fredag 26 april 2013

Vad är en laxälv?




Torneälven Lovikka
Det här är en laxtext som jag skrev april 2011. Jag tycker den innehåller en del lustiga siffror som kan vara lite underhållande. Texten gick i FFA eller AoF. Så här två laxsäsonger senare kan man konstatera att det ser lite ljusare ut. Men egentligen skulle laxfiskepolitiken baseras på minst två laxars livscykel (två generationer) vilket blir omkring 10 - 14 år. Nu tycks det lite ryckigt hit och dit - och typ vi får se vad som händer om vi gör så här i år. Brorsan (Jan "Konsulenten" Martin) jobbade hårt för laxfrågan 1988 till 1998 som konsulent på sportfiskarna. Det var han som fick bort drivgarnen genom att få bort dispensen i Östersjön då han lyckades bevisa att yrkesfisket fick tumlare i garnen. Och hans målsättning var att flytta fisket till kusten och då i möjligaste mån efter kompensationsodlad lax. Vi är snart där brorsan. Du la upp planen genom 10 års segt arbete mot otaliga ministrar. Resten som behövdes var tid och att andra fortsatte arbetet. Sen att kvoterna var kvar och yrkesfiskarna började med kroklina var lite svårt att gissa.
 
Nu när det (obs) svenska yrkesfisket ute på havet har fasats ut kommer den svenska konflikten att handla om fasta fisken vid kusten och älvmynningar. Det är i alla fall närmare älven. Vilket borde vara bättre på många vis. Framför finns det nu möjlighet att säkerhetsställa en laxuppgång som inte bara värnar beståndens överlevnad - utan även garanterar ett sportfiske med rimlig möjlighet att få drilla lax. Och kanske också behålla en och annan utan att känna sig som blodtörstig laxutrotare som ska hängas ut på nätet med brallorna nere.
Många andra östersjöländet kommer fortsätta fiska havslax efter egen fantasi.
Ja, ja - här är hur det såg ut inför säsong 2011.
 
-----------------------------------

Vad är en laxälv? En älv så klar – som det finns lax i. För oss här hemma i Sverige är Kalix, Byske och Mörrum självklara laxälvar. Men vi är grundlurade. Värderingen av den vilda Östersjölaxen är så förtvivlat bakvänd att man bara kan häpna. År efter år hoppas vi på att något ska hända så mer lax släpps upp i älvarna. Men det verkar finnas uråldriga och mycket mörka krafter som förhindrar det.

Projekt ”Låt vildlaxen vandra hem” har tagit fram ett intressant diagram för att visa hur sportfiskefångsterna ser ut i våra hetaste svenska laxälvar jämfört med några liknande älvar i vårt nordliga närområde. I ryska Ponoy ligger laxfångsten per spö och dag kring 6 stycken. I Tanaälven är fångset 1,1 per dag. I Norska Namsen är fångsten 0,55. I Orkla är chansen 0,25 - det vill säga en fisk på fyra dagar. Orkla är helt okej. En älv som ger den utdelningen kan helt klart kallas laxälv. Men så kommer vi till de Svenska älvarna. I Kalix är möjligheten att få en lax per spö och dag nere på 0,06. Och Byske 0,04. Mörrum vår mest kända laxälv ligger på 0,03 laxar per spö och dag.

