tisdag 26 november 2013

Mot Huvudskär del 3

Sju dagar på havet.

 
Log: Dag 1. Laxtrolling Huvudskär. Ensam ,11 maj år 2004

Soligt och 6-9 sekundmeter ost, nordost. Alla spön ute även tjuvisen rakt bak med kort lina. Fart 2,2 knop. Jag trollar ensam och det känns rätt bra nu när allt är ute. Men jag tror inte jag vill ha något hugg. Alldeles nyss provdrog jag linans knutstyrka på ett av spöna. Den var inte bra, jag skulle ha förberett mig bättre. Linorna på resten av spöna vill jag inte provdra - försöker inbilla mig att de är okej. Som vanligt fick jag lite för bråttom ut på havet. Tapsa e-postade och meddelade:

De är här nu!
 
Jag tog bara spöknippet där jag ställt det efter förra säsongen. Visst, jag har haft hela vintern på mig att gå igenom utrustningen, men det blir aldrig så. Till nästa tur ska linorna vara bytta. Denna trollingdag får ses som en genomgång, ett genrep. Ett schackel till maststaget fattas också. I övrigt har jag nya skedar, vassa krokar och en ny jättestor gps-plotter i färg. Framledes kommer jag alltså att veta exakt vart jag inte får lax.

Det gungar och knuffar på, alla spön ser ut att fiska fint. Jag har lagt mitt släp exakt enligt de mått Robert Andén använder, och jag känner mig i fin form.

I år ska jag jobba aktivt med släpet.

Kl 13.15. Det är skönt att vara här igen, doften, ljuden, horisonten. Att starta vid båtklubben, köra över Mysingen, ut genom järnsundet och se havet för första gången för året, ger en jublande känsla i kroppen. Vetskapen att fiskar på tjugo kilo gästar området väcker en våldsam äventyrslust. Man blir glad och lycklig av havet.

Timmar går och jag kommer in i lunken. Leker lite med nya gps-plottern och lyckas trycka in vattenkartan på Vättern och får inte tillbaka där jag själv är. Får slå av och slå på, och så är jag nedanför Storskär igen. Manualen kanske man skulle läsa. Jo, jag vet - det heter sjökort.

Tar kurs ut mot vraket och kommer in i ett område med mycket skit i vattnet. Jag hatar det. Är man ensam blir det ett hårt jobb. Tång, gräs och skräp på alla betena.

Det är helt tomt på båtar. Vad betyder det? Alltentativ ett: jag har alla laxar för mig själv. Alternativ två: Det är ingen lax här.

Kanske är jag för tidigt ute. Det gör inget. Det är som sagt en testvända. Jag har inga som helst föreställningar om laxtrollingsäsongen. Den ska jobbas igenom bara. Satsa på att försöka klara mig mentalt och ekonomiskt. Visst jag vill ha den där stora laxen, men jag tänker inte bli neurotisk och galen. Det är ett jobb bara, ett projekt. I år ska jag inte ta det så personligt. Det får gå som det går.

Vinden ökar och ligger nu på gränsen av vad som är bekvämt vid ensamtrolling. Masten är dåligt stagad, och slår och rycker. Måste köpa ett nytt schackel.

När jag är som längst ut blåser det upp ordentligt. Jag går hemåt. Det rycker, sliter och skramlar. Den nyss så trevliga trollingen förbyts till skit-trolling. Det kan gå väldigt fort mellan lycka och leda.

Skit-trolling är när man är ensam och det blåser så hårt att ratten inte går att lämna en sekund. Jag har ingen autopilot, utan får hela tiden ligga och jobba i vågorna. Och vågorna bygger, blir större och större. Så pass stora att jag stänger luckan till ruffen.

Hur mycket blåser det? Jag ringer Rolle som sitter på jobbet i Mora. Han går ut på nätet och kollar närmsta väderstation.

- 16 sekundmeter.

Det är personbästa för ensamtrolling. Det är burkigt och jävligt jobbigt. Jag fiskar inte längre, jag tar mig bara hemåt. Dragen släpar efter men skulle det hugga kan jag inget göra. Jag har ingen lust att klättra runt och ta in grejorna. Och speciellt mycket fortare än trollingfart skulle jag inte kunna köra i dessa vågor ändå. Ta upp får jag göra där det läar. Troligen på lilla Gråfjärden utanför Järnsundet. Det är många timmar dit.

För första gången någonsin nyper båten ner i en våg som spolar från fören till akterdäck. Förskräckt ser jag att vattnet stannar där. Självlänsarna är igensatta av vårens havsöringsfiske-skräp som kexchokladpapper, lintrassel och korvskin. Jag släpper ratten med risk att göra en åtta och totalknut på hela släpet. Sliter ren självlänsarna, kastar mig tillbaka till ratten. Vattnet sköljer ur.

Jag blåser en suck. Det är inte första gången brytpunkten mellan vårens lalliga och spralliga havsöringsfiske och laxtrolling på havet, överraskar mig. Öringsfisket bedrivs på trygga små fjärdar och vackra vikar. Det är samma båt, det är samma plats bakom ratten men här behövs en annan sorts skärpa.

Det är sent - det är natt, och jag tar upp inne på Gråfjärden.
 
Log: Dag 2. Laxtrolling Landsort. Dag före Nynäscupen, 20 maj 2004.

Rolle vid ratten. Nya linor på rullarna. All utrustning håller toppnivå. Båten är till och med tvättad. I morgon börjar Laxcupen i Nynäshamn. Dagens fiske är en genomgång inför tävlingen. Det är en lagom västlig vind och sol. Men vi ser från Landsorts sydspets hur regnmolnen kommer från väst.

Rolle är glad och nöjd med gps-plottern.

- Allt syns. Otroligt, säger han.

- Nej, säger jag. De andra båtarna syns inte på plottern. Så du måste kolla upp ibland.

