måndag 30 september 2013

Ny mössa



Jag har köpt ny mössa, 99:- på Intersport. Okej, till ärendet.

Meddelande till vilsna frilansande fiskejournalister.

Jag är inte bitter eller? Det är nog bara åldern. Nya tiden. Eller Tengil. Men någon-jävla-stans måste ju pengarna finnas. Har ni märkt det - att pengarna alltid just är någon annanstans än där man själv är.

Många frilansskribenter/fotografer är lite vilsna nu när FFA försvinner. Kanske alla papperstidningar försvinner så småningom. Tids nog så försvinner ju allt. En del av de vilsna har jag varit i kontrat med. Ingen tycks veta vad som gäller. Har vi på FFA blivit draftade? Ingick vi i Allers köp och lägga-ner-affär? Inte vet jag. Ingen redaktör åt det hållet har varit i kontakt med mig. Men åt andra håll så har det varit trevligare.

Det här inlägget har bara ett syfte - var är pengarna? Efter säker information ser arvoderingen för ett reportage på tidningen som slukade FFA ut så här. 1500:- för första sidan. 1400:- för andra sidan och 1200:- för resterande. Ett 6 sidors jobb ger då 7700:- På detta ska det först betalas 30% egenavgift till staten - och sen på det som är kvar efter egenavgiften 30% löneskatt till samma stat. Det blir 50% skatt. Kvar blir 3850:-

Ett reportagejobb går till så här: Jag åker till Dalarna 4 dagar för att uppleva och fota själva reportaget. Jobbar jag sen snabbt när jag kommit hem har jag sorterat och valt ut bilder samt skrivit texten på 3 dagar. På en 7 dagars jobbvecka har jag tjänat 3850:-. Men så var det ju det där med bilbensin, boende på reportageplatsen, fiskekort. Det blir inte mycket över. Räknar jag in kostnaden för kamerautrustning, dator och eventuell kontorshyra samt annat som kostar i ett företag typ tejp, häftklammer, musmatta. Blir det minus. Var är pengarna?

På den tänkta tidningens redaktion är det fem fast anställda. Kan pengarna finnas där någonstans?

Okej - till slutklämmen nu. Den nämnda arvoderingen ska ingen acceptera - den är ett hån. Och upplägget från tidningens sida är sådant att man får fakturera först efter att jobbet publicerats. Och det kan ske ett år efter att du haft dina kostnader. Kanske jobbet blir nerstruket till tre sidor. Och då räcker inte ens pengarna till busskort. För är det minus kan man inte ens köpa en mosbricka meny 3 på Dalarömacken.

Allt detta medan redaktören far fram i Florida och fascineras av hur stort allt är där borta.

Här hemma är inget speciellt stort. Och varför upplever så många att fisketidningarna blir sämre? Med ett beskrivet upplägg blir tidningen tvungen att bygga sitt material på spontant insänt material av folk som har ett riktigt jobb typ på Scania. När denne har tid.

Jag är inte bitter. All makt åt Tengil - vår befriare. Voj, voj. Men mössan är fin.

 
 

torsdag 26 september 2013

Kalla kalsonger på Kallsjön

Historier från gungstolen med majspipan i munnen. Del 1. Altanplankorna knarrar. En röd gitarr står mot väggen. Solen är på väg ner. Det värker i mitt dåliga knä. Slalomskada. Brorsan säger att det hände i familjebacken. Eller i gröna barnpisten. Själv vill jag hävda att det var dubbelsvart. Jädrar vad det värker. Kan bli oväder i morgon. Jag tänder pipan.
..............

Det är år 2000.
 
Team Atomragnar har satt upp vissa mål. De är tre stycken. Ett: Vinna Gålö Öring Cup. Två: Trolla upp en tjugokilos lax. Tre: Landa en kanadaröding i båten.

Punkt ett är fortfarande öppen, vi har en 6:e placering i topp. Om punkt två kan man säga att det inte riktigt lossnat. Punkt tre - vi är strax på väg.


Det är i början av juni. Jag sitter i min televerks-orangea 245:a* på rampen i Nynäshamn. Team Atomragnar har just trollat Laxcupen med en trettiofjärde placering som resultat. Nu ska vi till Kallsjön för att ställa upp i Kallsjötrollingen efter kanadaröding. Min båt som ligger på trailern är ny och stor och fin. Framför allt* tung. Jag lägger i etta, släpper upp kopplingen och gasar. Motorn varvar upp men bilen rör sig inte. En sekund går, två, tre, bilen segar sig upp i ett moln av bränd koppling. Det luktar gammal dålig cigarr. Men det är bara att gasa och se glad ut. Pengarna räckte inte till en Jeep.

Sjuttio mil senare är det tidig morgon. Rolle och jag har inte sovit på ett dygn. Vi närmar oss vårt mål. Baksidan av Åreskutan. Vägen är dålig och runt oss tornar det upp snöklädda fjäll. Vid Huså blir vi mottagna av tävlingsfunktionärer som visar på rampen. Snabbt sätter vi i båten och lägger till vid tävlingsbryggan. Det är två timmar till start och mycket kallt. Förvirrat plockar vi med vår utrustning. Mitt helt nya ekolod vill inte fungera, en sladd har lossnat. När jag får igång det begriper jag ingenting av alla menyer och inställningar. Rolle jobbar med spön och skedar. Våra andedräkter ryker ur munnen.

Teamet i båten bredvid betraktar oss lugnt. De har en väl inkörd Ryds Camping. Jag bläddrar i manualen till ekolodet och allt blir ändå mer obegripligt. Med några snabba, slumpmässiga knapptryckningar får jag plötsligt upp en bild på displayen. Men något måste vara fel. Det är knappt fyra grader i vattnet. Jag hänger mig över relingen och känner efter med handen. Det stämmer. Vi är på Kallsjön.

Rolle tacklar skedarna på spöna. Vår plan är att köra våra laxskedar djupt. Allt vi vet om kanadaröding är att de står djupt.

