fredag 27 december 2013

Rundfunk

En gammal ledare från FFA 2012 som jag tycker blev lyckad
------------------------------------------------------------

Språk. Vad är ett bra språk? Jag gav ut en bok som hade viss framgång i Tyskland. Jag fick en tjock bunt recensioner från tycka tidningar. Det enda jag kunde förstå var att boken fått nått pris av Rundfunk - alltså radio. Tanten som jag var dagbarn hos hade en tysk Philipsradio som det stod Rundfunk på (WDR, West German Broadcasting). I övrigt bland klippen tycktes jag vara nominerad till nått som lät som hämtad från WW2: Nominiert für den Jugendliteraturpreis. Tog med bunten till Norge där jag fiskade med min tyska vän Zankel. Han skulle kunna berätta vad de tyska kultursidorna skrev. Zankel läste länge, hummade och sa att det var svårt att förstå – att det fanns som två språk i Tyskland. Ett lågspråk och ett högspråk. Ett för de intellektuella, ett för vanliga folket. Makten och dumskallarna.

- Vadå, sa jag. Nått sånt har inte vi. Svenska språket är svenska språket. Men vad fel jag hade. Vi har faktisk ett begriplig och ett obegripligt språk. Enligt ett pressmeddelande från Miljödepartementet ska nu regeringen tillsätta en särskild utredning om vattenverksamheter. En särskild utredare ska se över reglerna om just vattenverksamheter, miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Eeehh, är ni med. Troligen handlar pressmeddelande om vattenkraftverk, älvar, åar och bäckar. Alltså fiskarnas vandringsvägar. Så här kryptisk står det i meddelandet, jag citerar: ”Utredaren ska föreslå de ändringar i reglerna som behövs för att miljörättens grundläggande principer - såsom principen om att förorenaren betalar och principen om att bästa möjliga teknik ska användas - får genomslag även i den vattenrättsliga regleringen. Föreslagna ändringar ska säkerställa att alla tillståndspliktiga vattenverksamheter har tillstånd i överensstämmelse med de miljökrav som ställs i miljöbalken och EU-rättslig reglering, samtidigt som en väl fungerande markavvattning och en fortsatt hög regler- och produktionskapacitet i den svenska vattenkraftproduktionen eftersträvas. Henrik Löv, hovrättsråd vid Svea hovrätt, mark- och miljööverdomstolen utses till regeringens särskilda utredare” Slut citat.

Det är ju som att försöka bena ut ett mycket klurigt lästal i 8,ans mattebok. Inte omöjligt, men lästalen ville alltid hoppa upp och slå mig på näsan. Behöver man verkligen uttrycka sig så här 2012. Pressmeddelande har med all säkerhet mycket viktig information om framtida fiske- och vattenvård. Men till vem når det? Och vill Miljödepartementet nå någon överhuvudtaget? Kommunikation. Snälla Henrik Löv, kan inte du skriva till oss fiskare här som läser FFA och förklara vad din utredning ska syfta till. Och använd ett svenskt lågspråk för det här är rena rama Rundfunk, West German Broadcasting.



 

onsdag 25 december 2013

1976

 

Fick nyss en bild av en gammal vän på e-posten. Det är jag och min Dakota -73,a (femhalva med tillhörande förgasare) tillsammans med mina vänner i Yvraden i Mora 1976. Det är Lasse Lindgren med emaljöga som kör (bara ett rött bixtöga). Sen ...är det från vänster jag själv, Mats Lindgren, och på styret Per Grudd. Lasse Lindgren fick en Morakniv i ögat då han var 13 - 14 år. Jag har gula moonboots. Grabbarna från byn har Graningestövlar/kängor. På huvudet har jag farsans M59 vintermössa. Per har M59 sommarmössa. Fotograf är Ove Öhman. Under koromet på tanken står det Gränges öl IIB.
 
 

torsdag 19 december 2013

Jawohl

eller giganternas kamp

Historien spänner över åren 1983 till 1994. Jag var helt körd på nattfiske efter havsöring i Norge. Kunskapen om detta flugfiske (hur det skulle bedrivas) begränsades till hundraåriga engelska böcker. Det som fanns skrivet på svenska av Bengt Öste och Leif Colleen när jag började det här fisket var i stort översättningar av de gamla engelska böckerna. Och det fanns faktiskt en hel del att tillägga.