Alla redskap är ute kl 12.30 och allt är perfekt. Jag har total kontroll över släpet. Vi fiskar fint och får årets första näbbgädda. Den trasslar in sig i en annan lina och plötsligt infinner sig en olustig och mycket bekant trollingkänsla. Just den känsla jag lovat mig själv att hålla på en armlängds avstånd detta år. Att snart får vi tångruskor på alla spön, sen kanske en presenning och sen en torsk och kanske en lastpall. Jag dyker i Rolles stora godispåse.

Exakt kl 15.00, mellan Inre och Yttre Karavasen, rycker ett lodspö till. Det slår i hårda knyckar och rullen går igång. Jag ser det hända men blir sittande och stirrar förvånat - liksom ska det vara så där. Rolle lämnar ratten och glider snabbt och smidig över durken och väser:

- Fisssk, fisssk, fissk.

Kl 15.01. Golum står och drillar.

Jag sköter ratten och försöker göra en bedömning om något måste tas upp. Det står tidigt klart att det inte är någon enorm fisk. Rolle styr in fisken fint mellan släpet. Och jag håvar. Det är en snygg havsöring. Vi firar med chokladöverdragna lyxskumbananer.

Log: Dag 3. Laxtrolling Landsort, Laxcup Nynäs. 21 maj 2004.

Ligger i fören och lyssnar till annorlunda ljud. Här kluckar det på ett annat sätt än när man ligger bak på durken. Sen har masten märkliga läten som bara hörs här helt nära. Det är intressant.

Rolle sitter tyst bakom ratten. Ingen har sagt något på flera timmar.

Fisket: Det har hänt absolut ingenting. Det är två timmar kvar av dagens tävlingstid och jag är inte speciellt aktiv med släpet. Vi har fått en stor skarpsill eller vad det är på djupriggen. Den måste ha suttit på halva dagen, för linan var fruktansvärt tvinnad.


Radion är tyst, ingen ropar om några fångster. Det är dött. Robert Andén ringde på förmiddagen och sa att han bränt en vid Öjas spets. Vi har kört en ny rutt i dag, helt okej. Men inte sett några andra båtar? Hur lyckas man med det när hundra team har startat? Man kan ju liksom undra hur väl vald våran strategi är. På något märkligt vis har vi haft medvind hela dagen. Först västlig vind som vridit till syd.

Nu är vi vid Yttre Karavasen. Skön dag och jag tänker inte låta mig knäckas.
 
Log: Dag 4. Laxtrolling Landsort, Laxcup Nynäs. 22 maj 2004

Fem händelselösa timmar har gått. Den mörka känslan har fått fäste i mig. Det är mer troligt att vi möter ett ufo än får en lax under tävling. Jag säger det inte till Rolle för det finns smittorisk. Vinden är västlig och elak. Hotfulla blåsvarta moln drar inifrån land och ut på havet. Regnskyarna står som bombsvampar runt oss. Det är kallt.
 

Tänk positivt nu, experimentera, var påhittig. Urban Hjälte från Lindköping är en duktig trollare, han säger alltid: Är det trögt, var påhittig. Men jag kommer inte på något att hitta på. Och så har vi Tapsa: Jobba med släpet och kör strafftrolling med ständiga betesbyt - styrbord och babord, styrbord och babord. Helst inne i ett område med mycket skräp i vattnet.

Nej, jag väntar en stund. Sitter och ser ut över akterdäck. Djupspöna gungar lojt, linorna skär sin väg i ytan och rullarna ... tickar?  Hör jag rätt? Det låter som om någonting tar lina. Har vi fisk på någonstans? Nej, alla spolar står still.

- Du, Rolle. Det spökar här bak.
 
- Vadå?

- Hör du något tickande ljud eller har jag fått en trollinpsykos?

Jo, han hör också ljudet. Jag tar i ett spö och får en stöt. Vår båt är elektrifierad. Vi är inte ensamma om att råka ut för detta. På WHF -radion börjar en förvirrad diskussion. Vissa har inte bara elektriska tickande rulla. En del har fått hela elektroniken utslagen för en stund. Motorer har stannat, blixtar har slagit mellan spöna. En del team vill avsluta dagens tävling och åka i land. Ingen förstår någonting.

- Jag vet vad det är, säger jag. Det är alla de här blåsvarta molnen som drar lågt över havet.

- Dom är elektriskt laddade, säger Rolle.

- Nej, det gömmer sig Ufon i molnen. Jag har läst böcker om sånt. Motorer stannar, elektriska saker lägger av.

- Blir vi uppstrålade snart?

- Ja, den chansen är större än att vi får lax.

Timmarna går och ingenting händer, varken uppstrålning eller hugg. I morgon är det sista tävlingsdagen och det har lovats 16 sekundmeters vind och regn. Troligen kommer tävlingen att ställas in.

På WHF-radion utbryter en aggressiv ordväxling om hur högerregeln och upphinnande ska tolkas. Några har tydligen kommit mycket nära varandra och det är underhållande att lyssna då man själv inte är inblandad.
 
Log: Dag 5. Laxtrolling Landsort, Laxcup Nynäs. 23 maj 2004

Startfältet har släppts iväg. Sista tävlingsdagen. Det blåser hårt och regnar. Vi är förvarnade att tävlingen bryts om vinden ökar ytterligare. Det gungar så djävligt att jag får djuplodet i huvudet när jag sätter ut. Rolle rattar mot vågorna så han kommer få träningsvärk i morgon. Skumbananerna är blöta.

Kl 11.00. Jag sitter och ser ut över akterdäck. Min aktivitetslusta sträcker sig till att byta snus. Det rycker och sliter i linor och spön. Djupriggsbommarna gungar djupt. Det blåser upp till över 16 sekundmeter och meddelande går ut på WHF-radion att tävlingen är avbruten. Rolle tittar missmodigt på radion:

-  Det var årets cup. Jag han ju knappt komma igång.

Vi packar ihop och åker till Nynäs.

- En näbbgädda, säger Rolle.

- Och en skarpsill.

Men materiellt och moralisk har vi gjort en bra tävling. Allt har fungerat.
 