- Det där går aldrig, säger en kille i Rydsen bredvid. Det är helt andra drag som gäller.

Han och hans trollingkompis kliver över i vår båt. De presenterar sig som Team Lätt & Lagom Olive. Den ena heter Ronny och den andre Håkan. De är lokala experter och mycket trevliga. Vi skulle kunnat bli vänner direkt om de inte hade dömt ut hela vår fulla trollingbox. Inte ett enda bete vi har duger till Kanadaröding.

Jag är för trött för att bry mig.

Ronny och Håkan visar oss sina beten. Små vobbler snidade av någon som heter Tage Thune.

- De ska köras strandnära och helst över grund på tre till fem meters djup, säger Håkan.

Min tanke är att de tänker lura bort oss helt och hållet. Kanadarödingen går djupt.

Men Ronny försöker övertyga mig om att de fiskar som står djupt vägrar att hugga. Han säger att så här tidigt på säsongen när ytvattnet bara håller kring fyra - fem grader står de huggvilliga grunt. Jag hittar en liten svart Rapala som liknar Tage Thune,s bland våra beten, och visar Ronny. Han gör en förvånad min:

- Va, finns de och köpa färdiga?

Vi byter mobilnummer med Lätt & Lagom Oliv och jag är säker på att de skojar med oss. Namnet Lätt & Lagom Olive tog de efter att ha fått flytvästar av en kille som jobbade på Arla. Eftersom det stod Lätt & Lagom Olive tryckt på västarna så fick det bli så.

Klockan är straxt före tio. Vi lägger ut och väntar på starten. En kraftig man i kamouflagekläder går ut med hagelbössan på bryggan och skjuter rakt upp i luften. En brokig samling trollingbåtar drar iväg. Rolle och jag lägger oss mitt ute i vråldjupet och sänker ner våra laxskedar så långt vi kan. Och sen väntar vi på hugget. Förra året togs en Kanadaröding på 8,7 kilo under tävling. Och svenska rekordet på nästan nio kilo kommer just från Kallsjön. Det är en sådan fisk vi väntar på. Vajrarna skär fram i ytan, motorn brummar lågt. Rolle somnar. Själv sitter jag och knappar på mitt nya ekolod. Det börjar regna. Timmarna går och jag ser stora jättebananer på ekolodet. Fiskarna står där nere i djupet men tar inte. Jag fryser, Kallsjön kyler ner hela båten. De snöklädda fjällen ger vinterstämning. Kanske Team Lätt & Lagom Oliv talade sant, man är ju inte van att folk bjuder på det bästa under tävling.

Mobilen ringer.

- Hallå, hej det är Ronny Lätt och Lagom Oliv.* Hur går det.

- Dåligt.

- Vi har tre i båten. Störst runt fyra kilo.

- Kanadaröding?




- Ja, kör ni grunt med småvobbler?

- Inte riktigt, svarar jag.

- Gör det, hej.

Jag sitter en stund och lyssnar på vajrarnas sång från djupet.* Sen får jag tokrycket. Vänder upp och ner på hela vår packning. Häller ut varenda draglåda i jakt på sådant som liknar små vobbler.

Rolle vaknar och vi hjälps åt att rodda om hela båten. Upp med djupriggarna och ut med pulkorna så långt det går. Med alla spön i ytan styr vi in mot land och trollar strandnära, söker grund. Självklart kör vi fast fyra spön och får det jobbigt. Men är snart på banan igen.

- Tror du att Lätt och Lagom skojar med oss?

- Vet inte.

Då kommer första hugget. Eftersom vi inte gjort upp någon turordning på vem som ska drilla, tar jag spöt. Jag var snabbast. Efter en drill som knappast kan kallas dramatisk ligger en kanadaröding på 1,5 kilo i båten. Klart godkänd. Rolle och jag jublar, det är en viktig fisk. Det är första gången vi ser fiskarten på riktigt.

Självklart ligger vi kvar och kör grunt. Nästa hugg är Rolle snabbast på spöt. Det grämer mig för den Kanadarödingen är större, kring två kilo. Vi får en skaplig öring också. Sen är tävlingstiden slut. Det blir full gas mot Huså.

Vi lägger till vid Team Lätt & Lagom Olive. Tackar för deras tips och lämnar fiskarna till invägning. Båtarna ligger tätt vid bryggan. Regnet öser ner. Det pratas fiske och utrustning. Folk går runt i varandras båtar, kollar drag och spön. Stämningen är hög. Uppe från scenen ljuder högtalarna ut placeringarna efter dagens tävling. Team Lätt & Lagom Olive ligger etta. Team Atomragnar ligger fyra. Vi har fiskat förbi många lokala förmågor, bland annat svenska rekordhållaren på kanadaröding. Sådant värmer. Bara tre av trettiosex team har slagit oss. Är vi duktiga eller har vi tur? Dag två kommer ge svar.

En flaska turkisk peppar vandrar mellan båtarna. Team Lätt & Lagom Olive har en hockeytrunk som tycks rymma hur många starköl som helst. Den var full i morse och är det fortfarande. Grisen Särimner, fast som hockeytrunk. Och det visar sig att  Team Lätt & Lagom Olive har ytterligare teammedlem som legat gömd i fören på Rydsen tills nu och vaknar lagom för att ta en klunk turkisk peppar. Från scenen ljuder dragspel. Det ska bli dans halva natten. Stämningen är god och trollinghistorierna många. Team Lätt & Lagom Olive berättar om deras Novemberkåsa på Ströms Vatudal. Mörkertrolling efter grov öring. Oftast somnar hela besättningen efter något dygns trollande. Antingen har de snörpt ihop allt och kör runt, runt när de vaknar. Eller så står de mitt i natten och tuggar med motorkraft mot land tills bensinen tar slut. De visar bilder på öringar som de fått. Satan vilka fiskar. Fem, sex, sju kilo.

- Vill ni följa med i höst, frågar de?