Texten gick i FFA -94 eller -95
-----------------------------------


Det är lätt att fiska på fel sätt utan att ha en aning om det. Man är invand och lärd enligt gamla traditioner som tycks självklara. Plötsligt är det någon som fiskar på ett helt annat sätt med sådan framgång att man står där som ett fån och ber om en kurs. Är man fri från gamla vedertagna regler och dogmer och kommer in i ett fiske från helt fel håll kan det bli märkligt lyckat.
Nattfiske efter havsöring i norska älvar har jag alltid ansett vara min starkaste flugfiskesida.
Jag och mina kamrater Minken och Konsulenten började det här fisket för femton år sedan. Vi var alla laxfiskare som i slutet av säsongen bytte tvåhandspöt till ett kraftigt enhandspö för att fiska havsöring i lämpliga älvar. En traditionell utrustning för nattöring är ett spö i klass 7 till 9 och flytlina. Och i litteraturen som finns om detta fiske beskrivs alltid charmen i havsöringens våldsamma hugg, och även att öringen krokar sig själva. Det skrivs också hur öringarna gömmer sig i poolernas krusiga inloppsströmmar under dagarna för att backa ner till blanknackar under nattens mörkaste timmar, det finns hyllmeter med böcker om det här. Och självklart har jag läst en del och lärt mig. Men all den här litteraturen är gammal. Mycket är skrivet av engelsmän som för länge sedan lagt sitt spö på hyllan. Visst stämmer det här, men det finns andra sätt att fiska.
 
Minken vinner
Minken, Konsulenten och jag har funnit en liten älv som vi brukar sammanstråla vid under några veckor i augusti. Vi har lärt oss älven - var, när och hur den ska fiskas på olika vattenstånd. Inför ett nattpass delar vi upp oss så vi täcker hela älven. Minken brukar helst ta den övre delen och han cyklar alltid. Konsulenten trivs bäst i de nedre delarna och han far i väg på sin moped, en Crescent Compakt -74, så blåröken ligger tät i skogen. Själv tar jag älvens mittbit. Om morgnarna sammanstrålar vi och ser vem som lyckats bäst.
- Jag vann, brukar Minken säga. Han tycker om att säga så samtidigt som han häller ut sina sandiga och skrynkliga fiskar ur ryggsäcken.
De första åren härjade vi om natten helt själva. Fiskarna vägde  mellan ett och tre kilo. En trekilos var en mycket stor fisk för älven. Medelvikten låg på 1,5 kilo. Det räckte för oss. Det var en billig älv att fiska i. Några norrmän tältade vid bron, men de fiskade bara lax på dagarna och störde inte vårat nattfiske.
 
Minkens flugfiskekurs
Plötsligt ett år dök det upp en sydtysk vid älven som metade med mask under dagarna. Han heter Zankel och fiskade med mycket tunna saker. Lätt långt spö, tunn lina och ett märkligt sänke som han kunde variera sjunknivån på. Det var ett vetenskapligt mete och helt fel på fel plats. Men det visste han inte och fick bra med fisk. Tidigare hade han bara tävlingsmetat små vitfiskar i Tyskland.  Zankel brukade komma till oss om morgnarna och bli imponerad av våra fångster. Han visade ett stort intresse för det där med fluga och flugfiske. Minken som inte helt ogärna vill vara alla sällskaps centrum gav Zankel en kurs i flugfiske. Minkens kastkurser går ut på att han drar av all fluglina från rullen, och med kraftfull spöföring lägger han ut allt i två blindkast, sedan ger han eleven spöt  med ett glatt "Gör om det där ". Men Zankel var envis. Minken blev stående hela förmiddagen och höll kurs. Till slut förstod Zankel hur det hela gick till. Minken sålde sen en omöjlig påk med krackelerad lina på en skev rulle till Zankel. Några dagar senare fick Minken även hålla kurs i flugbindning. Mer än en gång har Minken sagt att det var det dummaste han gjort att introducera Zankel i flugfiskets värld. Fast själv tror jag att Minkens kurs mer bromsade Zankels utveckling.
 
