onsdag 15 maj 2013

Pausbild


 
Lägger här upp en pausbild. Ska försöka ägna mig åt fiske lite här och där. Bilden föreställer mig 1985 med min första riktiga lax som jag fick i Holmhölen, Kringen, Stjördal. Det var natten till torsdagen. Två år i rad hade jag tappat stora nattlaxar i Holm. När den här tog så skulle den upp till varje pris – om så i delar. Berra Adolf landade den åt mig. Jag slängde in laxen på passagerarplatsen i min Volvo 142 sport, och körde upp till Kleiv där Konsulenten och Minken fiskade. ( Efteråt berättade de att det hört bilen från Holm toppvarva på ettan, tvåan och trean och sen tvärnit vid Kleiv.) Jag hoppade ut och skrek ner över älven.
- Nio komma ett.
Sen åkte jag hem och öppnade en vinare ute i bua. Laxen låg på golvet och jag i en röd gammal fotölj. Bara doften i bua på Kringen är värt ett kapitel i en bok. Konsulenten och Minken kom. De firade hellre min första riktiga lax med mig är att fortsätta fiska. Natten blev till morgon. Och sen eftermiddag. Men det minns vi inte så mycket av. Göteborgaren Kenta Ström kom upp från Hembre och hälsade på. Vi låg som plus kring flagstången. Kenta sa att det såg jävligare ut än på Järntorget.
 
 
 
 
 
 

torsdag 9 maj 2013

Torneälvens Laxmortalitet


Detta är en annan laxfiskepolitisk text som jag skrev under vårvintern 2010. Det är ett ovanligt jobb för att komma från mig som mest drar historier. Men den här gången försökte jag vara en riktig journalists. Jag tog kontakt med alla som hade kunskap och makt i ämnet. Det tog ett halvår och mycket gnet och tjat, samt vissa fulknep. Det är många som skall tackas för att de bidrog med information. Men de vill inte nämnas med namn  - skulle ogillas av deras chefer. Trotts att det bara gått några få år ser det i alla fall på ytan helt annorlunda ut nu. Införandet av Hav skulle kunna ha blivit en stor del till lösningen av vildlaxen i östersjön. Men nu när Hav finns visar det sig att de får skrattretande lite pengar. Sammarbetet med SLU som tagit över FiV,s allt praktiska forskning och praktiskt fiskevårdsarbete går inte lysande. Hav ska handla upp hjälp från SLU. Förr hade FIV egna forskning och som de bestämde över och hade full och makt. Just nu kan Hav bara upphandla upp  arbete i forskning- och försökstationer av SLU och de är inte billiga. Men i framtiden ska Hav kunna handla upp från vem som helst. Nermonteringen av Fiskeriverket handlar i förlängnigen om att lägga ut verksamheten på privata aktörer - som sjukvården alltså. Kanske bra Men varifrån ska pengarna komma. Hav har som sagt fått löjligt lite med tanke på allt som börs göras.

Texten nedanför visar hur laxsituationen var våren 2010. Den gick i FFA. Jag tycker siffrorna och resonemangen är tillräckligt intressanta för att inte låta texten dö i något hd-haveri. Sen kan det alltid vara intressant att ha koll på kommande  förbättringar/försämringar.
 
-----------------------------------------

Drivgarnfisket efter vildlaxen i Östersjön är borta. Stora mängder lax vandrar upp mot norrbottensälvarna. Torneälvssystemet är det vatten som producerar överlägset mest vildlax. Men vad händer med fisken där uppe. Är det en sund förvaltning eller total mortalitet?

 
Jag vadar med flugspö i Torneälven några mil norr om Pajala. Älven rinner mäktig genom den korta sommaren. Det är ett ljust landskap nära solen. Björkarna står kortväxta och krumma. Granarna lutar vresiga och sura. Tallarna är sega och knotiga. Jag gör mina kast och flugan går sin bana i strömmen. Jag tänker på den nya generationen laxflugfiskare. De unga, de som sätter tillbaka sina laxar och ser dem som en resurs som är mer värd levande än död. Jag har träffat många av dem här i Tornedalen. Själv är jag gammalmodig och behåller de flesta laxarna. Det brukar inte bli många. I år ser det inte ut att bli någon alls. Dagarna går, men det kommer ingen lax. Jag kastar och fantiserar om hur det kommer att se ut när den unga generationens laxflugfiskare vuxit upp och kommit på maktpositioner i samhället. Tänk om dessa ungdomar en dag får sköta förvaltningen av den svenska laxen. Vilken dröm. Jag hoppas att det sker och jag hoppas det går fort. För så som det är i dag kan vi bara inte ha det.

