibeln.


Nyckel 5:  Ångest. Laxflugfiske i älv är bland de tuffaste fiskena du kan ge dig in på. Det finns de som är så laddade och nervösa att de spyr i bilen på väg till sin laxvecka i Norge. Jag har varit med om att vuxna karlar börjat gråta redan på tisdagen. Andra har knäckts fullständigt, slängt in vadare och spön i bilen och åkt hem på onsdagen. En bra laxfiskare har ett stabilt laxpsyke, och det är en mycket stor tillgång om man har en taskig tidsuppfattning. Jag har skrivit det förut:  En laxvecka tillsammans med sina vänner kan många gånger bli ett intressant socialt experiment. En dokusåpa. Längtan efter laxhugget kan bli som en sjukdom, eller så är det just det de är.
Hur känner man igen laxångesten? Ju trögare eller orättvisare laxfisket är så sprider den sig som en mörk amöba och förgiftar en efter en längst laxälven. En del tar till flaskan, andra börjar helt utan anledning bygga regnskjul och spöställ vid älven. Någon kommer inte ur sängen. Vissa kan börja göra märkliga utflykter till sevärdheter som inte har något med laxfiske att göra. Älven sprider ångest i stället för lycka. Kanten kan vara hårfin. Jag gör upp ett löst schema med minst två fiskepass per dygn hur fisket än är. Där emellan läser jag böcker, ser på film. I möjligaste mån försöker jag undvika nätforum om laxfiske för det kan öka ångesten. Om alla vid älven fiskar dåligt så är det inget större problem, men om det bara är du som går helt utan kan det kännas otroligt tungt, speciellt om man hade ett dåligt år innan. Det bästa sättet att hålla laxdepressionen borta är att äta och sova ordenligt, samt att sköta om fötterna. Misströsta aldrig. Håller man sig bara vid liv så kommer nästa laxhugg. Samt att hålla sig till nyckel 3 och ta rygg och härma den som fiskar bra.

Nyckel 6: Självförtroendet. Tron får aldrig svikta för en laxfiskare. Jag träffade en gång en mycket framgångsrik laxfiskare i Gaula i Norge. Självklart ville jag veta hur han gjorde. Men det fanns inget som skiljde ut honom nämnvärt från de andra duktiga laxfiskarna. Men ändå lyckades han ändå bättre än alla andra. Jag frågade vad som var hemligheten. Han svarade att det var enkelt:
- Finns det lax så tar jag dom.
Sedan dess kliver jag på varje laxpass med de orden i huvudet. Man ska absolut inte vara ödmjuk. Då är man snart knäckt.
- Finns det lax så tar jag dom.
Ett positivt psyke -  tro på att man gör rätt - att det vilken sekund som helst hugger en lax. Det är nog det som också är Doc Holliday hemlighet. Han tror helt enkelt på nästa kast och nästa. Han tror på alla kast och det är en svår konst.
När fisket känns riktigt tungt och kört brukar jag fråga mig själv: Vad skulle du annars göra? Det hjälper.
Nyckel 7 : Nyckfullheten. Sjuans magi sträcker sig långt tillbaka. Den tidigaste kända kultur som tillämpade sjumystiken var den sumerisk-babylonska cirka 3000 f Kr. Regnbågen, som enligt Bibeln symboliserar Guds förbindelse med människorna, innehåller sju färger och att även tonerna i C-durskalan är sju till antalet. Muslimerna vandrar till Mecka för att gå sju varv runt den heliga stenen Kaba, vilket representerar Guds sju attribut. I Egypten har Hatfors prästinnor sju krukor. Solgudens Ras sju döttrar gjorde sju knutar i sina sju klädnader. Den grekiska Guden Apollo har en lyra med sju strängar och Pan har sju flöjter. När Petrus ville veta hur många gånger han skulle förlåta sin broder svarade Jesus: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju.
En tidig morgon sitter jag vid älven. Jag gör upp en eld och kokar kaffe. En lax kring fem kilo sticker upp ur min ryggsäck. Det gör mig glad och den ska gravas. Min fiskevän Doc Holliday kommer vandrande uppströms i morgonens rådimma. Han har en mycket stor lax i läderrem över axeln. Han hänger den i ett träd vid stranden. Laxen är helt nystigen och är pärlemovit om magen och har helt silverblanka sidor: Mittlinjen skiftar i violett 
- Finns det kaffe? Frågar han.
Brasan fräser, kaffet kokar över.
Många gånger har jag funderat över vad det är som gör Doc Holliday till en sån bra laxfiskare. Det finns inget som utmärker honom rent tekniskt. Han är en medelgod kastare som fiskar med ganska illa bundna flugor. Men jag misstänker att det finns en märklig och mycket viktig egenskap en laxfiskare bör ha. Men vad? Kanske att förstår vikten av att allt inte kan berättas och sägas. Bara kännas, kanske inte ens det – bara förnimmas.
- Vad är laxfiske? Frågar jag Doc Holliday där vi sitter vid älven.
Han stryker mygg från pannan med en långsam rörelse.
- Nyckfullhet, och att bli vän med den, inte vansinnig. Efter många tomma dagar är älven plötsligt full av lax. Det hugger för alla. Och det enda man har gjort är att vara där just då. Så är det.
Okej, visst kan det vara så. Men jag vill ha det till att vi varit skickliga just denna natt. Ena till sjudjävlars skickliga laxfiskare och att nyckfullheten bara har en liten del i vad som hänt.
Doc Holliday är tyst en stund och vänder runt glödande kol med en pinne. En lax hoppar ute i älven.
- Det finns något som heter Pilgrimens Sju Nycklar, säger han och ser ut över älven. Ett: Att vandra sakta, ta sig tid och stanna upp. Långsamheten ger möjlighet till ökad självinsikt och möten med oss själva. Två: Frihet från ägodelar, almanacka och måsten. Frihet att tänka egna tankar och få oss att se vägen som vårt livs äventyr. Tre: Vad behöver man för att leva? Hur mycket? Hur lite? Fyra: Att vara närvarande i det som sker, att bara vara. Fem: Att gå i tyst. Att gå in i sig själv. Sex: Att dela med sig av matsäck, tankar eller förnödenheter. Sju: Vad finns det bortom allt? Eller är detta allt?

Vi blir sittande tysta tills brasan falnat och slocknat. Varsin lax har vi att bära hem. Det enda vi har gjort är att vara där just då. Jag ser ut över älven som rinner med en mystisk dimma över ytan.
Jag älskar doften av en laxälv om morgonen.