Fjällen är oerhört vackra i kvällsljuset. Dragspelsmusik och stoj ljuder över sjön. Rolle och jag känner oss seriös. Vi avstår både dans och turkisk peppar.

- Ten minits out. Stay sharp.

Vi har häng på den absoluta toppen och får inte tappa det här. Rolle och jag gör upp om att han sover i båten och jag i bilen. Kabinen är för liten för två män.

- Hoppas du gillar dragspelsmusik, säger jag.

- Dragspelaren regnar snart bort, säger Rolle.

Plötsligt börjar jag bara gapskratta. Jag har inte sovit på 40 timmar. Tage Thune.

 

Det är något speciellt att vakna i en immig 245:a med fällt baksäte. Regnet smattrar mot taket. Allt är fuktigt. Och jag känner mig ung, eller får i alla fall ungdomliga minnen från fisketurer i Amazoncombibilar och mönjade 145:or med körförbud. Det slår mig att jag borde skriva en fiskeartikel om alla äventyr dessa skrotbilar bjudit på.

Jag går ner till båten och fixar. Det är redan full aktivitet på bryggan. Rolle är uppe och gör några grova mackor med falukorv. Jag vill ha mycket senap. Rolle kör med mjukost på korven. Det har jag svårt för.

- Sovit gott?

- Ja, dragspelaren regnade bort vid tiotiden.

- Nu vinner vi.

Team Lätt & Lagom Olive står bara och ler i sin båt. De har guldläge. Händer inget konstigt kommer de vinna.

Vi kör hela dagen och får bara ett enda hugg. En liten öring. Eftersom all ädelfisk räknas i tävlingen, vet varken jag eller Rolle hur vi ska göra med den. Jag ringer till tävlingsledningen och frågar om minimimått på öring. Han som svarar vet inte och jag hör hur han vänder sig om och skriker frågan vidare. Det är  tyst en stund i telefonen - sen kommer svaret. Det finns inget minimimått på öring. Fisken åker i lådan. Rolle och jag tittar på varandra och konstaterar att vi är på baksidan av Åreskutan. Hit har minimimåtten inte nått. Inte köpe-rapala heller.
 
Varför får vi ingen kanadaröding i dag? Det var ju så lätt i går. Vi begriper ingenting och bestämmer oss för att det är en dålig dag, en sådan där dag då ingen får något.

Men det är fel. Vid invägningen visar det sig att det finns team som fått upp till fem kanadarödingar. Vad trötta vi blir, och vi delar absolut inte glädjen med dem som lyckats. Det är ju tävling.
 
Slitna och trötta står teamen nedanför scenen och väntar på prisutdelningen. Vi läser på listan att vårt team störtat till nionde plats.* Sånt är tungt. Men tyngre är det för Lätt & Lagom Olive. Deras båtmotor skar ihop. De kunde inte fullfölja hela dag två och får nöja sig med andraplatsen.

När Team Atomragnars niondeplats* ropas upp hämtar jag priset. En snygg ryggsäck och ett par överdragsstövlar som ska dras över vandringskängor när det blir blött på fjället. Rolle vill ha ryggsäcken och jag vill inte ha överdragskängorna. Då kommer en kille från teamet som kom sjua. Han vann en betesbox med drag i som han av någon outgrundlig anledning vill byta mot kängöverdragen. Självklart får han det.

- Kolla Rolle, säger jag och håller upp betesboxen. Du kom nia. Jag kom sjua.

- Kul, säger Rolle. Nu ska vi bara traila upp båten. Och sen köra sjuttio mil hem.

- Hoppas kopplingen håller.


.........


Majspipan har slocknat. Epilog. Kanadaröding i båten var det enda mål Team Atomragnar uppnådde. Vi fick några 2,a och 3,e platser i Gålö Öring Cup. Största lax vi vägde in på Nynästrollingen var på drygt 5 kilo. Men vad kul vi hade. Sen kom allt av sig på grund av ditt och datt - likt allt annat.

Solen har gått ner, dags att mata katten och låsa uthuset. Glöm inte ta i gitarren utifall det blir regn.
 

 


 
 


* Gålöcupp-folket blev besvikna på mig då jag bytte bort min televerks 245,a från överskottslagret mot en turbo awd v70. Jag hade fått lite Julkalenderpengar från SVT och ville köra nått roligare. En del sa att jag inte kunde göra så. Ett svek. De ville ha mig i en gammal televerkare, jag passade bäst där. Brorsan köpte en likadan. Och det var ganska kul då vi var i Norge och fiskade lax på kortvatten. Alla trodde jag lyckades vara överallt samtidigt. Och det fanns även en gubbe i byn vid älven som hade en tele 245,a. Förvirringen var total.

* SAOL säger under ordet "framför" "framför allt" hopskrives även men separata ord rekommenderas.

* Talspråk då passar "och" bättre är "&".
* "vajrarnas sång från djupet" är en trollinglitterär klyscha som jag själv hittade på för 99 år sedan och som jag anser mig ha full rätt att använda.

* "nionde plats" och "niondeplats" lite lurig sär- och ihop-skrivning, beror lite på grammatiken, men jag kan ha fel "

(Språkpoliser hittar säkert mycket annat i texten, men för er egen skull hoppas jag ni kan uppfatta historien)
 
