lördag 31 augusti 2013

Mora-Nisse, Långa Farbrorn och Jesus



Gäddan har betytt oerhört mycket för mitt fiske. Troligen är det den fisken som betyder mest för sportfisket i det här landet. Men det är sällan man läser något naturromantiskt epos om gäddan. Detta även om fiskeintresset oftast startar med just gäddfiske. Det är mest flugfiskare som är lyriska och berättar drömmande om vad öringen eller harren inneburit för dem ända sedan barndomens egentilltäljda bäckspö till besvärliga fjällvandringar. Första gäddan har de förträngt till förmån för ädlare arter. Jag ska göra som man inte ska göra. Det vill säga att börja från absoluta början. Berättartekniskt riskerar det att bli tråkigt. Nostalgi är också riskfyllt och blir lätt tramsigt. Men jag gör ett försök.

För mig startade det inte med gäddan, jag var grundligare än så. Det började inte ens med fisk. Det första som jag släpade hem från ån var grodyngel i en röd kaffeburk. Det här tillhör ett av mina första minnen i livet. Jag sitter med burken på mormors farstutrappa. Det är en varm sommardag och solen lyser rakt ner i burken. Jag är kring fyra år. Grodynglen simmar runt och jag sjunger:
-Nu dör dom, nu dör dom, nu dör dom.
Troligen har mormor sagt åt mig att grodynglen kommer att dö i solen när vattnet blir för varmt. Jag har ännu ingen uppfattning om liv och död. Så jag skrattar och sjunger. Mormor förfasas över den lilla djurplågaren som sjunger den bisarra sången medan ynglen blir allt slöare i burken. Hon kallar på min mamma som får stopp på sången. Grodynglen återfördes till ån och jag fick min första lektion om liv och död. Mormor sa att jag var ett elakt litet barn. Men pappa påstod att Gud hade översende med sådant. Att barn ville fånga saker.

Pappa tyckte om att vara i skog och mark. Han fiskade en hel del. Storebror fick följa med. Men jag var för liten och fick nöja mig med att se deras fångst då de kom hem. Gäddor och abborrar från å och tjärn som låg på rensbordet bakom bon. Då var jag sex år och tyckte mig vara stor nog. Jag blev ju så klart förbannad. Grinade, skrek och slogs. Mamma tyckte att jag skulle få följa med. Storebror menade att det bara skulle bli jobbigt. Mesungen skulle bara kroka sig själv och grina. Men pappa gav sig för mitt tjat och vi åkte i PV,n ner till Mora-Nisses Sport på Kyrkogatan och köpte mig ett fiskesett  - ABU Aspirant. Det innehöll ett blått massivt glasfiberspö som hette ABU 40, den gula rullen Abumatic 110, tre drag, Droppen, Toby och Koster samt en tub ABU beteslås nr.0. Det var Mora-Nisse själv som räckte mig det gröna avlånga paketet. Nisse var på ett generöst humör, han tog ner ett drag från väggen och gav mig som bonus. Det var en Wobblex, ett franskt drag med tungt gummihuvud och spinnarsked.

