tisdag 30 juli 2013

Budgetresan


Sitter framför datorn just hemkommen efter två veckors laxfiske i Västerbotten. Det är tungt. Femton dagar med laxspöt i händerna och inte ett hugg. Alla flugor prövade, stora, små, glittriga och murriga. Vinterns drömmar, förväntningar, äventyret, drillarna - Poff.

Kontorsstolen knarrar. Jag känner redan leda. Hela jag knarrar av leda.
- Du bör jobba nu, säger den kloka hjärnhalvan.
- Norge, viskar laxdamp-hjärnhalvan. Dra till Norge.
- Och vad skulle du få pengar ifrån?
- Budgetresa. Makrill i tomatsås, pasta och Eldorados otroligt billiga ravioli. Fiska i billig älv, billigt boende, kanske tält.
- Bensin! 98 oktan kostar nästan 15 kronor litern. Bara resan kommer kosta över 2000 kronor.
- Ääää, tanka E 85 den kostar 9 kronor litern.
- Går det att köra på E 85?
- Klart det går att köra på E 85. Dra till Norge.
Efter lite surfande på nätet hittar jag en liten älv på laxfiske.nu som verkar intressant.
Jag slår av datorn. Reser mig och går ner till banken och växlar till mig norska kronor. Växlingskursen är sådan att jag får betala 3586 svenska kronor för 3000 norska. På stormarknaden lyckas jag handla mat för tio dagar till en summa av 336 kronor. Jag kommer att magra. Grunden är 800 grams ravioliburkar till priset av 6,90 styck. Övrigt i matkassen finns pasta, makrillfilé, bröd, billigaste sortens ketchup, pilsnerkorv salta biten och en burk kalops. Dyraste posten är snabbkaffe 47,90. Brödet är mörkt och har det fantastiska namnet Skördeglädje.

Dag 1
Det är kö genom Stockholm. Jag har slagit av AC,n. Den tar 12 hk och drar någon centiliter per mil. Bensintanken är fylld med 100 procent E85. Får jag motorstopp här på Centralbron blir det trafikinfarkt. Bilen är en sju år gammal trimmad V70 och den ska egentligen ha 98 oktan. Men motorn går bra - det tycks fungera. 9 kronor litern. Vad är haken? Det måste finnas en hake?
Jo, haken kommer på E4:an vid Haga Norra. Jag växlar ner för att köra om och det saknas minst hundra hästkrafter. Vid Gävle kommer nästa överraskning. Enligt färddatorn drar bilen tre deciliter mer milen. En snabb huvudräkning ger vid handen att jag inte kommer att tjäna ett öre på att köra på E85. Mobilen ringer, det är min som Erik som har problem med datorn.
- Var är du?
- På väg till Norge.
- Vet mamma om det?

- Bettan? Nja eehh. Du, säg att jag är i Norge. På jobb alltså.

Erik är tyst en stund han vet hur dåligt jag fiskat i Västerbotten.

- Desperat va?

- Nej, inte det minsta. Det är en budgetresa, nästan gratis. Och jobb, glöm inte att säga det till mamma. Budgetjobb till tidningen. Reportage liksom.

Dag 2
Den statliga fiskeavgiften kostar 240 norska kronor plus 65 kronor i postens avgift. Jag hade glömt det i min budget. Men jag har hittat ett billigt boende med gångavstånd till älven. En upp-pallad brunmålad arbetsvagn. Det finns kyl och spis. Vatten får jag hämta i ladugården hos korna.  Det är helt klart värt 100 kronor dygnet för att slippa bo i tält. En riktig säng med skön madrass spar ryggen vid slitsamt laxfiske.
Frukost: Bröd och makrill i tomatsås samt pulverkaffe. Helt okej. Jag sitter på trappan till vagnen. Solen gassar från klarblå himmel. Det är morgon men redan hett. Fjälltopparna är fulla av snö så jag behöver inte oroa mig för torr älv. En snöfläck liknar en svärdfisk. En annan ser precis ut som en stövel. Hur ska jag tolka det?
En fiskare kommer gående på grusvägen upp från älven. En äldre man med en cigarr i mungipan. Han bär på en lax. Han vinkar och jag vinkar tillbaka. Laxen blänker i solen, bländar och sticker i ögonen.  Rakt in i laxnerven.
Första fiskepasset börjar. Det är fina pooler och inte allt för mycket folk. Kastandet fungerar skapligt. Men man är ju inte underhandskungen direkt. Det är knäckande att se alla dessa unga grabbar lekande lätt skicka linan utan omtag och plask hur långt som helst. Jag får skylla på att de har det lättare i dag, materialet har utvecklats. Tekniken har finslipats. Det är bara att ta till sig och träna. Själv började jag som tjugoåring mitt laxfiske med ett Bruce and Walker 15 fots glasfiberspö. Troligen står det i någon garderob och gungar än. Gubbarna som skulle lära mig kasta fiskade med träspön. Det låter som hundra år sen men är i början på 1980-talet. Man blev liksom förstörd från början.
Fem timmar, inte ett hugg, inte en dragning. Det är fullt normalt. Jag har sett en fin sträcka uppströms som bör fiskas från andra land. Hur tar man sig dit? Över bron och sen vandra genom skogen. Det blir en lätt promenad. Ska pröva där någon dag.
Äter kalopsbitar nerrörda i potatismos. Ganska kalla kalopsbitar. Dricker starkt pulverkaffe och sitter på trappen och ser upp mot fjällen. De omsluter mig, omsluter denna lilla dal vid världens ände. Jag saknar min fiskakamrat Peter. Plötsligt känns det otroligt ensamt. Bergtagen. En grå känsla i bröstet. Aldrig ska jag någonsin tänka något mörkt då han tar fler och större laxar. Varför stack jag själv? Ska jag palla tio dagar ensam här vid fjällets fot utan att få stora Lidmanknäppen?
 
