torsdag 31 oktober 2013

Lite om flottning


Många torrsomrar har jag vandrat längs Lögdeälven. Det är då fornminnena kommer fram. Om jag ägt en grävmaskin eller en stor cartepiller skulle jag genomföra ett brott.

 
 
 

Längs många sträckor av Lögdeälven är all sten uppkörd av caterpillrar som förstärkning i böjarna. Jag kallar dem Lögdeälvens stenpyramider. De syns tydligt vid extremt lågvatten. Från Nygård upp till Fällfors går de att finna i nästa alla böjar. I bland är stenarna uppkörda en bit i skogen och övervuxna av träd och mossa. Det är allt från kattskallar till tretonnare. Bilden med de röda pilarna som pekar ut stenrösena är tagen på sträckan mellan Mjösjöbron och ner till Norrfors. Utmed den ca 3km långa sträckan ligger all sten uppkörd som just förstärkning i böjarna. Bottnarna är som betong på grund av att ingen bottensten är större än en knytnäve. Just på denna sträcka skulle man kunna genomföra ett enkelt fiskevårdsprojekt. 1: Elfiska för att se yngeltätheten av lax. 2: Ta in frivilliga som hjälper till att plocka upp alla flodmusslor i säkerhet. 3: Ut med maskiner som river tillbaka stenen ut i vattnet. 4: Lägg tillbaka flodmusslorna. 5: Nytt elfiske efter några år.


 


Stora delar av älven är också invallad med riskistor som syns under lågvatten. De tycks hålla i århundranden. Allt det ovannämnda har jag talat med länsstyrelsen om (bifogade bilder, kartor och förklarningar) : Svar: Du ska inte titta så jävla mycket.


Här nedan är två PDF-filer som visar lite på hur omfattande flottrensningen var i Västerbotten. Skulle vara intressant att veta hur älvarna såg ut på 1600-talet. Jag håller på att samla lite flottnings- och fiskevårdsmaterial (gårdagens rensning och invallning, och dagens återställning) för en artikel som troligen kommer att handla om att dagens restaurerings-projekt är löjligt små i jämförelse med 300 års spett och bryt, sprängningar, invallningar, caterpillar, schaktning och omledning. Och att vi i dag kanske tänker lite fel, eller är fega på grund av försiktighetsprincipen.

I Lögdeälven visar elfisken på förvånansvärt höga tätheter med laxungar i de små biflöderna (bäckarna) som restaurerats åt havsöringen. Ungarna trivs helt enkelt inte i älven om de får välja. Mycket förenklat kan man nog säga att älven, på grund mycket hård flottrensning på många ställen är; antingen för snabb, eller för långsam för laxungarna, och då väljer de bäckarna. Det är min amatör-hypotes som jag ska bevisa eller motbevisa. Just nu kan jag inte bevisa någoting alls. Det mesta i detta blogginlägg är bara påståenden. Men ett är säkert - jag har tillbringat oändligt mer tid vid älven under olika förhållanden - sett saker, känt saker, förstått saker - som ingen skrivbordstjänsteman eller SLU-akademiker någonsin kommer göra under hela sitt liv.

- Du ska inte titta jävla så mycket.

Sträckorna jag menar är från en bit nedanför Nygård och 5-6 mil uppöver. Längre ner i älven brukar jag inte visa mig då jag upplever stämningen mellan laxflugfiskarna en aning spänd. Kanske jag tar ett varv ner nästa år och delar ut sådana här t-tröjor.



Hoppas länkarna fungerar.

1: Flottningslämningar i Västerbottens län - historisk översikt och kulturhistoriska värdekriterier

http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q&esrc=s&frm=1&source=web&cd=2&cad=rja&ved=0CDcQFjAB&url=http%3A%2F%2Fwww.lansstyrelsen.se%2Fvasterbotten%2FSiteCollectionDocuments%2FSv%2FPublikationer%2F2006%2Fflottningsrapporten.ebookpdf.pdf&ei=HdRyUtf6HOW64ASsnICACA&usg=AFQjCNGk9_0UsaK1hYhmb98PzPcoXgjFNw&sig2=jKw3ALqqLZuXtkNyMJ9INQ

 
2: Västerbottens museum nr 2 81

http://www.google.se/url?sa=t&rct=j&q&esrc=s&frm=1&source=web&cd=5&ved=0CE0QFjAE&url=http%3A%2F%2Fwww.vbm.se%2Fassets%2Ffiles%2FPdf%2FVbn_history_69f%2F1981_3.pdf&ei=HdRyUtf6HOW64ASsnICACA&usg=AFQjCNEaIVQhrj7q9EYuJeszi7B_zzsJuQ&sig2=Y_cGqNlO-kLGt1W0ppH-ag


måndag 28 oktober 2013

Mot Huvudskär del 1

Året är 1997. Det gick ett laxasus i Stockholm. Alla åkte ut mot Huvudskär, Öja och Gunnarstenarna i de flytetyg de hade. De flesta hade inga trolling-grejor. Haspelrullar och havsöringsvobbler fick duga. Det var ungefär som den allmänna fisketävlings-starten i filmen Hajen. Texten gick i Fiske för Alla -97 eller -98. Folk trodde inte denna historien var sann, men allt är helt sant.

 
------------------------------------------
 
Konsulenten, som i vanliga fall är den mest sansade och välbalanserade person jag känner, ringde mig och var minst sagt uppjagad.
- Tjugokilos laxar, sa han. Alla får tjugokilos laxar.
- Vardå?
- Utö, Huvudskär, Gunnarsstenarna. Ta fram sjökortet.

Jag kollade och såg att det var tjugo minuters körning från båtklubben.
- Vi ska trolla lax, sa Konsulenten.
Det enda som kan få honom ur balans är när han upplever sig ha missat något. Han unnar gärna andra men vill helst då vara med själv.