 
Lite fakta om Kanadaröding

Kanadarödingen introducerades i Sverige 1959, i huvudsak härstammar de svenska fiskarna från Lake Simcoe. Avsikten då var att förbättra fisket i reglerade sjöar och att överhuvudtaget berika fisket i sjöar med dvärgbestånd av sik och röding och där andra icke önskvärda arter dominerade. I dag skulle ett såna här experiment med vatten vara otänkbart. Under 60- och 70-talet blaskade man runt med fisk för att få sjöar och vattendrag så produktiva som möjligt. I Storsjön sattes Kanadarödingen ut 1962, tidigare hade man satt ut pungräkan Mysis relicta för att höja produktionen. Vilken fick till följd att småsiksbeståndet ökade enormt. Alltså skulle kanadarödingen sättas i för att hålla siken i schack. Tillväxten för den främmande rödingsarten var mycket god. Men runt 1970 sjönk den drastiskt. Kanadarödingen hade betat ner småspigg, sik och Mysis. Den var för effektiv. De glada fiskebiologerna fattade då beslutet att nors skulle införas i sjön. Och så vidare. Så där höll man på för att försöka styra vattnens biomassa. Så länge man höll på med svårt reglerförstörda vatten kan det hela förstås. Men experter och forskare gav sig på fungerande system för att göra dem effektivare. Kallsjön är ett av dessa vatten. Det började med att Mysis infördes för att öka produktionen i den kalla näringsfattiga sjön. Sik- och rödingbestånden exploderade i dvärgbestånd. 1964 sattes kanadarödingen in. Den reproducerar sig bra och har nu tagit över helt. Öringen har gått ner. Den inhemska rödingen är så gott som borta och saknas av dem som mins.

Så här står det i Information från Sötvattenslaboratoriet Nr 7 1976 "Att kanadarödingen kan reproducera sig i svenska sjöar är ännu obevisat. Den kan lätt utfiskas. Därmed kan arten utan större risk användas att ändra balansen och främja öringen. "

Kanadarödingarna skulle alltså användas i fjällsjöar för att beta ner den inhemska rödingen och på så sätt hade biologer och forskare tänkt öka produktionen av öring.

Vidare kan man läsa i Sötvattenslaboratoriets infoblad Nr 2 -83 "utsättningen av kanadaröding är sålunda ett exempel på en väl genomtänkt (vetenskapligt grundad) åtgärd för att förbättra sötvattensfisket.

I dag är det många som tycker att kanadarödingen skulle fått stannat i sina hemvatten.
 

 

FISKEKRYSSNINGEN



Förfesten till höstens fiskekryssning, 8-9 november - Galaxy, Åbo, tycks redan ha börjat. Hur ska man annars tolka eller förstå de bilder som rullat upp på Facebook,s startsida senaste tiden.

 

 

 


 
 


.............................

Fiskejournalen & Sportfiskarna presenterar Fiskekryssningen! Höstens största sportfiskehändelse.

Kryssningsfartyget Galaxy utgår från Stockholm och tar med dig på årets sportfiskehändelse. Träffa fiskevänner, fiskekändisar och lyssna på föredrag med Martin Falklind, Gunnar Westrin, Christer Borg och Jean Jältsten.

.........................

Vem har rättigheterna till dessa bilder? Är det Facebook? Mobiltelefonknappstryckaren? Eller Gud? I vilket fall - hamnar de i fel händer kan det bli ..........konstigt.

 

 

fredag 20 september 2013

Kökssoffan



Jag somnade i kökssoffan strax innan 4.00. Vaknade ur en helt galen mardröm. Allers köpte upp och la ner Sveriges största fisketidning med den bästa redaktören och Sveriges bästa fiskeskrivare och kortknäppare och jag var själv med på mötet där detta skulle presenteras som en god, bra framåt-satsning. Alla log vitt och brett och mingelstämningen skulle gå att flytspackla ett våtrum med. Undra om vi inte var på en glittrande båt. Mycket glitter var det. Brorsan var vid min sida men lyckades inte stoppa mig. Jag ...

Horror. Horror.

Heart of Darkness.

Och så drog katten mig i  dreadsen och ville ha mat.





I övrigt 2013 09 21 :
Ett säkert tecken på att flugfiskesäsongen är slut för övervägande delen av utövarna är att man på Egdeforumet åter börjar lista "flugfiskpersonligheter".
På Tuttifruttiboggen listar man just nu tjej-kändisars snyggaste hår. Lady gaga ligger etta.



tisdag 17 september 2013

Varumärken


Nu har jag sett en grön dödskalle för mycket. Ursäkta och tyvärr. Den liksom bara smockade till. POFF, SMACK- gubben gungade.

Är den gröna dödskallen relevant? Vill sportfiskeförbundet skrämma någon? - vem? Eller är det bara en kul grej liksom? Ballt med dödskallar. Rock and Roll.

Och fiske?

När jag var liten fick jag Fantomens dödskallering av storebrorsan  - det var häftigt. Men det har gått över. Det värsta i alla fall.
 
Dödskalle och vertikalgös. Jag får inte ihop det.

Denna jacka tar jag på mig då jag och Fettokatten går ut i farstanatten på råttjakt. Det är en jacka som jag bara råkar ha, och inte skulle använda dagtid. Mamma hade blivit förbannad. Dödskallen som varumärke för U.S.MARINES - det får jag ihop. Fettokatten håller med.




Bilden är störande - men jag vet inte riktig varför. Är det grodan och vapnet? Är det dödskallen och metkroken? Är det alla fyra saker tillsammans?

Dödskallen är en symbol bestående av ett kranium, oftast ett mänskligt. Det vanligaste sättet att använda dödskallen är som en symbol för död eller dödlighet. Dödskallen är en av de ting som ingår i en "carput mortuum" som används inom frimureriet. Dödskallen användes bland annat i den klassiska sjörövarflaggan Jolly Roger och i vanitasmotiv. Dödskallemotivet fanns även som emblem för bland annat den 3:e SS-divisionen (3. SS-Panzer-Division Totenkopf) under andra världskriget.
Ett av de mest kända illustrationerna med en dödskallen inom kulturen är nog i Shakespeares drama Hamlet, där huvudpersonen känner igen dödskallen av en gammal vän.
Och nu så är det liksom Sportfiskarna, Sveriges Sportfiske- och Fiskevårdsförbunds varumärke. Rock and roll, eller vadå? I så fall många, många år för sent.

Varumärke för US MARINES - det är relevant.

Varumärke för 3:e SS-Panzer-Division Totenkopf - det är relevant.

Varumärke för Hamlet - det är relevant.