 
Dag 3
Nattfisket gav ingenting.  Jag har sovit och det är redan mitt på dagen. Solen strålar het och genomlysande från klarblå himmel. Arbetsvagnen är som en bastu. Den står högt och solen slickar sig runt. De mörkmålade väggarna suger åt sig fusionsvärmen. Det luktar bränt. Fy fan vad varmt. Men i älven är det bara sju grader, rent smältvatten. I luften är det trettio grader. Är älven för kall? Står laxarna där utan att ta, eller har de inte kommit än? Jag äter smörgås med makrill som pålägg. Vad dum jag var som inte köpte en tub kaviar.
Mannen med cigarren kommer gående på grusvägen. Han bär på en ny lax som blänker och gungar.

Dag 4
Har fiskat i femton timmar utan hugg. Ont i nacke och rygg. Höger knä är lite knarrigt av all kallvadning. Kommer jag någonsin mer att få känna laxhugget. Räknar jag samman de senaste laxfiskeresorna får jag fram en skrämmande siffra. Femton dagar gånger tio timmar och noll hugg. Vad är det jag försöker fånga?
Värmer på kalopspotatismosgrytan. Den går att äta men kräver rikligt med ketchup. Tyvärr är ketchupen av den billigaste sorten som smakar mer plastflaska är tomat. Hur många kast gör man i timmen? Hundra, nej. Ett i minuten, sextio på en timme. Knappast. Man vadar, byter fluga. Trasslar lite. Vi säger tjugofem. Alltså tjugofem kast gånger tio timmar gånger femton dagar - utan hugg. Tretusen sjuhundrafemtio kast.
Vad är det jag försöker fånga?
Alltså, jag började som sexåring att meta mört från en brygga i Brunsan vid Hagaparken. Jag smet iväg tidigt om morgnarna. Det var ingen trafik, inga människor. Jag kunde gå mitt på Råsundavägen. Bara jag fanns. Bara jag och min idé att fiska i Brunsan. Jag låg på bryggan och metade upp mört efter mört. Släppte tillbaka dem allihop. Det stora var att se dem ta betet där nere vid bryggstolpen, känna knyckarna i linan. En tant stod och såg på mig:
- Varför fiskar du om du bara släpper tillbaka dem?
Jag tittade på henne. Varför fiskade jag? Hur skulle jag kunna svara på det som sexåring. Jag är har ännu inget svar. Men det är någonting jag försöker fånga, någonting jag försöker komma ikapp. Kanske den där sexåringen på bryggan i Brunsan.

Dag 5
Helvetes djävlar. Svetten rinner. Jag försöker ta mig fram i o-stigad sly, gran och skit-terräng. Solen eldar på med sina fusionstrålar. Branta slänter, hett, hett. Kalhygge, bromsar, blindningar och sen sly och tät smågran. Ogenomträngligt. Spöna fastnar, jag rycker och sliter. Torra elaka små grandjävlar. Och var fan är älven? Jag har gått i en timme. Försöker nå den där poolen som såg så fin ut från andra sidan. Var är jag? Spöna fastnar igen. Står still en stund och lyssnar. Älven är ditåt, jag hör den och finner en väg ner. Sträckan som såg så fin ut från andra sidan visar sig vara grund och trist. Vilket löjligt projekt. Varför kan jag inte fiska på normala platser, utan alltid försöka hitta något eget, något konstigt. Jag har helt tappat fiskehumöret. Rusade iväg utan frukost. Svårt hungrig. Det suger och svider i magen. Vad ska jag göra för gott då jag kommer hem till min bastuheta arbetsvagn. Pasta med Bullens pilsnerkorv eller ravioli. Varför var jag så snål med maten.

Dag 6
Solen kommer att döda mig, eller så får jag torrkaffeförgiftning. Jag gör två femtimmarspass per dag, men fisket är uselt. Vattnet är för kallt. Vad ska jag ta till frukost i dag? Makrill på fullkornsbröd skulle vara gott. Att åka själv på en sån här resa kan vara mysigt, men det är bättre att vara två. Man kan inspirera och växeldra. Ensam kan det bli svårt med fiskemoralen, och jag skulle behöva någon som bromsade mig i tröstlösa tokprojekt där jag slösar tid och kraft på idiotiska platser. Jag såg mannen med cigarren i dag. Han bar på ännu en lax. Var någonstans fiskar han? Jag har inte sett honom vid älven. Snöfläckarna på fjället har förändrats. Stöveln ser fortfarande ut som en stövel. Men svärdfiskens svärd har smält bort och den ser nu exakt ut som en lax. Hur ska jag tolka det? Betyder det att jag snart får min lax eller betyder det att jag snart får Lidmanknäppen?

Dag7
Jag sitter på trappen och skriver om mitt senaste infall. I morse fick jag en ny otrolig idé. Jag skulle upp i bergen, högt upp i höljor som ingen fiskar, för det är jobbigt och besvärligt att ta sig dit. Jag klättrade och tog mig fram bland snåren. Långt upp genom dalen. Forsar och fall avlöste varandra. Jag klättrade högre och högre. Solen brände, svetten rann. Det var mycket flugor, svarta husflugor. Ja, de såg i alla fall ut som helt vanliga flugor. De blev fler och fler. Ett surrande moln runt huvudet. Snart täcktes armarna av svettlapande flugor. En svart levande massa. Huden syntes inte. Luden som King-Kong. Rena skräckfilmen - flugornas herre. Har aldrig varit med om något liknande. Gick efter bergskanten och försökte fiska. Det frasade av flugor. Galna flugor. Kunde slå ihjäl hundra åt gången. Mosade dem på armarna. Men det resulterade i ännu fler flugor som ville mumsa på moset. De var på mig som om jag var ett ruttet kadaver. Var jag död, eller fanns djävulen själv här i närheten. Höll jag på att tappa förståndet. Kanske jag varit ensam för länge och fiskat mig knäpp. Jag försökte spänna av - inte jaga upp mig. Jag försökte behålla lugnet, vara stabil och inte bry mig. Bara fiska. Men det var helt sjukt. Det kröp i hela kroppen, måste bort därifrån - panik. Jag rusade ner från bergen vevande med min mössa. Armarna var slemmiga av alla döda flugor jag krossat.
På radion har de sagt att det är värmerekord.