Jag förklarade att jag inte hade tid, skulle med familjen till Dalarna. Och framför allt så hade vi ingen trollingbåt.
- Tid? Bernt fick spöhållarna avrivna i går på dubbelhugg. Det är fullt med lax. Men kanske bara några dagar till. Vadå familjen, vadå Dalarna? Vi ska till Huvudskär. Och vad det gäller båt så tar vi din.

Min båt är en liten sak och vid denna tidpunkt inte utrustad för trolling. Inga spöhållare eller riggar eller någonting. Men Konsulenten sa bara:
- Huvudskär i morgon. Vi köper, paravaner, laxskedar, spöhållare, rigg och allt. Vi borrar fast det på vägen ut. Jag kör och du borrar.

Så fick det bli. Jag sköt upp familjeresan till Dalarna - åkte in till stan och handlade utrustning. Kvällen ägnade jag vid köksbordet och provade ut borrdimensioner och bultar till den nya trollingutrustningen. Bågfilen fick jag inte glömma. Pollarna måste kortas om djupriggen skulle få plats. Efter att ha lyckats borra tre hål i köksbordet, var jag förberedd för montering under gång mot Huvudskär.

Konsulenten ägnade kvällen med att ringa runt till trollingexperter för att lära sig hur man trollar lax. Vilka beten och vilket djup och allt annat som vi inte hade en aning om.

Tidigt nästa morgon möttes vi vid båtklubben. Det såg ut att bli en vacker men blåsig majdag.
- Tjugo kilo, sa Konsulenten som en hälsning. Det kan ta en timme att drilla en sån.
Vi lastade båten med 60 liter bensin, spön, borrmaskin, verktyg och trollingutrustning.

Plötsligt kom Mako gående på bryggan. Han har största båten i klubben och den är rent stridsutrustad för trolling. Men det är sällan han kommer ut. Båten är liksom för stor. Han håller mest till på bryggan och tycks vara vid båtklubben för jämnan. Men om han mot all förmodan fått en gädda eller havsöring lägger han den mitt på bryggan så folk får stanna och prata om hans fisk. Då trivs Mako - själv brukar jag bara kliva över hans fiskar som om jag inte såg dem. Då blir Mako sur och det tycker jag han gott kan vara för han har en alldeles för stor båt. Och jag för liten.
Han såg frågande på oss.
- Laxtrolling, sa jag.
- Tjugo kilo, sa Konsulenten.
- Det där är ju ingen trollingbåt, sa Mako.
- Det ska bli, sa Konsulenten. Full fart mot Huvudskär.
 

Konsulenten körde och jag byggde trollingbåt.
Vi körde över Mysingen mot sundet vid Långbäling. Jag borrade och skruvade och fick flytoverallen full med glasfiberdamm. Det kliade. Snart satt spöhållare och rigg på plats.
 

Vi gick genom sundet mellan Utö och Ornö. Och plötsligt låg bara havet där. En märklig lycka sköljde genom mig. Jag tror jag skrattade. Härifrån kan man åka till Kina. Känslan var storslagen. Men det hände något mer också - med ens saknades minst en meter båt. Sjön blev svår, min lilla Jofa winth 435 for som ett äggskal bland vågor och dyningar.

Konsulenten blev tyst. Han vände sig om och såg tillbaka mot sundet in till Mysingen.
- Tjugo kilo, sa jag.

Vi började jobba. Paravaner och laxskedar slets ur sina förpackningar. Man kan ju inte påstå att vi var ett väloljat trollingteam med väl utprovad utrustning. Konsulenten hade inhandlat ett par gula sidoparavaner och handlaren hade sålt på honom utlösarnypor som jag tyckte såg löjligt små ut.
- Han i affären sa att de skulle fungera till laxtrolling.
Men de löste ut så fort de sjösattes. Konsulenten blev irriterad och jag tyckte det var märkligt att stans största redskapshandlare inte kunnat ge honom riktiga grejor. Till sist fick vi bygga om  mina reservutlösare som jag hade till djupriggen så de passade paravanerna.
- Han ska få klämmorna i näsan, sa Konsulenten.

Vi bestämde att Konsulenten var chef över sidoparavanerna och jag över djupriggen eftersom jag kört en del med rigg på min gummibåt. Det tog tid att få ut alla spöna. Båten for något så våldsamt att det var svårt att göra en vanlig betesknut. Vartefter spöna sattes ut blev det en sjunkande kvalité på utrustningen. Första spöna var kraftiga med rejäla rullar, men sen blev det klenare och klenare saker. Vi hade skramlat ihop vad vi hade. Sista rullen och spöt var det tveksamt om man verkligen ville ha laxhugg på.

Råden som Konsulenten fått av de experter han ringt var enkla. Vi skulle trolla över vatten som var djupare än 20 meter. Och det var vattentemperaturen som avgjorde på vilket djup betena skulle gå. När det var som nu 8-9 grader låg fiskedjupet på 3-10 meter. Regeln var den att i kallt vatten gick laxen ytligt. I varmt gick den betydligt djupare. Sen skulle betena gå 40 meter bakom båten men i klart väder kunde man öka på avståndet.
Det var allt.

Jo, det var visst en sak till - man skulle läsa av strömmar och så på havet. Konsulenten och jag såg oss omkring. Vi spanade, men några strömmar syntes inte, bara dyningar och en och annan fågel. Det hela var nog överkurs.

Vi bestämde en rutt från Huvudskär ner förbi Storskär och sen runt Gren och tillbaka upp. Om vi nu fick något hugg så var första Konsulentens, det var hans idé med det här fisket - det var hans fiskedag. Alla spön var ute. Vi hade plötsligt en laxtrollingbåt. Jag körde och kliade mig innanför overallen. Glasfiberdammet hade tagit sig in överallt.
Det gick några timmar. Vinden mojnade och dyningarna la sig. Konsulenten blev mer pratsam.
- Det var här nånstans Bernt blev av med sina spöhållare, sa han.
- Vad var det för skithållare, sa jag och fick ställa mig upp för att komma åt och klia innanför overallen.
- Vi skulle ha haft Makos båt, sa Konsulenten.
- Nu har vi den här båten, sa jag. Vi är här. Mako är vid bryggan.
- Jag menar hans båt, den skulle vara perfekt.
- Mako kan stoppa upp sin båt.
- Jag tar snart en sån djävla stor lax att man kan blockerar bryggan för honom.
- Tjugo kilo.

