fredag 17 oktober 2014

Fjället




Jag ligger i tältet och tänker. Regnet smattrar på tältduken. Fjället, fjällfiske. Drömmen om röding, harr och öringar – stora. Minnet – ljusa vindstilla nätter. Låg midnattssol och en dalgång med långa gråblå skuggor från kullarna, och videsluttningar som badar i guld där solen når. Dalen är bred och öppen, en platå. Fonden är snöklädda berg. En liten älv har skurit sig fram bland sand, stenrösen och grus som inlandsisen lämnat. I norr finns en rak klippvägg med en stor grotta. Det är en gammal samisk offerplats. Nedanför finns en klar fjällsjö där älven tar vila innan den rinner vidare. Sitter man still uppe på stora klippblocken kan man sällsynta nätter få se få de osanna rödingarna över den ljusa botten. Osanna är fel ord – osannolika ska det vara. Men ibland undrar man om de verkligen finns på riktigt. Vissa av dem väger säkert närmare fem kilo. Dem får man aldrig. Men de finns där för att hålla drömmen vid liv.

Älvens inlopp i sjön är ett rörigt och komplicerat deltalandskap i snårigaste videdjungel. Där snubblar jag, fastnar och svär. På vissa platser är videt så högt att jag går vilse och inte vet vid vilken av älvens kanaler jag kommit fram till. Där kan man vada till öar och mystiska platser som man aldrig senare hittar tillbaka till. I flera år har jag försökt återfinna en magisk rödinggrop där det stod ett tiotal feta rödingar med utspärrade fenor och magarna mot botten. Vissa hade huvudena mot den svaga strömmen. Andra stod på tvärs och någon hade huvudet nerströms. Ingen gick att få så länge de stod i gropen. Jag försökte med tunga nymfer av alla slag. Till sist även streamers. Ingen fluga dög. Men det märkliga var att när en röding gled iväg för att lämna gropen så tog den på vad som helst. Eller just när någon ny kom för att glida ner i gropen. Vad gjorde de där nere. Vilade? Sov – konstigt var det i alla fall. Flera år har jag letat efter gropen. Kanske platsen inte längre finns kvar. Kanske sanden fyllt ut och plattat till botten vid någon vårflod.

Lite längre uppströms sjön rinner älven mer stritt. Här står öringen och harren. Helst under uthängande vide och det är knepigt att presentera flugan. Det är stora fiskar som står förvånansvärt grunt. Och vaken är små. Vet man inte bättre så är det lätt att tro att här står älvens mindre fiskar – barnkammaren. Men när torrflugan försvunnit i den lilla vakringen blir det åka av. Harrarna kan vara på upp till ett och ett halvt kilo. De hoppar och rullar och stökar runt rejält i ytan utan att komma sig för att simma. Det är sällan harrarna tar någon lina. Om det är en öring som tar blir det däremot en lång rusning ner i deltalandskapet, runt böjar och krångel så linan ligger uppe i videt. Det tar alltid tid innan man kan ta nästa fisk på detta ställe. Det blir stört för flera dagar.

I utloppet av sjön bildas en blank nacke med stora stenar. Det är hit jag vill om den där vindstilla natten kommer. Harrar, rödingar och öringar står sida vid sida. Vaken darrar ut, glider ner. Man pustar och stönar av att bara få se det. Det är märkligt hur fiskvak kan påverka en så starkt. Kroppen blir varm. Vaken är ett löfte om att det här kommer gå bra. Det här kommer bli kul. Naturen har gjort sitt med väder och andra förutsättningar. Allt är perfekt. Nu är det bara upp till mig och jag kan sitta länge och bara titta, försöka se vem som är störst. Letar i flugasken. Nyttjar lite tobak och bättrar på myggmedlet. Det här är mitt. Den här natten är min. En stund av total lycka, förväntan som med säkerhet kommer att infrias. Det är nu det inte får komma ett gäng fiskare över kullen. Drumlande och ivriga. Tjoande, kastande och plaskande. Då spricker allt. Så tunt är det.

Fjället, fjällfiske. Drömmen om röding, harr och öringar – stora. Minnet – ljusa vindstilla nätter. Den vackra dalen. Jag ligger i tältet och lyssnar på regnet. Först blåste det i två dygn. Det ryckte och slet i tältduken. Jag kände mig som inblåst i ett segel hängande i masten på Lord Nelsons skepp vid sjöslaget utanför Trafalgar. Sen kom regnet och dimman. Dalen syns inte. Jag drar ner blixtslåset och sticker ut huvudet. Inte närmsta videbuske syns. Bara en liten plätt runt tältet. Några meter mark på en kulle. Bortanför ingenting. Jag kryper ut för att gå ner och hämta vatten. Plötsligt står en svart ren och tittar på mig. En svart siluett mot dimman, helt stilla. Bara några meter bort. Huvudet och den stora kronan är riktad mot mig. Det är obehagligt. Fjället kan vara obehagligt - blött, kallt, dimma och storm. Men det finns ett annat fjäll än detta. En väntan på den där klara vinstilla natten då de osanna rödingarna simmar nedanför det stora klippblocket och kiloharrana vakar på utloppsnacken.

Det här en väntans fiske, visst har jag varit nere och fiskat småfisk till mat. Under fel väderförhållanden blir det mest bara småfisk. Jag har tid att vänta. Men det kan ske märkligheter även under konstiga förhållanden. En gång var jag med om ett otroligt fiske då det stormade i sjöns riktning upp mot utloppsdeltat. Vinden dånade i öronen. Jag behövde matfisk. Vågtopparna gick höga och flugkastandet var svårt. Jag fastnade i videt, svor och hade mig. Men så tyckte jag mig se vak där ute på de vassa vågtopparna. Kunde det vara möjligt. Jag knöt på den största torrflugan som fanns i asken. Inte för att jag hade en aning om vad fisken tog. Flugvalet hängde på att jag ville se den på krabba ytan. Jag fick till ett kast i stormen. Flugan guppade som en räddningsflotte i sjönönd – och så plaska det till. Jag gjorde mothugg och sen bar det iväg. Ner genom deltat och ut i sjön. Jag sprang genom videt och rullen väste. Att springa genom fjällvide är som att försökta ta sig fram där tusen armar försöker fånga dig, fälla dig, dra dig till marken och snärja lemmarna tills man ligger där orörlig och bunden av levande rötter och grenar. Man kämpar, kravlar och kryper, De vill dra ner en i underjorden. Enklare sagt – det är ett helvete att springa i fjällvide. Det gör ont. Drillen tog tid och visst fick jag matfisk – för flera dagar framöver. Det var en öring på drygt två kilo. Jag gick upp i deltat igen och drog på flera stora öringar som fick gå tillbaka. Troligen hade hela sjöns insekter blåst upp i deltat och öringarna följt efter. Nästa dag hade vinden vänt och fiskarna var borta.

Det finns inte så många ljud här uppe. Vinden, regnet och några fåglar. Och så kan det dra förbi någon frustande renflock. Jag är dålig på fåglar. Ljungpipan eller om det är fjällpipan skriker tröstlöst var man än går. I videt hopar blåhaken runt och har koll på en med ett ynkligt läte. Nere vid vattnet på min diskplats sprätter någon sorts minivadare omkring på sandstranden med ett förtvivlat skrik. Den har nog bo där någonstans. Sen är det fjällvråken som svävar ett varv över dalen. Även hans läte är förtvivlat som om han vore djupt olycklig. Fjällvråken har sitt bo på klippan ovanför grottan. Därifrån har han blick över hela sin värld och inget undgår honom. Och så har vi labben, en tjuvaktig rackare som försöker sno mina matfiskar medan jag gör upp eld. Även hans läte är ett plågat tjut. Tidigare om våren kanske det finns fåglar här uppe som drillar och sjunger vackert. Nu är det mest läten som handlar och att man är i vägen, eller ska hålla sig undan – helt enkelt ska man dra åt helvete. Övriga djur är det ont om. Jag fångade en lämmel en dag i kastrullen och hade honom som husdjur ett tag. Han gillade det inte. Fräste och var förbannad.

Jag tycker inget vidare om mörk choklad, därför tar jag med mig många sådana kakor på fjället. Om det varit ljus choklad hade de tagit slut redan under vandringen upp hit. Mörk choklad räcker i alla veckor, och mot slutet då man tröttnat på fisk, pasta och torr-mat är det himmelskt gott. Även russin är något jag i vanliga fall tycker är tråkigt. Men nu ligger jag i tältet och har fest. Mörk choklad och russin. Men det är inget som hjälper då den riktiga fjälldepressionen slår till. Det värsta är att fastna i sovsäcken. Tre dagar kan man ligga och vänta ut oväder. Sen måste man ut hur djävligt det än är. Annars slår den totala vildmarksledan till. Har jag bara lyckats tagit mig ur tältet brukar jag repa mig snabbt. Leta upp lä bakom något klippblock. Koka kaffe, krypa ihop och mysa. Äta russin och choklad och försöka känna mig stark. Inte tänka på hemma, inte tänka på den där stora steken och ölen som väntar på järnvägsstation. Inte bli ovän med fjället. Då går det fort utför. Då blir man snabbt liten och sårbar. Mörkret tar plats i bröstet och man hatar vinden, regnet, dimman, videjävulskapet och de förtvivlat pipande och skrikande fåglarna. Det kan lätt kännas som allt här uppe vill ha bort dig. Du är en onormal inkräktare med rymdblankt tält, modernt spritkök och löjliga vildmarkskläder inköpta på någon hipp och cool outdoor-butik på Sveavägen. Ungefär som om man var på månen och inte kunde överleva här utan hightech-utrustningen. När denna känsla kommer drar jag på mig min urgamla röda Hellyhansentröja som jag ärvt av min morbror som var Rallare. Och så mina slitna M-59 brallor som jag snodde i lumpen. Men det går bra också med ett par säckiga jeans. Och så de gamla Graningekängorna. Visst blir man blöt, och inte superandas dessa kläder. Men storstadsbor på fjället tycks tro att man dör häruppe i jeans och en gammal tröja. Vad jag menar – vad jag tror jag menar är att man ska försöka göra fjället till sitt. Man behöver inte rulla sig i renskit, men här uppe är man långt från den hippa outdoors-butiken på Sveavägen. I mina vanliga gamla kläder tycks fjället strunta i mig. Fåglarna gapar inte lika mycket. Jag syns mindre. Naturen retar inte upp sig lika mycket på mig.