Log: Dag 6. Laxtrolling Huvudskär. Ensamtrolling, 28 maj 2004

Det är kväll, eller natt efter en lång dags ensamtrolling. Jag ligger i sovsäcken nere i båten i en vik vid Huvudskär. Dagens trolling gav ingenting. Jag är fruktansvärt trött. Jag fick några stora tångruskor i ösregnet vid Ålandsbrädan. Körde på en lastpall och mötte en bogserbåt - det var väl dagens händelser.

Bensinen ser ut att räcka till hårdkörning vid Vraket i morgon. Den lilla transistorradion som jag har med mig fungerar ute på havet om man trixar med placeringen. Tejpar jag fast antennen i rostfria räcket går det bra en stund. Men så börjar den brusa och då får jag byta sida. Med taket uppfällt fungerar radion bra om antennen tejpas i takbågarna. Men det är millimeterplacering som gäller. Lyssnade på en gammal radioteater av Harry Martinson på P1 medan jag trollade i nattljus upp mot Huvudskär. Den handlade om sjömän som skulle finna sydostpassagen. De flesta dog.

Jag knölar till flytoverallen som kudde. Lukten här inne i båten är hemsk. Det borde mögelsaneras, och min hundraliters bensintank är av plast och sådana läcker alltid bensindoft. Jag får sova med ventilerna öppna.
 

Log: Dag 7. Laxtrolling Huvudskär. Ensamtrolling, 29 maj 2004

Sov bra, fast det är som att sova i en håla. Drömde fiske. Att jag och Rolle körde ihop pulkorna med ett ilsket team på Nynäscupen. Det var en mardröm.

Det är vindstilla och en underbar solmorgon. Sjöfåglarna drar tätt över vattnet. Jag sjösätter redskapen söder om Borgsbrädan. Det går lätt, ytan ligger oljigt blank med fågeldun och tång. Men något som liknar regn och åska bygger upp i horisonten. Försöker lyssna på P1 men radion brusar, jag får trixa länge innan jag hittar en placering som fungerar. Egentligen skulle jag konstruera en jätte antenn och sätta i masten. Får bli till nästa år.

Första turen här ute 1997, fick jag och min bror en lax direkt och vi tappade en jättestor, linan brast. Vi hade inte lika bra utrustning som idag. Men jag kan inte glömma den stora jag tappade. Det är den fiskens fel att jag är här, jag ska ha den om det så tar tio år.
 
Kl 14.35. Närmar mig Vraket. Det har blåst upp och regnar. Det har varit jobbiga timmar. Tångruskor, näbbgäddor, och blindfällningar. Bara djävulskap. Det är svinkallt och jag hittar inte mina handskar. Det rycker och sliter i båten och regnet öser på från ost. Det är en djävla röra här. Linor trasslar, pulkorna går illa. Det sitter något skit på babord ytterspö igen. Jag är trollingilsk. Var fan är handskarna? Radion börjar skrapa och jag får god lust att slänga i den. Bara bolla den över relingen. P1 och Vetenskapens värld ner till 90 meters djup. Skitradio. Försöker finna en plats som fungerar. Upp och ner längs takbågen ger perfekt mottagning. Jag tejpar fast den så.


Det skramlar till i spöknippet på babordssidan. Häpet tittar jag upp. Ytterspöt sliter och slår ner i de andra och rullen skriker igång.

- Lax. För i helvete. Lax.

En snabb blick på plottern. Jag är mitt över Vraket.

Det uppstår några sekunder av total förvirring. Transistorradion börjar skrapa. Jag slår av den. Fisken tar lina, men inte oroande snabbt. Jag gör en bedömning och konstaterar att läget är perfekt. Båten rullar på i medvind och jag kan i lugn och ro ta hem den här laxen. Den är troligen stor så jag börjar med att ta upp djupriggarna. Resten får vara ute så länge. Jag har full kontroll och börjar drillen.

Fy fan, ÄNTLIGEN.

Jag brottar på, får stopp på fisken. Vi ger och tar en lång stund. Plötsligt gör den en tokrusning. Långt där borta ser jag något enormt i vatten. Är det fisken? så stor? Men så ser jag något klotrunt, mörkt och blankt. Min lax har sällskap av en - säl. Den djäveln kommer att ta den. Från och med nu drillar jag laxen stenhårt. Sälen ska inte sno den. Inte efter allt detta jobb, alla dessa timmar. Tuffare har jag aldrig varit mot en fisk. Jag har 0,45 lina och kranar. Armarna värker. Jag svettas. Hela tiden vet jag var laxen är. Jag ser hur sälen följer den. Han kommer att ta den - jävla skitsäl. Försvinn, stick. Leta upp en egen lax. Rullen skriker, jag drar åt stjärnhjulet ytterligare. Det här är inte rättvist. Han har nog redan bitit den. Kraften är mindre. Sälen håller på att äta upp min lax. Jag får hem den allt snabbare nu. Pumpar, pumpar. Nu tar han ingen lina längre. Nu är han inne i släpet. Kommer med rakt bakifrån. Behöver inte ta upp ytterspöna. Och sälen är fortfarande tätt efter. Han tittar upp, ser på mig, dyker och kommer upp på sidan av laxen. Han ska inte vinna, han ska inte få min lax.

Jag förbereder håven. Det som är kvar av fisken ska upp. Det blänker, jag ser laxen. Jag brottar på med trötta armar. Laxen rusar gång på gång bort från båten i solfjädermönster. Men han får inte mycket lina. Sälen är med, men stannar tio meter bort. Jag får in laxen, den följer fint bredvid båten. Nu ser jag att den har en skada bakom ryggfenan. Inte så farligt som jag först befarade. Tjugo kilo väger den inte. Kanske femton. Men det är helt klart personbästa. Håvningen blir helt misslyckad. Fisken glider under. Rusar bak och ruskar kroppen på kort lina. Krumbukterna slår i spöt. Jag ser detaljerna kristallklart: hur kroken släpper, ser den fåniga bågen skeden gör i luften. Laxens violetta färg. Den sjunker sakta.

Chock.

Laxtrolling-chock.

Så djävla snålt. En enda chans fick jag. Hur fan kan havet vara så snålt. Minst tre landningschanser ska man få. Såna är reglerna. Att bara få en chans då man är ensam är oacceptabelt. Jag slår ut med armarna och ser akterut över vågorna och skriker:

- Oacceptabelt.