Vårsolen lyste på oss. Våra näsor skulle bli röda. Vi passerade Storskär och styrde mot Kubben. Ytparavanerna plöjde fram genom vattnet som två kompisar till båten. Vajern till djupriggen sjöng. Vi väntade på hugg. Det var kittlande att veta hur stora fiskar som gick där nere, och att de kunde ta när som helst. Tordmularna kom ut och gjorde ett varv runt båten. De var lustiga. De kom som knubbiga spaningsplan för att kontrollera om vi var en fara eller inte.

Vi sjönk in i trollinglunken. Ibland blindlöste någon paravan. Konsulenten fick ta in och rigga om. Och jag såg till djupriggen, att inget dummat sig.
- Lax, skrek Konsulenten. Vi har en.

Ett av ytspöna ruskade i spöhållaren. Det knorrade i rullen. Nu blev det roddigt. Konsulenten tog spöt och började drilla. Själv så vevade jag på rullar och djuprigg - tog in all övrig utrustning samtidigt som jag höll kursen.
- Håven, sa Konsulenten efter tre minuters drill.
- Vadå håven? Lugna dig. Jag är inte klar med alla spöna, och det tar ju en timme sa du.
- Men den är här nu.
Jag såg över relingen. Laxen var där och jag håvade.

Den vägde inte tjugo kilo. Vågen stannade på prick fem. Men vi var glada, rent av hänförda. Det fungerade. Vi var laxtrollare. Konsulenten som kan enormt mycket om fiskar och speciellt laxar sa att vi säkert fått en av de minsta fiskarna i området. Det var vandringslax och den var sällan så här liten.

Men nu var vi uppvärmda och tyckte oss plötsligt veta vad vi höll på med.
 

En förvånad Konsulent med lax i håven.
Vi sjösatte igen och gick neråt för att runda Gren. Nästa fisk var min och enligt Konsulentens expertprat om vandringslaxars storlek var jag helt säker på att ta en större, en mycket större. Vi sjönk på nytt in i laxtrollinglunken. Vid Gren kom tordmularna ut och spanade. De flög lågt över båten, en märklig fågel. Paravanerna plöjde på sidorna, det sjöng i riggvajern. Solen värmde och det kliade i overallen. Jag öppnade en pilsner och vi rundade Gren.

Plötsligt hände någonting, jag kände det i hela båten. En snabb blick på djupriggen. Allting gungade, men inget spö löste ut.
- Vad är det för djup?
- Sextio meter, sa Konsulenten.

- Det är fisk på riggen. Men nått dummar sig.
Jag kände på spöna. Det var dött och jag vevade upp lodet. På det överst riggade spöt, det som gått på sex meters djup var linan av - 0,45 mm. Den var helt skruvad vid brottet - som bränd. Min stora Williamssked var borta. På något märkligt sätt hade linan fastnat i utlösaren, snurrat sig bakom.
- Fan, det var ju min fisk.
Konsulenten blev tyst. Vi begrep bägge två att vi missat en fisk i storlek tillräcklig för att blockera bryggan. Jag var chef över djupriggen och på något sätt hade jag klantat mig - klantat bort en bryggblockerare.
- Förbannat, sa jag och kliade mig.

Vi sjösatte igen och fortsatte upp mot Huvudskär. Men lusten hade gått ur mig. Man är för känslig. Det gäller ju bara fiske, men jag blir inte mer än åtta år i detta sammanhang. Fast i den åldern gällde det braxar i Brunnsviken. Nu var vi på havet och det gällde laxar, tjugo kilos bryggblockerare.
 
Tiden rann ifrån oss. Solen gick ner över land. Vi var tvungna att ge upp innan det blev mörkt. Jag hade inga landtärnor på båten. Vi riggade upp och körde mot solnedgången. Det fanns lax i båten, det kändes märkligt. Första försöket hade gått ganska bra. Men bryggblockeraren blev kvar.
- Det här är livskvalitet, sa Konsulenten.
- Det här är livet, sa jag.

Det var folk på bryggan. Andra som varit ute och fiskat gös, gädda och öring slöt upp för att titta på vår lax. Det var inte värdens största, men ändå en märkvärdighet bland gösar och gäddor.
- Tjugo kilo va, sa Mako och log åt vår lax.
- Vi var där i alla fall, sa Konsulenten. Och vi hade den på.
- Jag ska nog ut och pröva själv, sa Mako. Kanske redan i morgon.
- Ja, visst sa jag. Säkert. Du tror inte att båtlåset har rostat ihop då.
Mako blev sur och gick bort till sin båt som han köpt för storlekens skull.
Själv slet jag av mig overallen och kliade mig hejdlöst.
 
Någon vecka senare då jag var med familjen i Dalarna ringde Konsulenten och sa att en båt landat en arton kilos lax vid Gren - med ett Williams i munnen.
- Någon vi känner?
- Ja, sa Konsulenten.
- Vem då?
- Det var Mako som tog den.

Jag kände fortfarande en barnslig besvikelse att jag inte fick drilla laxen, håva den. Hugg nummer två var ju mitt. Jag kallar det laxsorg, något som jag annars bara brukar uppleva i Stjördalsälven då jag förlorat en storlax. Och tänker jag så blir jag glad över det hela. Det är ju en ynnest att kunna uppleva laxsorg tjugo minuters gång från klubb-bryggan. Jag är laxtagen och det på hemmaplan.
- Men den vägde ju bara arton kilo, sa Konsulenten i telefon. Vi ska ha en tjugo kilos lax.