 
Många hade hoppats på den nya Svensk/Fiska gränsälvsöverenskommelsen som ska ersätta den gamla från 1971 - att förvaltningen av laxen skulle bli klokare. Men det ser ut att bli värre. Torneälvslaxens vadring upp genom älven är ett dödsrally. Förbjudna redskap och fiskemetoder enligt den nya förvaltningen är skjutvapen, bedövande eller giftiga ämnen, elektrisk ström och fiske med ljuster.  Allt annat tycks tillåtet. Fisket med fasta redskap i Haparanda skärgård tidigareläggs från 19 juni till 17 juni. Fisket får pågå till 15 september. Pålning och utsättning av ledarmar får ske sju dygn i förväg.

Laxarna som kommer till Haparanda skärgård efter den 17 juni har helt klart begränsade möjligheter att nå sina lekområden. Först måste de hitta den 400 meters fredade korridoren som är en 2,3 mil lång knixig bana mellan laxfällornas ledarmar.

Vid den senaste undersökningen av Fiskeriverket 2007 fanns på den Svenska sidan tretton licensierade yrkesfiskarefiskare och fyra som inte hade licens. Tillsammans hade de 158 fasta redskap. Enligt Fiskeriverket tillhörde 67procent (106 redskap) de licensierade yrkesfiskarna. Det betyder att 52 laxfällor i Haparanda är husbehovsfiske med stöd av enskild fiskerätt. Detta med moderna yrkesredskap och helt utan skyldighet att rapportera sin fångst. Den enskilda fiskerätten är mycket stark i lagen. Den svenska kronan överlät dessa kustnära fiskevatten på 1600-talet till byarna mot att byborna gav stöd till staten med soldater och foder till arméns hästar. Med enskild fiskerätt får du fiska hur mycket du vill med lagliga redskap under laglig tid. De 52 privata fällorna som Fiskeriverket uppger från 2007, är de fällor som låg där då Fiskeriverket åkte ut med båt och räknade. En sådan här undersökning görs bara var femte år. Bättre än så är inte kontrollen. Det kan alltså handla om betydligt fler fällor som fiskar enligt enskild rätt då de inte behöver söka tillstånd för sina redskap. Enligt en tjänsteman på Fiskeriverket som inte vill bli citerad är det lämpliga platser och ork som avgör hur många fällor som fiskar med stöd av enskild rätt.

2001 var startdatumet för detta fiske 3 juli. Men tjänstemän på Fiskeriverket i Luleå tog fram ett beslutsunderlag på ganska klena, gamla siffror som visade på att laxarna vandrar två veckor tidigare i dag än på 70-talet. Starten för fällfisket har de senaste åren flyttats fram. Först till 19 juni, och nu kommer det alltså att bli 17 juni. I och med den första framflyttningen räknade Fiskeriverket med att det skulle fångas några tusen färre laxar i älven, men man ansåg att detta inte gjorde något då kustfisket skulle öka sin fångst med 50 procent. Troligen är det så att laxen kommer tidigare nu än på 70-talet. Det kan bero på ett varmare klimat. Men om man hela tiden fiskar bort den senare laxen kommer man genetiskt att gynna den tidigare laxen. Det lönar sig att vara tidig, alltså kommer allt fler tidigt. Många minns det fantastiska fisket i Torneälven 1997. Det året fick inte kustfisket börja förrän den 6 juli på grund av att laxsjukdomen M74 låg på en hög nivå. Är det en slump eller?