Jawohl

Åren gick och Konsulenten och Minken hittade en bra och billig laxälv så jag fick fiska havsöring själv under några säsonger. Plötsligt en natt mötte jag Zankel vid älven, han hade bytt maskspöt mot flugspö. Han fiskade inte med påken som Minken hade lurat på honom. Zankel hade byggt ett eget spö som jag tyckte var i klenaste laget, ett nio fot klass fem. Det var ju ett harrspö. Och han stod och fiskade på ett helt värdelöst ställe. Mitt i en djup, tråkig böj där vattnet knappt rörde sig. Det tog säkert fem minuter för honom att fiska ut kastet. Sådana ställen gick jag alltid förbi. Jag vill att det åtminstone ska kännas ett svagt strömdrag i linan.
- Du ska fiska på de långa sugande blanknackarna, sa jag. Inte här i något jävla stilla hål mitt i natten.
- Jawohl, skrek Zankel och gjorde ett våldsamt mothugg. En smolt kom flygande.
- Här står ingen havsöring, sa jag.
Zankel krokade försiktigt av smoltet och gjorde ett nytt kast.
- Jawohl, skrek Zankel igen och gjorde på nytt ett våldsamt mothugg.  Och det blev stumt som om han dragit kroken i en rotvälta. Sen sjöng det till i hans rulle, en helt  hysteriskt sång. Långt nere i poolen hördes tunga plask från en fisk som säkert var större än jag nånsin haft på i denna älv.
- Jawohl, skrek Zankel på nytt av glädje. Sedan vadade han i land och sprang nerströms.
Vad fan håller han på med? Det var min enda tanke. Vad liksom händer? Jag sprang efter. Fisken gick utför nacken och landades först i nästa pool. Det var en öring på strax under fem kilo - och jag gratulerade till turen och delade Zankels glädje, tills han sa att han fått sju fiskar mellan 3,5 och 6,5 kilo på fyra nätter. Självklart trodde jag att han sa fel, att han blandat ihop pund och kilo eller så. Så stora var inte fiskarna i denna älv. Själv hade jag på sju nätter fått fem fiskar runt 1,5 kilo. Men han visade mig fiskarna, de låg uppradade i frysboxen. Den största fisken höll han på att bygga en låda till, den skulle tas hem hel och oskadad för att stoppas upp. Det skulle bli dyrt, fyra tusen kronor. Men han tyckte sig vara tvungen till det. Aldrig skulle ha få en så stor öring igen. Jag höll med, knappast i denna lilla älv. Minken skulle ha skrattat åt sådana fånerier som att stoppa upp fiskar.
 
Bara tur?
Tur tänkte jag, nybörjartur - Tysken vet ju inte ens vad han håller på med.
Men det fortsatte så. Zankel fick märkligt många fiskar över tre kilo. Det var som om han fiskade i en annan älv, med helt annan medelvikt på fisken. Det här fortsatte även året efter, Zankel var lika djävlig på de stora. Sakta smög sig en obehaglig känsla över mig. Jag hade missat något. Zankel visste något som jag inte visste. Jag gjorde fel och han gjorde rätt - men vad? Zankel var ödmjuk och sa att han bara hade tur. Han gav mig några flugor som han bundit själv. De var mycket små flugor jämfört vad jag var van vid. Det var vackra flugor och Zankel sa att de hade älvens gryningsljus i sina färger. Guldbrunt och grått. Precis så som bottenstenarna ser ut i morgonens första ljus.
 