Dag 8
Vad blir det för mat idag? Ravioli eller ravioli? Från och med i dag ska jag sluta med alla konstiga projekt och fiska normalt i normala pooler tillsammans med alla andra. Jag måste skärpa mig. Annars kanske jag blir den där fiskeskribenten som aldrig får någon fisk. Kanske jag redan är det. Jag vill ha lax. Jag vill ha laxhugget - suget. Men varför får jag inget. Jag är bra på det här. Fiska som de andra, inga konstigheter. Normal laxpool, ett steg ett kast. Ta det coolt. Nej, det här blir inget bra laxår för mig. Det är redan försent. Jag är på en desperat resa. Erik hade rätt. Jag är en laxdesperado. Jag kan inte hålla ihop mitt fiske. Fladdrar iväg på stolligheter. Det är värmen. Konsulenten ringer från Surna. Han har fått tio laxar mellan sju och fyra kilo.
- Kul, grattis.
Konsulenten säger att älven har varit extra god mot honom och han påstår sig vara mycket ödmjuk mot fiskekamraterna som inte lyckats lika bra. Själv berättar jag om flugvandringen och att en snöfläck här ser ut som en lax och att jag bara har ravioli kvar.  I Surna ska de äta kolgrillad oxfilé med någon orientalisk soppa som förrätt och friterad banan till efterätt. Det är sant. Inget sagt bara för att vara rolig. Konsulentens Surna-resa är inte av budgetmodell. Jag hatar såna telefonsamtal. Jag stänger av mobilen. Med tio laxdrillar är det inte svårt att vara ödmjuk. Det klarar till och med Konsulenten. Det är orättvist. Vi borde alla vara värda ett bra laxår varje år.

Dag 9
Jag tittar på min frukostsmörgås. Makrillen simmar i tomatsåsen. Jag har ännu inte fått någon lax. Jag tappade en i natt. Den satt på ganska länge. Otroligt länge om man tar med att flugan gick baklänges. Femtiotusen kast och så går flugan baklänges. Jag är inte ödmjuk. Jag är förbannat trött på makrill i tomatsås och ravioli.
Solen är gömd bakom moln, det är inte fusionshett längre, en skön sval vind drar ner från bergen. Det kan bli regn. Äntligen är det laxfiskeväder.
På stigen ner till älven känner jag doften av cigarr. Och så står han där framför mig, mannen med cigarren.
- Hej, hur går fisket? frågar han.
- Dåligt.
- Jag vet några hålor, du kan följa med så ska jag visa.
Han säger inget mer utan bara går. Jag följer honom på knappt skönjbara stigar. Följer i stråket av cigarrdoft. Vi kommer fram till en forsig, snabb sträcka. Här och var finns blankfläckar i strömmen. I övrigt ser det trist och intetsägande ut.
- Blankorna är bra, säger han. Börja du.
Jag vadar ut. Mannen med cigarren sitter på sin ryggsäckstol och medan han knyter en ny tafs vandrar cigarren från ena mungipan till den andra.
Flugan går över första blankfläcken och jag känner suget, känner laxhugget. Tyngre och tyngre. Jag reser spöt och laxen rusar. Jag drillar, jag är glad. Mannen med cigarren puffar rök och ler. Han hjälper mig att landa fisken och sätter laxsnöre runt stjärtspolen, hänger upp den i ett träd och blodar av den.
- Gå ut igen, det står fler.
- Men?

- Gå ut nu, jag har inte så bråttom.

När jag har landat fisk nummer tre börjar mannen med cigarren sitt fiske. Han kastar på gammalt vis, lugna långsamma kast med mycket lina i luften. Han får en lax och säger sig vara nöjd och går.

Dag 10
Jag ska åka hem i dag. En burk makrill kvar. Jag tänker inte öppna den. Det blir fullkornsbröd naturell. Skördeglädje. Jag får en svag mögelsmak i munnen. Sväljer med starkt pulverkaffe. Snöfläcken liknar inte längre någon lax. Den liknar ingenting, bara en snöfläck. Sista fiskepasset har jag tänkt ta där jag fick laxarna i går. Men jag hittar inte stigarna, trasslar in mig i elak snårskog. Stannar lyssnar, älven hörs inte. En kort stund tycker jag mig känna cigarrdoft. Det är nog bara inbillning. Hur hittade jag hem i natt då? Då borde jag faktiskt hitta dit igen. Efter mödosamt slit i skit-terräng kommer jag ner till älven. Jag känner inte igen mig. Kanske var det längre uppströms, eller längre nerströms. Jag ger upp - jag ger mig.

I bilen på väg hem till Sverige kommer jag på att jag aldrig frågade vad han hette, vem han var. Var han bodde. Var han... Jag vet ingenting. Jo, han var ödmjuk. Mobilen ringer. Det är Bettan:
- Fick du någon lax ?
- Ja.
- Vad bra, då kanske du kan stanna hemma ett tag.
- Jo, ett tag. Tills havsöringen går upp i Lögd...
Förbindelsen bröts. Måste vara radioskugga. Det börjar regna och jag slår på torkarna. 
Man kanske skulle börja röka cigarr.



 

onsdag 17 juli 2013

Stövelknektar i Kaitum


När jag var på fiskeresa i Norrbotten 2006 fick jag höra en intressant historia. Jag skulle göra reportage om laxälvar i Pajala kommun. Men det fanns inget vatten och det var 30 grader varmt. Fiskeguiden Fredrik Mickelsson som kallas Frekko och driver Frekko Fishing sa att laxfisket är mycket bättre i Kaitumälven där han bor.

- Lax i Kaitum? Du skojar.
- En kväll fick vi elva stycken.
- Blanklaxar? frågade jag.
- Det är 30 mil från havet och fisket är bäst i augusti. Men grillsen kan vara ganska fina då. Det kommer ett stort steg i augusti.