Det är tungt att vara ensam en längre tid här upp. Men det är inte alltid lätt att vara fler heller. Inte alltför sällan kommer man i otakt. Någon får sovsäckssjukan och vägrar ta sig ut ur tältet. En annan är omänskligt glad och positiv fast allt liknas skit. Någon får ett neurotiskt sammabrott på mygg och knott. Själv är man bara lagom fjällsur. Då är det bäst att lämna de andra i fred. Ta sitt spö och göra egna långa expeditioner. Den med sovsäcksjukan kan smitta dig så du själv blir liggande. Och den löjligt positiva får man lust att slå på käften.

Jag vaknar till en ny morgon i tältet. Det är kallt som fan. Jag tittar ut – snö! Vinden har vridit och kommer från norra ishavet. Den svarta renen står nere vid diskplatsen med ryggpälsen vit av snö. Hur än saker och ting är kan det alltid bli värre. Jag tar fram choklad och en bok och kryper långt ner i sovsäcken. Om det inte var fem mil att gå så hade jag gått nu. Jag läser någon timme och tittar ut igen. Renen står kvar med baken mot vinden. Mina flugspön har blåst omkull, jag kryper ut och reser dem mot tältet igen. Det hade varit bättre om renen inte var svart. Om kvällen står han fortfarande kvar. Han kunde väl ha varit vit, eller åtminstone grå. Jag somnar med boken på näsan och drömmer om dödgrävarrenen som släpar en murken svart släde. En krum, benig lappfigur lastar svepta lik. Ett är inlindat i silvertyg. Och så ser jag tältpinnarna. Det är jag som ligger insvept i min tältduk. Och så börjar renen att dra släden bort mot klippväggen och grottan. Den krumma figuren lunkar bredvid och de går rakt upp mot offerplatsen. Fjällvråkarna cirklar likt gamar. Ödesmättade tjut.

Jag vaknar helt svettig. Snön har smält, det är klart och kallt. Vinden drar fortfarande från norr, men det har mojnat betydligt. Solen lyser blekt och värmer inte.

Jag packar min lila tursäck och vandrar bort mot klippväggen och grottan. Det tar en timme att komma fram till foten. Därifrån får jag klättra i ett tusenårigt stenröse. Här kan man finna märkliga saker som fallit ut ur grottan. Träpinnar med mystiska ristningar. Resterna av någon kniv och annat som går att begripa vad det är mer än tillverkade av mänskliga händer. Jag hittar träfragment av något som varit runt, kanske en trolltrumma. Sakerna får ligga orörda. Jag skulle aldrig våga flytta något, ta i något. Sista biten upp till grottan är brant, stenar rasar och rullar. Golvet lutar ut, raset forsätter, men väggar och tak är spikraka som uthuggna av ingenjörer. Det är säkert tio meter till tak, och tjugo meter mellan väggarna. Här inne kan man sitta och se hela dalen. Jag ser älven som ligger i dalbotten likt en snirklig silvertråd och sjön som speglar himlen. Och långt därnere ser jag mitt tält som en blank prick. Min lilla löjliga trygghet här uppe i dalen. Fjällvråken kommer och ryttlar utanför grott-mynningen. Den har huvudet vänt mot mig, Jag ser de svarta ögonen och näbben öppnas. Skriet ekar mellan klippväggarna. Han ryttlar länge, sen styr kan vingarna i vinden och segar upp.

Jag tar fram en ask russin och en chokladkaka som jag gräver ner i grottans grusgolv. I natt kommer jag få vad jag väntat på. Varför jag är här. En vindstilla och klar natt. Harrarna och öringarna kommer att vaka på blanknacken. Sakta kommer jag att lossa min torrfluga ur korkhantaget. Med omsorg kommer jag att välja ut den största fisken. Natten kommer bli min. Jag är helt säker.


 
 
 

tisdag 7 oktober 2014

Jag älskar doften av en laxälv om morgonen



Skriver man en sån här fluglaxartikel blir du lätt kallad - Foliehatt. Men tappar man mystiken så blir det med åren tråkigare. Laxfiske blir lätt bara en materialidrott. Och - va fan, ska jag försöka skriva en artikel där det senaste hundra åren säkert kommit ut hundratals - kanske tusentals artiklar och böcker måste jag hänga upp det hela på något som gör det läsvärt. För många självsäkra eller själsäkra, på gränsen till dryga laxflugfiskare, finns inget att hämta i en sån här text. Speciellt inte för dem som på ett märkligt vis har råd eller tillgång till de bästa vattnen.

Men för oss vanliga - och för den som tycker om att läsa, kan det ge något. Alla kan bli materialidrottare - men känslan? Och har man bägge egenskaperna (känsla + materialidrott) utan att kanske förstå det är du en otroligt duktigare laxfiskare, utan att som sagt riktigt att förstå varför. Du får helt enkelt bara mer lax än alla andra. Det handlar kanske helt enkelt om att inte slita sig trött och less då det är onödigt. För om man har känslan och vet när det är onödigt.
Ja, då vet man det!

Texten gick i Allt och flugfiske i våras. Där har jag alltid fått bre ut mig med historier jag tyckt varit roliga att skriva. Skruva till saker. Nu tycks den tidningen gå åt samma håll som Fiske för alla som jag skrev i under många år. Den bantas ner till fyra nummer under Fiskejournalens ledning. Nuvarande redaktör och formgivare försvinner. Trist. Men tack för de år jag fått skriva mina märkliga texter.


Sju nycklar för laxen

Jag har sagt det förut: Flugfiske efter blank lax i älv blir lätt en blandning av kvasifilosofi, hokuspokus och pseudovetenskap. Varför? Kanske för vi inte vet bättre. Jag ska försöka bena upp mitt eget laxfiske i sju nycklar. Varför sju? Jo, siffran sju har för människan sedan urminnes tider stått för tro och hopp i de flesta kulturer. Sjuans influens gynnar författare, filosofer och konstnärer. Den påverkar så du blir mer inåtvänd och förstår vikten av att allt inte kan berättas och sägas.

Vad tror ni? Det börjar faktisk lukta laxfiske om siffran sju. Jag citerar ur Numerologi-tron: ”Om man befinner sig i en dålig situation, kan sjuan öppna vägarna i livet. Du blir mer hoppfull än vanligt. Din intuition är mycket starkare än vanligt och det bästa är att följa den i stället för att lyssna på alla andras råd eller försöka fatta beslut. Du inser att tro och hopp spelar en viktig roll. Att önska sig något bättre än det som man har, kan alltid hjälpa.”

Shit. Denna text kommer bli skum. Riskerar ett förvirrat haveri redan på första A4,an.

Okej. Jag utgår från att läsaren kan kasta på ett sätt så de flesta ställen i älven kan fiskas av. Visst kan en duktig kastare ta mer lax än en medelmåtta. Men sanningen är den att medelmåttan långt fler gånger är bättre på att få lax. Det handlar inte om att kunna kasta vackert och skitlångt. Det handlar om att fiska. Att kunna känna älvens liv i linan då flugan går sin bana. Bli ett med vattnet och vara… eehh…ja: ” förstår vikten av att allt inte kan berättas och sägas.” Det är en känsla. Kastandet ska man ha klarat ut innan man ger sig på laxfiskets sju siffror.

Doc Holliday är den laxfiskaren som lärt mig mest då det gäller känslan – eller ska vi säga den andliga biten i laxfisket. En ganska märklig man. Jag återkommer till honom senare.

Nyckel 1: Tid. Att ha möjlighet att lägga mycket tid vid älven. Att kunna välja en plats och vänta på laxen. Vänta på regn och vatten, vänta på den magiska stunden. Den som har möjlighet att kunna stanna länge vid en och samma älv kan ha bra laxfiske i generellt dåliga och billiga vatten. Tid och låga förväntningar ger ett harmoniskt laxfiske. Att i första hand vara tillfreds med att få vandra längs en outbyggd älv med spöt i handen. Jag brukar säga att man inte ska summera hur senaste sommaren har varit. Laxflugfiske ska summeras hur den senaste tioårsperioden sett ut. Det är klokt att besöka samma älv år efter år. Lokalkännedomen om var laxen står under olika förhållanden är ovärderlig. Med åren då erfarenheterna samlats om ståndplatser, datum, vattenstånd - vet man vad man håller på med. Laxfisket är då inte baserat på tur.  Några torrår får du ta då och då. Det är en prövning. Passa på och memorera var gropar och stenar finns då älven är utan vatten. Är du trogen en älv blir du belönad och kan snart rundfiska alla andra på ett rent magiskt vis.