Redan i bilen på väg hem lyckades jag pilla upp paketet, känna på grejerna och i ett gupp lyckades jag fästa Tobydraget i tummen. Självklart så sa jag inget. Möjligheterna att få följa med på fiske skulle minska om jag visade att jag krokat mig direkt. Jag knöt handen runt draget. Vi kom hem. Jag höll masken. Men pappa såg att det rann blod mellan fingrarna, han bände upp dem en efter en och böjde runt kroken hela varvet så hullingen kom ut i ett nytt hål. Pappa tittade på mig. Jag bet ihop. Nu gällde allt eller inget. Han tog en tång och nöp av hullingen och drog ut kroken. Inte ett pip sa jag. Brorsan blev imponerad. Pappa ruskade mig i håret. Men jag var lite tränad i det här sen en kamrat sydde fast mig i en gammal trampsymaskin ute i snickarboden. Kompisen blev förskräckt och stack. Där stod jag och vrålade fastsydd genom fingret. Morfar kom ut och började skratta. Jag lekte inte mer med den kompisen resten av den sommaren.
Pappa byggde sina båtar själv. Han flyttade runt dem mellan sjöar och åar. De var alla byggda i plywood och gråblåa till färgen eller rättare sagt Assea-grå. Pappa hade hittat ett enormt färglager på jobbet så det mesta i vårt hem som möbler, träskor och golv gick i Assea-grått.
Redan från första stund var ån magisk för mig. Pappa rodde uppströms. Båten plöjde fram bland näckrosor. Det doftade koda, pors och skvattram. Åns yta var svart och där nere kunde det finnas vad som helst. Pappas draglådor låg öppna och även de var magiska. Den ena var mörkblå och den andra mörkröd, gjorda av pressad papp. I den blå låg skeddragen. Många var hemmagjorda. I den röda fanns wobblerna. Vissa av trä, andra av hoplödd plåt. Pappa trivdes i naturen, han hade liksom där att göra. Han skulle hämta hem något. Det var så han hade vuxit upp. Fattigt och tio ungar i ett litet torp. Redan tidigt som barn fick han hjälpa till med försörjningen. Skjuta ekorrar och sälja skinnen. Jaga skogsfågel för maten och jobba på torvmossen för småpengar till hushållet. Han var i skogen av en anledning. I dag finns inget där ute som vi verkligen behöver ta hem. Vi är i skog och mark för rekreation eller lek och äventyr. I jämförelse med pappas generation är vi bara besökare som tappat det verkliga sammanhanget.

Men det här är inget jag tänker på där i båten medan jag fingrar på min Wobblex jag fått av Mora-Nisse. Jag är spänd av förväntan, sprickfärdig att få visa pappa och bror att jag är den utvalda. Mormor hade berättat att Jesus valde fiskare som lärjungar och att det var något bra. En duktig fiskare behövde aldrig svälta. Lärjungarna handskades skickligt med sina nät och Jesus berättade vart i sjön fisket var bäst. Och precis sån var jag. En sexåring med oändlig föreställning om att vara väldens mittpunkt. Jag visste var fiskarna fanns. I ställe för nätfiskande lärjungar hade jag en Abumatic 110. En sån hade inte Jesus. Klart jag var uppjagad. Gäddan är en dramatisk fisk. Kolla bara på tänderna. Vilken pojkjävel som helst går ju igång på det. Är man sex år är gäddan ett vilddjur som verkligen är något att fånga. Och bakom vår bod hängde skallen från en enorm gädda som morfar tagit i ryssja ute på Siljan. Tänderna var skräckinjagande. Den hade blivit till gäddbullar, många gäddbullar.
Pappa la upp årorna och släppte draggen. Brorsan fnös åt min Abumatic 110.
-Nybörjarrulle, sa han och fällde bygeln på sin Abu 333 haspel och la ett kast mellan näckrosöarna och fick bottennapp.
Pappa hade en röd Ambassadör 5000 med vita vevknoppar. Han fick backslag och svor. Jag kastade min Wobblex, och som jag minns det nu så tog gäddan i första kastet. Pappa skrek att jag skulle ta det lugnt och for runt i båten med håven. Jag såg hur gäddan gapade med käften och slog med huvudet. Sen simmade den under båten och pappa höll nästan på att följa med. Det var full cirkus. Bromsen stod i botten. Gäddan fick inte en meter lina.
-Lugn, lugn, skrek pappa.
Gäddan hoppade och for över näckrosorna. Pappa hängde ut och stäckte sig lång med håven. Jag minns honom nästan lika lång som Långa farbrorn i boken Lilla Anna och Långa farbrorn. Boken hade en sida som man kunde veckla ut för att se hur lång han verkligen var. Och så lång var pappa. Båten höll på att välta. Men han lyckades. Min första gädda låg där på durken, guldbrun om buken med grön bred rygg. Stoltheten visste inga gränser. Jag, Jesus och en Abumatic 110.
När jag blev äldre cyklade vi ungar själva till ån. Det fanns en mycket brant och lång nerförsbacke på väg dit. När farten var som högst fick kompisen in spöt i sitt framhjul. Massiva glasspön var hållbara. Det blev tvärnit och kompisen flög mycket långt och skrubbsåren i ansiktet satt kvar hela sommaren. Det var samma kille som sytt fast mig i trampsymaskinen. Spöt klarade sig.
Ån var en skatt. Vi hade fantastiska fiskeäventyr vid höljor och strömmar. Ån tycktes hålla hur mycket gäddor som helst – om man nu kom på rätt dag. Fisket gick i tydliga perioder. En vecka kunde vara helt död för att sen följas av några dagars intensiv huggperiod. Gäddan följde bytesfisken upp i strömmarna. Vi började fiska med flytvobbler utan sked. Man såg gäddorna komma glidande ur det vajade sjögräset och klippa wobblern med galen attack. Ytan exploderade så man jublade av fiskelycka.