Sen kommer krisen och ilskan och sorgen.

Sälen ligger kvar ute vid ena pulkan och guppar. Blänger på mig med den där fuktiga, storögda "Rädda hela naturen" blicken. Jag går inte på det.  Allt är säldjävels fel. Det blev bara stress och skit av hela drillen. De där söta stora ögonen -jag går inte på det. Om jag haft ett skjutvapen.

- Försök inte se ledsen ut. Möjligen skulle du göra dig bra på en valaffisch. Försvinn med dig.

Men sälen är kvar.

Jag fingrar lite på nödraketerna i overallfickan. De är av den modellen man laddar i en skjutanordning. Drivs av en kraftig krutladdning. Helt klart har jag tappat balansen. Skit i sälen. Sjösätt och kör över Vraket igen. Det är ju lax här.

Jag försöker samlar ihop ett fullständigt kraschat trollingpsyke. Det tar tid för allt dummar sig. Först kör jag fast en enorm tångruska som sänker styrbordpulka. Hela sidan måste in. Sen två näbbgäddor på vänster sida. Två timmar tar det innan jag fått allt i ordning och går mot Vraket igen.

Då har en dykarbåt lagt sig där och hissat sin idiotiska flagga.

Jag går hemåt. Det blåser upp något fruktansvärt, och ösregnar. Den totala trollingväggen infinner sig. Sitter apatisk vid ratten, mår illa och fryser. En trött liten fågel slår sig ner på kartplottern. Blöt och ruggig. Jag är dålig på fåglar så jag vet inte vad han heter. Vi tittar på varandra och längtar till land.

Vid storskär tar jag upp och årets försök att få den stora laxen är definitivt slut.

Vad ska man säga? Jag vet inte.



 

 

PVC-tider hej,hej.

En bild berättar
 
 
 
Från vänster. Fiskerikonsulent Martin Engström, canespöhyvlaren Bertil Laxhed och så jag, Mikael Engström anställd inom spionaget. Det är tidig morgon på Kringen, Stjördal. Året är troligen 1984. Brorsan jobbar i Pajala med att försöka bilda fiskeområden i Tornedalen. Vilken han till sist och mot alla odds lyckades med. Det tog två år. Ett arbete som ligger till grund för att vi i dag kan lösa fiskekort och fiska lax billigt i Torneälvssystemet. Lokala förmågor hade försök lösa det problemet men det visade sig omöjligt. Det behövdes en stockholmare med noll koppling till Tornedalen för att få gubbarna (vattenägarna/fiskerättsägarna) att prata med varandra och komma till sans. Det fanns ingen lax i systemet då vilket underlättade jobbet för brorsan. I dag hade nog uppdraget varit omöjligt även för en stockholmare.

Tillbaka till bilden. Det som inte syns är att fötterna i mina pvc-vadare är blåa av all vadning och vandring längs älven och på järnvägen. Sladdriga stövlar som mosade fötterna av vattentrycket vid djupvadning.

Och vad är det för skumt Bertil har på sig? Det var första gången som brorsan och jag såg ett par neoprenvadare. Kunde det verkligen vara något? De verkade allt för varma och klumpiga.

Vad som mer kan sägas om bilden är att byxorna brorsan har på sig är inga vanliga militärbyxor typ m59 från överskottslagret. Nej, det är byxor som tillhört specialuniformer som FRA-personalen på DC3,orna begärde att få ha på sig efter att en DC3,a försvunnit vid, eller innanför Sovjetisk territorialgräns. På den tiden visste man inte att den skjutits ner. Den kunde lika gärna tvingats till Sovjet för landning. Uniformerna ville FRA-personalen ha för att inte bli tagna för typ civila spioner utan militär personal. Det kunde vara ... ja typ förmildrande. Senare, på min tid, körde man med Caraveller som spionplan.
Jag hittade en hel låda med nya uniformer från 50-talet på jobbet och försåg mig. Det var bra byxor med tillhörande midjejackor och keps med diskret vingemblem. Inga andra beteckningar.

På bilden är jag troligen på väg ner till Holm för att guppa några laxtomma varv. Jag har på mig en hemmasydd fiskeväst över flottans blåa bussarong.

PVC-tider. Hej, hej.
 
 

söndag 10 november 2013

Mot Huvudskär del 2



Hundra tusen kronor senare - eller Lucky Laxloser.
Året är troligen 2002. Jag är helt laxtrollingtagen och har investerat i bättre båt, spön, mast, riggar och pulkor. Nu skulle den stora upp. Jag, havet, Ernest Miller Hemingway och team Atomragnar. Texten gick i FFA 2003 eller däromkring.
Grund, grynnor, orientering på havet innan kartplottern. Alltid svårt att veta exakt vart man var. Det man inte såg fick man känna in , Gud nåde om man hade fel.

------------------------

Plötsligt är det maj. Jag sliter med att få en bok klar. Förlaget jagar på. Men koncentrationen är störd. Mentalt är jag inte vid skrivbordet. Jag trollar lax mellan huvudskär och Landsort. Den finns där ute, min lax. Den över tjugo kilo. Det är just under senvåren som den stora vandringslaxen passerar dessa vatten. Mitt bokarbete blir omöjligt. Jag talar in ett meddelande på telefonsvararen:
- Är och fiskar.
Slår av mobilen och sticker.
Jag har sparat pengar. Det kommer att räcka i många dagar. Draglådorna är fulla av trollingskedar. Alla rullar har nya linor. Mina sjökort mellan Huvudskär och Landsort är grundligt studerade och heta platser inprickade.
Bilen lastas till mina grannars undrande frågor. Tio spön, djupriggar, mast, pulkor, draglådor, overall, och en hel del annat. Den stora laxhåven väcker alltid förvåning och lustiga kommentarer. Jag försöker smyga med den ut till bilen. Men alla som sett en rejäl laxtrollinghåv vet att en sådan smyger man inte med.
- Du var mig en optimist, säger en del om håven.
Andra undrar om det verkligen finns så stora fiskar.
- Tjugokiloslax, säger jag då.
Men de förstår inte. Kommer aldrig att förstå. Utan de säger:
- Gå ner på Konsum. Laxen har aldrig varit billigare.

