lördag 30 mars 2013

Ingen rädder för Björnen

 
Min kompis Ove hade köpt en motorcykel. En BMW R90. Vi var 18 år och helt andlösa över denna underbara maskin med kardan och skönsjungande boxermotor. Det var sommar och självklart var vi fiskesugna och nu kunde vi verkligen ta oss till vilka vatten som helst. Oves farbror hade en fäbodstuga i Lövberg. Där strömmade Lövbergsån med ett skapligt bestånd av skygga öringar. Det var inget stort vatten. Mer likt en bäck än en å. Vi letade mask. Packade ner lina, krok och matsäck i packväskorna på motorcykeln. Och så drog vi iväg på vindlande vägar. Uppe på fäboden stod Oves farbror och högg ved. Vi stannade till. Han satte yxan i kubben.
- Hej, hej, jaha ni ska fiska.
- Ja, sa Ove i Lövbergsån.

- Jo, sa Oves farbror. Finns en och annan skaplig öring, men se upp för björnen. Jag såg han i går när jag körde ut ved. En stor gammal hanne.

- Björn, sa jag. Vi är inte rädda för björn. Det skulle vara intressant att möta den. En naturupplevelse.

Oves farbror lossade yxan och klöv en kubbe. Sen tittade han på mig.

- Har du möt björn?

- Nej, men jag har alltid önskat få ta kort på en, sa jag och höll upp min systemkamera.

- Vilken tok, sa Oves farbror. Man vet inte om man är rädd för björn fören man varit rädd för björn.

Ove och jag var helt säkra på att vi inte var björnrädda. Hur skulle två killar som kommer farande på en R90 kunna bli byxis för någonting. Vi åkte grusvägen runt berget bort till ån där en gammal träbro gick över. Det var en vacker å som kom slingrade från berget. Små fina djuphöljor med näckrosor och däremellan steniga långa forsar. Jag och Ove metade oss upp för berget. Det stod gott om småöring i höljorna. Och vi fick en och annan stor som åkte ner i fiskeväskan. Vi kom upp till en lång brusande fors som slutade med ett litet fall ner i en fin pool. Skogen stod risig och tät. Ove metade fast sin krok i en sjunken stock. Han fick inte loss det utan blev tvungen att dra av linan. Ingen av oss hade kommit ihåg att ta med reservkrok och linspole. Prylarna låg kvar i motorcykels packväska. Ove vände tillbaka.


* Jag stannar och väntar vid den fina höljan nedanför fallet. Det finns en stor öring där. Den är framme och tittar på masken. Gör en lov och försvinner in bland sjukna grenar och rötter. Den blev skrämd. Kanske jag rörde på mig. Jag står länge och väntar. Tålmodigt. Det går kanske en halvtimme innan öringen vågar fram och ta masken. Jag lyfter spöt och fisken flyger in mot land. Plötsligt knakar det i riset bakom mig. Jag skymtar något helt nära i täta buskar. Tre meter kanske. Det måste vara Ove. Jag håller upp fisken.

- Kolla vilken öring, säger jag.

Knaken upphör. Det blir tvärtyst. Sen brakar helvetet lös. En brun klump på flera hundra kilo drar bort så grenar och kvistar yr. Jag står helt stel med öringen i luften. Då kommer Ove.

- Björnen, säger jag. Han var här.

Ove trodde mig inte. Vi gick ut på myren och tittade. I stora färska björnspår reste sig i myrgräset. Jag fick en klump i magen. Och Ove tyckte att vi fiskat klart. Vi hade ju öring så det räckte. Ingen av oss ville visa vad vi kände. Vi gick fortare och fortare. Jag vände mig om hela tiden. Sista biten till motorcykeln sprang vi. Ove startade och vi sladdade iväg så gruset yrde. Jag vände mig om för att försäkra mig att inte mördarbjörnen jagade efter oss. Hur fort går en R90 på grus och hur snabb är en björn?

Man vet inte om man är rädd för björn förän man varit rädd för björn. Men allt är kopplat till avståndet. Tre meter är för kort.





* I texten finns tekniskt tempusbyte - info för felfinnare. Övriga stav- och språkfel får skyllas på min svensklärare.