Nyckel 2: Djupet. På sommarälv som håller mellan tolv och sjutton grader, har jag alltid klarat mig med flyt- och intermediatelina. Djupet har jag varierat med olika plast-och koppartuber. Vid vattentemperaturer över 18 grader brukar jag inte fiska så mycket. Laxen tar ogärna vid så höga temperaturer. Men jag är beredd och väntar på regn eller en kall natt. Så fort tempen är nere på 16 grader så hugger de igen. Men det var djupet jag skulle prata om. Mesta tiden fiskar jag i en grund älv. Sjunklina har jag aldrig tänkt på. Jag har tyckt att de är tråkiga att fiska med, och det är lätt att gå fast i botten. Med flytlina ser jag exakt var min fluga är och det tycker jag är roligt. Men ett år blev det mycket folk där jag fiskar. Poolerna var på-bankade dag som natt. Folk vadade på led – och ingen fick något. Det hade varit helt dött i en vecka. Vattnet var ganska varmt och alla fiskade ytligt och snabbt. Då kom Doc Holliday på besök. Han fiskade helt fel. Han hade en sjunk 2/3 och kastade långa branta kast. Inte ens 45 grader. Och så stod han och fiskade ut kasten i flera minuter. Han höll typ flugan hängande mitt i älven. Det var irriterande. Jag gillar att fiska snabbt. Men han drog på tre laxar samma dag. Hur då? Och varför. Jag fattade ingenting. Det var som sagt grund, varm älv och Doc Holliday gjorde helt tvärt om än vad laxfiskelitteraturen sagt i 100 år. Jag åkte hem och rotade i mina lådor och fann en sjunklina som jag köpt till vårfiske i Älvkarleby. Redan samma kväll fick jag en lax som tog på djupt långsamt fiske. Nästan stillastående fluga. Jag fattade ingeting men Doc Holliday sa att med så mycket folk och spring vid älven så var laxarna störda och vägrade stiga. Flugan måste ner till dem. Med åren har jag tydligt märkt att han hade rätt. Men som sagt sjunklinefiske tycker jag är tråkigt. Så nu använder jag flyt/sjunk 5 och flyt/sjunk 7, när jag vill komma ner. Jag har också märkt att då en pool stått ofiskad något dygn så fungerar flytlina igen. Men så fort det blir mycket folk måste flugan ner. Standard tar jag alltid med mig två spön till älven. Vanligast är ett spö med flytlina och ett spö med flyt/sjunk 5. Jag kan även ha en flyt/sjunk 3 i ryggsäcken. Djupet finjusterar jag sen med tubflugor av plast och koppar. Innan Doc Holliday gjorde det där tricket trodde jag inte djupet hade så stor betydelse på sommarälv. Nu vet jag bättre.

Nyckel 3: Anpassning. Själv är jag en djupvandande tvärkastare som vill ha högt vatten och hög fart. Helst med flytlina som jag beskrev under nyckel 2. Det är mitt naturliga tillstånd. Momentet av överraskning tror jag är viktigt. Just därför fiskar jag poolerna snabbt med flytlina. Tvära kast, snabb fluga och även långt mellan stegen, kanske tre fyra meter innan ett nytt kast. Det är bättre att gå poolen två gånger snabbt än att mjölka sig igenom den med tomtesteg. Jag fiskar bara på lax som verkligen vill ta, vilket innebär att jag sällan tappar fisk. De sitter hårt och bra i mungipan.

Här har jag många gånger låst mig vid mitt fiske. Men jag har blivit bättre på att anpassa mitt fiske efter hur andra lyckas. Är det någon riktig långsam fiskare som likt Doc Holliday står och mjölkar ut branta kast med sjunklina som står för flest hugg, så kopierar jag vad han gör. Även om det inte är mitt sätt att fiska. Det här låter självklart så här i text, men många mal man på helt tjurigt med ”sitt” fiske för det ska fungera. Typ jag vet bäst för jag fick lax förra veckan. Ja, men förra veckan kan vara som ljusår bort när det gäller förhållanden. Tung sjunklina på normal sommarälv kan vara mycket bra då det råder högt fisketryck på älvsträckan – som jag nämnde under nyckel 2.
Genom att studera och härma duktiga laxfiskare så kan jag numer variera mitt fiske på ett helt annat sätt. Är det någon som fiskar bra så härmar jag direkt. Eftersom jag fiskar i välbesökta billiga laxälvar har jag också  fått anpassa mig på ett helt annat vis än om jag fiskade på privatvatten som får vila. Jag pressar mig upp i poolen och börjar under buskar och fanskap och får på så sätt några meter till att fiska. En orörd fläck i flugbombardemanget. Flugan går över ostörda fiskar. Laxar som helt enkelt inte sett någonting på flera dagar och haft skittråkigt. Plötsligt går en fluga över huvudet och den tar. I kortvatten där många fiskare kastar hela dagarna är det viktigt att hitta en lax som har tråkigt. De laxar som ideligen ser våra flugor blir överstimulerade och tappar snabbt intresset. Många laxar har jag tagit efter poolens slut, långt efter blanknacken. Jag har fortsatt längre än de andra och fått hugg i utloppsströmmens vågor. Även i de hårda strömmar mellan poolerna brukar jag fiska då det är mycket folk. Laxen kan ha ståndplatser i förvånansvärt hårt vatten. Det vill säga jag får ofta "turfiskar" på skumma och märkliga ställen. Men det handlar om att under högt fisketryck på älven hitta laxar som har tråkigt. Slutsatts – anpassning, att alltid ha koll på andra fiskare och hur de lyckas och samtidigt finna laxar som har tråkigt.
Nyckel 4: Flugan. Jag föredrar alltså stora tubflugor som går snabbt. Vad det är för sorts fluga spelar inte så stor roll bara den är mörk och stor. Gärna svart, med lite brunt och orange. Mönstret fungerar bra i mina älvar på normalt och högt vatten. Jag binder samma tråkiga mönster i två varianter. En lätt på plastslang. En tung på koppartub. Helt Basic - på med en vinge bara. Det kan låta trist, men jag har fiskat fluglax sedan 1978. Jag har bundit så mycket vackra laxflugor i alla tänkbara mönster med alla tänkbara material. Dessa fiskade absolut inte bättre än mina skitfula Basictubflugor. Älvarna jag fiskar i har bottnarna som är bruna eller smutsigt orangea. Det finns en teori som jag tror stämmer bra. Det är att flugan bör ha samma färg som älvens botten. Kamouflageteorin - laxen ska se flugan så sent som möjligt. Bottnen speglar sig i ytan och flugan är dold tills den passerar i fiskens fönster. För den som inte förstår vad jag menar med fiskens fönster, ska dyka i älven någon gång då vattnet är varmt. Det är bara just över huvudet som det går att se himlen i ett runt hål. Ljusets brytningsvinklar gör att runt detta hål syns enbart en spegelbild av botten. Fiskar du då med en fluga i bottnens färg ser laxen den senare. Det här är ju bara en teori. Laxarna kanske har bättre syn än så. Men det är ju alltid något att hålla sig till - fiska med flugor i älvens färg. Men det här motsäger ju helt Doc Holliday,s sätt att hänga en stilla sjunkline-fluga fram för nosen på laxen. Jo, laxfiske bjuder på en hel del motsägelse. Ungefär som Bibeln.


Nyckel 5:  Ångest. Laxflugfiske i älv är bland de tuffaste fiskena du kan ge dig in på. Det finns de som är så laddade och nervösa att de spyr i bilen på väg till sin laxvecka i Norge. Jag har varit med om att vuxna karlar börjat gråta redan på tisdagen. Andra har knäckts fullständigt, slängt in vadare och spön i bilen och åkt hem på onsdagen. En bra laxfiskare har ett stabilt laxpsyke, och det är en mycket stor tillgång om man har en taskig tidsuppfattning. Jag har skrivit det förut:  En laxvecka tillsammans med sina vänner kan många gånger bli ett intressant socialt experiment. En dokusåpa. Längtan efter laxhugget kan bli som en sjukdom, eller så är det just det de är.
Hur känner man igen laxångesten? Ju trögare eller orättvisare laxfisket är så sprider den sig som en mörk amöba och förgiftar en efter en längst laxälven. En del tar till flaskan, andra börjar helt utan anledning bygga regnskjul och spöställ vid älven. Någon kommer inte ur sängen. Vissa kan börja göra märkliga utflykter till sevärdheter som inte har något med laxfiske att göra. Älven sprider ångest i stället för lycka. Kanten kan vara hårfin. Jag gör upp ett löst schema med minst två fiskepass per dygn hur fisket än är. Där emellan läser jag böcker, ser på film. I möjligaste mån försöker jag undvika nätforum om laxfiske för det kan öka ångesten. Om alla vid älven fiskar dåligt så är det inget större problem, men om det bara är du som går helt utan kan det kännas otroligt tungt, speciellt om man hade ett dåligt år innan. Det bästa sättet att hålla laxdepressionen borta är att äta och sova ordenligt, samt att sköta om fötterna. Misströsta aldrig. Håller man sig bara vid liv så kommer nästa laxhugg. Samt att hålla sig till nyckel 3 och ta rygg och härma den som fiskar bra.