Ge mig tillbaka den blå metkroken, för som grånande, medeldöd gubbe känner jag mig inte alls dödskalle-rockenroll-tuff när jag fiskar. Ge fan i min metkrok.

Jag har inte missat alla pengar dödskallen dragit in till fiskevård. Det är inte det. Jag och Fettokatten har bara råkat se en grön dödskalle för mycket.

Nu är klockan 01.43. Katten vill ut.


Vanitas (latin för 'fåfänglighet' eller 'tomhet') är ett motiv i konst och litteratur, som avser att påminna om livets förgänglighet, och har en kristen undermening. Motivet förekommer i stilleben och skönlitteratur. Vanitasmotivet syftar till att påminna om jordelivets tomhet, och kan därvidlag ses som motsats till Carpe diem-temat. Ordet "vanitas" härrör från Predikaren (1:2), vars inledning på latin lyder: Vanitas vanitatum omnia vanitas, "Tomhet, idel tomhet, allt är tomhet", eller, som i den äldre översättningen, "Fåfängligheters fåfänglighet. Allt är fåfänglighet"
 



13 09 20 Tillägg efter lite nätsurr:
Den blå metkroken är fortfarande Förbundets "snälla" logga, men som jag ser det, upplever det - min sanning här i livets hologram så har Sportfiskarna blivit kindnappade av en grön, ful, jävla dödskalle - och jag är mycket långt i från ensam att tycka det. Och pengarna har jag inte missat - det var ju inte det. Det står så i texten "Det är inte det" Men då måste man läsa ända ner. I dag är det viktigast hur människor upplever - tror hur det är, än hur det verkligen är. Tyvärr. Och jag tror att dödskallen kidnappat metkroken och låst in den i ett underjordiskt, mörkt stenvalv där man offrar marsvin i ljuset av kandelabrar.
Med "långt i från ensam att tycka" menar jag alltså; - jag,  Fettokatten och så han och han och så han där borta med kryckan, och sen .... Ja vi i alla fall tycker så.


 

söndag 15 september 2013

Klok man




Bra länk till en klok man/fiskare:


http://gavleoring.blogspot.se/2013/09/debatt-tillsammans-ar-vi-starka-men.html?spref=fb



Tapsa håvar min vårlax vid Öja
Bra Tony - Varför ska man inte unna sig att trolla Östersjölax då säsongen är som bäst för just det. Och sen flugfiska lax i norr då det är bäst. Och sen om hösten piska djupvasskanterna efter gädda. När våren kommer blir det havsöring i sydvända vikar. Faktiskt är vi många som fiskar så. Men sen finns det några få högljudda som ännu inte förstått att vi bor i ett land med årstidsbundna fisken. De gömmer sin avundsjuka bakom typ - alla andra fisken utom mitt utrotar fiskarterna.

(Sen finns ju de som har råd/ eller på något märkligt vis, möjlighet att resa jorden runt och bara flugfiska lax/h-öring hela året - i världens bästa vatten. När de uttalar sig bör man inte lyssna - de har lämnat oss vanliga och har ett onormalt synsätt på sportfisket)
 
Sommarlax i Lögde
När det gäller fluglax vs laxtrolling har det i grund och botten handlat om att den förstnämnda tror sig få sitt eget fiske försämrat på grund av trollingen. Men döljer det i något mystiskt kvasifiskevårds-svammel om hot mot unika stammar. Oftast har de ingen som helst kunskap - vi lever i en tid där det personliga tyckandet lyfts upp till en sanning. Tjafs mellan olika sportfiskeintressen gör oss löjliga. Det finns andra större hot att ta tag i. Tyvärr har stollarna fått ett paradis i och med internet.
 
I övrigt - nu börjar en ny vecka som arbetslös fiskeskrivare/kortknäppare sen FFA lagts ner. ( De kallar det så fint typ sammangående, men nya tidningen ska heta Fiskejournalen). Varför pratas det aldrig i ärlig klartext längre:
- Vi köpte upp och la ner vår värsta konkurrent sen 20 år, och som hade fler läsare.
 
 

torsdag 12 september 2013

Att hitta harrhålan









Tiden går att mäta på många vis. Morfar jobbade på Siljanssågen för typ tre kronor om dagen. Och han hade samma cykel i 30 år eller mer. Hela livet hade han samma silversnusdosa. Hela livet köpte han sitt snus uppe hos Atomragnar - handlare i byn som la beslag på sågverksarbetarnas tre kronor. Morfars pioner blommade år efter år och de där tre kronorna bestod. De var lika mycket värda efter 10 år. För alla på sågen fick fortfarande tre kronor om dagen, och Atomragnar nöjde sig med att sno dem på tre kronor. Tiden stod i det närmsta still.


Hur klarade Morfar familjen på tre kronor. Jo, han hade ingen elräkning, ingen kostnad för fast och mobilt bredband. Ingen mobiltelefonräkning. Ingen bil med reparationer och service, bara någon cykelpunka då och då på väg mot sågen. Ingen tevekostnad i form av Boxer, Netflix, C more. Inga mediakostnader alls - bibeln var ju ärvd med outslitligt läderband. Ingen sophämtning eller kostnad för vatten och avlopp. De hade brunn och utedass. Inga lån på huset eller nyrenoverat kök. Ingen semesterkostnad. Inga liftkort till hela familjen på sportlovet eller resor till Maldiverna. Klädmodet var stabilt i årtionden. Pionerna blommade år efter år och tre kronor bestod.


Vad var det som hände sen?


2009 fick jag lite extra pengar att sätta sprätt på i firman. Jag tänkte förverkliga min dröm att göra fiskefilm. Och försöka göra det lite annorlunda - ungefär som jag berättar i text. Lämna mycket åt tittarna - inte mangla dem. Jag köpte grejor, och redan det var kul. En bra bit över 100.000 slutade notan på. Vi började filma och hade mycket roligt - men sen hände några tråkiga saker på rad och filmandet kom av sig. Häromdagen tog jag fram prylarna och konstaterade att de var omoderna. Föråldrad och klumpig teknik. Värsta mobiltelefonen i dag filmar bättre. De trådlösa sändarna är till och med olagliga för någon myndighet med makt över radiofrekvenser har sålt just de frekvenserna till media och mobilvärlden eller något sånt. Det som händer med tiden i dag vore som om morfar fick punka varje dag till sågen.