Frekko är ingen laxflugfiskare. Han tar sina fiskar på vobbler och håller till i väglöst land. Han sa att ingen prövat med fluga efter lax på dessa sträckor i Kaitum. Frekko och hans vänner kör bara med spinnfiske. De tyckte att jag skulle komma upp och pröva om det fungerade med fluga.

- Kom nästa år om det finns vatten. Jag kör upp dig med båten, du kan tälta.

Egentligen borde jag inte ha fastnat vid det som han berättade. Vi laxflugfiskare är till största delen på jakt efter blanka nystigna laxar i korta älvar. Men smaka på namnet Kaitum. Känn lite på meningen: Lax i Kaitum. Det är svårt att släppa. Äventyret rullar in, lusten att upptäcka tar över. Tänk att visa fluga för fiskar som vandrat från södra Östersjön upp till fjällnära urskog. Skulle det fungera? Varför inte?

 

 
Augusti 2007. Det är kväll. Jag och min fiskevän Jimmy Dvorsak, fiskepolisen från Norrfors sitter i Frekkos fullastade forsbåt. Tält, mat, spritkök, kameror och en försvarlig mängd fiskeutrustning. Frekko kör vant upp genom forsarna, han pekar ut laxgropar och farliga stenar. Han kallar oss sörlänningar och att vi nu ska visa om det där med flugfiske fungerar. Jimmy som är från Västerbotten protesterar mot att bli hopföst med en stockholmare som sörlänning.

- Västerbotten, det är sörlänningar, säger Frekko.

Jag tyckte det kändes bra. Frekko skrattar och gasar upp för forsen. Vattnet stänker och det rycker och sliter i båten. En mil upp sätts vi iland i väglös vildmark. Vi befinner oss vid en fantastisk laxhöle som är 200 meter lång. Ett perfekt inlopp, med en fin strömkant som läar på vår sida. Mittdelen är djup och sen kommer en stenig nacke. Frekko visar på bra ställen i poolen.
- Vi får bäst vid andra land där vid stora björken. Det är en sten där ute. Den måste ni nå. Men vattenståndet är på väg att bli för lågt.

Jimmy och jag spanar efter en stor björk. Här finns inga stora björkar, bara krumma plågade fjällbjörkar. Men en är något större, och visst syns det på blankströmmen att det ligger en sten där. Men älven rinner bred genom granskogen. Stenen blir svår att nå med flugan. Innan Frekko åker visar han oss att det står lax i älven. Han prövar med vobbler och tappar två stycken. En riktigt stor. Kanske över 15 kilo. Han är klart förbannad då han åker.

När Frekko lämnat oss börjar jag grubbla över om vi inte är på fel sida. Det är ett karaktärsdrag. Jag tycker alltid jag är på fel sida. Men Jimmy menar att denna är mycket flugfiskevänligare:
 
- Det är djupt på andra sidan. Vi kommer fiska i strömkanten och där står dom.
 
Vi fiskar hölen några varv innan läggdags. Inget laxhugg. Jag får fyra harrar mellan halvkilot och kilot. Matfisket kommer att vara lätt. Men tar dessa långvandrande laxar på fluga? Eller måste de ha en vibrerande vobbler framför nosen för att vakna? Vi går och lägger oss. Naturen är helt tyst. Ett svagt brus från älven. Men i övrigt är det så tyst så det brummar i huvudet. Om natten kommer en korp och sätter sig i granen precis vid tältet. Han väsnas. Knorrar och kraxar. Jimmy och jag kan inte sova.
 
Måndag
Vi har fiskat lägerhölen hela dagen utan en känning. Jag når stenen om jag vadar hårt och äventyrligt och kastar allt jag kan. Jimmy och jag fiskar så olika två laxflugfiskare kan göra. Han vadar inte speciellt långt ut eller djupt. Han gör ganska korta Speykast med hel DT-Lina i 45 grader. Själv har jag en tung klump och nylon som skjutlina och underhandskastar långt över min förmåga i 90 grader. Älvens enorma storlek driver mig till den här oharmoniska och krigiska stilen. Jimmy har nått ner till nacken och han täcker bara en fjärdedel av älvens bredd. Hur ska han kunna få något?

Vi fiskar timme efter timme. Jag vadar djupt och öser på med långa okontrollerade kast. I Norge har det hänt att folk blivit arga på mig och vrålat uppe från stranden:
- Vi brukar få våra fiskar där du står.
 
Jimmy bara flina lite åt mig då jag sneddar längre och längre ut i älven och får svårare och svårare att kasta och hålla ordning på löslinan. Under våra gemensamma fisken får vi ungefär lika mycket lax. Mina står vid andra land. Hans står ungefär där jag vadar. Jag tycker det är kul att vada hårt. Det är spännande. Speciellt i nya vatten då jag för varje varv vågar mig några meter till ut i älven. Det är en sport att lära sig gropar och åsar och var man ska hålla in. Jag fiskar lax enligt Nils Färnströms princip. Han skriver så här i kapitlet "Konsten att fiska med Laxfluga" i boken Fluga från 1946: Det vanliga sättet är, att man vadar ut i älven så långt man kan komma och kastar flugan tvärs över strömmen eller en aning nedströms, och när man har slutfiskat ett eller flera kast, flyttar man sig ett par steg och kastar igen. Det är ett fiske på måfå. "

Jimmy och jag tar paus, lagar mat, kokar kaffe. Älven är död. Inga hugg, inga hopp eller plask. De står ju här. Frekko hade två snabba hugg. Men inget på fluga. Efter 30 mil kanske de skiter i flugor. Och vilka flugor ska vi använda? Vi vet ingenting. Jag har prövat stora tuber, mindre tuber och tunga tuber i alla tänkbara färger.