Nyckel 6: Självförtroendet. Tron får aldrig svikta för en laxfiskare. Jag träffade en gång en mycket framgångsrik laxfiskare i Gaula i Norge. Självklart ville jag veta hur han gjorde. Men det fanns inget som skiljde ut honom nämnvärt från de andra duktiga laxfiskarna. Men ändå lyckades han ändå bättre än alla andra. Jag frågade vad som var hemligheten. Han svarade att det var enkelt:
- Finns det lax så tar jag dom.
Sedan dess kliver jag på varje laxpass med de orden i huvudet. Man ska absolut inte vara ödmjuk. Då är man snart knäckt.
- Finns det lax så tar jag dom.
Ett positivt psyke -  tro på att man gör rätt - att det vilken sekund som helst hugger en lax. Det är nog det som också är Doc Holliday hemlighet. Han tror helt enkelt på nästa kast och nästa. Han tror på alla kast och det är en svår konst.
När fisket känns riktigt tungt och kört brukar jag fråga mig själv: Vad skulle du annars göra? Det hjälper.
Nyckel 7 : Nyckfullheten. Sjuans magi sträcker sig långt tillbaka. Den tidigaste kända kultur som tillämpade sjumystiken var den sumerisk-babylonska cirka 3000 f Kr. Regnbågen, som enligt Bibeln symboliserar Guds förbindelse med människorna, innehåller sju färger och att även tonerna i C-durskalan är sju till antalet. Muslimerna vandrar till Mecka för att gå sju varv runt den heliga stenen Kaba, vilket representerar Guds sju attribut. I Egypten har Hatfors prästinnor sju krukor. Solgudens Ras sju döttrar gjorde sju knutar i sina sju klädnader. Den grekiska Guden Apollo har en lyra med sju strängar och Pan har sju flöjter. När Petrus ville veta hur många gånger han skulle förlåta sin broder svarade Jesus: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju.
En tidig morgon sitter jag vid älven. Jag gör upp en eld och kokar kaffe. En lax kring fem kilo sticker upp ur min ryggsäck. Det gör mig glad och den ska gravas. Min fiskevän Doc Holliday kommer vandrande uppströms i morgonens rådimma. Han har en mycket stor lax i läderrem över axeln. Han hänger den i ett träd vid stranden. Laxen är helt nystigen och är pärlemovit om magen och har helt silverblanka sidor: Mittlinjen skiftar i violett 
- Finns det kaffe? Frågar han.
Brasan fräser, kaffet kokar över.
Många gånger har jag funderat över vad det är som gör Doc Holliday till en sån bra laxfiskare. Det finns inget som utmärker honom rent tekniskt. Han är en medelgod kastare som fiskar med ganska illa bundna flugor. Men jag misstänker att det finns en märklig och mycket viktig egenskap en laxfiskare bör ha. Men vad? Kanske att förstår vikten av att allt inte kan berättas och sägas. Bara kännas, kanske inte ens det – bara förnimmas.
- Vad är laxfiske? Frågar jag Doc Holliday där vi sitter vid älven.
Han stryker mygg från pannan med en långsam rörelse.
- Nyckfullhet, och att bli vän med den, inte vansinnig. Efter många tomma dagar är älven plötsligt full av lax. Det hugger för alla. Och det enda man har gjort är att vara där just då. Så är det.
Okej, visst kan det vara så. Men jag vill ha det till att vi varit skickliga just denna natt. Ena till sjudjävlars skickliga laxfiskare och att nyckfullheten bara har en liten del i vad som hänt.
Doc Holliday är tyst en stund och vänder runt glödande kol med en pinne. En lax hoppar ute i älven.
- Det finns något som heter Pilgrimens Sju Nycklar, säger han och ser ut över älven. Ett: Att vandra sakta, ta sig tid och stanna upp. Långsamheten ger möjlighet till ökad självinsikt och möten med oss själva. Två: Frihet från ägodelar, almanacka och måsten. Frihet att tänka egna tankar och få oss att se vägen som vårt livs äventyr. Tre: Vad behöver man för att leva? Hur mycket? Hur lite? Fyra: Att vara närvarande i det som sker, att bara vara. Fem: Att gå i tyst. Att gå in i sig själv. Sex: Att dela med sig av matsäck, tankar eller förnödenheter. Sju: Vad finns det bortom allt? Eller är detta allt?

Vi blir sittande tysta tills brasan falnat och slocknat. Varsin lax har vi att bära hem. Det enda vi har gjort är att vara där just då. Jag ser ut över älven som rinner med en mystisk dimma över ytan.
Jag älskar doften av en laxälv om morgonen.

fredag 19 september 2014

Ett reportageminne del 2

Krokar i Kaitum


Det finns reportageresor som varit rena mardrömmen och andra själva ... ja drömmen. Minst två reportageresor om året blir riktiga snedresor omöjliga att skriva om. Det kan vara väder och vind som förstör. Eller att fisken av någon märklig anledning försvunnit. Eller att arrangör och vägvisare försvunnit. Eller att folk som lovat stort och brett om fantastiska reportagevatten väl på plats varken vill vara med på bild eller vill visa och berätta. Samt proffs-guider som inte vet vart vi är någonstans och frågar mig om råd hur vi typ ska hitta hem.
Mina resor med Fredrik "Frekko" Mickelsson har varit mer än drömlyckade. Vart han än tagit med mig till har det blivit helt galna pojkäventyr - där allt som hänt inte låtit sig skrivas i tidningen. Vad som helst har kunnat inträffa när och hur som helst. Ett av de strakaste minnena är från vår första Kaitumresa.
 
Älven går hög. Träbåten rister och rycker i forsen. Johnsonmotorn är bara på sex hästkrafter och den kämpar med ett plågat ljud. Än så kommer vi uppåt. Ser jag mot stranden, på fjällbjörkar och griniga granar, håller vi låg promenadfart. Tittar jag för över, upp mot strömmen rusar vi fram genom vitskummande vågor i svindlande fart. Fiskespön och matsäck ligger på durken, och så kamerautrustning. Den är jag mest orolig för. Vattnet stänker in. Vissa vågor går högre än relingen. "Frekko" kör med en sammanbiten min. Bordläggningen knackar och sviktar. Motorn brölar. Jag har aldrig kommit överens med Johnsons vita 80-tals maskiner. De är lynniga och har ofta ett hemsökt vevhus som kräver vigvatten för att fungera. Jag hoppas att den inte börjar krångla nu.
Kaitum - det här är mitt första besök här. Vi ska pröva harr- och öringfiske. Kaitum - bara namnet får fiskeäventyret är rulla in i sinnet. Nils Färnström fiskade här och skrev om det i flera böcker. Det är ett klassiskt vatten som det fortfarande skrivs mycket om. Oftast handlar det då om de övre delarna i väglöst land från Tjuonajåkk och nerströms. Frekko och jag är i den nedre delen av älven. Den lättillgängliga, där bilvägen delvis följer älven upp till Killinge och Fjällåsen. Mina förväntningar är lågt ställda. Känt fiskevatten plus lättillgänglighet brukar inte bjuda på allt för stora överraskningar.
Vi har bara sista forsen kvar till fiskehöljan. Självklart den hårdaste och svåraste. Runt stora stenar välver vattnet högt och bildar våldsamma bogvågor. Det är inte spännande längre. Det är på allvar. Jag känner det på dofterna. De blir starkare ute på kanten. Det luktar kallt fjällvatten, metalliskt, lite jordig och tjära från träbåten blandat med tvåtaktsrök.
 
 
Jag ser mot stranden. Vide och smörbollar. Vi rör oss inte längre. Stranden är stilla. Frekko minskar gasen släpper ner oss förbi luriga stenar och kryssar vant och skickligt in till en läficka vid land. Vi får dra båten längs stranden, upp och förbi forsen, över nacken. Och här ligger den, en helt underbar lugn hölja. Flera hundra meter lång med blankglid, strömkanter, storsten och gropar.
Jag sätter i hop mitt klass sexspö. Knyter en tafs och ser ut över vattnet. Inga vak, inga sländor. Helt dött. Vattnet håller 12 grader och går högt i videt. Frekko gör upp eld och sätter på kaffepannan. Han skär också upp några burkar Bullens pilsnerkorv med storkniven och ställer på elden. Själv smyger jag iväg längst stranden, vadar ut försiktigt på ett fint ställe och väntar på vak. Men ytan är helt död. Jag knyter på en fluga som är bra då man inte har en aning om vad man håller på med. Jag har fått den av Kalle Hedin från Hedemora. Guldribbad haröra med tung guldskalle. Jag brukar lägga ut den med mycket skrynkel på linan så den får sjunka. Huggen brukar komma precis då linan stramar upp och flugan stiger. Eller så är det så att fisken tar den under fridrift och jag känner den först då linan stramar.
Några korpar cirklar över grantopparna vid andra stranden. De sätter sig i varsin gran och tittar på mig. Jag är ingen fågelfantast, dålig på läten och arter. Men korpar gillar jag. De har koll och är inte det minsta inställsamma med skönsång och fjäderprakt. Det här är deras marker - fjällnära segskog.
 