När mopedåldern kom blev fisket allt mer intensivt. Vi trimmade våra Puschar och körde som dårar längst grusvägarna upp till ån. Vi var lyckliga i vår gäddvärld. Jag kastade bort många av pappas gamla Heddonwobbler och hemmagjorda skeddrag. Det var humusfärgade guldgäddor vi fick. Och under en period var fiske för mig synonymt med strömgäddor. Något annat hade jag inte i huvudet. Drömmen var att få en wobbler att flyta fint över en het blanka. Pulsen steg. Några små knyckar med spöt fick wobblern att sprattla lite i ytan som en skadad fisk och direkt kom en gäddkäft och klippte till. Det var lyckliga fiskeår. Men de tog slut. Brorsan förstörde alltihop. Han köpte ett flugspö och åkte långt upp i ån för att sen komma hem med feta öringar och långa harrar. Jag fattade ingenting – vad är det där för fisk? De hade inte ens tänder och harren såg grå och tråkig ut som en mört. Men jag fick snabbt lära mig att det här var fina fiskar. Ädelfiskar. Ädelstenar. Insektsätande varelser som krävde hyllmeter med engelsk litteratur för att överlistas. Och i samma veva skar min Pusch Dakota ihop på väg hem efter sista gäddfisket. Det blev tokhaveri och tvärnit på bakhjulet. Mamma undrade hur det kunde hända. En sån fin moped.
-För lite trim, svarade jag.
Brorsan fick körkort och nu började en lång period av ädelt fiske. Vi knöt flugor, läste böcker och reste allt längre bort i en risig Amazonkombi. Men det blev nog aldrig riktigt lika roligt som somrarna vid gäddån. Jag kallar dem för Napp och Nytt somrarna med Abumatic-skimrande färger. Allt pappas förtjänst.

När jag sen själv blev pappa tog jag med mina ungar till ån. Gäddorna var kvar och det var ett perfekt sätt att skola in barnen i skogen. Först grodyngel, sen lite ormar och ödlor. Och med åren blev även mina ungar duktiga på att fånga guldgäddor. Kanske de också fått en förståelse för naturen. Men varken de eller jag behöver ta hem något från skogen i riktig mening som min pappa. Vi är besökare, det var aldrig han.
Någon stor gädda har ån aldrig lämnat ifrån sig. Det är inte det som det handlar om. Det är doften av äventyr, humusvatten, koda, skvattram och pors. Och Abumatic guldgula gäddor. Jag har kvar Wobblexen som jag fick av Mora-Nisse. Det är en artefakt från en svunnen värld.
 
 
 

fredag 30 augusti 2013

Höstkänning

Epifon311

Och så kommer hösten - ett år äldre. Det var en tom fiskesommar. Saknad. Undra var du fiskade denna säsong? Långt bort var det, djävligt långt bort. Ingen mörkt mumlande 120 kilos fiskepolis i Norrfors, Lögde. Så nu blev det spring. Ja, ja. Hösten är här. Ungefär 500 fiskar gick genom tunneln i Fällfors. Ungefär 5000 laxfiskegubbar for längst älven i desperat jakt på de stackars laxarna. Märkligt.

Doc Holliday, Buffalo Bill och Wyatt Earp - vad kul vi hade. Nu är det inte lika roligt längre.

Ääähhh - lite höstkänning bara


 
 
 
 
 
 
 
 

fredag 2 augusti 2013

Byagropen



Vad jobbigt det är att från icke fiskande människor alltid bli kategoriserad som en sån där fisketok. Typ:

- Han bara köper spön och rullar och fiska och fiska och fiskar. Han är helt asocial och är aldrig med på gemensamma grillaftnar och trevliga tillställningar. Bara detta fiske. I ur och skur året runt. Ett under att han har frun kvar. Tok var ordet.