 

 






fredag 25 oktober 2013

Banjolax

 
Att få igång diascannern var kul - till en början. Men sen började det smyga sig på en otäck känsla. Bilderna från ungdomen och de riktiga kraftåren gav en förnimmelse av att allt redan hänt. Scannern är lika med nära-döden-upplevelse. Därför måste jag lägga ut något här som hänt nyligen i mitt laxfiskeliv. Materialet gick tidigare i år i Allt om Flugfiske. Men  jag är helt säker på att många av er som hittat till bloggen inte läser den tidningen. Som sagt jag är tvungen att lägga ut det för att visa mig själv att jag lever och verkar nu och inte i ett diadammigt 80-tal.

----------------------------------



Förra sommaren hittade jag en lapp i laxfiskestugan. Den låg i mammas gamla snirkliga rokokobyrå med marmorskiva. En skrynklig och gulnad bit papper. Byrån hamnade i fiskestugan eftersom ärvda möbler inte ofta passar i ens hem. Men i en fiskestuga passar det mesta. Byrån är nog lite förvånad av att stå där i en doft av lax, sura vadarbyxor och sotlukt från spisen. I en låda låg gamla teckningar som jag och brorsan gjort. Allt från huvudfotingar till stridsvagnar och hajar. Men det som fick mig att fastna och rusa 45 år bak i tiden var knåpigt nertecknade bostäver som jag själv fäst på pappret. Med stora, små och spegelvända bokstäver hade jag spretat ner följande mening: ”Jag är ute lite här och där.”

Lappen var menad att lugna mamma. Klockan fyra om morgonen knöt jag på mig mina snabbaste skor och stack till Brunsan för att meta braxen. Guldglimmande junimorgon och inte en bil på Råsundavägen. Man kunde ställa sig och pinka mitt i Haganorrakorsningen. Friheten bubblade i bröstet och braxarna var stora. Farsan var förbannat bra på att göra inkokt braxen – och även rotmos och fläsklägg.

Jag är sedan mycket liten en hemsläpare. Mamma var förtvivlad. Vad som helst kunde ramla ur mina byxor. Ur fickorna föll klumpar av daggmask, grodor, ödlor och annat levande man kunde finna ute lite här och där. Mamma återlämnade mina fynd till naturen. Jag släpade också hem levande grodyngel, kvidd, mört och abborrar i hinkar. Även dessa återlämnades av mamma till närmsta vattendrag. Men braxarna kokade farsan.

”Jag är ute lite här och där” Känslan att fånga ett äventyr, att allt kan hända bara man ligger i. Mysteriet finns där för den som har förmågan att se och känna. Men nu är jag långt från Brunsviken. Jag har genom åren funnit andra vatten. Men jag är inte för den skull en berest laxfiskare. Visst har jag fångat lax – men det är alltid älven som fångat mig. Några få älvar som jag lärt känna och legat hela säsonger vid. Billiga kortsträcker där man måste vara lite knepig för att lyckas. Den som kommer till ett vatten och kräver lax blir oftast besviken och i somliga fall knäckt. En egen stuga vid en älv och två månaders fiske underlättar. Tid, tid och åter tid är det som behövs – och en banjo. Det låter lyxigt, men en stuga i Västerbottens inland kostar som en enda veckas laxfiske på Kola eller en risig husvagn. Årskorten i många norrlandsvatten är skamligt billiga. Om något skulle vara lyx i mitt laxfiske så är det tiden. Ytterst få har tiden. Jag kanske fiskar efter lax på en säsong vad normala människor gör på 10 år. Det är märkligt att jag inte kastar bättre än vad jag gör.

Men banjo? Vad menar jag med det? Banjo? Inte helt lätt att förklara. Jag bedriver mitt laxfiske i våra norrlandsälvar. Jag har köpt en gammal skomakarbostad 500 meter från älven. Det är mitt laxfiskehus. Jag var trött på att fiska i den norska bondens älv. Det var dyr hyra och jag kände mig som en besvärlig gäst. Att göra älven till ”sin” fungerade inte. Men fördelen med att hyra en privat stäcka är just det privata. Ingen trängsel och du har alltid chans att kunna fiska på ostörd lax. För många ser laxfisket ut så. En vecka på hyrt vall. Väder och tur styr om du ska få fisk. Relationen mellan mig och älven var bara tillfällig – jag hade köpt min tid och om någon betalade mer så kunde jag dra. Och det var det självklart någon som gjorde. All lärdom om tider och vattenstånd var plötsligt helt värdelös. Det var då jag la om mitt laxfiske. Jag sökte billiga kortvatten och la lång sammanhängande tid vid älven år efter år. Kunskapen kunde ingen nu ta ifrån mig. Med banjo menar jag nog att gå hela vägen. Att ge sig hän och fiska på sitt eget sätt. Att hålla sig undan hysterin som lätt uppstår i det sociala trasslet bland laxfiskare längs älven. Att bli fri från rykten, baktal, avundsjuka och laxfiskekoma. Och nätet – att ge fan i att gå ut på fiskeforum och läsa landets laxfiskeskrytare. Många webbar ut allt. Var, när, hur. Det är för mig obegripligt av två anledningar. Man ska aldrig hetsa upp laxfiskare som inte är där själv – eller rättare sagt man ska aldrig under några omständigheter hetsa upp laxfiskare. Om någon fått en lax i Brohölan så brukar denna någon förvånansvärt ofta åka ner till campingen och visa, samt redogöra för plats och fluga. Nästa kväll när han försöker göra om tricket står där fem dyra suvar och några risiga Oplar samt en genomrostad 745; a. Suvarna tillhör äldre män och rishögarna de unga wannabe fluglaxkung. De sistnämnda lever på bananer och sover i bilarna. Det blir trångt i höljan och många känner sig orättvist behandlade.
Redan på parkeringen är flera förbannade. Och så här fortsätter säsongen. Orättvisa, orättvisa och orättvisa. Det där jävla gänget har lagt beslag på den hölen. Och de där jävla finnarna är här i år igen. Den och den har trängt sig före. Sundsvallsligan har skräpat ner. Namngivna personer har dödat lax vilket upprör den unga limit your kill generationen som knappt ännu fått en lax. Rycket går om lågt och högt. Att den och den har fått si och så många. Att laxsteget kommer. Att den där Engström kan ju inte ens kasta. Otrevlig är han också. Han hälsade ju inte ens.