Om kvällen gör vi en expedition och vandrar på  snirkliga renstigar genom snårig skog, upp till nästa hölja. Skymningen faller. Min fluga går över ett fint glid där vattnet har rätt sug. Här måste det stå lax. Kvällshimlen speglar sig i älven mellan virvlar och strömstråk. Och så känner jag laxdraget - tungt och långsamt. Jag lyfter spöt och skriker:

- Lax.

Fisken tar lina. Jimmy kommer och vi är glada. Strax har vi lyckats. Men fisken kroknar ganska snabbt och jag pressar in den. Det är en öring på 1,5 kilo som sitter i bukfenan. Vi får flera öringar över kilot och några stora harrar. Men ingen lax.

Ledbrutna och slitna kryper vi ner i sovsäckarna. Korpen väcker oss mitt i natten. Han klonkar, skorrar och för ett jädra liv. Under hela dagen har jag inte hört en fågel inte ett ljud från naturen. Bara denna korp. Det är mil efter mil av plågad fjällnära skog. Men korpen tycker inte att det finns plats för oss. Han är klart förbannad. Hade det vara hemma i Dalaskogen skulle jag krupit ur tältet och kastat kottar på honom. Men här törs jag inte. Vi är bara gäster och det känns.
 
Tisdag

Det började regna under morgontimmarna. Det är tungt. Jag har ont i leder och nacke. Men efter två Alvedon, kaffe, snus och lite fiberbröd så kommer fiskelusten - eller vad det är för något - tillbaka.
 

Vi fiskar lägerhöljan hela förmiddagen utan resultat. Det står nog inte många fiskar i älven. Vi borde fått något. Några vänner till Frekko kommer upp i båt. De går iland på andra sidan och drar direkt en femkiloslax på vobbler. De sätter tillbaka fisken, kokar kaffe och åker igen. Jag blir övertygad om att vi är på fel sida och att dessa långvandrarlaxar bara tar på vobbler. Jag rusar upp till lägret, får tag i en sjunklina och en tubfluga som är nästan okastbart tung. Nu ska grejerna ner i hålorna. Jimmy bara ler åt mig och fiskar vidare på vanligt sätt med I-lina och flugor som fungerar på sommarlax i Norge och Västerbotten. Själv är jag desperat. Frekko och hans vänner som spinnfiskar här får ett 50-tal laxar per gubbe och år. Det är otroliga siffror. Ibland är det någon som tar 100 stycken på en säsong. Säkert är det många av laxarna som fångas flera gånger, för dessa vobblerfiskare kör C&R fiske. För mig och Jimmy handlar det inte bara om att om vi ska lyckas. Vi skulle gärna vilja visa de lokala spinngrabbarna att det fungerade, att fjollfiskemetoden kanske rent av är bättre. Att sörlänningarna har något att tillföra. Jimmy och jag brukar ha den ödmjuka inställningen; att finns det lax så tar vi dem. Men nu känns det knepigt.

Om kvällen ger vi oss uppöver igen, vandrar den krångliga renstigen. Fisket ger ingenting. Vi blir kvar för länge och har stora problem att ta oss hem i mörkret. Renarna gör inga logiska stigar och i mörkret blir det rena helvetesvandringen i den snåriga vegetationen. Plötsligt hör vi hur Frekko skriker ute på älven. Han har kommit med båt mitt i mörkret och letar efter oss. Han har smörgåsar och mjölk från sin mamma med till oss. Mammor är bra. Frekko ska försöka ta den stora som han tappade. Jag och Jimmy går och lägger oss. Korpen kommer även denna natt. Han vill ha bort oss.
 
Onsdag.

Frekko fick två grills och en sexkilos i natt. Varför då, liksom? Här verkar finnas hur mycket lax som helst för den som fiskar med vobbler. Ska det vara så? Det är ju orättvist. Kaffe, snus och Alvedon får mig på lite bättre humör och jag börjar mitt fiske, men det blir en märklig dag. Det är helt dött. Inte en harr hugger, inte en öring. Vi har fått harr och öring i parti och minut tidigare. Men nu är det avstängt. Vi försöker fiska matfisk med småspön och harrflugor. Jag får tre laxsmolt på hela dagen. Försiktigt sätter jag tillbaka dem. Tänk vilken resa de har framför sig. 30 mil ner till Bottenviken och sen vandingen ner till södra Östersjön. Kvällen kommer med hård vind genom skogen. Korpen klagar även denna natt, sen kommer regnet. Det bara öser ner.

 

Torsdag

Det regnar något fruktansvärt. Allt är blött. Kamerorna immiga så det går ej att ta bilder. Harrar och öringar är borta. Vi skulle behöva matfisk. Det är planerat så. Annars blir det bara potatis. Vi fiskar hela dagen utan hugg.

Går det att få lax på fluga i Kaitum? Eller får vi åka härifrån som några fjolliga sörlänningar. Det regnar hela natten. Men det hindar inte korpen från att komma och klaga på oss. Nu har han retats tillräckligt. Jag kryper ut och kastar kottar. Han tar ett varv över grantopparna och försvinner. Säkert kommer han att hämnas på något sätt.

 

Fredag.

Det regnar fortfarande. Jag är tacksam över mitt kaffeberoende. Det hjälper mig att komma ur sovsäcken och i blöta kläder. Mina vadare luktar hemskt. Det här är min åttonde laxfiskevecka denna sommar. Jag måste nog gräva ner vadarna .
Älven har stigit. Det inger hopp. Men är vi på fel sida? Eller är laxarna för gamla för att stiga till en fluga? I två dagar har naturen varit helt död. Inga ljud, inga småfåglar. Ingen harr, ingen öring. Bara korpen och regnet. Men i dag kommer Frekko igen och då kommer det garanterat att hända något - vad som helst. Det är bra. Han ska få köra över mig till rätt sida. Han kanske har några jättesmå vobblers som går att kasta med flugspö. Får man göra så? Kanske om ingen ser på.
Jimmy och jag dricker kaffe. Det värmer för min vattentäta vadarjacka är inte alls vattentät. Knotten är som galna.
- Om vi haft en tredje gubbe med oss nu som börjat gnälla? säger jag.