Både på väg dit och hem.


 

måndag 9 september 2013

Touché amoré

 
 
Bara 8 månader kvar. Vadarna kommer hinna torka. Men lukten - vad gör med lukten? Den påminner om en blandning av Skutskär och grisfarm. Möjligen en svag tuoché av kattlåda. De lyser svagt grönt i mörker.




 
 epifon311
 
 
 
 
 
 


onsdag 4 september 2013

Requiescat in pace

I dag 2013 09 05 läggs tidningen Fiske för alla ner. Det har varit mitt huvudsakliga arbete sedan - 95. Det känns mycket trist. Allers förlag som äger Fiskejournalen köpte FFA från LRF-media tidigare i år. Så nerläggningen känns inte som en överraskning. Mina bästa minnen med tidningen är de år då Johnny Albertsson ägde tidningen. Han höll sig i bakgrunden som en sann redaktör ska göra. Allt ljus föll på oss medarbetare. Han fick oss att bli bättre än vi var. Jag fick skriva vad jag ville, bara det blev bra. Johnny har betytt mer för svensk sportfiske än vad någon någonsin kommer få veta. Det är redaktörens roll, att styra och ställa i bakgrunden. Dra i trådar som ingen ser. I bland kunde man bli galen på honom, man kunde skälla, be honom dra åt helvete och slänga på luren. Men han ringde strax upp igen. (inom några minuter, och frågade om det var PMS-besvär). Han struntade i hur vi betedde oss och vad vi kallade honom - bara tidningen blev bra. Texten nedan gick tidigare i år i FFA. Det är ett jobb för FFA,s jubileumsår, där jag skriver om mitt arbete som reporter på tidningen. Det känns passande att lägga ut den i dag. Jag vet inte om jag hittade den korrade texten på hårddisken - kan finnas lite stavfel och så. Skit samma - i dag är jag ledsen. Det sjuka är att FFA går inte dåligt i jämförelse med de andra tidningarna. Det är räknenissarna som har makten.

-----------

Mitt arbete för Fiske för alla började 1995 då Johnny Albertsson, Jaffa, intog redaktörstolen på FFA. Innan dess hade jag bara jobbat sporadiskt åt spridda tidningar. Helst skrev jag om flugfiske och ville bli flugfiskehjälte eller en ny Hans Lidman. De här tokigheterna tog Jaffa ur mig.
-Ta och fixa en jävla massa olika flöten och gör ett jobb om mete, sa han i telefon.
Jag blev kränkt. Skulle jag – Hans Lidman stipendiat sänka mig så lågt. Ett flötesjobb…Va?
- Vill du leva på detta måste du göra allt sorts fiske, sa Jaffa.
Jag stod mellan valet att bli den kommande flugfiskehjälten eller att kunna leva på fisket. Det var bara att skrota hjälten och snart trollade jag öring i kraftverksdammar. Metade havsöring på räka. Fiskade lax med kula och fluga. De flesta jobben gjorde jag tillsammans med kompisar. Det var vårt eget fiske. Amatörernas julafton. Men jag förstod att detta inte var nog. Skulle jag fortsätta måste jag bli en riktig reporter.
- Vad är ditt PB på gädda, sa Jaffa.
- Drygt fem kilo, sa jag.
Jaffa tyckte att jag skulle åka ut med bröderna Robert och Ronny Andén och ta en storgädda. Fem kilo var ju inget vidare PB för tidningens reporter. Det här blev mitt första riktiga reportage. Jag mötte Robert och Ronny i Trosa. Flera gånger frågade de mig om mitt PB var sant.  Så lågt PB var fantastiskt. De två väderbitna bröderna var redan då Sveriges mest drivna gäddfiskare. Med otaliga tioplussare och topp på typ 17 kilo. Jag var mycket nervös, hela situationen kändes obehaglig. Bara för att jag skriver om fiske så är jag inte per automatik en superfiskare, detta skulle bröderna snart bli varse. Jag tilldelades en grov haspelutrustning och en  Zalt-wobbler papegoj i största storleken. Hur skulle jag klara det här då? En sån här grov haspelrulle hade jag aldrig hållit i. Mitt gäddfiske bedrevs bara i små tjärnar och åar där en trekilos är stor. Jag måste ju hålla masken. För att inte avslöja mig så undvek jag att prata. Jag visste ju inte ens vad betena hette. Situationen var ohållbar men löste sig snabbt. Jag laddade för första kastet. Paffs, pluffs. Jag daskade Zalten med stor kraft i vattenytan vid relingen. I nervositet hade jag glömt att fälla bygeln. Ja, jo, sa bröderna. Det där kan hända alla.
- Precis, sa Robban. Du ska se vad våra kunder kan hitta på. Vi är vana.
Skillnaden var att jag var den stora reportern från den stora tidningen.
I mitt andra kast svingade jag Zalten flera meter in i vassen.
- Det är lugnt, sa Ronny. Våra gäster brukar kasta ännu längre in.
- Precis, sa Robban. En del kastar i hela spöt.