 
Jag tar ett steg, gör ett kast, ett steg, ett kast och hoppas och tror att någon blanklax ska ta min fluga. Det har gått ett rykte att hundratals laxar passerat under bron i Anttis. Vid midsommar fiskade man bra i Kengisfors, så helt omöjligt är det inte. Men det finns de som fiskar betydligt bättre. De licensierade yrkesfiskarnas sammanlagda kustfångst i Haparanda skärgård 2008 var 79 ton. Utifrån den siffran går det att göra en uppskattande uträkning av vad de som fiskade med fasta redskap enligt stöd av enskild rätt hade för fångst 2008. Den bör då ha hamnat på 25 ton. Det är ganska stor mängd lax för husbehov.

Ska det vara så här? Jag har frågat Thomas Hasselborg som är tjänsteman på Fiskeriverkets utredningskontor i Luleå. Han svarar i e-post, jag citerar ” Det krävs angelägna allmänna intressen för att reglera det enskilda fisket och får inte vara diskriminerande varför all reglering skall vara proportionell till behovet. För förvaltaren av fisket, i detta fall regeringen genom Fiskeriverket, är det alltså inte möjligt att reglera nyttjandet i annat än vad som är nödvändigt för beståndsvården.”

- Men kan inte dessa 52 laxfällor som fiskar enligt enskild rätt uppfattas som svartfiske?

Thomas skriver: ”Oberoende vem som då fiskar på resursen är fisket legalt om det sker inom det som regelverket tillåter för beståndsvården. Att som du då antyder hänföra fiske med stöd av den enskilda rätten som inte bedrivs av licensierade fiskare till ”svartfiske” är inte förenligt med den lagstadgade rätten om du i detta menar att ”svartfiske” är illegalt.

Okej, det här är inte så lätt att förstå. Men det han nämner att regleringen ska vara proportionell till behovet handlar och beståndsvårdsbehovet. I själva Toneälvssystemet har all enskild fiskerätt med nät och not förbjudits med tanke på beståndet. För sportfisket finns en kvot på en lax per dag, också med tanke på beståndet. Men fällfiskarna får lägga ut så många fällor som får plats förutom i den 400 meter smala och knixiga korridoren.

 
Jag står utvadad i Torneälven och känner mig frustrerad och upprörd. Mina kast blir ilskna. Det blir tailing-loop och trassel på tafsen. Jag vadar iland, gör eld och värmer en burk korv och kokar kaffe. Jag är inne på min andra laxfiskevecka här vid älven. Än har jag inte fått något. Kanske vattnet är för varmt. Men jag tror att jag sett en lax. För två dagar sedan plaskade det borta vid andra land. En roddare fick en åttakilos i byagropen förra veckan. Så visst finns de. Mat, kaffe och fiskehumöret kommer tillbaka. Jag vadar ut igen.

De laxar som lyckats snirkla sig igenom den 400 meter smala korridoren i 2,3 mil och nått älvmynningen, står nu inför nya utmaningar i själva älven. Byarna vid Vaarankoski, Kukkolaforsen, Matkakoski och Vuennonkoski har på de vatten där staten äger laxfiskerättigheterna fått tillstånd att håva lax. Fjorton byar, fiskelag och fiskeföreningar längs älven har även rätt att fiska lax med flytnät och not på vatten där staten äger laxfisket. Detta allmogefiske med nät, not och håv har i det nya förvaltningsavtalet fått mer utrymme, samtidigt har spöfisket begränsats då detta fiske får påbörjas 1 juni mot tidigare 1 maj. Sportfisket är också som sagt belagt med en kvot på en fisk om dagen. Thomas Hasselborg hart suttit med i Förhandlingsdelegationen som tagit fram de nya gränsälvsreglerna. Jag har frågat honom om vad som är målsättningen för den nya förvaltningen av Torneälven. Thomas svarar, jag citerar: ”Långsiktigt nyttjande av fiskbestånden som gynnar hela Tornedalen utan att slå ut befintliga strukturer.” Slut på citat.