I övrigt, när vi ändå håller på - svenskalärare eller svensklärare? Huvudargumentet för att det ska heta svensklärare är att det finns en regel i svenska språket som säger att tvåstaviga ord på -a, som exempelvis tröja och åska, förlorar sin andra vokal i sammansättningar. Vissa menar att det bör heta svenskalärare för att det är mer "logiskt" än svensklärare. Den logik som det syftas på är förstås att ämnet heter svenska. Men logik och språk går sällan ihop. Om det ska heta svenskalärare borde det rimligtvis också heta historialärare och inte historielärare.
Sen får man aldrig glömma att språk är dynamisk. En svensk text som är skriven för 200 år sen är svår att begripa. Och det räcker nog med att hamna på krogen här i stan för 100 år sedan för att inte kunna förstå eller göra sig förstådd.


 

 

fredag 22 mars 2013

Laxfiskepackningen år 2010



Vad ska bort?
 

 
Min och Jimmys laxfiskepackning då det begav sig.
Ica Basic Ravioli .
Ica Basic Vita bönor. (Hur kan vita bönor bli mer basic? Tar man bort bönorna eller såsen?)
I bland pölsa naturell.
Grillkrydda, salt, dasspapper och övrig personlig utrustning.

Men vad ska bort? Brorsan tog det omedelbart.

Skriv i kommentarfältet. Pris: en signerad Handbok i lustfiske på finska.







torsdag 21 mars 2013

Eremiten




Det är tidig morgon. Jag sitter vid älven och har gått poolen ett varv utan att känna någon lax. Jag är trött och det jag nyss funnit gör mig nerstämd. Det är laxfjäll i sanden. Inte lätt att se. Någon har sparkat över för att dölja spåren. Någon jävel tycks ha varit här och tagit min lax. Jag plockar upp ett fjäll på fingertoppen. Av fjällets storlek ser det ut att ha varit en fisk på åtta, tio kilo. Hur kan världen vara så orättvis. Jag har jobbat hårt hela veckan. Varit här först tidigt om morgonen. Men så har någon varit före. Vem fan är det? Det finns inte så många laxar i den här älven. Det är svårt och därför intressant. Men det här var ju min lax. Jag skulle ju bli först i år. Men någon har smugit hit mellan mina tunga pass och dragit den. Jag har sett bilen. En beige, risig Volvo 745. Jag hatar den bilen. Den ger mig samma känsla som lastbilen i Steven Spielbergs debutfilm Duellen. Själv har jag inte känt något – inte ens sett någon lax. Fiskelusten försvinner bort och något svart, taggigt och fult tar plats i min kropp. Lax-jävlar-trollet. Jag knäpper iväg laxfjället ut i älven, åker hem till stugan och kör ångmaskin. Matar med fem metartabletter och laddar upp ett jävla tryck. Det roligaste är att finköra. Få den att gå jämt på lågt varv. Men det går också att tokköra så skorstenen trillar av. Nu är det tokkörning.
 
Jag har fiskat lax med fluga sedan 1978 och borde inte få den här känslan. Kanske man borde gå till en psykolog. Men jag kan vända på det. Den som inte får de här känslorna kommer troligen aldrig bli en riktigt duktig laxfiskare. Med det vill jag inte ha sagt att jag själv skulle vara överjävlig på det här. Men jag försöker ta mig till en helt ny nivå. Det finns två olika sorters laxfiske. Det ena och det vanligaste är att man tillsammans med ett gäng kompisar åker till en hyrd sträcka i Norge. Där guppar ni fram på rad i en runningpool och plötsligt kommer ett steg med lax och det hugger. Någon får tre, Någon får två. Vad var det som hände? Jo, det passerade ett steg lax. De som var hemma och sov eller groggade fick ingen. Den här typen av laxfiske är det enklaste, men det kräver god fysik och att man håller sig nykter och står i älven så mycket som möjligt. Visst finns det alltid någon som alltid får några laxar fler än de andra. Vi kan kalla honom Kungen. Det brukar vara den som kastar med bäst kontroll, att tafsen sträcker och fiskar direkt från nerslaget. Kungen fiskar ofta djupare än andra, även på normal sommarälv. Han sätter på en sjunklina eller en flyt/sjunk5 eller flyt/sjuk7. Oftast är det många som vadar och piskar hyrpoolen och laxarna blir störda och vill inte lämna botten. Med sjunklina går flugan precis framför fisken. Den kan ta utan att stiga. En runningpool ska också  fiskas av snabbt, med långa steg mellan kasten. Den laxfiskare som mjölka och tar tomtesteg fiskar generellt sämre än den snabbe laxfiskaren. Det är ganska skojigt att när någon fiskar bra så kastar sig alla över honom och vill veta vad han har för fluga. Vi vill gärna tro att det är där magin ligger. Men flugan har ringa betydelse i laxfisket. Kungen tror ju så klart på det han har på tafsen. Men om vi skulle byta ut hans fluga utan hans vetskap så skulle han fiska lika bra ändå. Magin finns någon helt annanstans. Kungen har först och främst ett genuint intresse för det här. Personen i fråga har inte valt det här. Laxfisket har valt honom. Han kan inte skilja livet från laxfiske. Livet är laxfiske.
 