Rundfiskad
Hemma igen berättade jag för Minken och Konsulenten vad som hänt vid "vår" älv. Att Zankel drog fiskar som egentligen inte fanns.
- Bara tur, sa Minken. Eller så har medelvikten av naturens nyck gått upp i älven.
- Jag men inte för mig, sa jag.
Minken gjorde en grimas som betydde att jag nog var en sopa på havsöring som blev rundfiskad av en tyrolertysk.
Även nästa år fiskade Zankel lika bra och vi började fiska tillsammans. Han föredrog djupa och mycket långsamma vatten under den mörkaste tiden av natten. Zankel tyckte att min lina klass 8 landade för hårt på ytan, samt att min flytlina rev upp en söm i den blanka ytan då kastet fiskade. Jo, jag har alltid fiskat mycket försiktigt och fint efter nattöring - inga plask, inget onödigt vadande och så vidare. Men jag hade gått från grovt laxfiske, där mothugg är ett stort fel, till Havsöring. Zankel däremot hade gått från tunt tävlingsmörtmete med 0,12 mm lina och snabba mothugg. Det jag tyckte var fint och lätt tyckte han var grovt. Zankel tog sina största fiskar på djupt - och vad en laxfiskare skulle kalla - helt stillastående vatten. Vad är det han gör? tänkte jag och började grundligt studera och analysera. Okej - för att få en så lätt linlandning på ytan fiskar han med klass 5 utrustning. Han undviker linsömmen på ytan genom att fiska med intermidiate-lina. Skarven mellan tafs och fluglina är helt slät och tafsen helt utan skarvar. Flättafsen har han fyllt upp med nylonlina för att det inte ska samlas vatten som stänker över ytan i blindkasten. Bara flugan ska finnas där ute. Det också just så Zankel sa. Bara flugan ska vara där ute.
Att man ska vara mycket försiktig vid detta nattfiske är inget nytt, det är grundregeln. Men om jag inte sett fiskarna som Zankels lyckas ta, skulle jag tycka att han gått till överdrift till gränsen fånigt. Men det som är mest märkligt är Zankels hugg. Det här fisket är känt för just tjusningen av havsöringens våldsamma påslag. Men Zankel säger att huggen av de stora öringarna många gånger knappt känns. Det är en liten darrning och då klappar han på allt som går, blixtsnabbt. Ibland händer det att det är smolt. Men smolten hugger sällan mitt i natten. Oftast dras krokarna fast i en stor öringkäft.
 
Ny utrustning
Jag kopierade hans utrustning och sätt att fiska. Men jag var förstörd på laxfiske där snabba mothugg är helt fel. Oftast har jag fiskat havsöring veckorna efter mitt laxfiske. Egentligen ska man fiska nattöring efter en veckas torrfluga på harr.
Zankel är på helspänn och tror att det ska hugga i varje sekund. Med laxfiske i ryggen är detta svårt. Där tror man på ett hugg högst varje vecka. Det måste var svart som i en raggsocka om man ska kunna fiska på Zankel-ställen, linan går så långsamt att skulle man se det förgås man av leda.
Min nya havsöringsutrustning ser ut så här: Ett spö i klass 6 som fungerar bra i mörker, vilket inte alla spön gör. Eftersom man inte ser något måste det vara lätt att känna kastrytmen. En del spön som är underbara i dagsljus blir helt värdelösa i mörker. Själv har jag svårt för långsamma spön om natten. Flugorna är små, storlek 12 till 10. I riktigt högt vatten fiskar jag med större flugor. Linan är en intermidiate med låg töjning.
Det var inte svårt att falla i beundran för Zankels sätt att fiska. Ingen hade lärt honom mer än den grova kursen som Minken en gång gav honom. Allt hade han funderat ut själv. Och Zankel har aldrig trott annat än att havsöringen tar försiktigt som ett litet smolthugg. Själv har man låtit otaliga knappt märkbara darrningar passerat som smolt eller inbillning. För det står ju i all litteratur att tjusningen är det våldsamma påslaget. Men det gäller inte de riktigt stora.
 
Giganternas kamp
Minken och Konsulenten hade fiskat lax under de år jag fiskade med Zankel.
- Bara tur, sa de.
Till sommaren skulle de minsann komma upp och mäta sig med honom.
Konsulenten kunde aldrig tro att den där mask-tysken skulle ha något att sätta emot. Och Minken visste ju att han var bäst. Han vann alltid.
- Du är så lättimponerad, sa Konsulenten. I sommar ska vi dra örjan så Zankel får smörjan.

