Jag bara ler som svar. Det går inte att förklara. Frågan är om jag förstår själv. Det är viktigt - men varför. En dröm? Går det att beskriva och förklara den oerhörda spänning som finns i att släpa tio drag efter båten. Tio drag på havet över sjuttio meters djup. I blåst, i solsken, i dimma. En väntan på att vad som helst ska hända.
Men jag har inte glömt att jag förra året tänkte sälja alltihop. Det framstår som obegripligt. Jag hade till och med annons.

3 maj
Vädret är perfekt. En lagom sydostsvind som hållit i sig några dagar. Jag kör från Gålö ner mot Järnsundet mellan Ornö och Utö. Och så ligger havet där. Återseendet av dessa vidder där hav möter himmel gör mig upprymd. Jag får puls. Fyller lungorna med luft. Nu är det nära.
 

Utan större problem sätter jag ut redskapen mellan Storskär och Kubben. Åtta spön räcker att börja med. Bara skedar. Lätt nerblyade på pulkspöna. Riggarna sätter jag från femton meter upp till fyra. När allt är ute och går som det ska, styr jag upp mot Borgsbrädan - redo för en lång dag. Christian Henriksson som är en duktig laxtrollare har gett mig många tips. Bland annat revbensspjäll, potatissallad och radio. God mat och lite skvalmusik som sällskap.
Ingen annan båt syns till. Trollingrallyt har ännu inte börjat. Tidigt i maj är vattnen inte söderkörda. Om några veckor kommer båtarna ligga och trängas varv efter varv utanför Grän. Man måste ha total koll på vart alla är på väg. Väjningsplikt och sjöregler. Tjattret och dödsnacket på VHF;en är tröttande.
Nu ligger havet tomt. Jag kan köra hur jag vill. VHF;en är tyst och timmarna går. Jag lyssnar på radio. Kisar mot solen. Med jämna mellanrum kollar jag spöna. Inget ska lämnas åt slumpen, inget drag ska fiska dött med näbbgädda eller tång på. Min mentala förberedelse har varit god. Är helt inställd på att det kommer ta dagar innan första hugget. En laxtrollare i dessa vatten måste ha ett psyke som en järnspis. Börjar tvivlet få grepp är man illa ute. Jag hatar när man har ovant folk med i båten som efter ett par ynkans timmar frågar:
- Ska det inte hugga snart?
- Nej, säger jag då. Det tar veckor.
Oftast följer de bara med en gång.
Vajrarna sjunger, tordmularna gör sina kontrollvarv. Huvudskärs fyr står som en sista mänsklig utpost innan himmel och hav smälter samman. Jag är lycklig. Minst tio trollingdagar har jag på mig. Till Nynäs Lax Cup kommer min fiskekamrat Roland Olsson från Mora och tar över ratten. Han har psyke som en järnspis. En mycket bra trollingkamrat. Han skulle aldrig ställa frågan:
- Hugger det inte snart?
 Han säger inte så mycket över huvudtaget, och det är bra. Ska man trolla fem dagar i sträck gäller det att kunna hålla käften tillsammans och trivas med det.
Plötsligt skriker rullen till ett av pulkspöna. Jag bara stirrar på den. Får som stillestånd i hjärnan. Det slirar i huvudet innan jag fattar och säger till mig själv:
- Du har en.
Spöt står i tung, tvär båge. Det blir rörigt. Jag tar spöt och drillar samtidigt som jag styr båten och tar upp djuploden. Det är en stor fisk. Ingen tvekan. Tungsug i spöt. Obegripligt, jag drillar lax efter bara några timmars trolling. Läget är helt under kontroll. Bara babords pulkspön är ute. Andra sidan är ren. Det borde räcka. Laxen gör en lång rusning, kanske tvåhundra meter lina är ute. Den hoppar och tycks hänga en stund i horisonten.
Och så släpper det. Rullen tystnar. Spöt blir rakt. Blir helt kall, vill inte tro det, vevar förtvivlat i hopp om att fisken simmar mot mig. Men det gör den inte. Jag förvånar mig själv genom att sparka på en låda i båten. Sparkar helt enkelt sönder den. Mitt psyke är inte som en järnspis.

Log: 14 timmars laxtrolling. 1 tappad. 0 lax i båten.

7 maj
Det är tät dimma. Jag får köra från ö till ö för att ta mig ner till Järnsundet. En GPS-kartplotter skulle ha varit till stor hjälp i dag. Men vid någon punkt tar pengarna slut. För min del var det precis vid kartplottern. Visst hade jag kunna köpt en. Men då hade jag fått stanna hemma på grund av bensinbrist. Hellre är jag på sjön och inte vet vad jag är, än hemma med en kartplotter. Jag stannar på gråfjärden ut mot havet. Det är bara vitt, hela världen är vit. Havet finns där framför mig. Jag tvekar, fegar. Går in i en vik på Utö och lägger mig och väntar. Dricker kaffe, vilar en stund på durken. Efter någon timme ökar sikten. Solen lyser igenom, en ljus skiva. Det öppnar upp. Storskär syns och jag åker ut. Lagom får jag redskapen i vattnet då dimman sluter sig igen. Jag kör. Timmarna går. Var jag är vet jag inte. Men hem kommer man alltid. Frågan är när. Jag roar mig med att lägga ut ett spö med flytrapala rakt bakom båten. Originalkrokarna är bytta mot kraftigare av god kvalité. Och så går det några timmar igen. Det finns inte mycket att se i dimman och på radion är det svårt att få in någon kanal, som om dimman gör luften tjock för signalen. Revbensspjällen är redan slut.
Då drar det till i Rapalaspöt. Rullen skriker i några sekunder, sen blir det tyst. Jag tar hem och kollar vobblern. Det är inte möjligt? Rapalan är tilltuggad och krokarna hopklämda. Jag ser akterut i dimman, ser stråket som båt och motor gör i vattnet, små virvlar och strömmar som försvinner i en vit vägg. En tom olustig känsla. Ett visst obehag. Jag ser på vobblern. Tar det personligt. Någon eller något jävlas. Vad var det? Tjugo kilo?
Fan.
Log: 12 timmars trolling. Ett hugg. 0 lax i båten. Svårt att hitta hem. Utsidan av Utö är inte att leka med i mörker och dimma.