 
Det är nu jag blir banjo och söker egna platser på egna tider. Jag blir knepig för jag vill inget veta, inget höra. Jag vill vara helt bortkopplad från dårskapen och ha mitt eget fiske i min egen lilla värld. De snabba dojorna, den lätta packningen. Jag är vid älven lite här och där och undviket folk i möjligaste mån. Laxfisket ska vara mellan mig och älven. Jag vill må bra i mitt fiske och det gör jag inte i det sociala trasslet längs älven. Det får mig oharmonisk. Och en oharmonisk laxfiskare är en dålig laxfiskare. Man måste uppskatta och märka de små nyanserna. Dofterna, ljuset och de små blankorna i strömmen.

Laxfiske i Svenska norrlandsälvar är inte lätt. Den som lyckas ovanligt bra kan få onda ögat på sig. Speciellt om han, förvisso helt lagligt, burit hem sina laxar. Han är en oetisk laxmördare som hotar spillran av svensk vildlax. Här gäller det också att lugna ner sig och bli lite banjo. Inget laxbestånd i de älvar som kan kallas laxälvar i Sverige är hotade av flugfiske. Det är löjligt och befängt att påstå något sådant. Vi ska inte överskatta vår förmåga som fiskare. Flugfisket i en svensk älv kan max ta 10% av den totala uppgången. Vattnet blir för varmt för fort. Jag är varken för eller emot ”fånga och släpp” fiske efter blanklax. Färgad lax fiskar jag efter ytterst sällan och de får givetvis gå tillbaka. Men det är en märklig handling att köra en fisk i 40 minuter och sen släppa den. Vad var det liksom som hände? Det är något man bör tänka igenom. Både filosofiskt, känslomässigt och moraliskt. Laxfiske är inte en skidbacke där man tar nästa lift upp. Det är inte klättring, skärmflygning eller annan häftig outdoor syssla. Vi leker med liv. Och hur man än bestämmer sig för att göra så måste det vara med respekt. Ingen C&R lax mår bra av långa fotosessions med flertalet lyft, samt mätning. Håller man fel riskerar fisken skador på inälvor och ryggrad. Svampangrepp kan också uppkomma efter felhantering. Under senare år har jag hittat flera döda laxar längs stranden med tydliga drillskador i munnen. Man måste tänka igenom vad man håller på med och sen handla med största respekt.

 
Själv fiskar jag oftast ensam. Det finns inte en chans för mig att sätta tillbaka en blank tioplussare med värdighet. Det skulle bli rena spektaklet vid staranden ovärdig både mig och laxen. Klippa tafsen är en möjlighet, men har jag fått mina laxar avstår jag hellre från fiske än att fortsätta med C&R. Jag är som sagt en hemsläpare, men nu gäller det inte längre maskar, grodor och ödlor, utan lax.

Jag kan tänka mig fiska helt kroklöst för att känna hugget. För om sanningen ska fram så är drillarna ganska besvärliga. Stundom jobbiga upprepningar. Men hugget – hugget av lax – ja jävlar. Ett mysterium. Men jag är stofil och fiskar som jag alltid gjort och tar hem de laxar jag lagligt har rätt till. Jag har alltid sagt till de unga laxflugfiskarna som har C&R fisket som fyrbåk och lösning på att rädda vildlaxbestånden: att det löser sig när min generation försvunnit från älven. Det gamla ska bort och det nya kommer. Och det är säkert bra. Men kanske har jag trott fel om den yngre generationen. Säsongen 2012 blev optimal på många vis i många norrlandsälvar. En ökad uppgång av fisk samt kallt högt vatten hela säsongen. Det blev laxrally och sus längs dalgångarna. Och nu hände något märkligt med den yngre - limit your kill – generationen. Jag har under hösten fått samtal från förtvivlade laxfiskare från flertal älvar. Hysterin blev värre än vanligt. Stämningen längs älvarna stundom mycket dålig. En del har knappt kunnat fiska för de klarade inte av allt dödande. Att de vanliga laxdödarna dödade är en sak, men telefonsamtalen har handlat om att unga fiskare med uttalad C&R övertygelse blev laxtagna och galna när det äntligen blev ett bra år och laxasus vid älvarna. Go crazy, helt enkelt. Intressant – men det är ju inte så svårt att C&R fiska då man aldrig fått något. Men nu blev det blodigt. Det är mänskligt. Men troligen är C&R fiske framtiden. Bäst vore om alla fiskevårdsområdena införde en årskvot per spö. Låt säga att man tillsammans med årskortet fick fem taggs att märka fisken med. Omärkt lax som bärs hem är olaglig. Hur detta skulle gynna vildlaxbestånden kan ingen säga. Få lekpar i en älv kan ge lika stor smoltutvandring som många lekpar på grund av ökad överlevnad då tidigare lekgropar inte leks sönder av senare laxar samt mindre konkurrens mellan smolten. Men ett taggsystem skulle med all sannolikhet kunna ge bättre stämning vid älven. Man får inte glömma att de flesta fiskar för att bära hem en fisk då och då. Det är faktiskt bara en liten extrem elit som har nolltolerans mot laxdödandet. Oftast har samma personer bankat tonvis med norgelax i sin ungdom och typ dragit tretusen laxar på Kola. Men ingen kan kräva samma sak av Västerbottensgubben som får en lax vartannat år. Det vore helt horribelt.