Vad beror det här på? Det är gott om vildax i Östersjön. Enligt beräkningar ska 31 procent komma från Torneälven. 14 procent från Kalixälven. Men det här är inget som märks i älvarna. Förra säsongen 2010 skulle enligt Fiskeriverkets modelleringar ge en bra återvandring. Men det slog helt fel. Jag var själv i Tornedalen och väntade på laxen. Vattenföringen var okej. Det var inget fel på förutsättningarna. Det kom helt enkelt ingen lax. Fiskeriverkets modellering slog helt fel. Återvandringen blev låg. Jag pratade med Fiskeriverkets utredningskontor i Luleå och frågade om det hade någon plan för ett sånt här år då deras skrivbords-modelleringar slog fel. Nej, de hade de inte. Trots att få laxar återvandrade fick alla laxfällor i Haparanda skärgård ligga kvar och fiska på som vanligt. Det handlade om cirka 150 fällor. Fångstarmarna är omkring 200 meter till varje fälla. Det blir 30.000 meter. Så här ser det ut varje år. Laxen som ska till Torne- och Kalixälv har problem. Den öppna vattenytan i Haparanda skärgård mellan Kalix- och Torneälv är ungefär 30.000 meter. Det borde finnas en plan för hur många laxar som ska släppas upp i älvarna. I Torneälven som har 100 mil av lekområden gick det upp totalt 16000 laxar genom räknaren i Kattilakoski. I Kalix gick det upp cirka 3500 laxar. Generellt så var laxuppgången i alla älvarna 2010 bara hälften mot 2009. Byskeälven klarade sig skapligt med en laxuppgång som var 88% mot 2009. Att uppgången skulle bli klen märktes i ett tidigt stadium. Men Fiskeriverket kunde inte begränsa fisket vid kusten. Förvaltningen fungerar inte så. Det har aldrig handlat om att släppa ut tillräckligt mycket lax så det räcker till ett kommersiellt sportfiske. Fiskeriverket har under alla år bara pratat om smolttätheter och visar diagram på att siffrorna ser fina ut. Naturen fungerar så att färre lekpar ger fler smolt som överlever från deras lek. Alltså kan siffrorna se bra ut fast det inte är bra. Ska det bedrivas sportfiske i älvarna bör man titta på uppgång i stället för smolttäthet.

I dag är det en mycket orättvis fördelning mellan det kommersiella fisket i hav/kust mot det kommersiella fisket i älvarna. Att reglera laxfisket ute i Östersjön kommer ta tid och vara ett segt arbete då många länder är inblandade. Men vår egen fördelning mellan kust och älv borde vara lättare att styra. Men så som dagens fiskelagstiftning ser ut – och så som Fiskeriverket tolkar den, får man inte gynna en grupp framför en annan. I det här fallet skulle det vara sportfiskare mot husbehovsfiskare. Bara fiskebiologiska skäl kan motivera regleringar. Mörrum som omsätter 5 miljoner bara i fiskekort kan inte ställa minsta krav på att det måste komma upp lax . Det vore ju att gynna flugfiskare på bekostad av de som har rätt att fiska med garn och fasta redskap vid kusten.

Dagens laxförvaltning förhindrar helt enkelt möjligheterna att bedriva ett kommersiellt sportfiske i älvdalarna. Förvaltningen är gammalmodig och bygger på att gynna yrkes- och allmogefisket. Älvarna ses bara som smolt-produktionsområde för havs och kustfisket. Det finns ett mycket talande exempel i fallet med lilla Moälven som rinner ut i havet strax söder om Örnsköldsvik. Älven borde i dag vara ett mycket attraktivt strömvatten för sportfiskare. Länsstyrelsen har sedan 2005 satsat stora pengar i Moälvsprojektet för att få laxen att återvända. Hela 18 miljoner har plöjts ner i projektet. Det handlar om biotopvård, vandringsvägar och utsättning av smolt. Men uppgången av lekfisk har varit mycket mager. Samma Länsstyrelse som beviljat stora pengar till ån har också år efter år beviljar fiskedispenser med laxfällor utanför älvmynningen. Moälvsfiskets Föreningar har överklagat dispenserna både 2008 och 2009, men ansåg det inte vara mödan värt 2010, då en av yrkesfiskarna till och med fick gå upp i antal laxfällor. Totalt har det satts ut drygt 750 000 laxungar och en halv miljon havsöringar i älven. Men ingenting händer. 2010 gick det genom räknaren i Sågfallet 7 laxhonor 5 laxhannar samt 5 havsöringar. Hur kan det vara möjligt? 17 fiskar till ett pris på drygt en miljon kronor styck om man räknar med vad satsningen kostat. Länsstyrelsen kunde lika väl ha gett fällfiskarna pengarna direkt.

Sportfisket i Skottland skapar en inkomst på över en miljard och mer än 2500 årsarbeten. Vi har en lång väg dit. Få inom statens myndigheter verkar förstå det verkliga värdet av våra älvar.