10 maj
Det blåser hårt. Jag är på Gråfjärden med fören riktad ut mot havet. Jag åker ut fast jag inte borde. I det här vädret vore det klokt att bara köra på djupriggarna, jag vet det. Men ändå försöker jag få ut pulkorna. Det blir ett helvete. Jag hänger och slänger i masten. Pulklinorna trasslar in sig i djupriggsbommarna. Vinden tilltar. Jag packar ihop och åker hemåt.
Log: 0 timmars trolling. 0 lax i båten. Skulle min fru sett mig skulle jag aldrig mer fått åka ut och fiska. Inte ens bäckmete med flytväst.
 
12 maj
Det blåser fortfarande. Men inte lika hårt. Ett gränsfall. Vattnet sprutar högt i bränningarna söder om Bodskär. Den sydliga vinden pressar på och bygger upp sjön. Det vore en mardröm att få motorstopp och driva mot dem. Man dör då. Jag sätter ut mina spön och kör på norrsidan om Storskär. Det har huggit där förr. Vågorna får det att rycka och slita i spöna. Pulkorna hoppar och far på vågorna. Inga andra båtar syns till. Timmarna går. Jag ser på rullarna. De är tysta. Känner in bromsarna - att de inte står för hårt. Vinden ökar. Det börjar bli besvärligt. Tillräckligt för att jag inte i onödan ska ta in och kolla redskapen. Jag överväger om jag ska avbryta. Men bestämmer mig för att fortsätta ett tag till. Tänker en stund på sjösäkerhet. Det viktigaste är väl att inte åka ut ensam i hårt väder. Jag inser att jag inte borde vara där jag just nu är. Vågorna är mycket stora. Man vänjer sig, det är farligt. 10 sekundmeters vind, men ökar det lite till, blir det fort ohållbart. Det rycker allt hårare i spöna. Vågorna sliter i båten. Jag inser att jag inte kan ta in redskapen just här och nu. Vänder hemåt och får en djävla avdrift ner mot Revet vid Bodskär. Vattnet dånar i bränningarna, som mullrande kanonskott. Motorn går fint. Jag litar på den. Våghöjden är två meter, kanske mer. Det känns som tre meter. Jag uppskattar vinden till kanske 13-14 sekundmeter. Nu fiskar jag inte. Kör bara för att komma runt Bodskär och in på Gråfjärden. Båten trycks upp snabbt och högt i vågorna. Djupriggsbommarna bågnar. Skit. Skulle nått hända nu blir det svårt. En stor våg rullar emot mig.
Båten trycks upp och det smäller till. Rullarna på alla fyra djupriggsspöna börjar skrika samtidigt. Först fattar jag ingenting. Dubbelhugg, trippelhugg, fippelhugg.
Sen blir det tyst. Bägge vajrarna har gått av.
Jag kommer rund Bodskär och först inne på Gråfjärden kan jag börja ta hem spön och pulkor. En sån här dag skulle man aldrig åkt ut. Vissa dagar är det så självklart hårt väder att man stannar hemma. Men så finns det dessa förbannade gränsdagar. Vad ska man göra med dem? Jag har dubbla ankare och dubbla långa ankarlinor. Vattentäta nödraketer i overallen. VHF-radio. Men den stora faran är att ramla överbord vid ensamtrolling. Hur många använder dödmansgreppet - den där fåniga röda plastspiralen som sitter i reglageboxen. Jag vet ingen. En bättre anordning vore mycket enkel för båtmotortillverkarna att ta fram. I dag när motorerna styrs av elektronik kunde man ha en liten dosa, ungefär som fjärkontrollen till billarm och lås. Om dosan kommer tio meter från motorn slås motorn av. Det skulle vara ett användbart dödmansgrepp för oss trollare. Vi far ju runt som tävlingsseglare i båten och riggar spön och så.
Helt klart så fungerar inte den röda plastspiralen.

Log. 7 timmars trolling. 0 hugg. 0 lax i båten. Vädermässigt en gränsdag. Fast man vet inte att man borde varit hemma förrän man varit ute.

18 maj
Min satsning på trolling efter vårlax börjar otäckt likna andra vårar. Pengarna bara rullar. Nya vajrar och blylod är inhandlade. Samt klämmor och annat smått. Det är otroligt vad allt småkrafs till denna sport kostar. Min dröm om tjugokiloslaxen har stelnat lite. Det har runnit lite gips i den skimrande föreställningen om storfångst. Det börjar mer handla om att härda ut och hoppas på fisk över huvudtaget. Havet ligger i alla fall snällt. Vinden ligger på 3-4 sekundmeter. Rullarna tiger tysta. Kanske jag släpar på näbbgäddor och tång?
Jag kollar det sen.
 

Timme efter timme. Distans efter distans. Liter efter liter. Oljeländerna jublar. Andra båtar syns till. Tjattret på VHF;en har börjat. Det är tröttsamt. Rille, Ralle och Raffe, samt alla andra tycks få hur mycket lax som helst.
Men min motor går i alla fall bra.
Kanske jag har näbbgäddor på varenda spö?
Jag slår av kanal 72 på VHF;en för att slippa höra om alla fångster. Behåller bara nödkanal 16 på utifall någon får så mycket lax att han sjunker och behöver hjälp.
Snart kommer Rolle ner och tar över rodret. Vad skönt det ska bli. Då kan jag ligga på durken och spå i moln. Sen ska vi ha kul och köra pinntricket och fyrtricket och slipstreama. Fem dagar ska vi trolla ihop. Det är lång tid i trång båt - kan kräva gummiknivar.
Log: 12 timmars trolling. 0 hugg. 0 lax i båten. Det är fan i mig otrolig. Jag borde gå Tapsas trollingkurs.
 