Inget av det där är ju sant - eller?

Vi har inte valt det här, fisket har valt oss. Det är skrivet i generna. För tusen år sen skulle byn svälta ihjäl om inte vi släpade hem fisk. Vi är alltså fullt normala, men det märks inte i dagens moderna samhälle.

Till historien. Jag har hittat ett laxland där jag kan vara mig själv och framför allt har jag hittat en fiskevän att känna mig fullt normal tillsammans med. Landet är Norrbotten och vännen är Fredrik "Frekko" Mickelsson. Norrbotten är ett sagolikt fiskeland. I jämförelse så är Dalarna, Jämtland och Västerbotten fisktomma. Och Frekko är en sagolik fiskare. I sällskap med honom kan jag undra om jag är så fiskeintresserad som jag tror.
 
Frekko hade länge pratat om sitt fantastiska laxfiske i Torneälven vid Lovikka några mil uppströms Pajala. Självklart skulle han få bevisa det. Jag åkte upp för att göra ett reportage till tidningen Fiske för alla.

Det är kring midsommar. Torneälven är optimal för ett bra laxfiske. Vattenstånd och temperatur är rätt. Frekko och jag bor hos Fabrikören, Eino Frikvist som en gång i tiden drev Lovikkavanten AB, men nu pensionerat sig. Eino ska också fiska lax, men först ska han laga upp och måla båten. Den ska bli blå och fin. Einos son Mikael Frikvist har varit ute på älven och dragit på en lax som tömde multirullen och slet av linan. Han har även kört en lax som lossnade efter en halvtimme. Den visade sig aldrig.

- Det måste varit mycket stora fiskar säger Eino och målar på båten.

- Tio kilo? säger jag.

De andra tittar på mig. Frekko flinar lite. Han är ivrig att få klar redskapen och komma iväg.

- Tio kilo är ingen stor fisk, säger han med famnen full av spön. En sådan har du i båten på tio minuter. Stort är tjugo kilo.

Frekko håller på att bygga sig ett nytt hus och har inte hunnit fiska denna säsong. Han har bara spikat och sågat medan kompisar ringt och rapporterat fångster. Han är svettig i pannan av laxfeber. Han vill ut och soda igenom laxgroparna.

Här fiskar du inte av eller vittjar groparna. Här sodar man.

Vi gör upp att Frekko ska ta bilen och åka ner till byn där båten ligger och köra upp den några kilometer där jag väntar vid älvstranden. Vi ska fiska från Lainio- och Torneälvens möte och ner över hela kortområdet som är en mil långt. Älven är bred och mäktig. Vattnet är klart och i hela älvens bredd finns laxgropar och ståndstenar. Fisket bedrivs i huvudsak från båt. Harling med vobbler. Men det finns fina sträckor där landfiske fungerar utmärkt. Solen steker från himlen. Det är 27 grader i luften, men älven håller en fin laxtemperatur på 14 grader. Kanske jag kommer att få vara med om den första drillen av Torneälvslax. Tre dagar har vi på oss. I laxfiskesammanhang är det en kort tid.

Jag väntar vid stranden. Mygg, bromsar och blinningar surrar runt mitt huvud. Frekko dröjer. Ska det behöva ta så lång tid? Jag ser inte en båt på älven och ingen som fiskar längs stränderna. Kan det verkligen vara ett bra laxfiske här? Årskorten kostar 250 kronor. I Norge kostar laxfiske minst 250 kronor om dagen. En bra sträcka kostar 10.000 i veckan per spö. De bästa kan kosta 100.000 kronor och mer därtill. Och hur mycket lax får man i Norge nu för tiden. Många jag känner får aldrig något, men åker ändå.

Jag hör motorsurr och ser en båt långt därnere mot nacken. Äntligen kommer Frekko. Han är glad och uppjagad och håller upp en tiokilos lax. Blank och fin.

- Den högg i Byagropen.

Själv får jag tunnelseende av laxfiskeilska. Jag blir tvungen att sätta mig ner.

Frekko går på och berättar om drillen, hur laxen hoppade och ...

- Frekko, avbryter jag. Vad tror du vi håller på med?

Frekko tystnar och tittar förvirrat på mig. Troligen är jag helt svart i ansiktet.