Jag var helt nergjord och förklarade att jag inte hade en aning om vad jag höll på med. Bröderna gav mig en pedagogisk och helt underbar kurs i fiske efter stor gädda. Med Conrad start och stoppmetoden tog jag en gädda på 7,3 kilo, det är faktiskt det PB jag har än i dag. Efter den dagen har bröderna Andén betytt mycket för mig och mina jobb. Vi har fiskat gös, abborre och trollat lax. En gång har jag lyckats imponera på dem. Jag åt sex kabanosskorvar med bröd när vi gjorde strandhugg för lunch. Även det rekordet står sig än i dag. Det var också genom Andénarna jag lärde känna Peter Törnkvist. Han var en ung energisk fiskare som var perfekt för en lite trött gubbe som jag. Peter och jag genomled flera gädd-EM i Västervik tillsammans. En gång kom vi fyra och fick ta emot pris av självaste Anders Forsberg. Och sen tog Peter med mig på Trexgäddan som jag inte trodde jag skulle överleva. Grova, tatuerade gubbar med rostig kätting kring halsen. Killar som äter flymf-fiskare till frukost.

Eftersom det viktigaste för en sportfiskejournalist är att få hyfsade fiskar på bild behövs det många gånger proffs på det vattnet man besöker. Men en sak slår aldrig fel. Just när jag kommer med block, penna och kamera blir det tok-trögt. Dagarna innan har varit optimala. Men den inbokade reportagedagen blir skit. Då gäller det att ha tålamod. Just de tröga dagarna blir långa dagar. Från när solen går upp, tills solen går ner. Man fiskar alltså hårdast då det är sämst. Jag och Michael Taubert från Hedemora har trollat otaliga timmar på Dalälven efter gädda och gös. Förhållandena har alltid varit sämsta tänkbara. Men det spelar ingen roll. Trevligare sällskap än Taubert kan man inte ha. Hans fiskesmörgåsar är helt otroliga. Det är köttbullar, Gustavskorv i en härlig blandning. Första gången vi träffades undrade han nog vad jag var för märkvärdig Stockholmare. Och själv undrade jag vad han var för rumpmas. Jag hoppade i hans båt och ville visa mig händig och hjälpte till. Det var något med ekolodsgivaren. Jag hängde över relingen för att fixa det.  Just där var wobblerbaren och jag krokade fast fem stycken i flytoverallens gren. Vi skrattade en bra stund. Isen var bruten.

Varje år inträffar några snedjobb där allt går åt helskotta, folk som lovat ditten och datten dyker inte ens upp. Det har hänt att man släpat tung kamerautrustning till onödiga plaster med guider som gått vilse. Ibland råkar man ut för människor som hemskt gärna vill hamna i tidningen. Och de säger sig ha världens bästa fiskemetod i världens bästa vatten. Men sen när vi fiskat klart kommer brasklappen att metoden och platsen är hemlig. Vad ska jag då skriva om? Sånt knas hände främst i början av min karriär. I dag är jag noga med att ta reda på vem jag ska fiska med och vad som gäller så vi inte står där med några konstighetet. De knepigaste figurerna att göra reportage med är betestillverkare. Alla tror de ha funnit den heliga graalen. Då blir det alltid mycket smussel och hemlighetsmakeri. Och skulle man råka skriva något nedsättande om betet i fråga börjar en nät och telefonterror. I dag undviker jag betespulare och krångelpellar. Därför är det underbart som reporter att fiska med proffsguider. De vet vad som gäller – vad de ska leverera. Och visst kan det många gånger tyckas som reklam då man gör reportage med guider. Men tänk er själva att hitta en snubbe som fiskar tvåhundra dagar om året. På några år har han fiskat lika länge som vi andra gör under ett helt liv. Han har dessutom guidekompisar som han delar erfarenhet med. Guiden kan också allt om senaste redskapen och moderna beten.
Jag tänker lista de tre bästa reportageresorna jag varit ute på. (Utan inbördes jämförelse). Inte för att de har behövt blivit så bra i tidningen men upplevelsemässigt slår det allt.
#: Att fiska abborre med Kalle Hedin i Nedre Dalälven. Kalle har alltid fixat så att jag får bo och äta på Gysinge värdshus. Kalle är den enda som fått mig att känna mig som en betydelsefull reporter, typ som om man kom från den ”stora” tidningen i Amerika. Det handlar absolut inte om inställsamhet. Nej, det är det att allt alltid funkar. Inget strul utan proffsigt rakt igenom. Bara att åka med och fånga det som händer. Tänk er en solig septembermorgon. Sommarvärmen finns kvar i luften. Allt jag behöver är en trunk med kameror. Kalle hämtar upp i lilla aluminiumbåten och sen far vi iväg kring Gysinges alla strömmar och öar. Det är ett enkelt jiggfiske i behaglig septembertemperatur och reservtröjan brukar aldrig behövas tas på. Det är som att vara ute med farsan då man var liten. Farsan fixar allt. Och alltid får vi bra med fisk. Kalle har fiskat i nedre Dalälven sedan barnsben. Han vet i vilka svaga strömmar som kiloabborren står. Till kvällen blir det middag på värdshuset.
#: Glidarfiske med Hasse Skoglund. Han är nog den som kan mest om havsöringsfiske i Stockholms skärgård. Och alla gången jag gjort reportage med Hasse så har det gått löjligt lätt. En havsöringsdag med Hasse ser ut så här. Jag möter upp honom där han står och ler på bryggan. Solen skiner och vinden är precis lagom och kommer från syd. Vi åker till hans första ställe och har direkt en följare på tre kilo som bara nafsar i draget.
- Den tar vi på hemvägen säger Hasse.