- Så hade vi dränkt honom, svarar Jimmy och vadar ut och börjar dagens fiske.

Jag tar mer kaffe och ser ut över älven och tänker på laxfiske och när det inte fungerar på ett nytt okänt ställe: Är det andra sidan som gäller? Är det stora eller små flugor? Djupt eller ytligt, snabbt eller långsamt? Jag har bytt och prövat och vadat till näsan för att nå andra sidan. Verkligen försökt att påverka det hela. Man vet ingenting. Men det kanske inte är sättet att fiska på som är fel. Kanske det är något i naturen som inte stämmer och det är bara att harva på tills det stämmer. Jimmy är betydligt coolare än jag. Han har hela tiden fiskat på som vanligt med sina vanliga prylar. I-lina och normalstora mörka flugor. Vadat normalt, kastat sina korta kast som han fiskar ut med full kontroll. Hitintills har det gått lika dåligt för oss båda. Men han verkar mer harmonisk och tycks ha mer laxtro kvar i kroppen. Själv har jag satt ihop en ny kombination med lina och fluga - svårkastad utrustning, men jag kommer att få ner sakerna till de sura djupgropslaxarna. Nu ska...

- Lax, skriker Jimmy.

- Är det en riktig fisk?

- Ja, det är lax.

Den hoppar och det är ingen tvekan. En mycket viktig fisk. Jimmy drillar in den snabbt. Det är en grills på två kilo. Vi jublar. Det blir grillad lax och mandelpotatis. Jimmy visar var den tog. Den högg på vår sida av stenen mitt emot den stora björken. Mitt i den kanalen som jag har vadat. För att vara en lax som vandrat 30 mil går den under epitetet halvblank. Något skiftande i gul-grönt-brunt. Visst vi har lyckats, men det känns som en turfisk, eller slitpoäng. Jag går sträckan utan att känna något. Ställer undan spöt och skrubbar potatis och tänder spritköket.
- Lax, vrålar Jimmy.

Han står på samma ställe och drillar nu en betydligt större fisk. Jag tar kamerorna och springer. Regnet öser ner. Det är en stor arg gammal laxhanne som tar lång tid att få in. Den väger kanske åtta, nio kilo. Den har full lekdräkt och enorma krokar i käften. Den är häftig och vacker och man fylls av respekt. Vi tar kort på den, sen får den simma tillbaka. Den tog på ungefär samma ställe. Jag tänker en stund på mina långa tvärskast. Min fluga har hög fart långt därute, men är helt död i gången på vår sida där det huggit för Jimmy. Nästa varv fiskar jag kortare med försiktig vadning. Kasten är mer kontrollerade och tafsen sträcker fint i varje kast. Troligen fiskar jag alldeles för långt alldeles för ofta. Just kontrollen och den sträckta tafsen ökar effektiviteten avsevärt. En bit ovanför den stora björken har jag en försiktig dragning. Jag bara anar att det är något. I nästa kast suger det i ordentligt och jag får skrika:

- Lax, rakt ut i vildmarken.
 
Det är en grills på två kilo. Frekko kommer upp med sin hund och nybakat bröd och mjölk från mamma. Frekko blir glad att vi lyckats, att flugfisket fungerade. Han kör över oss på andra sidan och vi konstaterar att den är helt värdelös att flugfiska ifrån. Vi har hela tiden varit på rätt sida. Medan Frekko, Jimmy och hunden sitter runt brasan får jag en till grills. Lyckliga över att ha lyckats kryper vi ner i sovsäckarna. Men det blir inte lång stund vi får sova. Korpen har med sig en kompis och de sitter på var sida om tältet och för oljud.


Lördag

Flugan går sin bana vid den stora björken. Det drar i försiktigt och sen inget mer. Det var en lax, jag är helt säker. Jag gör ett nytt kast och nu kommer det stora laxsuget. Jag lyfter spöt och fisken rusar. Laxfiske är enkelt. Det här är femte laxen vi får på inom 24 timmar. Det är inte flugan eller något annat bland ens prylar det kommer an på. Det är laxen. Att något händer i naturen så den vill vara med. Jag drillar fisken hårt och snabbt. Det är en hona på omkring sju kilo. Vackert bronserad.

Frekko kommer upp med båten och hoppar i land. I handen håller han ett dammigt spöfodral. Ett fjortonfots flugspö.

- Jag fick det av några danskar för många år sedan. Jag vill också ta lax med fluga.

Han har även rulle och lina. Det är en bra utrustning, fungerar fint att kasta med. Vi har kastkurs och snart går Frekko sträckan varv efter varv efter varv. Han kommer att bli en bra laxflugfiskare. Envisheten finns där. Sen tycks det på något sätt reta honom att vi sörlänningar lyckats med något han inte lyckats med. Och detta i hans hemmavatten.
Vi river tältet och packar vår utrustning i båten. Himlen är klar och det är kallt och höstlikt i luften. Vissa björkar har gulnat. Årets laxsäsong är över och den kunde inte ha slutat bättre. Fem laxar fick vi och det känns märkligt med tanke på att vi inte är speciellt långt i från Kebnekaise.









måndag 15 juli 2013

Einars skitälv


Nu ska jag berätta en märklig historia.

Mitt i natten stannade 245:an. Det här var några år sedan. Den tvärdog utan minsta förvarning. Regnet öste ner. Bensinpumpen hade gått. Min fiskekamrat Peter Gustavsson och jag var i Troms Fylke som ligger jävligt långt bort. Bilen var fullpackad med fiskegrejor. Vi rev en stund under huven och konstaterade att - ja, det var stopp, och en bra bit kvar till den älv vi skulle fiska i.

Medan vi stod där med huvudena under huven stannade en BMW och ut kom en glad Norrman.

- Här står ni med pansaret uppe.