Ångmaskinen dunkar på. Jag smörjer vevlagren med gammal ABU-recordolja. Det luktar gott från metartabletterna. Jag ställer in en jämn och fin gång och bläddrar igenom mina laxfiskeanteckningar. Det jag försöker finna är en känsla och hur jag ska få ord på den. Vad är det jag menar med två sortens laxfiske? Det Norska fisket handlar mycket om att få en bra vecka då det passerar många laxar genom din hyrda runningpool. Själv har jag fiskat mest på kortvatten i Sverige och Norge. Helst där jag har tillgång till långa sträckor där älven varierar från snälla lugna pooler till hårda forsar och fall. Det ger mig stor frihet att kunna påverka mitt fiske på ett helt annat sätt än om jag är låst till några få privata pooler. På kortvattnet går att vara påhittig och leta luckor som andra missat. Jag är också ganska säker på att få återvända år från år och lära mig mer. På privatsträckor sitter man löst. Åker du ut har du aldrig mer användning av din lokalkännedom.

Med åren så har mitt laxfiske mer och mer börjat likna öringfisket som jag bedrev i Storån som ung. Det är ett helt annat fiske än att piska runningpools i Norge. Mitt laxfiske kräver mycket tid, mycket väntan och stort tålamod. Men faktiskt inte så mycket kastande. Jag sliter inte längre för laxarna. Jag går mina pass på utvalda ställen. Så här har jag skrivit i mina anteckningar: Min taktik – gubbtaktik. Jag har valt ställen. Platserna kommer jag att vittja varje dag. Först en gång om dagen. Men efter den dag jag sett eller känt lax blir det två gånger – morgon och kväll. Vid varje besök går jag poolen tre till fem gånger beroende på känsla eller händelse. I ett vatten med få laxar måste man lära känna älven mycket bra. Det går inte att soldatfiska genom sträckorna i hopp om att det kommer förbi en lax, man måste leta reda på fiskarna och välja rätt tillfälle att presentera flugan. Platserna kan vara några kvadratmeterstora. Den som inte vet exakt var flugan ska hängas in kommer inte att få något. Jag vet varför jag fiskar just här just nu med denna lina.
 
Det här är en bra taktik, men kräver som sagt tid. Jag ligger hellre lång tid vid billiga älvar än kort tid vid dyra. Framgången kommer först efter flera år då man samlat på sig ett flertal platser som fungerar vid olika vattenstånd.
 
Det finns två olika sorters laxfiskare. De som återkommer till samma älv år efter år. De härdar ut skitår och torrår. De lär sig älven. Bygger en relation och de vet att de är på rätt plats men det kanske är fel år. Andra jagar nya vatten hela tiden. De är alltid helt säkra på att laxlyckan finns i en annan älvdal. De tycker sig alltid vara på fel plats. Vilket också stämmer. Det första du måste komma till ro med är dig själv. För många blir laxen ett spöke som flyr undan. Det är inte så det ska vara. Du ska kunna sätta dig vid älvstranden. Blicka ut över strömmen och känna att du har laxen i dig. För mig är det inget blindfiske, eller frågan om tur eller otur. Men det här kräver som sagt att du återkommer till samma älv år från år – utforskar och finner nya huggställen. Det man ska samla är platser där lax visat sig, där du haft hugg och där du ser mystiska, otrevliga, lokala surgubbar smyga omkring. Efter många år fiskar jag nu bara ställen där jag vet att det står lax. Det gör varje dag meningsfull, även om laxen inte vill ta. Den kommer att ta, och fram tills dess bygger vi en relation.
 