Själv tycker jag att hela den här förvaltningen av Toneälvslaxen känns omodern och mycket köttig. Jag har inget emot ett kontrollerat yrkesfiske. Men de befintliga strukturerna, som Thomas Hasselborg nämner – det gamla allmogefisket med rättigheter från 1600-talet, doftar sura vadmalsbyxor och rinnande snustrutar. Hur har detta fisket kunnat flytta fram sina possessioner år 2010 medan sportfisket fått backa? Det är fullkomligt obegripligt för mig.

Hur mycket fisk ska släppas upp i Torneälven? Hur mycket ska fångas i Haparanda skärgård? Hur mycket ska få fångas i älvarna? Hur många laxar ska tillåtas leka? Thomas svarar: ”Det är en högst relevant fråga men i sak ganska ointressant var mortaliteten sker, havet, älven eller kusten, det väsentliga är att fiskemortaliteten inte överstiger den nivå av lekande lax som är nödvändig för att nå nationellt och internationellt satta mål för fiskbestånden.”

Jag gör min kast ut i älven och tänker: Torneälven – total laxmortalitet. Den här älven skulle kunna hålla ett sportfiske av världsklass, om nu fler laxar fick gå upp. Thomas Hasselborg står som biolog på Förhandlingsdelegationens pressmeddelande. Men jag har svårt att se något modernt biologiskt tänkande i den nya förvaltningen. Vinnare har varit det traditionella allmogelaxfisket och fisket med laxfällor vid kusten. Förlorare har varit sportfisket – och laxen. Torneälvsystemet består av 100 mil laxförande vatten. Det handlar inte om en och samma lax i hela systemet. Det är olika stammar som ska till olika ställen. Vissa kommer tidigt, vissa senare. De stammar som kommer till Haparanda skärgård efter 17 juni riskerar utrotning. Varför finns det inget beståndsbehov för att skydda den senare laxen. Fiskeriverket räknar bara på antalet ton som gått upp före den 17 juni. Då anser man beståndsbehovet tillfredställt. Enligt den tjänsteman på Fiskeriverket som inte vill bli citerad så finns det ingen principiell skillnad att gå in och förbjuda det enskilda laxfisket i Haparanda skärgård med tanke på beståndsvården så som gjorts med näträttigheterna i älven. Min egen uppfattning efter alla samtal och e-postkorspondens är att väldigt få myndighetspersoner vill jobba med den infekterade laxfråga. Makten ligger hos de som tagit initiativet i fråga. De bestämmer hur siffror ska tolkas och räknas. Egentligen går inte det här att skriva om. Det finns så många synpunkter, åsikter och intressen som spretar åt alla håll. Alla siffror man får är olika beroende på vem man frågar. Det går att räkna hur som helst – och alla räknar till sin fördel. Till och med olika tjänstemän på Fiskeriverket lämnar olika siffror. Striden om Torneälvslaxen finns dokumenterad ända bak till 1300-talet då två biskopar bråkade om vem som skulle få predika Guds ord för kustbefolkningen, och få en tiondel av laxfångsterna. Och ungefär där är vi än i dag.

 
Jag sätter mig på stranden och byter fluga. Midnattsolen hänger i trädtopparna. Ljuset är magiskt. Allt är slaget i guld. Jag tänker på hur det skulle kunna vara. Laxfisket i Norge kostar från cirka 2500 kronor upp till över 100 000 kronor i veckan per spö, beroende på vilken älv det handlar om. På den här milslånga sträckan som jag fiskar i Torneälven kostar ett årskort 300 kronor. Det är vad ett dagskort kostar i en Norsk normalälv. I Tornedalen är laxen inte värd någonting. Billigare än hundmat. Det kanske är därför förvaltningen ser ut som den gör. Det är märkligt då de Norska älvarna bara ligger en biltankning bort.

Om nu Torneälvslaxarna klarar sig förbi yrkesfisket med fasta fällor och det köttiga allmogefisket med not och nät, återstår alla roddare med wobbler, huggkrok och hammare. Jag tänker igen, Torneälvsfrågan - total laxmortalitet. Otroligt att det når upp någon fisk till mig och tar på mina flugor. För vissa år så händer det faktiskt. Vi som står här med våra flugspön kommer långt ner i hela den galna kedjan. Vi som är beredda att betala mest. Men allra längst ner kommer själva laxen.