- Vi ska göra reportage, säger jag. Jag har åkt 120 mil för att vara med att ta en Torneälvslax. Du är guiden som jag ska skriva om. Jag vill inte sitta på stranden medan du drillar lax. Du är superguiden som ordnar lax åt kunderna. Det är det vi ska skriva. Eller låter du typ dina Danska stamkunder sitta här och vänta medan du drillar?

- Men, säger Frekko. Jag skulle bara soda av Byagropen när jag ändå var där.

- Men jag vill vara med när det händer. Jag vill ha drillbilder.

Solen strålar, laxen ligger där i gräset. Torneälven rinner tyst och mäktig. Frekkos och min vänskap har kört ner i ett rejält tjälskott. Jag är arg men samtidigt får jag ont i hjärtat. Jag vet att han inte fiskade Byagropen av girighet. Han bara är så. Saker bara händer. Det bara sprudlar. Han är kul, snäll och mycket impulsiv, med ständiga infall. Eller som Eino säger. Han är oprecis.

Frekko ser ut över älven och mumlar lågt.

- Vilken otur att den högg.

Det är hans försvar och jag förstår vad han menar. Att han blev tvungen att sjösätt vobblern var inget han styrde över. Det bara blev så. Felet var laxens, att den högg. Och tydligen hade den gjort det direkt, bara några meter från båten, medan han släppte ut lina.

- Vi tar fler, säger Frekko. Du får drilla.

Eino avbryter sitt målande och kommer med 245;an och hämtar laxen till frysen. Eino blir lite orolig när han ser hur läget är mellan oss. Han lovar att ha bastun varm tills vi kommer i land.

Frekko och jag åker ut på älven och fiskar under tystnad. Jag vet av erfarenhet från hundratals reportageresor att resans lax redan har kommit upp och jag var inte med. Jag menar - detta är inte Alta. Trotts att jag är en medelålders tvåbarnsfar kan jag inte handskas vuxet med laxfiskekänslor. Jag är mörk i sinnet. Eino ringer för att kontrollera att vi inte slåss i båten.
 

Frekko kör från sida till sida. Han fiskar av gropar och ståndplatser. Vobblerna sveper. Jag kan se botten. Alla stenar och gropar. Finare kan en laxälv inte bli. Alla platser har namn från forna tiders laxfiske. Vi har konstiga ljud i båten. Det låter som en rullspärr, som om vi har fisk på. Det är spöklikt. Som om vi så hårt önskar hugg att vi hör det bägge två. Aldrig någonsin skulle en lax lösa så mycket problem. Själv har jag surnat så pass att jag vill åka hem. Det är ju löjligt, det är ju bara fiske. En lax är bara en fisk. Nej, en lax är allt. Både Frekko och jag har nog aldrig önskat så hårt. Vi är tysta och väntar.
 
- Vilken otur att den högg, tänker jag.

Vi slår över en blank nacke, vattnet glider som smält tenn. Tungt och tjockt i solens strålar. Långt där nere ser jag en annan båt. Det är Einos son Mikael. I övrigt är det tomt på älven.

Det sliter i det högra spöt så det smäller i båten. Bromsen skriker och linan rusar ut från rullen. Jag blir skrämd och uppjagad. Va fan.

- Lax, säger Frekko lugnt som om det var helt naturligt.

Han räcker mig spöt och lägger båten på kryss in mot land. Han ger mig råd att stå på knä och drilla ifall vi kör på en sten. Jag drar åt bromsen och pressar fisken. Får in den tio meter från båten. Det är en vacker fisk. Jag ser den tydligt i det klara vattnet. Jag ser alla bottenstenar, jag ser fisken som i ett akvarium. Det är helt fantastiskt. Laxen går upp i ett högt språng. Den är stor, den är över tio kilo. Vattenkaskaderna är många meter höga. Fisken rullar på ytan. Det är en sanslös kraft. Båten når land och jag vill att Frekko tar över drillen så jag får bilder. Han tar spöt och laxen rusar nedströms. Vi springer. Frekko får in fisken i lävattnet och pumpar vant krafterna ur den. Men de tar tid, de ger och tar. Jag får mina bilder. Frekko tailar den snyggt på grunt vatten. Det är inte sant. Vi skrattar. Vilken superguide. Fisken är något större än den Frekko tjuvade i Byagropen.