I augusti sammanstrålade vi vid älven. Zankel var redan där. Minken kom i sin
rostiga Opel fullastad med mat och fiskeutrustning. Konsulenten kom som en hel liten cirkus med kanot på taket och Combi Campen på dragkroken och överst på alltihopa satt mopeden surrad. Han var rustad för strid. Det blev kväll. Konsulenten satt på moppen och slirade rastlöst på kopplingen. Hundrakilo Minken försökte gränsla cykel med vadarbyxor. Klockan blev elva, alla begav sig till älven. Giganternas kamp hade börjat. Konsulenten knattrade iväg genom skogen så blåröken låg som ett korvmoln  ut med grusvägen. Det var lätt att se vart han åkt. Själv fiskade jag i poolen ovanför Zankel. Jag kände ingenting. Men långt därnere hörde jag vrål med jämna mellanrum:
- Jawohl, ekade det upp genom dalen.
Då morgonen kom hade konsulenten fått två enkilos och Minken en tvåkilos. Zankel låg redan och sov. Konsulenten lyfte på locket till frysboxen.
- Djävlar, sa han rakt ut och det kom från hjärtat.
I boxen låg en öring på strax över fem kilo och en på kanske fyra.
Minken mumlade något obegripligt om bratwurstar och lederhosen.
Konsulenten sa ingenting, han gick in i sin Combi Camp.
Redan vid niotiden den kvällen hörde jag hur en moped drog iväg neröver och Minken hade också gett sig av. Jag tog spöt och gick grusvägen ner. Det luktade tvåtaktsrök. Jag tänkte på giganterna, Minken mot Zankel. Det grova mot det fina. För Minken var det alltid krig och fisken skulle upp om så i bitar. Han rafsade slarvigt ihop sina fiskar han fått under natten och pressade ner dem i ryggsäcken. Sandiga och skrynkliga. Ingen konservator i hela världen skulle kunna få till dem igen.
Zankel hade med sig speciella fiskbärarprylar han tillverkat under vintern. Heliga föremål. Snidade bärhandtag med läderremmar. Zankels fiskar var fortfarande vackra då han kom hem med dem om morgonen - nästan som levande. Minkens fiskar var fruktansvärt döda då han hällde ur dem ur sin säck på gårdsplan. Zankel fiskade speciella platser på speciella tider. Minken kunde dunka på älven i flera dygn utan paus. Och han fick alltid fisk, fler och större än vad Konsulenten och jag fick. Han tog dem på ursinne med flugspöt i handen. Zankel tog sina på finmete med fluga.
 
Buset
Några hundra meter från älven låg Konsulenten och skruvade på sin moped, han hade fått loppa på stiftet och var mycket stressad.
- Snart börjar buset och moppen bara dummar sig, sa han.
- Buset?
- Buset i spöt!
Jag fortsatte ner till älven. Strax blev jag omkörd i ett blåmoln.
- Buset, skrek Konsulenten. Snart börjar buset. Djävlar vad örjan jag ska få.
Det blev en regnig och ljum natt. En perfekt havsöringsnatt. Jag fiskade på de lugna, djupa sträckor där Zankel fiskat natten innan. Han fiskar aldrig samma sträcka två nätter i rad.
Min fluga masade sig långsamt genom vattnet. Första hugget kom vid midnatt. En försiktig dragning och jag drog snabbt tillbaka. Det blev först stumt i en halv sekund sen bar det iväg neröver och jag fick följa utför nacken. Det var en av de stora arga fiskarna. Stränderna var branta, det var svårt att finna en plats att landa den på.  Med ett klass 6 spö får drillen ta den tid det tar. Jag har alltid gått om backing på rullen som trygghet vid krångliga drillar. Jag lät fisken gå neröver tills jag fann en liten sandbank att landa den på. Fisken gick runt i tunga varv, tills den lojt började vinka med stjärtfenan, då brottade jag på den. Öringen kom med in och jag fick grepp om stjärten och sköt upp fisken på land. Det var en fyrakilosfisk. I skogen uppöver hörde jag Konsulenten dra iväg på moped. Han bytte ställe.
Jag gick upp och fiskade av hölen igen och drog på en likadan fisk som gjorde samma resa. När jag landat den och hängt upp den i ett träd bredvid den första, hörde jag åter mopeden irra runt på skogsvägarna längs älven. Konsulenten brukar vilja vara överallt på en gång. Och alltid tycker han att han är fel. När gryningen kom med bleka färger hade jag fått ytterligare två fiskar. Jag packade ner dem i min ryggsäck och gick hemåt. Konsulenten kom farande på grusvägen och stannade med en sladd.
- Var är buset? sa han. Jag har inte känt en fisk.
- Buset har redan varit, sa jag och öppnade min ryggsäck.
- Smörjan, sa Konsulenten kickade igång moppen och drog iväg mot älven.
Minken hade fått två trekilos och var mycket nöjd, tills han fick se mina fiskar. Zankel hade fått två på fyra kilo. Minken fick inte säga sitt älskade "Jag vann". Konsulenten kom hem sent om morgonen och hade brutit av ett spö. Han gick mumlande in i Combi Campen och sa till sig själv:
- Jag måste ta tag i det här. Helskärpning nu. Bara fiberrik kost och morötter för mörkerseendet.
Minken förbannade att han givit Zankel den där snabbkursen i flugfiske. Det hade varit bättre om Tysken gått och metat med mask på dagarna. Och förresten hade alla andra som fick fisk bara tur och han otur som inte fick alla fiskar som fanns i älven.
 