Motorhuv heter tydligen så på Norska. Och den glada norrmannen hette Einar. Han pratade en stund om vilka skitbilar vi byggde i Sverige, tog sen fram en bogserlina och sa:

- Jag kan dra er till min gård. Det är inte så långt. Jag har verkstad.

Och det var en bra verkstad, jag skulle ha kunnat renovera hela motorn. Inga verktyg saknades, det fanns lyftar och traverser. Bensinpumpen var helt slut och omöjlig att återuppliva. En bildelsfirma i Namsos skulle skicka en ny och det skulle ta några dagar. Transport med buss och krångliga byten, hade vi tur kom den lagom till hemfärden.

- Ni kan fiska här, sa Einar.

Jag och Peter såg oss om. Bara berg och plågad gles skog. Det fanns inget vatten.

- Det är en liten skitälv, smålax  och det är en bit att gå.

Älven låg väglös på andra sidan dalen. Myggen var helt galna. Svettiga och blodlösa klängde vi över fjällkammen och såg älven långt där nere. Den rann i bergen med otaliga små pottor och fall. Det var kväll när vi kom fram och satte ihop våra spön. Lagom klena utrustningar för grillsfiske, enhandsspön i klass 7. Vi klättrade på klippor och branta bergskanter och kastade. Peter fick på den första fisken. En liten lax på ett och ett halvt kilo. Landningen blev oerhört komplicerad. Några självklara landningsplatser fanns inte, och på vissa ställen skulle man behövt vara medlem i svenska klätterkubben för att komma ner till vattnet. Vi blev glada och tyckte det var skoj att det fanns fisk i Einars skitälv. Peter tog även den andra som vägde halvkilot mer. När han fick den tredje utan att jag känt något gick jag upp till nästa hölja. Eller klättrade upp till nästa hölja. Där fanns en fin nacke som trängde ihop i en kanjon och sen ett dånande fall. Men någon fisk kände jag inte. Tänkte en stund på om de verkligen klarade att ta sig upp för det där vattenfallet.

Plötsligt slog det mig hur vackert det var. Jag satte mig och lät blicken vandra i landskapet. Det kan bli så att man i fiskeiver bara rusar på, vill ha hugg, vill han fisk, vill ha mer. Sen varvar man ner och ser sig om - var är jag?

Bergväggarna reste sig brant mot den solnedgångsfärgade himlen. Högt där uppe seglade fjällvråken och gav sitt ödsliga läte. Det var en mäktig plats, kraftfull plats, och stor risk för att man förvandlades till Roger Pontare och börjar jojka.

Peter kom uppklättrande. Han är en mycket lugn och sansad man, blir inte uppjagad i onödan. Men något hade hänt, det syntes, en skiftning i ansiktet. Han satte sig bredvid mig och såg upp mot fjällvråken.

- Visst är det vackert, sa jag.

- Det är ingen grillsälv, sa Peter.

- Vad är det? Vad har hänt?

- Jag har tappat två stora. De går inte att landa.

När han sagt det började det regna. Himlen i glipan mellan klippväggarna blev helt svart. Samtidigt skedde något märkligt nere på nacken mot andra land. En stor laxrygg bröt ytan, enorm för att vara i en grillsälv. Och sen en rygg till, och en till. Jag drog lina av rullen och försökte nå dem. Det var svårt att få till ett bra kast. Det stack upp en sten vid andra land, flugan landade strax uppströms och linan låg i stora kringelkrokar på ytan. Sen sträckte den upp i en stor bukt. Skit, flugan fastande i stenen. Jag lyfte spöt, stod högt ovanför vattnet på en klippkant. Linan gungade en kort stund i luften innan det bar det iväg uppströms med en ruskig fart och en kraft som ville slita spöt ur min hand.

- Det är ingen grills.

Fisken hoppade och vältrade sig i inloppsfallet till höljan, ledsnade på det och gick ut i djupet, sjönk mot botten och parkerade under den hårda strömmen. Och där stod jag. Regnet öste ner. Spöt sjönk i tvär båge, jag pressade hårdare och hårdare. Inget hände.

- Den har gått fast.

Jag drog för att dra av. Och plötsligt skar linan blixtsnabbt genom vattnet ner mot nacken. Den fick inte gå ut förfallet. Då skulle det vara kört. Jag klättrade på berget och jobbade och lyckades få upp honom från nacken. Lurade honom att gå varv efter varv i höljan tills han började tröttna. Då kom de verkliga problemen. Landningen. Det fanns inget vettig ställe. Jag var rådlös och gjorde några konstiga försök bland klippor och block.

På vägen upp hade jag sett en fin liten sandstrand. Haken var att den låg nedanför fallet.

- Vad tror du händer om jag släpper ner honom för fallet?

Peter svarade inte på det.

Jag gick på klippkanten till nacken, drog ner fisken och lät honom rulla ut i vitskummet. Sen klättrade jag efter. Åkte på baken, jagade. Drog in fisken på sandstranden och landade den. Lycklig och med fiskluktande händer satt jag och tittade på en lax som säkert vägde fem kilo,  tänkte på hur otroligt det här var. En trasig bensinpump och sen rakt in i sagans värd.

Plötsligt kom Peter nerfarande utefter fallet med böjt spö.

- Den här är större än din.

Han landade den på den lilla sandstranden och hans lax var större.

Natten gled över bergen och vi drog på fler fiskar. Körde dem trötta i höljan och sen utför fallet.

- Det här är inte sant, upprepade vi till varandra och försvann ner för fallet med knarrade korkhandtag och väsande rullar.

Vi drillade och lekte och övermodet infann sig.

- Jag har en, skrek jag och brottade på med mitt enhandsspö.

Men fisken gick bara ner en bit och ställde sig bakom en undervattensklippa. Jag bröt men inget hände. Vevade mig ner och stod med bara en spölängd lina ute. Det hela var löjligt, spände hårdare än vad jag trott mitt spö skulle tåla. Men inget hände. Prövade med att pressa nerifrån, ingen reaktion. Från sidan, stumt. Framifrån, lönlöst.