23 maj
Rolle har tagit över rodret. Det är dagen innan Nynäs laxcup. Vårt team Atomragnar ska bara känna på grejerna innan tävlingen. Köra vattnet runt Landsort. Men den förbannade VHF;en raspar fram den ena fångsten efter den andra utanför Grän. Rolle styr ut mot nordost. Upp mot Grän. Jag har inget att sätta emot. Han är pigg och otrollad. Jag har börjat svalna.
 

Plötsligt ligger vi och trollar någonstans i ingemansvattnet mellan Gunnarstenarna och Grän. Ett helt ointressant område med platt och tråkig botten. Jag lägger mig på durken och spår i moln. Men kan inte koppla av. Tänker på dessa förbannade näbbgäddor. Känner runt på spöna och lägger mig igen.
Det går någon timme och jag tycker vi inte rört oss ur fläcken på ingemansvattnet.
- Kolla, säger Rolle. En polsk färja på väg in till Nynäs. Vi slip-streamar lite.
Rolle har fått för sig att det är bättre bakom stora båtar. Eller åtminstone i stråken där de har kört. Bara han är glad och håller ut får han slip-streama hur mycket han vill. I och för sig är jag kapten i teamet och får ta alla utskällningar för brott mot sjöregler och dåligt uppförande. Men det ingår i kaptensrollen att ta sådana smällar.
Rolle jagar efter den polska färjan. Det otroliga sker, mitt ute på plattbotten, i stråkvattnet efter polacken. En rulle skriker igång helt hysteriskt. Jag tar snabbt ut spöt ur hållaren och räcker det till Rolle.
- Den är din, drilla. Du har slip-streamat den själv.
Rolle drillar, jag håller båten och tar in redskapen. Några spön trasslar ihop sig. Dragen kommer upp i ett nystan av lina. Rolle drillar lugnt och odramatiskt. Fisken vill inte visa sig, inga hopp, inte minsta plask i ytan. Det tar tid, fisken fick mycket lina i början. Jag tycker han kan brotta på den hårdare. Allt för att få dramatiska drillbilder. Jag vill ha hopp och plask och bottenböjda spön. Men det får jag inte, hur mycket jag än önskar.
- Ta det lugnt, säger Rolle. Den ska i håven.
Det är först när den kommer in till båten som vi ser hur stor den är. Jag tippar på tolv kilo. Jag får in den i min stora håv och vräker upp den i båten. Vågen stannar på tio kilo.
Vi är glada, men det är en mycket lång bit kvar till tjugo kilo. Nu står det 1-0 mellan havet och vårt team. Det ger oss självförtroende. I alla fall för några timmar tills solen går ner.
Vi åker mot Nynäs och har en hel del trassel att reda ut.
Log: 8 timmars trolling. 1 hugg en lax i båten. 10 kilo, slip-streamad.
 
24 maj. Nynäs laxcup dag 1
På kaptensmötet står hundra overallklädda fiskare och lyssnar på tävlingsledningen. Vi får regler och förmaningar samt det förväntade vädret draget för oss. Ett nytt pris är också instiftat. Ett Lucky Loser pris ska lottas ut bland de som inte fått något under tävlingen.

- Vem vill ha det, säger jag till Rolle. Som om det inte var hårt nog att gå tom.
Vi kör i vattnen på västsidan om Öja ner mot Stenstranden. Det är mycket tång som flyter i ytan. Jag får kolla redskapen hela tiden. Här på västsidan av Öja har vi missat en stor lax i tidigare tävling. Det var en konstig händelse, faktisk brukar vi bara ha konstiga händelser. Det är sällan någon fisk kliver på fullt normalt där de ska. Men laxen på västsidan av Öja klev på där den skulle. Många har fått fisk där. Men sen var inget normalt. Hugget kom på ett ytspö över 70 meters djup. Rullen skrek och jag tog spöt och drillade. Det var en våldsam kamp ett tag. Sen släppte det. När jag vevade hem hade jag ett annat drag på. En grön/gul Stinger med svarta prickar. Min krok satt fäst i Stingerns krokring. Alltså, en lax som redan har ett drag i munnen hade huggit efter mitt och krokat ihop dragen. Det måste vara ett mycket svårt trick. Förra året på Nynäscupen fick vi en fyrakilostorsk vid Bredgrund. Med tanke på hur få torskar det finns kvar i Östersjön måste vara svårare än att få en lax på tio kilo. Torsken var den enda fisk vi fick på den tävlingen.
Sen finns det många andra konstigheter som jag och Rolle aldrig pratar om. Vi låtsas helt enkelt inte om dem.
Nere vid Stenstranden skriker en rulle på ett av pulkspöna. Vi bara stirrar på varandra. Som chockade. Det har bara gått någon timme. Rolle drillar. Jag tar ratten och avvaktar med att ta upp redskapen. Den verkar inte så stor. Men skulle det visa sig annorlunda får vi öppna upp en gata. Men så tystnar rullen. Den släppte.
- Vafan.
Mer finns inte att säga.
 
Timmarna går. Vi har bytt plats och är på väg ut mot ingemansvattnet mellan Gunnarstenarna och Grän. Rolle spanar efter färjor. Det börjar bli tråkigt. Jag ligger på durken och spår i moln och tycker vi redan tappat greppet om det hela och fallit till ett ostrukturerat fiske. Det tycks finnas fler som har tråkigt. Plötsligt ljuder sång från VHF;en. Någon sitter i sin båt och sjunger för full halls på kanal 72. En laxsång till misströstande trollare. Det låter som Rille.

Log: Som vanligt. Fint väder i alla fall. Är svårt solbränd, ett hug, ingen lax i båten. På invägningen fanns några alldeles för stora laxar. Man kan undra var de har fått dem någonstans.