 
I brist på vak börjar jag fiska blint på en fin blankfläck. Linan sträcker och det blir tungt. Jag lyfter spöt förvånat och det böjs i tunga knyckar. Jag har krokat något som bara kör längs botten. Lina rinner av från rullen. Korparna lyfter och cirklar ut över älven. Jag pressar min fisk och den lämnar botten, rusar nerströms och hoppar. I luften hänger en harr med utspärrade fenor. Violetta färger - och så slår den ner med ett plask och jagar mot botten. Jag ser att Frekko har vadat ut högre upp. Min harr tar fart från botten och upp i ett nytt språng. Frekko ropar:
- Jag sa ju att det var bra här.
Min fisk börjar bli trött och jag får in den på lugnvattnet. Den far runt på kort lina. Hoppar så vattnet stänker omkring mig. Snart kan jag lyfta den ur vattnet. Det är en kiloharr. Jag lossar kroken och släpper tillbaka den. Frekko drillar och jag ser en fin harr som hoppar i änden av hans lina.
En bit nerströms provar jag efter strömkanten mot lävattnet. Hugget kommer snabbt. Det är en harr på halvkilot. Jag tar flera stycken på samma ställe. De hoppar och far men tar inte så mycket lina. Men så hugger en större fisk och det blir tvärstumt i någon sekund, sen kommer en lång stark rusning . Jag försöker stoppa fisken innan den går ut i hårdströmmen och ner mot nacken. Det lyckas, fisken går upp i ytan, stjärtfenan piskar. Det är en fin öring och en fantastisk syn. Jag följer den en bit nerströms och får in den på lävattnet. Den gör några rusningar, men krafterna avtar. Snart plaskar den runt i cirklar och jag kan lyfta den försiktigt och lossa kroken. Kanske fisken väger 1,2 - 1,3 kilo.
Plötsligt får jag en märklig förnimmelse, som om jag varit här förut. Vilket jag absolut inte varit. Men det är något mycket bekant, långt bak i tiden. Jag känner mig ung och saknar att min bror inte är med här och fiskar. Det är något speciellt, något viktigt i mitt fiskeliv. Men jag får inte fatt i det. Det glider iväg och blir tomt.
Jag sätter mig en stund i strandkanten. Var har jag hamnat någonstans? Det finns ju fisk - gott om fisk, och stora. Jag är inte van vid det. Troligen för att jag fiskar i betydligt sydligare vatten. Men det här är inget exklusivt ställe, ingen fjällvandring, inga helikopterlyft. Det är en mil uppströms Frekkos hemby. Hela sträckan går i stort att nå med bil. Kanske är det laxens återkomst som har gjort att fisket repat sig. Laxen tar sig upp till Killingfallet nedströms byn Killinge och laxfisket har varit bra de senaste åren. Folk har begränsat med tid så det är laxen som gäller nu. Kanske fisketrycket på harr och öring har blivit mindre. Jag vet inte. Men en timmas fiske och både harr och öring på över kilot. Några andra fiskare syns inte till. Sörländska fisketurister stannar knappast här. Har de gjort den långa resan till Norrbotten så är det fjälläventyr i vildmarken som gäller. Helikopterlyft eller långa plågsamma ryggsäcksvandringar.
 
 
Jag ser ut över älven och faller som trettio år bak i tiden. Till en annan älv. Precis, nu har jag det. Den där märkliga känslan. I slutet av 70-talet och de första åren på 80-talet, då min storebror tagit körkort och vi lagat upp en gammal Volvo Amazon, fiskade vi mycket hemma i Österdalälven strax ovanför Brunsberg. Vi parkerade bilen vid vattnet, satte ihop flugspöna, hoppade i vadarna och fångade kiloharrar och kiloöringar. Inte tyckte vi att fisket var så märkvärdigt. Några riktiga fiskeresor till bra vatten hade vi inte råd med. Brorsan och jag lyssnade på Rolf Smedmans historier om fjällfisken med tvåkilosharrar och fyrakilos öringar. Och sen Rolf berättelserna om Alaska, där fanns det fiskar. Österdalälven var inget riktigt fiske. Det var "istället för". Frågan är om jag någonsin har haft ett så bra flugfiske som vi hade i Österdaläven i brytet av 70 och 80 - talet. Visst kom jag senare iväg till riktiga vatten, men då var ju också förväntningarna större. Riktigt så nöjd som jag var vid Brunsberg har jag sällan blivit. Tyvärr är det i dag där svårt att få en fisk på halvkilot. Frekko har helt enkelt visat mig ett nytt "istället för" - vatten. Låga förväntningar, trevliga fångster.
Jag fiskar sträckan ner till nacken. Det står fisk lite här och var. Provar att fiska blint med torrfluga trots att jag inte sett till ett enda vak. Harren stiger och tar. Vattnet är så klart att jag på korta kast kan se fiskarna skjuta fart från botten för att ta flugan. Frekko ropar att det är kaffe och korv. Jag vadar upp och går i skogskanten och finner en gammal kaffepanna. Sotig och buklig. Den står på övervuxen eldstad. Det finns även tillyxade bänkar och rostiga gamla spikar i träden. Det är en gammal lägerplats som inte besökts på många år. I ett stubbhål finns gamla bestick, verktyg och en Gevalia-burk. Kanske satt han här, Nils Färnström, bolmade på pipan och valde nymfer ur asken. Sen åkta han hem och skrev boken Krokar i Kaitum.
Frekko har lagt en harr i folie på brasan. Vi äter korv och dricker kaffe medan Kaitum rinner förbi. Harren blir som efterrätt. Vattnig och god.
Jag sträcker ut i gräset, ser att korparna åter har slagit sig ner i granarna på andra sidan. Skogen är fin. Trots att vi fiskar vägnära infinner sig den stora vilmarkskänslan. Vägarna är ju liksom dragna rakt genom själva vildmarken. Byarna ligger bara som små oaser i ett enormt område med oanade fiskemöjligheter. Landskapet domineras av Kaitums fjällurskog med vidsträckta barrskogar, våtmarker och fjällbjörksklädda lågfjäll. Här finns också flera stora fjällmyrar som hör till de fågelrikaste i Lappland med svanar, gäss, änder och vadarfåglar. Hela området är ett urgammalt samiskt land fullt av spår efter samiskt liv och renskötsel. Barrskogen i området är mycket gammal med beståndsålder på normalt 200-350 år. Plockhuggning har endast förekommit inom begränsade delar. Generellt dominerar granskogen i höjdlägen medan tallskogen tar över i sydsluttningarna. Skogen är till största del gles och luckig men kan i brantare sluttningar vara mer virkesrik. Inslaget av torrskog är stort på vissa ställen.
 
 
Frekko vadar ut och lägger en torrfluga typ Klink Hammer - som han också fått av Kalle Hedin från Hedemora - på en vakfri ström. Upp kommer en stor fisknos och flugan försvinner. Frekko lyfter spöt, sen får han springa. Det är en riktigt stor fisk och det höga vattnet och den hårda strömmen ger en dramatisk drill. Det tar lång tid innan vi får se vad det är för något. Ett tag så gissar vi på liten lax, en grills, men det är lite för tidigt på säsongen för lax. Men så får vi se fiskryggen bryta ytan ute i strömmen - guldbrunt med prickar. En skön stor öring. Landningen blir svår, videt står i vatten och fisken snurrar in bland grenar och rötter. Frekko fixar det. Solen går i moln och det börjar regna, ösa ner. Det märker vi inte. En öring på upp mot två kilo ligger och klipper med gälarna i strandgräset.
Kan en reportageresa bli bättre än så här? Jag tror knappast det.
 

 
 
 
 
 
 
 

fredag 5 september 2014

En tradare i snörök

 
Beställde en egen cover av min son Erik på en av mina absolut svenska favoritlåtar . Tack jag tycker det blev förbaskat bra. Var faktiskt med och rattade lite själv. Svårt att inte leka producent. Nu blev min dag lite gladare.
 
 
 
 
 

fredag 29 augusti 2014

Ett reportageminne del 1


Det är den 7 september 2009. Magnus Hammarström och jag fiskar i Mörrumsån. Jag har aldrig varit där förut. Mina resor har liksom alltid gått norr ut. Jag trivs bäst i grinig, murrig barrskog. Men nu ska jag göra Mörrumsån. Jag är orolig för att här ska vimla av sprättiga - ja... fisketyper. Även för Stockholmare finns det "sörlänningar". Jag kan ibland få lite dåliga reportagenerver. Och som alltid är tiden kort.

 
Ska sanningen fram så är det Magnus som guidar, fiskar och kämpar för att vi ska få den där öringen. Själv hänger jag på i flygande fläng med kameror, penna, block och min Zoom H4 inspelnings-device. Jag jobbar alltid med både anteckningar och intervju/minnes-inspelning. Hängslen, svångrem och skyddsväst. Två dagar har vi på oss. Och vi kämpar och fiskar överallt. Jag blir helt snurrig och vet nästan aldrig vart vi är. Ån visar upp sin finaste sida. Och Magnus är en av de absolut bästa fiskare som jag reportagejobbat med. Han vet vad det handlar om. Vi måste få den där fisken. Vi måste få bilderna. Magnus är också en av de bästa tvåhandskastare jag mött. Skulle kanske vara dött lopp med Lars "Munken" Munk. Men de har sinsemellan så otroligt olika stilar att en jämförelse inte låter sig göras.

Under Mörrumsreportaget minns jag hur Magnus står i Pool 17, strax ovanför stenbron. Septemberdagen är ljum och några tjejer i tunna, ljusa sommarklänningar passerar uppe på bron. Magnus får till ett fisbart 50 meterskast. Han vänder sig om mot mig och utbrister rent, ärligt och direkt från hjärtat:

- Nu blev de imponerade.