Jag begrep att den var stor. Nu är ju begreppet stor lax mycket relativt. För dem som fiskar i Alta och Tana är en femtonkilos ganska stor. Men nu var vi inte i Alta eller Tana utan i Einars lilla skitälv med enhadsspö klass 7. Och jag stod där och kände märkliga ryckningar i lårmusklerna, knäna skakade. Var det kallt. Frös jag, eller var det något annat.

- Kolla klockan, sa jag till Peter. Det här kommer att ta tid.

- Jag har redan kollat, den högg för tjugo minuter sen.

Tiden, klockan blir konstig under drill. Tidsuppfattningen krackelerar, man kommer in i något tidsvakuum, bara finns. Det flyter som älvens vatten - man lever, existerar. All annan tid som inte är fiskdrill är o-existens. Det är nog därför man måste iväg, och iväg, och iväg igen. Fisketokiga, säger en del. Dårar säger andra. Vi vill fiska och fruarna vill skiljas.

- Jag kan ju inte stå så här, det är ju löjligt.

En fisk ska drillas utan mes, hellre brutalt än försiktigt. Inget fjantande. Men nu kändes det fjantigt. Peter föreslog att jag skulle gunga loss honom och det fungerade. Efter flera minuters gungade med spöt blev fisken tokig. Rusade och rullade upp över höljan. Suget i spöt var rent sagolikt och den violetta färgen och vattensprutet. Det var en jublande syn. Och sen stannade fisken och bet sig fast under inloppsfallet. Jag satte mig på berget. Trött i armen och då visste jag inte att det här bara var början.

- En timme har det gått.

- Hur fan då.

Måste få ett slut på det här. Gungade på honom igen. Fisken blev galen  och rusade ner på nacken.

- Jag drar ner honom och in på sandstranden.

Peter var mer tveksam.

- Får du inte in honom där och han går med strömmen ner då...

- Då vadå?

- Du får en djävla resa.

Nerför fallet gick bra, men det var lögn att få in honom i lugnvattnet mot sandstranden. Hade jag haft mitt lätta tvåhandsspö skulle det säkert ha gått, men med den här pinnen var jag löjligt hjälplös. Fisken drog nerströms och jag sprang. Peter hängde med. Han rusade före och varnade för stenar så jag kunde styra laxen på rätt sida. Han kollade även landningsplatser. Eller rättare sagt landningsfickor. Jag missade alla. Ändå försökte jag vara brutal. Men den bara la ut i strömmen och jag hade inget att sätta emot. Helt jävla hjälplös. Vi såg laxen där ute. Den var lång, förbannat lång. Och för att vara i en grillsälv rekordlång.

Den gick fast i stenar. Jag drog, stumt.. Den måste ha kilat linan mellan några klippblock. Drog från olika vinklar, men inget hjälpte. Satte mig på berget, ville inte dra av, ville inte att det skulle vara slut. Men vadå, där kunde jag inte sitta. Tog fluglinan i händerna och drog. Det hackade till som om något lossnade, sen var det stumt igen. Tog i en gång till och det lossnade. Linan fräste i mina händer, laxen var kvar. Drillen fortsatte. Jag skakade, var upprymd, berusad, lycklig. Det här skulle gå vägen, jag var helt säker. Jag var laxkungen.

Peter hade kollat nerströms.

- Det finns en fin hölja med lungvatten och sandstrand, men missar du det så är det kört. Nästa fall är brand och helt omöjligt att följa. Vad har du för tafs?

- Noll tjugoåtta.

- Du skojar.

- Det är ju en grillsälv.

Just att tafsen fortfarande höll var det som förvånade mig mest. Och självklart skulle jag ha bytt till grövre då vi började få de större fiskarna.

- Varför knöt du inte grövre?

Ja, varför knöt jag inte grövre? Säkert ett karaktärsdrag.

Vi kom ner till sista höljan innan storfallet. Vattnet dånade och det låg en fuktig rök i luften. Det var som om fisken genomskådat våran plan. Den backade lugnt ner i strömmen mot höljan. Men just när jag skulle till att lirka in den på lungvattnet gjorde den en tokrusning. Veven slog mig på tummen. Det gjorde fruktansvärt ont. Sen trampade jag vid sidan om ett klippblock, halkade och föll i vattnet. Jag reste mig och kände att nu kommer jag att förlora, nu tappade jag allt. Det här skulle gå åt helvete. Jag var absolut inte laxkungen och fiske var inte nöje. Krig på liv och död. Blev rasande på mig själv, tog i allt som gick för att få laxen ur strömmen, få bort den från nacken och in på lugnvattnet. Jag visste att tafsen skulle gå av. Det var inte möjligt att den skulle hålla. Det var tungt, strömmen sög. När som helst skulle det gå av, bli tomt. Jag drog och var beredd på det. Förberedde mig mentalt att inte bli besviken. Jag hade redan fått ett äventyr och minne för livet. Och blå tumme.

Det tunga suget i spöt släppte, fisken var ur strömmen, den fläkte sig lojt i lugnvatten. Vältrade trött och mäktigt. Peter rusade ut och fick grepp om laxen. Kom med den mot land. En fantastisk syn. En lång lax med stor stjärtfena. Inte vacker men elak. Den vägde nio kilo på min våg och det är den som gäller. Laxen såg i kroppsformen exakt ut som grills, en märklig fisk.

Min tafs var matt och sträv. Svårt nött bland stenar. Den gick av vid en lättare provdragning. Jag var helt slut. La mig ner och såg upp i himlen. Gryningsljuset kom och fjällvråken seglade där uppe.

- Två och en halv timme tog det.

- Herregud, säg inget till någon. De kommer inte att förstå.

Einar blev mycket förvånad när han såg vår fångst som vi kånkat över berget. Om vi varit smarta skulle han aldrig ha fått sett laxarna, men vi var glada och lyckliga som barn som hittat något stort och ville visa. Redan året efter var älven utarrenderad för stora pengar.

Men vi drar vidare. Bilen går säkert sönder igen.