Slutstriden
Nästa nattpass började strålande för Konsulenten. Han kickade igång moppen och blåste ner till bron. Där hade norrmännen även detta år slagit upp sitt tält. De fiskade fortfarande lax på dagarna fast det var många år sedan det fanns någon lax i älven. Men det hade norrmännen inte märkt. Jag kom precis lagom till bron för att se hur Konsulenten drog på fisk.
- Nu djävlar, skrek han. Nu är det älvrekord.
Helt klart såg det oerhört tungt ut.
Norrmännen kom ut ur sitt tält och sprang till undsättning. De undrade lite försynt om de skulle hämta en håv.
- Då ska det vara en förbannat stor håv, sa Konsulenten och försökte bromsa rullen med handen.
Norrmännen hämtade en förbannat stor håv. Konsulenten drillade efter konstens alla regler och efter tio minuter kunde norrmännen håva en öring på ett komma två kilo som satt krokad i ryggen. Konsulenten packade ihop, tog moppen och åkte långt upp i bergen för att få fiska ifred.
Det blev en natt med mycket gott fiske. Konsulenten vägde in en öring på fyra komma tre och hade även ett knippe mindre fiskar. Minken hade jobbat hårt hela natten och tagit fyra på över tre kilo. Vi väntade in Zankel. Minken radade upp alla våra fiskar på gårdsplan. Det var en imponerande syn.
- Nu ska han få smörjan på örjan. Inte en chans att han slår det här, sa Minken.
- Va, fiskar vi tre ihop mot Zankel? frågade jag.
- Självklart, sa Minken. Vi mot Tyskland. Allierade vet du. Achtung Baby.
- Vi såg Zankel komma gående från älven.
- Nu får Tyrolen stry..., Minken tystnade.
Zankel kom släpande på en öring på av otroliga mått för att vara i liten norsk älv. Den vägde över åtta kilo. Han berättade att drillen tagit lång tid men det svåraste hade inte varit fisken utan att försöka att hålla undan två överförfriskade norrmän som helt bestämt menade att de skulle hjälpa till. De hade jagat fisken med en förbannat stor håv, så han hade varit tvungen att vada till andra land för att få drilla ifred. Även denna stora fisk hade bara känts som ett pill i flugan och utan mothugg hade det hela passerat som ett smolt eller inbillning.
Minken och Konsulenten kapitulerade. De la beslag på Zankels utrustning. De synade spö, lina, tafsar, flugor, vadarbyxor, keps, allt. Sedan fick den forna maskmetaren hålla kurs. Minken gillade det inte, det var bakvänt, men han var tvungen om han någonsin mer skulle få säga "Jag vann". Det enda som riktigt gladde Minken var att Zankel åter igen skulle bli tvungen att lägga ut fyra tusen kronor på uppstoppning av fisk.




 


fredag 13 december 2013

Shit !

 


Och så kom Fisketillsynings-mannen. Jag säger som det är. Jag hittade ett laxträd.