25 maj. Nynäs laxcup dag två.
På kaptensmötet säger tävlingsledningen åt oss att inte leka med VHF;en.
- Men laxsången var bra, säger någon.
Starten går.
Vi lägger mycket tid vid Bredgrund och ut till Karsavasen. Det är fina områden för pinntricket. Det går till så här. Jag ligger på durken och så vänder sig Rolle om och ler ner mot mig. Han ler inte så ofta, så jag vet genast vad som är på gång.
Pinntricket. Ena pulkan närmar sig ett sjömärke ”Pinne” och det är oerhört svårbedömd om pulkan ska gå på vår sida. Dialogen som då uppstår går så här:
- Det går aldrig, säger jag.
- Äähh, det är lugnt, säger Rolle.
Pulkan närmar sig. Vi stirrar på den. Som om vi med blickens kraft skall få den på rätt sida. Att jag skulle kasta mig på ratten och knuffa undan Rolle och styra upp, eller springa fram och veva in pulkan är otänkbart. Under pinntricker får inga nerver visas. Det går ut på det.
- Det går inte.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
Tre meter kvar. Två meter kvar. En meter kvar. Noll meter kvar.
- Det gick.
- Jag sa ju det.
Och så är vi glada i en kvart eller så.
Det mest lyckade pinntricken ger ifrån sig ett ljud då pulkan snuddar pinnen. Än har Rolle inte gjort något misslyckat pinntrick. Det snyggaste var det han gjorde precis vid Bredgrunds fyr. Vi stirrade andlöst på pulkan när den strök pinnen. Och jublade. Vi glömde oss helt och kom så nära fyren att pulkan skrapade emot den. Vilket fascinerade oss så mycket att vi inte tänkte på djuploden och grundet som kommer straxt efter. Djupriggarna böjdes som bananer när vi körde fast bägge djuploden. Det var faktiskt så vi fick torsken.
Log: 10 timmars trolling. 0 hugg. 0 lax i båten.
 
26 maj. Nynäs laxcup dag tre.
Vi snurra i vatten uppe vid Grän. Det är många båtar, det är trångt. Ingen tycks få något. Vi går upp mot storskär. Vajrarna sjunger och rullarna tiger tyst. Jag kollar om vi släpar tång och näbbgäddor, men alla beten går rena. Jag lägger mig och spår i moln. Mitt trollingpsyke är inte längre som en järnspis. Det här skulle ju bli min genombrotts säsong. Rolle och jag har inte sagt ett ord till varandra på tre timmar. Jag somnar.
Vaknar med ett ryck att en rulle skriker till. Den tystnar efter några sekunder.
- Drömde jag.
- Nej, vi hade hugg.
Jag kollar betena och vi kör över området igen, gång på gång. Inge fler hugg.
VHF;en är tyst. Jag skulle gärna höra Rille sjunga laxsången igen.
Log: För många timmars trolling.0 hugg. 0 lax i båten.
 
27 maj. Nynäs laxcup dag fyra.
Det är sista tävlingsdagen. Och jag känner att det är årets sista laxtrollingdag för mig. Magin har så att säga försvunnit.
Men Rolle är fortfarande som en järnspis. Får han bara grovt bröd med bryggarkorv och mjukost är han glad. Jag skulle behöva något starkare. Det är märkligt med fiske, speciellt laxfiske. Jag kan känna på mig att jag inte ska få något. Det är som om jag fiskementalt är inlindad i gladpack. Finns inte känslan där så går det aldrig.
- Jävla trams, säger Rolle. Man ska inte vara så känslig.
- Det är kört, säger jag och lägger mig på durken. Kraften är inte med mig.
Rolle ser på mig och säger:
- Det är alltså ditt fel om vi inte får något.
- Ja, för jag är inte längre mentalt här. Jag tänker på laxflugfiske i Norge. Drömmer och planerar om det. Vadar redan uti älven.
Vi kör i vattnen vid Grän. Det som skulle chocka mig mest nu är inte att bli uppstrålad av ett ufo, eller överfallen av en sjöjungfru, eller krocka med en ubåt. Ett hugg och rullskrik skulle förefalla övernaturligt.


















 







Jag är helt slut. Ligger där och ser i molnen och undrar hur många näbbgäddor och tångruskor vi släpar på. Allt borde tas in och kollas. Jag kommer inte upp från durken. Jag har trollat klart. Och det finns inget fiske man kan bli så klar med som trolling. Det får sitta hur många näbbgäddor som helst på dragen. Jag kan se dem framför mig hur de snurrar genom vatten och tvinnar våra linor. Flätar ihop alla redskap till en lång, grov kabel.
Jag hatar näbbgäddor.
Tävlingstiden tar slut, inte en näbbgädda, inte en tångruska satt på redskapen. De har fiskat så fint. Men mina negativa vibbar till trollingfiske har förstört allt. Tävlingsbåtarna strålar samman mot Nynäshamn och gästbryggan. Flytoverallsgula och röda människor strömmar bort mot invägningen. Somliga bär laxar, andra bär trollingdepression.
Rolle får gå själv upp till invägningen, startbrickan ska lämnas tillbaka och någon prisutdelning vill jag inte vara med på. Jag har stått där tillräckligt många gånger med händerna i overallsfickorna och tittat på. Teamen som inte fått något brukar klumpa ihop sig i något hörn med tomma blickar och söka tröst hos varandra. Vi och dom. Efter första tävlingsdagen kan vi vara ganska många. Vartefter dagarna går blir förlorarhörnet glesare. Såna man pratade med dagen innan, men nu fått fisk har flyttat på sig och fått ett helt annat glitter i ögonen. Svikare!
Jag stannar helt enkelt i båten och trasslar upp redskapen. Medan jag gör det räknar jag ut att jag kört upp omkring fyrahundra liter bensin och fått en lax i båten. Det kommer att ta ett år att glömma den uträkningen. För jag kommer att glömma. Nästa maj kommer längtan ut på havet bara skrika i kroppen. Så är det - kommer alltid att vara. Drömmen om tjugokiloslaxen kommer åter att hänga där som en himmel i silver och violett. Men det tar ett år.
Applåder och vrål hörs från prisutdelningen. Jag skär ner linorna och packar ner skedarna. Rolle kommer tillbaka. Han håller upp en låda med en mobiltelefon och säger:
- Vi vann. Vi blev Lucky Loser.