Jag hade hoppats på att den nya Gränsälvskommission mellan Sverige och Finland för Torneälven skulle röja upp och slå in på en klok väg. Den ersätter den gamla från 70-talet. Kommissionen säger att man ska utveckla ländernas samverkan i miljö- och vattenfrågor. Mycket ska handla om det kustnära laxfisket. Tomas Hasselborg på Fiskeriverket i Luleå meddelar att han är glad över att fiskereglerna nu öppnar för större flexibilitet och att det ska bli enklare att fatta beslut om exempelvis hur och när det är tillåtet att fiska. Han är också glad över att de ekologiska och biologiska faktorerna fått stor plats för att säkra ett hållbart vattenbruk. Det märkliga är att Tomas Hasselborg som varit med om att forma den nya kommissionen själv fiskar med laxfällor i Haparanda skärgård. Det här gjorde mig trött så jag tog kontakt med Tomas högste chef på fiskeriverket, Axel Wenblad, och frågade om inte det här är en jävsituation då Tomas själv tillhör de han är satt att kontrollera? Axel svarar med e-post: ”Tjänstemannen bedriver fritidsfiske med stöd av en fiskerätt. Jag kan inte se att detta förhållande skulle ha påverkat utformningen av gränsälvsstadgan”

Fiskeriverkets högste chef tyckte allt var i sin ordning. Det handlar om ett fritidsfiske men laxfällor som i detta område har en kapacitet att ta ett ton vildlax per fälla och säsong. Är det inte ett trovädrighetsproblem då tjänstemannen själv är med och tar fram regler för detta fiske? Men Axel har inte velat svara på min följdfråga.

Jag hade även hoppas på det nybildade Fiskeområde Tornedalen – Haparanda. En sammarbetsgrupp som skulle ta hänsyn till både älvfisket och kustfisket. Men det ser ut att gå helt snett även här. Fiskeområdet har fått 11 miljoner att smälla upp på tre år. Men ett sånt här projekt blir inte bättre än de människor som sitter med i gruppen. Här har jag sammanställt lite info från lokala medier där ansvariga eller inblandade uttalar sig. Grunden är att under tre år utveckla en samsyn för ett hållbart fiske i älven och i Haparanda skärgård. Ett mål som syftar till att begrava den långvariga konflikten om lax mellan älvfiskare och skärgårdsfiskare.

Börje Rytiniemi som jobbat fram projektet säger:

- Vi talar mycket om lax här, men vi ska försöka se lite bredare och se vilka andra arter och produkter som kan utvecklas, som till exempel gäddan. I Haparanda ser vi dessutom stora möjligheter för yrkesfisket att utvecklas, i form av turistfiske eller kanske förädling.

Bengt-Olov Innala, vice kommunalråd i Haparanda och före detta binäringsfiskare i Seskarö, är positiv och säger:

Här ser jag en möjlighet att renovera hamnar och kulturellt viktiga fiskelägen ute på öarna…Laxen är ju väldigt svår att reglera och jag tror att även andra fiskarter är intressanta för turister.

Owe Pekkari, PEJA fiskevatten, säjer:

- Det är oftast laxfisket som debatterats men det finns andra fiskar.

Tyvärr ser det ut som om det är fel människor som har tagit makten i den här gruppen. Enligt källor som representerar sportfisket uppe i älven är det svårt att ens nämna laxfrågan på mötena. Tydligen så har kustfiskarna gått med i samarbetet på ett villkor: Att man inte tar upp laxfrågan. Sportfisketurismen ska styras mot gädda och andra arter än lax. Resten ser ut att bli ett glesbyggstöd där man renoverar infrastrukturen för kustfisket. Det är helt sjukt. Här har vi ett område som omfattar Sverges mest intressanta laxälv för sportfiske. En älv ned Rysk potential. Och så ska man satsa på turistfiske efter gädda. Hela meningen med Fiskeområde Tornedalen – Haparanda var ju från början just laxfrågan och Torneälvens framtid.


Jag hade även hoppats på att den svenska regeringen inte skulle begära fortsatt dispens för försäljningen av dioxinhaltig fisk i Sverige. Det såg ljust ut ett tag då Livsmedelsverket sa att det inte var försvarligt att begära förlängning. Men yrkesfiskelobbyn vann som vanligt.  Inger Näslund, marinbiolog och expert på fiskefrågor på WWF säger att fet fisk från Östersjön som strömming och lax innehåller så höga dioxinhalter att de inte får användas som djurfoder.

Det är bara att konstatera att när det gäller vår vilda östersjölax så är allt väldigt bakvänt. Den skulle kunna inbringa miljarder som sportfisk i våra älvar. Men sportfisket i vårt land har ingen som helst makt.

Projekt ”Låt vildlaxen vandra hem” har listat fem problem.