Banjofisket kan sammanfattas så här. Jag vill inte vara med i det hysteriska rallyt med rykten, missunnsamhet, skitsnack och avundsjuka. Jag smyger för mig själv och vet bara vad som hänt mig. Antingen har jag fått lax eller så har jag inte fått lax. Jag undviker nätforum och älvens populäraste pooler med köbricka. Fiskar få ställen men hela tiden återkommande. För mycket spring i bena kan förstöra fisket. I stället för att springa ikapp laxen har jag tålamod och litar till mina erfarenheter. Jag vet vart det har fungerat förut och där kommer det att fungera igen. Du gör klokt i att hålla låg profil om du vill göra om samma trick nästa dag, nästa vecka, nästa år. Du kommer dra på dig skitsnack, baktal och missunnsamhetens onda öga. Men eftersom du själv inte ingår i det sociala trasslet längs älven spelar det ingen roll. Du slipper ju höra allt skitsnack från självutnämnda kungar och fiskar ditt eget fiske i harmoni med älven. Att gå ut med skrytinfo i dessa webbdagar kan vara ett högt pris för lite berömmelse – och vad ska man med berömmelse när andra sen kommer att sno plats, tid, kunskap och alla laxar för dig. Det som står på lappen från mammas rokokobyrå gäller än: ”Jag är ute lite här och där.”

 

 







torsdag 24 oktober 2013

Bildfråga


1. Vad betyder denna ryggfenan på laxen?
2. I vilken typ av svensk älv ska man hitta lax med sådan?
3. Varför bör man bli lite förvånad om man finner flertalet av denna typ av ryggfena i fel typ av älv?



Pris för de tre första med alla svaren rätt: Godtycklig pryl ur brorsans fiskeförråd.



onsdag 23 oktober 2013

Inför 2014




Nu har jag bestämt mig. 2014 kör jag Beneteau Ombrine Blue Club Yacht, årsmodell -98 med en Suzuki DF 70 -97 förseriemotor.



söndag 20 oktober 2013

En fjällräv precis


 

Historier från gungstolen med majspipan i munnen Del 3. År 1985 gjorde jag och Konsulenten comeback på fjället. Texten gick i Fiske för alla någon gång på 90-talet. Den trycktes även i en norsk fisketidning och fick då rubriken Fjellefjantar. De dammiga diabilderna har jag scannat in och försökt få så dammfria som möjligt. Det är bara att konstatera att vi i dag ser ut som en parodi på oss själva som unga.

----------------------


Konsulenten och jag hade i början av vårt flugfiskeliv sprungit på fjället varje sommar. Det var rejäla fjällturer, i alla fall för oss Stockholmare. Sexton dagar och sju mils vandring. Tung packning var inga problem, det var bara att dra åt höftbältet och bita ihop. Inga vad var för svåra och inga stigningar kunde stoppa oss. Vi slet oss upp till vårt drömvatten enbart på längtan. För när det gäller Konsulenten och mig var det knappast kondition och styrka som tog oss upp. Nej, snarare ungdomlig fiskeiver.

Vi fick fjällvana, våra stormkök blev allt buckligare och sotiga. Vi visste vad som var viktigt att ha i packningen. Blev bra på att stena fast tält i storm. Till slut blev vi nästan lika bra som Lage Larsson att spå morgondagens väder med enbart en snabb blick på himlen. Vi hade koll, fjäll-koll. Vi låg alltid en fjällräv före.
 
Men, det här var länge sedan. Laxfisket kom emellan och den ivriga längtan till fjällfisket la sig luddigt långt bak i hjärnan. Tills Konsulenten ringde och sa:

- Vi ska tillbaka till fjället.

- Vadå?, sa jag.

- En fjällräv före.

Jag förklarade att det där var länge sedan nu, och framförallt att jag inte skulle orka vandra i tre dagar för att fiska harr.

- Rödingarna, sa Konsulenten. Minns du inte loken, trekilos rödingar och tvåkilos öringar.


Visst mindes jag. Men fanns de kvar efter alla dessa år? Och jag var absolut inte sugen på att plåga mig upp för fjället med ryggsäck i tre dagar, varav två bar uppför.

- Det är lugnt, sa Konsulenten. Jag har fixat flyg. Billigt, halva priset. Nu på måndag.

Och så stod vi där vid fjällflygstationen. Planet låg silverglänsande vid bryggan. Men jag trodde inte på det, trodde inte att jag om någon timme skulle vara vid våra sagolika fjällvatten. Förr tog det en vinter av planering, vi studerade kartor, provade stormkök, gjorde egen fjällmat och torkade bananer och paprikor. Och sen tre dagars vandring.
 
Nej, vårt fjällvatten låg betydligt längre bort i mitt huvud än vad flygplanet kunde ta oss. Mitt fjällvatten låg i fjärrsyn i rödrosa dimma, helt i en annan värd. Dit kunde inga flygplan ta mig.

Det blev problem, jag hörde höga röster inne från Flygarens kontor och gick in. Det var priset, Konsulentens billiga flygpris. Det stämde inte. Flygaren skulle ha det dubbla om vi bägge skulle upp på fjället. Konsulenten blev helt vild. Priset han fått var för två. Flygaren blev upprörd. Konsulenten stod på sig. Jag gick ut. Våra pengar skulle inte räcka. Det gick inte att flyga in i fjälldrömmen, jag visste ju det.

Flygaren kom ut och började tanka planet. Han såg arg ut och mumlade och svor.

- Den där djäveln är ju mer vild än tam.

Strax kom Konsulenten. Han såg nöjd ut, precis som han brukar då han gjort en bra affär.

Vi packade planet och flög iväg. Piloten sa inte ett ord på hela resan.

Under oss bredde fjällvärlden ut sig, jokkar och glittrande fjällsjöar. Snart såg jag fjäll jag kände igen. Det hissnade i magen. Vi landade på en sjö och lastade ur.

- Skjut ut planet, sa Flygaren.