Jag tror inte det. Tjejerna visste nog inte ens vad vi höll på med. Töntiga fiskare. Men Magnus menar vad han säger. Så inne är han i sin fiskevärld just denna ljumma underbara septemberdag. Kanske den sista dagen för året då man kan skåda damer i tunna, ljusa sommarklänningar. Senare om kvällen åker vi uppöver till den plats där jag tar bilden med korna. Jag vet inte vart bilden är tagen. Men det var en magisk plats. Vi hade nästan hela ån för oss själva. De få andra vi möter är trevliga och bjudsamma - mina fördomar kommer på skam.


Och som så många gånger förr vann vi en reportageseger i sista stund. Sent om kvällen i kolmörker just innan jag måste åka hem mot Stockholm får Magnus en stor öring i pool 19 - jag tror i alla fall att det var där.

Jag fick mina bilder och min story.
 
 
 

tisdag 3 juni 2014

Pausbild 2014



Är på fiske lite här och där med Familjen. Bloggen får vila någon månad eller två. Under tiden:
Have You Seen Bruce Richard Reynolds.
https://www.youtube.com/watch?v=BQqGuufyLlg


måndag 28 april 2014

Lustfiskehälsningar

 
Tyvärr så fick vårt team ingen öring under Gålö Öring Cup till glädje för alla havsöringar. Det blev bara en tångruska. Det var stiltje och klarblå himmel  i två dagar. Man kunde köra åttor utanför fyren på Öja. Men Erik, jag och Bettan hade det trevligt och blev röda om näsan. Tur att jag skriver bättre än jag fiskar - annars hade jag svultit ihjäl.
Övrigt upplysning: Jag följer de fiskeregler som gäller för de vatten jag fiskar i. Jag äter mina öringar jag fångar. Att tävla i fiske tycker jag är kul. Varför är svårt att förklara och försvara - måste man det? Om tävlingsreglerna tillåter att jag får bonka mina fiskar så gör jag det. Är det en C&R tävling så sätter jag tillbaka fisken.
 

I STH-skärgård sätts det ut 100.000 till 200.000 odlade öringar om året. Själva utsättningarna är nog ett större problem för de vilda havsöring-stammarna än att jag bonkar de odlade jag får. Sen kan man undra om vi har några vilda stammar kvar i Stockholm. Det har satts ut stora mängder odlad öring direkt i åarna. Och felgångarna av de miljoner odlade öringar som satts direkt i skärgården genom åren måste vara otaliga.


















Alltså en tanke: Catch and release - fånga och släpp. När det har gått ett fiskeprogram på TV brukar min icke fiskande omgivning undra vad vi håller på med? Ja, jag kan bara hålla med att det hela är märkligt och svårförklarat. Själv tycker jag varken det ena eller det andra. Många sportfiskare i dag är stenhårda C&R förespråkare – jag kan inte vara lika säker. Allt beror liksom på situationen. Grundregeln är väl att följa de föreskrifter som gäller för vattnet man fiskar i. Det andra är ju en fulkomligt privat handling. Vare sig man bonkar eller sätter tillbaka fisken så ska det skötas snyggt. Vatten med skrala fiskebestånd kan kvoteras eller så bestämmer fiskevårdsområdet att det är C&R som gäller. Men filosofiskt kan man krångla sig ner i de djupa katakomberna – om man känner för det.

Vi fiskar. Vi har valt fisket. Inget annat djur i naturen skulle man få dra en krok i tungan på och sen drilla på lina för nöjes skull. Inte ens grodor. Att drilla en fisk i 30 minuter under stoj och stim - och sen börja diskutera hur man ska handskas med den vid fotograferingen - eller om det är rätt eller fel att bonka eller släppa. Ja, vad skulle Jesus ha sagt?

Det är bäst vi tar det lite lugnt innan den icke fiskande allmänheten kommer på oss.

 















Snart ska jag åka norr ut och försöka få en lax att lägga i frysboxen. En rökefisk till jul eller tre. Som 53,åring står jag pall lite dioxin om det är gott. Hela C&R problematiken kommer att lösa sig då såna stofiler som jag dör ut. Det är ju miljövänligare att äta snabbmat som rest jorden runt än sin egenfångade fisk. Eller....



 

söndag 20 april 2014

Glädjemassmördarna


 
O-hjälp. Nu är glädjemassmördarna åter igång  på Egde-forumet. Ämnet denna gång är att mojsa ner de som tävlar och bonkar havsöring. De vill hellre ha en tävling i att åka ut och plocka skräp på stränderna. Det är ju för gulligt.

"Nu är det Bonkar tävling i Gålö. Trodde att Havsöringen var på nedgång runt Huvudstaden

http://www.galooringcup.se/

Till och Med den berömda skribenten Atomragnar Mikael Engström berömmer tävlingen och deltar.

Skyller mest på att skarven som är boven i dramat för Havsöringens nedgång.

http://atomragnar.blogspot.se

Vet inte om tävlingsarrangörer ger nått för fiskevård men hoppas det."
http://www.edgeflyfishing.com/ipb/topic/160696-havs%C3%B6ring-t%C3%A4vlingar/

Att havsöringsfisket i STH bedrivs på utsatt fisk verkar gått helt förbi. Ja, ja. Här är en bonkabild från en magisk öring kväll i STH skärgård. Jag är glad och lycklig över mitt fiskeliv. Många Egde-are verkar inte vara det. Tråkigt. Någon form av lavemang skulle behövas. För det är något som sitter hårt åt och klämmer.
 

 

lördag 12 april 2014

Gålö Öring Cup 2014 och alla andra år.




Gålö Öring Cup är ett stycke stor svensk sportfiskehistoria. I alla fall för mig och många av oss som varit med. Som mest var vi över hundra båtar och det stora stenhuset Fröbergs gungade om kvällarna så att stenarna sitter lösa än i dag. Vilka middagar! Eller vad man ska kalla det? Vi var alla kungar och oslagbara - tills invägningen i alla fall.
Det är mycket vi har att tacka havsöringslegenden Hasse Skoglund - han har inte bara gett oss Gålö Öring Cup. Han drog även igång Laxcupen i Nynäshamn och startade Stockholms Trollingklubb.
Tävlingen lever vidare i mindre skala med utgång i Nynäshamn. Havsöringsfisket kring Gålö har blivit allt sämre på grund av nya, stora skarvkolonier som lätt betar ner öringbeståndet då öringar gärna ställer sig grunt och högt i vårvarmt vatten. Ett lättfångat byte för skarven. Öringfisket kring Nynäs är klart bättre. Efter flera års uppehåll tänker jag vara med igen. Men på en helt annan nivå. Bara liksom komma ut på sjön och kasta lite. Le mot solen och andas in havsluften. Titta på fåglarna. Tävla...? Okej vi får se när starten gått.
Här är tävlingens webbsida. Det är bara att anmäla sig och ha två lugna sköna dagar i Skärgården: http://www.galooringcup.se/
Texten nedan skrev jag 2007 och den gick i FFA våren 2008 och är en sammanfattning av 10 års Gålö Öring Cup,ande. I slutet av bloggen har jag valt ut ett 50,tal bilder från 2005 till 2009.
----------------------------