Laxfiskaren största fiende är för mycket spring i benen. Som 20 åring skulle jag fiska hela jävla älven och jaga alla laxarna på en gång. Men om jag i dag skulle fiska mot den ivriga 20 åringen jag var då - skulle jag slå honom. Han kunde inte vänta på laxen, han sprang efter dem. Det tröttar ut  psyket och leder lätt till desperation och mental ohälsa. Jag tänker på orden mental ohälsa och stoppar svänghjulet. Det blir tyst. Ångmaskinen pyser och fräser. Tänk om 20 åringen fick se gubben sitta här och köra ångmaskin mellan laxpassen. Om han stod där ute i duggregnet bland granarna och tittade in i stugan. Ynglingen med PVC-vadare och glasfiberspö skulle nog bli rädd för hur långt han skulle ta det här. Men han var redan på väg, det var redan för sent. Resan hade börjat. Laxhuggen satt där som repor i hjärtat. Jag släpper svänghjulet, maskinen rusar. Ynglingen tonar bort och försvinner.
 
Vart var jag? Jo, man ska inte ha för mycket spring i benen. Men att välja ut platserna i en älv kräver erfarenhet. Hur ska det se ut där lax stannar? Själv letar jag efter små pooler vid hårda älvsträckor. Där fastnar laxen under längre tid. Men det kräver att ingen annan är där och vittjar före dig. Att kunna komma upp tidigt om morgonen är viktigt. Jag har hållit på med det här i trettio år. Ändå känner jag samma obehag innan jag ser att parkeringen vid min pool är tom. Då släpper det och jag blir lycklig. Jag har alltså puls och sus i huvudet innan jag ser att ingen annan hunnit före. Om det står en bil där, typ en beige 745.a får jag ett hugg i hjärtat. Skulle också fiskaren vid min pool hängt en lax i trädet blir jag förbannad på hela världen och framför allt på mig själv som inte kom iväg tidigare. Därför går jag aldrig ner till poolen om någon är där. Jag vill inte veta, jag vill inte se. Det här är plågsamma känslor. Jag försöker inte vara rolig. Det är på riktigt. Det är girigheten som gör mig så pass duktig som jag är. Inte flugorna, inte linorna, inte spöna, inte min kastteknik. För mig handlar det inte om att det är mysigt att gå och fiska lite. Nej, jag kommer långt in i det. Det är en tunnel och den är som guldfärgad på något sätt. Ett pulserande ljus. Laxtunneln. Jag är inte helt klar över min egen funktion i det hela. Men jag är helt enkelt laxtagen. Jag bor hela sommaren vid älven. Jag kommer in under skinnet på naturen, dofterna – jag blir ett med det hela. Jag äter enkelt, kör ångmaskin och kollar på film som Kellys hjältar, Hajen och Döden på larvfötter. Och där emellan går jag mina pass. Det märkliga är att den första veckan är fiskepassen schemalagda. Jag går vissa klockslag morgon och kväll. Men sen börjar mystiska krafter att styra. Det blir någon bärvåg mellan mig älven och laxen Små saker, nyanser som jag knappt är medveten om styr när jag ska iväg till ett visst ställe. Det kan vara doft, ljus eller jag vet inte vad. Det är nu jag börjar få lax. Alltså, de här Tor Hansen känslorna kan vara ruggiga. Tor Hansen skrev några laxböcker från Nidälven, han var synsk. Han kunde redan vid jul tala om var och när sommarens laxar skulle hugga. Riktigt så är det inte för mig. Men jag kan ligga i stugan och skriva på något bokprojekt och bara överfallas av en känsla att nu, just nu ska du dit. Och det fungerar, om inte han med den beigea Volvon hunnit före.
 