Konsulenten sköt ut planet. Jag vinkade. Piloten gav oss en bister min. Jag var säker på att han inte skulle komma och hämta oss. När planet försvunnit såg jag mig omkring. Jag var här, svårt att tro. Doften, fjälldoften, en karg frisk doft fyllde mina lungor. Otroligt. Solen sken, det var varmt och vindstilla. Det gick troll i spötuberna - spöna rasslade. De brukar göra så då man är nära ett bra fiskevatten.
 
Vi tog på oss ryggsäckarna och började gå. Det var bara ett pass vi skulle igenom så var vi framme vid första fjällvattnet, vår lilla harrjokk. Ljungpiparen följde oss, labben ryttlade och högt upp mot solen cirklade två fjällvråkar. Vi såg harrjokken som en silvertråd nere i dalen. Och selen låg som knöliga knutar längst tråden.

Jag var fylld av återseendets vemod och glädje.

- En rävlängd före, sa Konsulenten.
 
Precis. Det kändes som om vi låg tio rävlängder före. Allt var perfekt, allt hade gått så lätt. Vi skulle stanna vid harrjokken en natt innan vi fortsatte till rödingälven. Det var inte tal om att börja resa tält och annat nödvändigt. Fulla av fiskeiver satte vi ihop spöna och skyndade ner till jokken.


En stor fisk stod och vaka ovanför den trekantiga stenen. Precis som det brukade vara. Jag tog av mig kängorna och byxorna och vadade ut till stenen. Vattnet var isande kallt. Nu såg jag fisken, det var en stor harr. Den stod alldeles under ytan. Jag drog av lina från rullen och fick till ett bra kast. Min torrfluga drev ner mot fisken. Den tog. Harren rullade som ett hjul över ytan och jag var oerhört lycklig. Sen gick fisken och stötte i botten på storharrvis men snart kunde jag lyfta upp honom.

Konsulenten hojtade, han stod längre ner och drillade en lika stor harr.
 

När kvällen kom rökte vi fisk i vår gamla stenåldersrök som vi byggt för många år sedan. Jag såg upp i kvällshimlen inte ett moln. I morgon skulle vi fortsätta till rödingälven. På något märkligt vis kändes det inte som om vi var långt borta i stora vildmarken. Konsulenten tog upp en bok, Den tappre soldaten Svejk, och läste högt tills solen gömt sig bakom fjällkammen. Vi slog upp tältet och gick och la oss.

Det var kallt när jag vaknade, ute var det grått och färglöst. Molnen låg lågt över fjällheden. Det var tyst på ett oroväckande sätt. Till och med ljungpiparen höll igen. Vi packade ihop för att gå till rödingälven. Och så kom vinden. En vind från norra Ishavet. Vi krängde på oss ryggsäckarna och började gå. Det var tungt, konditionen var inte var den borde ha varit.

Vinden knuffade på och sen kom regnet. Det öste, men inte ner. Regnet kom horisontellt i ryggen. Jag gick i några hundra meter och tänkte om jag skulle orka stanna och ta på mig regnkläderna eller inte. Det kanske slutar regna snart. När jag väl bestämt mig för att ta på mig regnkläderna var jag redan dyngsur, det var bara att fortsätta. Plötsligt blev säcken oerhört tung över axlarna. Mitt höftbälte hade gått sönder. Sen började Konsulenten att snubbla och svära. Sulorna på hans gamla graningekängor hade släppt.

Vi nådde rödingälven sent på eftermiddagen. Det blåste allt värre. Vi fick upp tältet och stenade fast det. Allt i våra ryggsäckar var genomblött. Konsulentens dunsäck var tung som en gris. Min syntetsäck hade klarat sig bättre. Mina kameror var blöta och objektiven immiga på insidan. Regnet hade piskats in i varenda vrå i säcken.

Jag hittade tändsticksaskarna, de föll isär och svavlet rann av stickorna. Vi liksom gömde oss i tältet och undrade vad som hänt. Nu kände jag mig plötsligt långt borta i vildmarken. Mycket långt, och även helt borta i övrigt också. Jag frös. Det var bara att krypa ner i den blöta sovsäcken med blöta kläder. Konsulenten kröp ner i sin blöta säck och sa:

- En rävlängd precis.


Brorsan fjällmyser i blöt dunsäck. Tappre soldaten Svejk till höger.

Konsulenten tog upp Den tappre soldaten Svejk och började läsa högt. Sidorna satt ihop av fukt, det gick inte att bläddra.

Han lade ifrån sig boken och sa:

- Rävskabb.

Sen försökte vi sova. Men det var svårt, jag låg och tänkte på hur potatismospulver smakade nerrört i kallt vatten. Fast det var ingen panik då det gällde mat. Vi hade blött knäckebröd och en stor bit rökt renkött.

- Det är inte bra att flyga, sa jag. Man kommer inte in i fjällunken och då slår fjället tillbaka.

På något märklig sätt måste jag ha somnat fast allt var blött och kallt. Jag vaknade av att det dånade. Tältpinnarna bara stod och hoppade. Det blåste storm. Regnet smattrade mot tältduken. Konsulenten hade inte somnat, han låg och bläddrade försiktigt i sin blöta bok.

Brorsan hade med sig lättviktsvadare. Gympadojor och raggsockor. 

Vi gick ut och drog fler stormlinor och stenade tältet ännu mer. Vi låg där inne och tryckte i fyrtioåtta timmar. Sen fick vi spelet, tog våra flugspön och gick som fällknivar i stormen ner till älven. Man behövde inte kasta, det var bara att dra av linan från rullen så flög den ut helt själv. Inte en fisk såg vi till. Jag gick upp på en kulle för att spana efter andra tält. Någon att tigga tändstickor av. Förr blev jag alltid arg då jag såg andra fiskare och deras tält. Nu ville jag se ett tält. Men vi var ensamma.


Brorsan pillar loss flugägg ur renköttet
- Vi äter upp renköttet, sa Konsulenten,  vi tröstar oss. Lite fest.

Han skar upp en bit till mig.

- Vad är det för vita prickar i köttet? sa jag.