- Nu är ordningen återställd, säger Frekko och ler från öra till öra. Det var det jag sa. Vi skulle ta en till och vi får säkert fler.

- Man kan inte lova lax, säger jag.

- Jag lovade inte. Jag visste.

Eino får avbryta sin målning och komma med 245;an för laxtransport till frysen.

Två laxar över tio kilo på två timmar. Det är laxfiske i världsklass.

- Nja, säger Frekko, man kan ta fem från älvgreningen ner till Byagropen.

Efter kaffe och laxlycka vid stranden fiskar vi oss nerströms för att lagom se Mikael dra på en fisk i Lekrännan, ett gammalt klassiskt ställe. Det är en stor lax. Mikael brottar på och fisken slänger sig runt i ytan så vitt skum stänker flera meter upp i luften. Han tröttar den på tio minuter och handtailar den snyggt upp i båten. Eino får en än gång komma med 245:an och hämta en lax.

- Jag hinner ju aldrig måla klart, säger han.

Frekko och jag fiskar hela natten medan solen hänger strax över trädtopparna. Vi missar bastun. Men det går inte att sluta då breda laxryggar bryter strömmens yta. Tydligen har jag för en gångs skull kommit helt rätt till en laxälv. Vi fiskar på ett stort steg. Men ingen av laxarna som visar sig vill ta. Till sist är jag så trött att jag mår illa. och Frekko ser inte så pigg ut han heller. Vi åker hem och sover i några timmar.

Jag vaknar med lyckligt laxrus. Frekko och jag packar i hop för att snabbt dra ut igen. Mikael är redan på älven och Eino målar och är lite sur för att vi inte dök upp till bastun. Han är med i Bastuakademin och anser att man inte ska missa en god bastustund. Vi lovar att vara hemma i tid denna dag.

Vobblerna är ute. Solen skiner och Frekko säger att vi snabbt ska soda igenom groparna ner till Byagropen. Det är fler båtar ute i dag. Gubbarna i byn har hört om vårt fiske. Att laxen är här i stor mängd. Laxasuset.

Min fiskekompis Kent Johansson ringer på mobilen från Gaula i Norge, han har inte fått en lax på hela veckan. De är fem man på en hyrd sträcka och de har fått en fisk på sex kilo. Jag skryter om våra blanka på över tio kilo. Mitt i telefonsamtalet drar det i på höger spö. Rullen skriker och en fin lax hoppar över blanknacken. Jag trycker bort Norgesamtalet, tar spöt och drillar på knä. Fisken är helt galen, den hoppar och rullar. Det är ingen tioplussare så vi stannar kvar på älven och jag drillar in den och tailar upp den i båten. Vågen stannar på 7,5 kilo. Frekko sjösätter vobblerna igen och säger:

- Hhmm. smålaxen är här. De är tidiga i år.

Snabbt ringer jag upp Kent i Gaula och berättar att smålaxen är här. Frekko ringer Eino som kommer med Laxexpressen och hämtar till frysen. Det är fina matlaxar vi får. De ska gravas och rökas. Fisket har slagit alla mina förväntningar. Frekko kan det här vobblerfisket. Han vet vilka färger som går under olika förhållanden. Röd/svart Nilsmaster är hans favorit i Torneälven. Vad jag förstår så är Frekko en av de bästa på det här fisket. Han får ofta fler fiskar än andra. Han har tagit vara på gammal kunskap om platser och tider. Men det är inte allt. Hans sätt att köra skiljer sig. Frekko håller högre fart och tvärsar mer än andra. Han ligger sällan och mjölkar i groparna. Han sodar snabbt igenom. Finns det fisk som vill ta så smäller det direkt.

Vi sodar oss nerströms och får på en havsöring på kring tre kilo. Jag får in den till båtkanten. Den ser blank ut och är helt täckt av prickar. Öringen lossnar, men det var kul att få se den.

Frekko pekar över älven. Mikael drillar en stor fisk. Vattnet står i kaskader så hela hans båt skyms. Det är en spännande drill som jag kan följa med kameran. Han får den och tailar. Det är ännu en tiokilos. Eino kommer med laxexpressen.