Höst 2005. Mer skumbananer än öring
Mitt förhållande till Gålö Öring Cup är osunt. Att som myndigförklarad, vuxen man, ta något så märkligt som en fisketävling på så stort allvar kan inte förklaras. Frågan är om det ska förklaras. Tävlingen är säkert världens största då det gäller båtburet spinnfiske efter havsöring. Tävlingsområdet är hela Stockholms skärgård. Starten går två gånger om året, en på hösten och en på våren. Jag är kapten i Team Atomragnar med Rolle Olsson och Martin Engström. Vi har aldrig vunnit under de tio år som vi försökt. Några gånger har det varit ganska nära. Men det är liksom inte det som gäller. Det finns så många som är otroligt duktiga. Det viktiga är att jobba bra, tänka rätt och få en fisk att väga in. En tävlingsöring är inte som en vanlig öring. När jag är ute och frifiskar kan jag lyfta in en 60 centimetes öring i linan, och känner liksom inget speciellt. Men om någon i teamet får på en 53 centimeters under tävling måste alla sköta sina stationer ombord på exemplariskt sätt. Oftast är det Konsulenten som är vår förstekastare i fören som får på fisken. Själv sköter jag båten och backar ut den lugnt från huggplatsen. Rolle är håvare med en bländande och snabb teknik, utan att jaga och vispa med håven. Han skottar upp öringen efter åländsk modell. Håven är bara i vattnet en tiondels sekund. Sen har vi öring i lådan - och det är en fantastisk känsla under tävling. En gång har vi haft fem öringar i lådan, det var overkligt. Belöningssystemet i hjärnan gick igång till den milda grad att det gav illamående och baksmälla utan alkohol. Att det här är så kul och viktigt för mig är skrämmande. Kanske det är ett bevis på att man lever ett tråkigt liv, måndag till fredag, med lite fiske i finväder. Men så kommer Gålö Öring Cup som oftast prickas in då en väderfront kommer in. Att få köra båt i pissigt väder i kall och karg skärgård, regn och snö och vassa situationer - liksom få leka riktig man en stund i flytoverall, WHF-radio och nödraketer. Jobba, jobba, jobba. Och så öring i lådan. Att vinna är som sagt inte viktigt. Det viktiga är att tvåla till vissa team. Kanske såna som varit kaxiga, eller ligger nära på maratontabellen. Alla team har sina antagonister och det gäller att kunna få fisk under svåra förhållanden. Men normaltillståndet för vårat team är inte öring i lådan. Oftast händer någonting helt annat. För händelser har aldrig saknats. Konstiga, dramatiska och fullkomligt osannolika. Under de tio åren som vi tävlat i Cupen har vi haft långa tunga perioder då en invägningsbar öring skulle chockat oss mest.
Så nu när teamet firar tio år i tävlingen tänker jag gå igenom valda händelser.
Jag tar det i punkter och punkt 1 blir starter: I dag är det fri start sedan man hämtat sin startbricka vid sekretariatet klockan åtta på morgonen. Vissa springer ner till bryggan. Det är ungdomarna. En gubbe springer inte, det vore löjligt. Vem vill egentigen visa att detta är fruktansvärt viktigt. Nej, man går lugnt ner till båten, med hårt knutna nävar. Starterna i dag är ingen sport. Annat var det förr. Då stod Björn Allerstam på bryggan med pistol och sköt starten. 80 gasreglage kördes i botten, Skälåkersviken gömdes i tvåtaktsrök och halva starfältet dog i kycklingrally mot Havstornsudd. En gång satt det en gubbe i en träeka i det smala sundet mellan Havstornsudd och Toklo. En stilla morgon med blank sjö. Gubben pimplade strömming. Ejdrarna lät och måsarna dök. Sen kom startfället, 80 båtar i 30 knop. Alla skulle genom sundet. Ni lär förstå hur gubben gungade och snurrade.
Starterna var farliga, det förstod alla. Tävlingsledningen ordnade med en startbåt, som gick först och lotsade fältet ut ur viken. När den drog på fick alla dra på. En startbåt behöver vara snabb för att hålla undan - jag tänkte inte på det då jag erbjöd mig. Tävlingsledningen frågade efter starbåt på kaptensmötet. Ingen sa något. Själv hade jag köpt ny båt med en 70 hästare på. För mig var den stor och stark, en båt att vara stolt över. Med en liten nick så var det jag som skulle leda armadan ut ur viken. Den nicken hade kunnat kostat mig livet. Rolle var mycket skeptisk.
Jag lotsar fältet ut ur viken i sju knop. På min högra sida glider Tomasz "Tomec" Krysiak upp med sin åtta meters Glastron bestyckad med en 225 hästarsmotor. På min vänstra ligger Christian Henrikson med vad jag kan minnas var en Finmaster bestyckad med 150 hästar. Längre bak ligger en båt med en inombords V8. Halva starfältet har större motor än jag. Tomecs och Christians blickar är riktade på min gashand. När jag trycker till så bara dånar det. Det uppstår ett hål i sjön. Båtar studsar från alla håll. Havet går i storm. Vi grävs som ner. Vågsvallen rycker oss hit och dit. Jag tror vi ska sjunka. Bakifrån kommer V8:an vrålande från vågtopp till vågtopp. Den flyger mot oss, in över akterdäck. Jag kan se den flagnade bottenfärgen. Rolle och jag hukar. Just då knuffar ett kraftigt vågsvall oss åt sidan. V8-båten landar några centimeter bredvid och studsar vidare.
Vi var aldrig mer startbåt.
Punkt 2: Haveriet: Under tävlingens tidiga år hade vi en alldeles för liten båt som begränsade oss till att fiska inne på Sandemarsfjärden. Det var en Jofa strax över fyra meter. Man var så att säga inte med på racet ut över Mysingen ner mot Björkö och Södra Ornö. Hösten 1999 lånade vi en Jula Viking 560 med 40 hk tvåtaktare. Ett övermotoriserat, dubbelskrovat nätläggarekipage. Teamet bestod då av mig, Rolle och Stickan. Jag hade skaffat små smidiga nödraketer som rymdes i overallfickan. Man laddade som patroner i en skjutanordning. Jag tyckte det var tufft och manligt. Starten gick och nu djävlar skulle vi hinna först till Björkö. Gasreglaget i botten och så rundade vi Havstornsudd och mötte hård sjö. Jag slog inte av. Båten var kölbygd som en roddbåt. Vågsmällarna fick ryggkotorna att förskjutas. Frontlinsen på en av mina kameror sprack. Vattnet sprutade, skrovet vibrerade. Team-medlemmarna låg platta på durken för att inte riskera sina benstommar, Brandsläckare och fiskelådor flög omkring. Norr om Björkö fick jag lov att slå av. Sökte lite lä efter kanten och gasade på igen. Men nu ville den inte plana upp. Propellern bara grävde vatten och min tanke var att motorn tappat effekt på grund av något teknisk fel. Vi rundar in i Björköviken och börjar vårt fiske. Jag lägger ett långt kast in mot stranden. Gör två vevtag och ser ner mot durken. Det är en gammal båt. Innerskrovet har en hel del sprickor. Och ur de sprickorna väller det upp vatten. Jag lägger ifrån mig spöt, öppnar sittoftsluckan ner till tanken. Vi är vattenfyllda. Jag säger det till Teamet:
- Vi är vattenfyllda. Vi sjunker.
Men de kastar bara på.
- Vi sjunker.
-De ser på mig med avmätta blickar. Den ena säger så här:
- Här har man gått och sett fram mot havsöringsfiske hela hösten.
Han sätter sig ner och blir tvärsur. Den andre kastar vidare och säger utan att se på mig:
- Skjut av en sån där jävla raket nu då.
Jag ser två alternativ. Ett är att köra upp båten på stranden. Det andra är att vi håller undan vattnet med hink och den Biltema elpump som ligger löst någonstans i båtens stuvfack. Den ena team medlemmen fiskar fortfarande, den andra har fått upp en fickplunta och blänger surt på mig.
- Om vi lyckas ta hem båten över Mysingen kan vi byta till lilla Jofan och fortsätta fisket.
- Om vi inte lyckas?
- Då får jag skjuta av en sån där jävla raket.
Hink och pump kommer fram och vi börjar jobba. Pumpen är av dränkbar typ med lösa sladdändar som måste hållas med tummkraft mot batteripolerna. Enligt Biltema ska pumpen hålla undan 50 liter i minuten. Hinken är en helt vanlig blå 12 liters hink. Vi börjar jobba. Jag lägger i växeln och plötsligt börjar mitt spö att fara omkring och slirbromsen skrika. Jag vevade aldrig in mitt kast, femtio meter lina sitter i propellern. Bara fram med kniven och rensa.
Det blir en långsam färd över Mysingen. Båten ligger lågt, men vi lyckas hålla undan läckaget precis. Rolle trycker de skalade pumpkablarna mot batteripolerna och får sig stöt på stöt. Stickan öser med hinken. Då vi når Spjutsund känner Rolle och Stickan igen sig och vet att vi strax är hemma. De slutar jobba. Rolle visar sina tummar som blivit helt blåa. Från Spjutsund till Morarnas båtklubb tar vi in så mycket vatten att jag måste stå på sittoften och styra. Draglådor och backar med brandsläckare och ankare flyter omkring i båten. Vi trailar upp den och konstaterar att det finns en mycket lång spricka i skrovet. Snabbt lastar vi om till lillbåten. Bara tre timmar återstår av tävlingstiden. Ett kast har jag gjort, och det vevade jag inte ens hem.
Nystart i ny båt känns lite konstigt: Jaha, vart ska vi åka nu. Tävlingsladdningen har liksom gått ur lite efter den första starten. Vi tvärsar bara över till Långgarn där Stickan kastar fast sitt drag i fyren. Som kapten känner jag ju helt klart att vi inte har någon vidare struktur på denna tävlingsdag. Men det kan vända fort. Plötsligt drar Rolle och Stickan varsin öring.
Vi kom fyra.
Punkt 3. Drillar: Tävlingsfiskar brukar vi drilla hem fort och snabbt. Det är sällan vi får på något över tre kilo så det brukar inte vara några problem. Men en gång drillade Konsulenten något oerhört stort i en vik på Rånö. Det var sent på söndagen under tävlingsdag två. Jag hade knäckt två spön. Vi hade inte fått en enda godkänd öring. Vi var inne i en räcka med fisklösa tävlingar. Det var vårtävling 2002 och jag hade skaffat mig min fina blåa båt med 70 hästars fyrtraktare, och plötsligt fick vi ingen fisk längre. Det här var på den tiden vi fiskade med multirullar.
Vinden ligger på in mot den grunda viken. Motorn går på tomgång med backen i för att hålla emot driften. Det blåser hårt. Rolle och Konsulenten kastar inåt. Jag drar åt kastbromsen på multirullen och kör utåt mot vinden. Hugget är hårt och jag ser hela den blanka sidan på fisken, det är en stor öring som genast går loss. Jag skriker att jag hade en. Konsulenten vänder sig om och laddar allt han orkar ut mot vinden. Kastet dör och linan reser sig på hans rulle. Han börjar trassla. Rolle och jag kastar inåt och skrattar lite. Plötsligt börjar Konsulenten tjoa och ha sig. Rolle och jag vänder oss om och Konsulenten står med full spöböj och det rycker och sliter. Han drillar öring - något annat fick jag inte in i huvudet. Finns det en finns det fler, jag skickar iväg ett kast. Konsulenten stönar, svär och drillar.
- Hur fan fick du på den, skriker jag.
Men Konsulenten svarar inte, han bara svär och brottas med sitt spö. Knäar och lutar sig bakåt för att få kraft i spöpressen.
- Den går under båten, vrålar Rolle. Den går under båten.
Konsulentens backslag ger nu tvärstopp i rullen och spötoppen dras mot vatten.
- Håven, roppar jag. Vi måste få upp håven.
- Nej, skriker Konsulenten som äntligen säger något. Slå ur växeln.
Nu förstår jag vad som hänt. Hans drag låg ju på botten. Hur mycket jag än hoppas så vet jag att öringarna inte tar på bottenmetade Gladsaxar. Han drilla propellern. Jag slår ur växeln, tiltar upp motorn. Vinden tar båten och vi driver snabbt in mot klippor och grund. Konsulenten drar i sin lina och får propellern att snurra. Jag slänger i ankaret för att få ner driften. Men det är lerbotten och fäster inte.
- Snabba på.
Konsulenten drar och propellern snurrar. Linan ligger lindad varv på varv. Vi driver närmare och närmare sten och grund.
- Du får tjugo sekunder på dig, sen kapar jag linan, säger jag och lägger fram kniven. Konsulenten drar och drar. Han vill ha tillbaka sitt favoritbete. I det här läget tycks Rolle inte finna situationen knepig nog. Han häller plötsligt ut hela sin draglåda på durken, och får krypa omkring och plocka upp. Ankaret släpar, vi driver. Vinden dånar och Konsulenten drar i sin lina.
- Tio sekunder.
Det börjar bli grunt, snart är det för sent att tilta ner motorn.
Tiden är ute och jag kapar Konsulentens lina, tiltar ner, lägger i backen, och tar hem ankaret. Mitt drag sitter i ankarlinan. Jag glömde veva hem mitt kast då det blev rörigt. Min lina går fast i propellern, snabbt kapar jag och river hem.
En sak är att inte få fisk. Jag menar, det vore väl världens enklaste grej i världen att fiska sig igenom en fisktom tävling. Händelselös rakt igenom, inga problem. Nej, det är då fan slår till och det börjar ske märkliga saker, som aldrig händer då det finns öring i lådan.
- Vad är klockan? frågar jag.
- Tävlingstiden är ute, säger Rolle.
- Ååhhh i morgon är det måndag, säger Konsulenten i en tung utandning.