På nästa ställe får jag order om att kasta in mot vänster vid berget. Två vevtag och jag har öring på. Hasse ler och tar fram håven. Så har vi silver i båten och reportaget är redan hemma. Jag får mina bilder av en trekilosöring och nu kan vi fiska mycket avslappnat. Jag kan anteckna Hasses alla tips i lugn och ro. Vårsolen gör våra näsor röda. Fjärdarna glittrar. På nästan varje stopp har vi följare eller fisk som hugger. När vi har tre öringar i båten går vi iland och äter en god sallad. Glidarfiske är underbart. På hemvägen brukar vi plocka den första öringen som bara följde. Det är faktiskt sant -  så här ser Hassedagarna ut. Det är absolut inget slitsamt fiske. Och jag har lärt mig fantastiskt mycket om havsöringsfiske – troligen allt jag kan. Om jag inte haft såna fiskevänner som Hasse Skoglund skulle mina jobb i tidningen bli sämre. Genom dessa fiskare kan jag delge läsaren mångåriga erfarenheter. Jag kan tänka mig att vissa läsare kan reta sig på att det dyker upp ännu ett reportage med Hasse Skoglund, Peter Törkvist eller Robban Andén. Men jag trivs med de här gubbarna. De vet vad som krävs för att ett reportage ska fungera. Och jag lär mig alltid något nytt och det är bara att hoppas att ni läsare också gör det.
Men jag har under åren haft andra sätt att jobba. Jerkfiske i strömmande vatten i åar i dalarna tog flera år att göra. Jag jobbade ensam med stativ och självutlösare. Först då jag fått den perfekta bilden var jobbet klart. Jag jobbar faktisk ofta ensam med stativ och självutlösare. Och i dag med digitalkameror ser man direkt om bilden fungerar. Alla säsongers trollingfiske efter lax vid landsort gav klent resultat. Det är dyra långa reportage där timpenningen ligger på typ 2 kronor. Men det finns reportageresor som är rena guldskatten.
#: Totalfiske med Fredrik "Frekko" Mickelsson från Skaulu i Norrbotten. Kontakt med Frekko fick jag genom Kalle Hedin som jag nämnt ovan. Kalle hade fått för sig att jag och Frekko borde bli en fin kombination. Kalle hade helt rätt.
Jag åkte upp till Frekko i Norrbotten och vilken vecka det blev. Den var som en kompressormatad V8,a på nittro och rent syre. Ett helt galet fiske, men det var nära att det inte blivit något.
Det regnade hela vägen då jag körde upp till Tornedalen. Jag var tveksam till hela det här projektet. En vecka i Norrbotten för att fånga en Torneälvslax. Jag ansåg möjligheterna som mycket små. Fiskelusten var låg. Men på telefon hade Frekko gått på om laxar i stora lass. Tiokilos, femtonkilos och någon på sjutton. Jag var tvivlande och för mycket sånt snack gör mig trött.
Frekko stod vid spisen i Skaulu och stekte renkött när jag anlände. Hans föräldrar satte sig på kökssoffan och stirrade på den märkliga stockholmaren. En klocka tickade. Renskaven fräste. Jag såg ut genom fönstret. Gråa trista lågfjäll och oändliga myggmyrar. En hund skällde i fjärran.
- Laxen har inte kommit än, sa Frekko. Vi får börja med gädda i Skaulusjön och utloppsån.
- Gädda, sa jag med illa dold vrånghet.
Frekko log och sa att gäddfisket var bra och laxarna kommer snart. Jag tvärsurnade. Inte hade jag åkt över hundra mil för skogsgäddor. Frekko ställde fram renskav och sylt.
- Laxen tar vi sen, sa Frekko.
Själv var jag övertygad om att detta skulle bli årets stora snedreportage – fiasko.

Vi drog ut på gäddfiske i regn och gråljus. Men nu började märkligheterna hända. Vi kom till ett åsystem och det fanns hur mycket gädda som helst. Jag körde fluga och ibland kom det fyra, fem plogar efter. Platsen var mycket vacker och strömgäddorna oändligt många. Kameran började fyllas av fina bilder på strömgäddor. Jag kände att jag hade ett gäddreportage hemma. Sånt värmer och är bra för humöret. Nästa dag tog Frekko med mig upp i de nedre delarna av Kaitum, ett klassiskt sportfiskevatten jag alltid velat se. Vi fick harrar över kilot och öringar närmre tre kilo. Det var på en vägnära stäcka. Plötsligt hade jag både gädd-, harr- och öringreportage på mina kameraminnen. Och Frekko sen då – vilken kille. Ständigt glad och ständigt på språng. Infall och påhitt – det var bara att försöka hänga med. Han visade mig fantastiska vatten och inga var hemliga. För mig var resan redan hemma utan lax. Men så ringde Frekkos telefon. Laxen hade kommit till Lovikka. Snabbt åkte vi dit och drog ett helt gäng blanka laxar, varav två vägde över tio kilo. Den minsta var på sju kilo. Sanslösare reportageresan har jag aldrig varit med om. Bara att få lära känna Frekko är en lycka. Han visade mig vad som fanns där uppe. Lättillgängliga vatten som ingen verkar bry sig om. Turisterna skall upp på fjället eller till kända kvoterade vatten. Frekko visad vad som fanns i skuggan, vatten där årsfiskekorten kostar några hundra kronor. Vatten som fisketuristen åker förbi. Jag tror jag skrev tio olika reportage från veckan med Frekko. Vi fick så många fina fiskar och i Frekkos sällskap händer hela tiden nya saker. I sommar ska jag försöka komma upp en sväng. Frekko vill att jag ska fiska i ett öringsvatten han hittat. Båt och motor väntar.

Min mest avlägsna reportageresa gick till Norddakota i USA. Bufflar, indianskrudar, bredkäftade fiskeguider och stora stekar. Det var en sanslös resa. Men Norddakota är ingenting i jämförelse med Frekko-land.
---------------------------
Ja, det var mitt jubileumsjobb i FFA. 
Nu vet jag inte riktigt vad jag ska syssla med. Att Fiske för alla försvinner känns tomt. Redaktörer har kommit och gått - jag har bestått. Men nu tar jag ett sabbatsår eller två eller 5. Närmsta projekt är att få upp en V70 i 300 km. Än har jag bara nått 250. Och så ska jag plocka svamp, samt försöka få en Lögdelax på 15+, och spela lite Banjo.
 
 
Tack till er alla FFA läsare för alla år ni köpt tidningen och gjort mina texter möjliga. Det sista ni kan göra för mig som FFA-skribent är att länka detta till så många som möjligt på FB. Det finns en delaknapp nedan. Som sagt, tack för alla år.
FFA RIP