Konsulenten stirrade:

- Flugägg.

-I rökt kött? sa jag.
 

Konsulenten pillade bort äggen med sin lappkniv. Jag åt, men det var ingen fest.

Ett dygn senare la sig vinden helt tvärt. Det blev märkligt tyst. I öronen susade det fortfarande.

- Solen, skrek Konsulenten och slet ut alla våra blöta saker.

Tältlinorna blev belamrade med kläder. Tappre soldaten Svejk hände på tork bredvid mina kalsonger. Livet kom åter. Jag reparerade min ryggsäck med urstark glasfibertejp. Den dög också till att linda ihop Konsulenten kängor. Kläder och sovsäckar torkade. Vi fick leva på blött knäckebröd och kallrörd nyponsoppa. Men kaffe, jag ville ha kaffe.
 
Allt på tork

Kvällen kom och i stora rödingselet var det vakfest. Ytan bröts av stora och små fiskar. Både harr, röding och öring åt i ytan. Konsulenten fick en fin röding och jag tog en öring. Vi gravade dem, det var så vi skulle överleva. Nyponsoppa, blött knäckebröd och gravfisk. Ingen dålig överlevnadsmat. Men vi gjorde stora turer för att leta efter andra fiskare. Jag längtade efter kaffe, stekt fläsk, spagetti och halstrad röding. En dag såg jag några fjällvandrare långt bort på en ås. Jag vinkade och skrek. De vinkade tillbaka och fortsatte bortöver och försvann.
 

Vädret blev sämre igen. Blåst och regn. Temperaturen låg på bara några få plusgrader. Jag satt och spanade vid stora rödingselet. Vinden slet i videbuskarna. Jag lade ut en torrfluga på vågtopparna. Några vak var omöjliga att se.
 


Vi levde till stor del av fisk. Byggde rök, gravade och grävde ner fisk i snön för att ha senare.

Flugan försvann i ett stort plask, jag höjde spöt och fisken drog iväg likt ett lok. Jag fick följa snubblande i videt. Linan rann av rullen med en oroande hastighet. Fisken gick upp i ett luftsprång, jag såg att det var en fin röding, säkert över kilot. Den körde runt ett tag mitt ute i selet. Styrkan i knyckarna avtog. Sakta fick jag hem honom, han stretade emot tungt och sävligt. Fisken var bökig vid strandkanten. Snurrade bland stenarna, men la sig snart på sidan. Jag fick ett grepp och lyfte fisken ur vattnet. Den var vacker, klara sköna färger.
 
- Hej, var det någon som sa bakom min rygg.

Jag blev överraskad och stelrädd och vände mig om. Där stod en grönklädd militär med vapen och allt.

- Fick du en fisk?

- Vad kommer du ifrån? sa jag helt överraskad.

- Vi är på övning, vandring liksom. Sån där överlevnads grej. Vi är tre man.

- Jaha, sa jag.

- Fiskar du sådan där fluga?

- Ja, och jag överlever nog jag med, sa jag.

- Fin röding, sa soldaten.

Då kom jag på det.

- Tändstickor, eld.

Visst, jag fick både tändare och stickor. Soldaten såg hungrig ut. Han fick min röding och blev glad.

Jag skyndade mig till lägret och kokade kaffe. Det var underbart gott. Sen funderade jag på vad jag skulle laga härnäst. Spagetti eller ett stort lass potatismos med fläsk.

Konsulenten kom släntrande från älven och blev stående häpen då han såg kaffepannan hängande över elden.

- Var har du fått elden ifrån?

- Av tappre soldaten Svejk.

- Lägg av.

- Jo, han bara dök upp i videt.

Från den stunden jobbade vi oss upp så vi låg en halv fjällräv strax bakom.


























Det kom mer regn och en och annan storm. Och vi fick fisk som vi stekte, kokade,
rökte och halstrade. Det var som det brukade på fjället och vi trivdes. Vi hade kommit in i fjällunken.
 


Stekt, gravad röding
Tiden rann ifrån oss. Vi packade ihop vårt läger och gjorde en nattlig vandring på en mil till platsen där vi skulle bli hämtade av Flygaren. Det blev en styv tur. Inte för att det var omänskligt långt. Men Konsulenten har alltid haft en märklig idé om att samla höjd. Han vill gå på skrå sakta uppåt på fjällsluttningarna för att hålla höjd. Det kan vara bra om man ska igenom något högt liggande pass eller så. Då slipper man en tvär, tung stigning. Men han vill alltid vinna höjd oavsett om det behövs eller inte. Ungefär som om han tror att han kan spara och ha användning av den senare, nästa år eller så. Vi vann mycket höjd den här natten. Det blåste hårt däruppe. Det tjöt från hålen på liggunderlagen som var spända utanpå våra säckar. Sen fick vi vandra neråt i någon timme med risk för knäsprängning.

- Men det var fin utsikt i alla fall, sa Konsulenten.
 

Flygaren skulle komma klockan åtta. Klockan blev åtta - inget flygplan. Klockan blev nio och tio - inget flygplan.

- Han kommer inte, sa Jag. Flygaren blev så djävla sur på dig och ditt prutande att han skiter i oss.

Konsulenten sa inget. Han tog upp sin bok om tappre soldaten Svejk och började läsa högt. På en kulle längre bort stod ljungpiparen och ljöd, och bort i viken ryttlade labben. Jag lyssnade efter flygplan och hade en svår hemlängtan. Konsulenten läste. Klockan blev tolv. Jag hörde ett motorljud och sprang upp på en kulle och spanade. Det kom något flygande. Men det var inte vårt plan, det var en helikopter. Jag satte mig på en tuva. Vi skulle få vandra ner, sju mil. Helt klart.

Helikoptern gick ner mot mig, slog ett varv och landade.

Det var Flygaren.

Han skrek genom motordånet:

- Flygplanet är trasigt. Det fick bli den här maskinen.

- En fjällräv precis, sa Konsulenten.