Punkt 4: Den långa söndagen: Under en lång period så prickades Gålö Cup in på helger med vedervärdigt väder. Det snöade, blåste och var blött tävling efter tävling. Man visste inte om det var hösttävling eller vårtävling, det var samma väder, och vi fiskade dåligt. Men det finns faktiskt en glädje i att stå ut, att ha vänner att dela detta med, att tysta stå ut tillsammans. Lördagarna klaras alltid av, hur tröga de än är. Hoppet kan ställas till söndagen. Men söndagarna kan bli plågsamma. Tävlingstiden går och vi förstår att detta är ännu en fisklös tävling. De bästa platserna ger inget och i förtvivlan börjar man fiska på okända idiotiska ställen, och rota fram idiotdragen i lådan. Kroppen värker och tiden börjar gå riktigt sakta. De sista timmarna tycks som dagar.
Det är höst 2004. Snöby efter snöby drar över fjärden. Vi kastar av fina, men döda kanter. Konsulenten står i fören och kastar på min Walk Arund-båt. Jag ser något brunt i gångrännan, och inte bara där. Durken är brunkläggig överallt. Snöslask och brunklägg. Jag förstår vad det är. Vi har skit i båten. Konsulenten har sina grovmönstrade Nokia-stövlar. Ni förstår vad hundskit det får plats i de sulorna, och Konsulenten har Walkat Arund en hel del i båten. Vi sanerar med hink och svamp. Det finns många skämt man kan dra om skit i båten. Att det är allt vi får. Och att vi är skitfiskare. Och att den här tävlingen har skitit sig. Nu kan det inte bli värre. Men det kunde det. Märkligt att man inbillade sig annat.Vi har fiskat klart en liten vik, det är ett nytt ,okänt, idiotiskt och tävlingsdesperat ställe. Om höstarna ska man inte fiska nya ställen. Ljuset kommer in lågt, botten går inte att se. Vattnet är svart. Jag kör ut ur viken. Alla sitter med axlarna högt uppdragna. Snön blåser i nacken, smälter och rinner ner efter ryggen. Vi kommer ut en bit. Lodet visar tre meter. Jag drar på. Just innan båten går upp i plan, då 70 hästaren gräver och morrar som mest, tar det i. Hur ska jag beskriva det? Kanske som att landa ett flygplan och glömt fälla ut hjulen, och förvånat förstå vad som glömts då det är för sent. Hela båten rister och skakar. Det är som en stor osynlig hand tar tag i och ruskar den som en tändsticksask. Motorn går i hårt och allt känns rakt upp i ryggraden, ett svärd av is. Jag slår ur växeln, slår av tändningen. Vi är tysta. Båten driver i snögloppen. Det finns inget att säga. Jag tilltar upp för att se hur mycket det kostar. Propellern har inga blad kvar. Skäddan är borta. Jag gissar på åttatusen kronor. Vi byter propeller och jobbar tävlingstiden ut. Sen rasar växelhuset.

Artontusen kostade det.

Mina punkter jag tagit upp i denna text är exempel på vad som hände oss under tävling. Ibland får vi fisk också. När jag skriver detta har hösttävlingen precis varit. Vi kom trea och förlorade andraplatsen med några få poäng till Team Trollerille. Men redan nu funderar jag på upplägget inför vårtävlingen, hur vi ska kunna tvåla till dem ordentligt. Vilka områden vi ska välja dag ett om det blåser si eller så. Om vi ska göra en chansning dag två till ett märkligt men ibland tokbra ställe där sällan någon fiskar. Risken finns att vi fiskar bort oss helt. Men det här är kul att tänka på under trista dagar. Kolla sjökortet, planera rutter för nordlig vind. Tänka ut strategier om det blir en varm vår med hög vattentemperatur. Försöka komma på något ingen har kommit på. Gålö Cup har gjort havsöringsfisket i Stockholms skärgård mycket roligare. Det är två helger att se fram emot. Men man ska akta sig för att försöka förklara det här för icke fiskande vänner. De kommer aldrig att förstå. Jag menar vad är det för roligt med hundskit i båten? Eller snöglopp som rinner ner i nacken? Meterlånga sprickor i skrovet? Renstädade växelhus? Eller öringar i lådan?

 -----------
GÖC i bilder 2005-2009

Höst 2005
 
 
GÖC-smörgås
 
 
Lådan hösten 2005
 
 
Skumbananer - basföda
 
Mer skumbananer.
 
Höst 2005. Mot invägningen. Klockan tickar.
 
Höst 2005. Mothugget hänger in.
  
Höst 2005. Björne och Abbe
 
 
Öringkung höst 2005


Höst 2005. Mothugget


Vår 2005

Vår 2005. Team Mothugget. Ständigt i topp fast de alltid vägrade grummelöring i sumpvikar.



Hasse, Abbe och Björne. Tävlingsledningen kvällsjobbar med statistiken. Björne visar i Photoshop hur en grå-besa blir blanköring. Tyvärr så går inte tricket vid invägningen.

Vår 2005. I takt med att våra båtar blev större - blev öringarna mindre.

Vår 2005


Båtfix inför start  vår 2005

Att hitta något konstigt att ha på huvudet är inte helt ovanligt för en Gålöcup,are

Lådan vår 2006


Öring-låde-mys vår 2006



Vår 2006


Team Atomragnar Vår 2006



Det var alltid mycket otäckt när Rille kom som Berga-Trollet med en säck från Hårsfjärden.


Vår 2006. En andraplats och vi vann över Trolle-Rille. Mysigt. Säcken från Hårsfjärden räckte inte.

Vår 2006. Sealteam snodde förstaplatsen framför näsan på oss. Klar militärlook. Ryktet säger att de bytte flytoveraller under dagen - olika färger - för att förvilla oss andra och inte känna igen dem. Hemligt värre.

Höst 2007

Höst 2007. Konsulentens öring som gjorde honom till Öring-kung. Det blåste fan och vi skulle bara in i läviken för att kunna pinka. Konsulenten vad den enda i båten som inte var nödig så han gjorde ett kast.


Höst 2007


Höst 2007


Höst 2007


Abbe väger


Konsulenten väger i Öringen som gav kepsen hösten 2007

Höst 2007


Håkan på Dalarömacken. Mästare på Meny 3


Tobbe Frank. Många kan kallas havsörings-legend. Men få är det. Mästaren.


Öring-kungen hösten 2007. Konsulenten blev svårhanterad efter det.


Team Trolle-Rille. Hårsfjärdens kungar.


Höst 2007. Simpans vänner. Hemligt team som fiskade alldeles för bra.


Höst 2007. Konsulenten blev Öring-kung och vi kom trea. Det var alltid hårt att bli slagna av Trolle-Rille som kom tvåa. Rille och jag hade en sten vi gav varandra som förloraren fick ha tills man slog den andre. Fanns inget bättre dagar än de då man fick ge Rille stenen.


Rille - ja vad säger man. Vilken kille.


Vår öringlåda dag 1 vår 2007. Hade vi haft dem liggande i vatten hade vi vunnit. En mört föll också ur munnen på en fisk innan invägningen. Hade jag stoppat tillbaka den skulle segern varit given. Vi kom 2,a.


Vår 2007



Vår 2007



Vår 2007



Vår 2007


Vår 2007

Vår 2008

Höst 2009


Höst 2009. Hasse Skoglund och Abbe delar ut priser
Höst 2009. Malmen-Dennis. Stor GÖC-profil men många vinster,

 
Till sist återigen - här är tävlingens webbsida. Det är bara att anmäla sig och ha två lugna sköna dagar i Skärgården: http://www.galooringcup.se/