1: Nuvarande laxförvaltning utgår från ett traditionellt perspektiv där älvarna betraktas som smoltproducerande enheter och där fångstuttag sker i hav och kustfas.

2: Detta medför ett biologiskt felaktigt fiske på blandade bestånd där svaga stammar inte kan återhämta sig.

3: Även i ”starka” älvar blir antalet uppvandrande laxar för lågt för att tillåta utveckling av fisketurism. Viktiga stakeholders t.ex. fiskerättsägare och medborgare i älvdalar ser inget värde i vildlaxbestånden.

4: Ingen möjlighet att skilja mellan vild och odlad fisk innebär att fångst av svaga och hotade vildlaxbestånd fortsätter.

5: Återställningsarbete i älvarna kräver enorma investeringar i restaurering och fisktrappor.


Drivgarnsslaktaren Marin Engström
Som om inte allt detta vore problem nog så har forskningsresultat från ICES visat på att överlevnaden i havet minskar. Tänkbara orsaker är säl, orapporterat fiske, förändringar i ekosystemet. ICES hypoteser om varför uppgången av lekfisk blev så dålig 2010 är: Hård vinter vilket ger senare och lägre återvandring. Ökad naturlig dödlighet (ex sälpredation). Ökat orapporterat fiske och ökat långlinefiske.

ICES säger att kvaliteten på yrkesfiskestatistiken varierar kraftigt mellan länderna. Polen rapporterar nästan bara öring i sitt drivlinefiske där övriga länder endast fångar ca 2-3% öring. Därför måste Polens laxfångster uppskattas. 2009 rapporterade Polen ca 10 000 laxar, men jämfört med andra länder bör fångsten varit omkring 70 000 laxar, men den kan vara mycket högre.

Hur kommer 2011 års laxsäsong se ut. ICES säger så här i en nulägesanalys: Beståndsutvecklingen är dystrare än i ICES prognoser för 2010. Vi vet dock inte om den lägre återvandringen 2010 speglar en tillfällig svacka på grund av den stränga vintern, eller är en indikation på att situationen är sämre än vad 2010 års prognoser indikerade. Ur ett biologiskt perspektiv krävs en rejäl sänkning av yrkesfiskefångsten, samt krafttag mot svartfisket i södra Östersjön.

Analysen avslutas med: Inte mycket talar för att 2011 blir ett bättre laxår.

Men vi kommer att stå utvadade där ändå. Vi kommer att hoppas, tro och be som vanligt. 90% av laxen fångas i Östersjön. 10% av laxen fångas av kustfisket. Kanske det finns någon kvar som tar på flugan.

 

Sju sjuka laxfakta:

Ryske älven Ponoy ger i snitt 6 laxar per dag och spö. Kalix älv ger 0,06. Mörrum 0,03.

18 miljoner har satsats på att få laxen tillbaka till Moälven medan yrkesfisket får dispens för fällfiske i mynningsområdet.

Sportfisket i Skottland skapar en inkomst på över en miljard och mer än 2500 årsarbeten.

Svenska tjänstemän som är tillsatta att kontrollera laxfisket med yrkesredskap i fiskar själva med yrkesredskap.

Fiskeområde Tornedalen – Haparanda har fått 11 miljoner att smälla upp på tre år. Sportfisketurismen ska styras mot gädda och andra arter än lax. Resten ser ut att bli ett glesbyggstöd där man renoverar infrastrukturen för kustfisket efter vildlax.

Polen rapporterar nästan bara öring i sitt drivlinefiske där övriga länder endast fångar ca 2-3% öring.

WWF säger att lax från Östersjön innehåller så höga dioxinhalter att de inte får användas som djurfoder. Men Sverige och Finnland får dispens.

-------------------------

Till sist:
Ja vi får se hur säsong 2013 blir. Men i alla fall - tack brorsan och många andra för envist arbete så det kommit så här långt. En sak är att vara ute och gapa och gnälla i artiklar och på nätet som jag gör. Det riktiga arbetet för att få något gjort och förändring, är något helt annat.
 