Vi sodar ner till Byagropen och vi får ett kraftigt hugg så jag tror att spöt ska slitas i bitar. Det smäller i grejorna, men släpper direkt. Det kommer upp flera tiokilos laxar i andra båtar. Men vi får nöja oss med den på 7,5 kilo. Eino ringer och säger att bastun är varm, och nu får vi jävla komma. Vi bryter och åker hem.


Första sittningen i basun är 08-varm, det vill säga ljummen. Eino vet att jag inte gillar svinbastning. Men snart börjar Frekko och Mikael tokvattna stenarna. Tävlingen startar och hettan blir outhärdlig. Jag går ut. Står med handuken runt höften på gårdsplan. Det är natt, det är ljust. Einos finnspets smyger omkring, luktar och spanar ner mot älven. Det är tyst. Bara myggen som surrar. Jag är i laxlandet. Hunden tittar på mig.

- Var är turisterna, fisketuristerna?

-I Norge.


 

torsdag 1 augusti 2013

Buffalo Bill


Att jag slår ihjäl lax och äter upp får folk ha åsikter om. Att ta hem och äta lax från älven är inte olagligt - än. Jag är gammal nog att stå pall lite dioxin. Men helt klart är de forna lyckliga åren slut. Då man sprallig och aningslös som ett barn bar hem sin fisk och möttes av beröm samt lite avundsjuka i stugan. Aningslös, ren laxfiskelycka. Som sagt det är slut nu och något annat som jag känslomässigt inte begriper har tagit över. Det är Buffalo Bills fel.

I dag ska alla rädda alla laxar. Förr var vi laxfiskare. I dag vet jag inte vad. Jag klarar inte omskolningen. Tyvärr.
Vi räddar inga bestånd med att hacka och tokstolla om C&R och moralisera hur alla ska göra. Den svenska laxproblematiken är nerkörd till en personlig fråga. Och det här har något grått, grötigt och elakt över sig. Trist mycket trist. Inga laxbestånd är hotade av flugfiske. Hur fan skulle det gå till. Men vi är nog många i dag som känner oss anklagade. Folk sitter på nätet och kollar älvarnas fångstrapporteringssidor, vem som satt tillbaka och vem som dödat. Och så surrar det på liksom. Puttrar och jäser. Bad Guy Drama.

Det finns regelverk och de förvaltande myndigheterna har duktiga experter som avgör vad bestånden klarar och inför bestämmelser för det. Jag tror de har en bättre överblick än alla www-laxräddare.

Det roliga är över - jag är glad att jag fick uppleva den oförstörda glädjen. Det handlar inte om dödandet. För mig handlar det om anledningen. Och den är liksom borta. Den här anledningen kan jag inte sätta fingret på. Det är en nedärv, urgammal gen som drivit mig ut till skog och vatten. Jag har aldrig känt att jag är där på låtsas, att det skulle vara en lek. Snarare handlar det om tillhörighet och respekt. Men om man är vid älven och fiskar för att rädda alla laxar så är något väldigt fel. Det finns andra ställen där detta görs bättre.

Bäst jag snabbt försöker avsluta detta inlägg innan jag krånglar bort mig totalt. För det här handlar om mitt egna laxfiske-hjärnspöke. Buffalo Bill. Jag är varken för eller emot C&R. Jag följer gällande regler och det är inte svårt. Får man tre norrlandslaxar på fluga en säsong får man vara nöjd. Men så är det den där djävla Buffalo Bill.

Ja - laxspöna får nog snart ligga kvar på hyllan. Det är som sagt inte roligt längre. Jag känner mig allt oftare som Buffalo Bill. Han trodde han knäppt the last one på prärien 1894. Jag har sett kraniet på museum i Mendora, Bad Land i Nord Dakota. Det stod skrivet the last one i kol på buffelkraniets pannben. Men han hade inte knäppt den sista. I en svacka på prärien hade det överlevt 800 st. År 1860 hade det varit ca 60 miljoner. Men nu är det varken jag eller Buffalo Bill som ansvarar för hur Östersjöns laxbestånd ser ut i dag. Vattenkraftens utbyggnad tog nog bort miljoner och miljoner med vildlax. Det kan vi tänka på när vi laddar läsplattan.

Jag har tappat laxfiskelusten och kan lägga ner det här, jo så är det. Varje gång jag slår ihjäl en lax tänker jag på Buffalo Bill - och det är inte kul.