 

 

 

torsdag 18 april 2013

Sista positiva jonen i mitt huvud


 

 
Hur dyr kan en liten fisketur bli? Rolle och jag skulle ta min lilla Linderbåt och göra en trollingsväng på sjön efter gädda. Kvällen innan rullade jag fram trailer bakifrån bon och konstaterade att batteriet var dåligt. Jag satte det på laddning över natten. Men det blev aldrig fulladdat. Fast det var tillräcklig kräm för att starta motorn och kom vi bara iväg så skulle batteriet laddas i båten.
Det är ju en rak positiv tankekedjan. Kommer vi bara iväg så ordnar sig allt. Ibland är det lite mycket av den vara. Men man är ju fiskesugen. Det är en bra liten trollingbåt med ratt och15 hästars motor.

Morgon är fin med lagom sydvind. Vi sjösätter båten i Finkelviken och har några sjömil att åka innan vi ska sätta ut trollingsläpet. Rolle sitter i fören och äter äpple, jag kisar mot solen och styr mellan holmarna. Men det luktar konstigt. Jag känner igen doften men kan inte placera den. Jag vrider och vänder näsan i olika riktningar. Var är det för något? Rolle känner ingen konstig lukt. Plötsligt hittar doften rätt i hjärnans minnescentrum. Batteriladdningsrummet på verkstaden. Vätgas -  batterivätgasångor. Jag slår ur växeln. Lyfter på luckan till batteriet. Jo, det är doftkällan. Gasen får vädra ut ur lådan. Sen åker vi igen. Inga problem. Det laddar och då bildas vätgas och batteriet får full kräm. Mer är det inte med det. Här borde jag ha brutit den raka, positiva tankekedjan. Har jag någonsin tidigare haft denna laddgasdoft i båten förut. Nej, det har jag inte. Men vadå? Vi var ju snart framme och det var ju bara en kort tur. Perfekt väder och vi hade hört att gäddfisket var bra. Jag styr mot solen. Måsarna seglade i skyn. En blick på ekolodets display visar att motorn laddar 15,2 volt. En obekant siffra. Det brukar stå 13,8 på full gas. Är det något att bry sig om? Det handlar ju bara om 1,4 volt i skillnad. Vi kommer fram och börjar jobba ut redskapen. Voltsiffror och dofter glöms snabbt bort. Trolligrutten är sen gammalt väl inkörd. Gäddorna hugger där de brukar hugga. Bäst går det vid Grubbelgrundet som vanligt. Vi får ingen stor som vi hoppats på. Men det är en trevlig dag.

På väg hem i full fart så kommer doften igen. Nu laddar den 15,4 volt . Jag slår av motorn för att se batteriets verkliga spänning. 10,4 volt står det på displayen. Det borde varit fulladdat för länge sedan. Något är inte som det ska. Men det spelar ingen roll nu. Vi är strax hemma. När jag rundar in i Finkelviken börjar motorn gå orent. Den hackar och ger ingen kraft. Vi puttrar sista biten till rampen. Just när jag slår av hörs ett litet fjuffigt ljud. Runt motorkåpans nedre kant kommer vit rök. Den klättrar upp runt motorn, stiger stilla som en ande. Kåpan syns inte. Det luktar el-brand. Motorn går inte igång. Något allvarligt har inträffat. Jag förstår att laddningssystemet brunnit upp. Överbelastat på grund av ett trasigt batteri. Troligen en cell kortsluten och död. Men vadå? Vi han ju hem, vilken tur. Rakt positivt tänkande.
Men vi var inte riktigt hemma. Bromsarna på båttrailern hade låst sig. Jag visste att vajrar och backar var dåliga. Alltid hoppas man att det ska fungera en säsong till. Eftersom det var grusplan och grusramp gick det att backa ner med låsta hjul. Kommer vi bara upp på asfaltsvägen så drar jag loss de krånglande bromsarna med min urstarka fyrhjulsdriva bil. Men däcken bara skrek och byns alla hundar skällde. Jag gasade. Tvärbromsade, bakade, juckade. Hjulen förblev låsta. Nu blev jag förbannad. Den sista positiva jonen i mitt huvud var förbrukad. Ställde upp bilen mitt på vägen som inför startgranen på dragracing. Varvade upp mina 260 hästkrafter till 6000 varv. Och släppte kopplingen. Det bara skrek och gummit rök, och så brann kopplingen upp. Bilen stod och frivarvade och det luktade lamell som om tusen cubanska cigarrlådor tagit eld. Totalsumma för denna lilla dag blev 18000:- Nu kan ju någon påpeka att prylar slits, service och skötsel och så. Att sånt där händer förr eller senare.
Ja, men man räknar aldrig med det.