Så här konstiga saker ska man nog inte berätta för någon. Men jag har haft långa och djupa samtal med andra laxfiskare och vi brukar alltid hamna där. Det märkliga som uppstår efter en längre tids laxfiske, bärvågen med älven, naturen och laxen. Förnimmelsen av något svårbegripbart. Känslan av högre förståelsen. En guldfärgad tunnel som morgonsolen i dimma. Ni hör ju hur tramsigt det blir. Man ska inte försöka förklara det oförklarliga. Men hur ska du göra för att få tag på den här förmågan? Jag vet inte, den kanske är medfödd, eller bara inbillad. Alkohol förstör definitivt bärvågen. Om du fiskar Norskt i hyrd runningpool kan du fullkomligt äga vecka om dina kamrater är stugsociala, det vill sägas det ska pratas, provas vin, groggas och lagas märkvärdiga maträtter. En riktig laxfiskare bor vid älven med en burk billig Eldorado-ravioli som äts kall med sked ur burken. Problemet är att du kommer att uteslutas till nästa års hyrda laxfiske. Att ge sig helt hän uppfattas som girigt och fult. Den som fiskar mest och får flest, drar onda ögat på sig. Att du fiskar för mycket uppfattas som orättvist. Det är ju så att alla trivs bäst i stugan då alla är där. De vill inte ha någon galning med ravioliburkar vid älven. Faktiskt har jag på norskt arrendefiske blivit utskälld för att jag varit för lite i stugan.

- Och?

- Ja, det är okamratligt ...och orättvist.

Kanske är det just därför som jag fiskar ensam på billiga kortvatten. Laxfiske för mig är inte socialt. Jag sköter min psykiska hälsa med video, böcker och ångmaskinen. Visst har jag laxfiskekamrater – eller har åtminstone haft. De få som är kvar är asociala, knepiga figurer. För vill du ta det här fisket till en högre nivå så måste du fiska med mycket lätt ryggsäck. Du måste kunna göra precis som du vill när som helst. Inga diskussioner, inget tjafs om mattider eller vems tur det är att gå först. Eller snack om rättvisa hit eller dit för du har ju redan fått lax. Det finns ingen rättvisa. Jag har mina idéer och vill fiska helt efter dem.

Laxfiske är mycket nyckfullt och det gäller att bli vän med nyckfullheten, inte vansinnig. Bäst är att bli nyckfull själv. Men då blir man ensam. Då blir man laxeremit. Och först då får man full kontakt med bärvågen och kan ta sig in i den gyllene tunneln. Bli ett med älven. Om du når dit är den enda räddingen att din fru, far eller bror skickar ett gäng sektavprogrammerare som hämtar hem dig.

 
















Storlaxen kom i natt
Innehåll

Om Nidälven som laxälv. ....-Nykommen lusig lax kontra "störing'' (övervintrad lax).... -Val av rätt redskap till rätt tid. -Laxens krafter—och behandling av rökt lax ....-'Gammelfars sko" och "Sjöormen" .-Mästarkastet .--Fisksoppa -Spådomen som slog m.. -Blandad kost -Prinsen och "Kungen -Midsommaraftonen och storlaxein -Europas största år 1972—och kontraktet med hustrun .-Ett, två, tre — nu e han dö! -Främlingen .... -En bamse — (minst 80 kilo).. -Hektiska stunder—och Norges största år 1973 -Turister, trafikstockning och lax -I celebert sällskap med "Tofa" som värd. -Vadhållning med pressen — och kanske ett världsrekord som gick åt skogen.

lördag 16 mars 2013

Navelludd




Från Gavleöringen.se.




Det där ordspråket Man blir aldrig profet i sitt eget land passar som hand i handske in på denne man som i mina ögon är en av ett par författare som kan axla och
vårda
Hans Lidmans minne väl genom sina berättelser.

Jag har i mina efterforskningar sett
både ris och ros om denne något okonventionelle
man.
Cv:t säger barnboksförfattare, fiskeskribent, chefredaktör, laxflugfiskare, journalist,
så har jag säkert missat något i min research men hoppas jag fått med allt!  Mannen jag haft turen att få ställa en del frågor till är ingen annan än Mikael Engström!  En färgstark profil som jag stiftade bekantskap med första gången med genom en fisketidning i början av -90 talet då han skrev om kraftverkstrolling! Sedan dess har jag varit biten av Engströms målande skildringar av fisket, och sedan en tid tillbaka följer jag hans berättelser på hans blogg AtomRagnar! Häng med:



Jag har funderat mycket över hur du får inspiration till dina texter, vilka ger mig som läsare tydliga bilder av den natur och miljö du befinner dig i, hur funkar det, sätter du dig bara ner och sedan kommer storyn eller?

Svar: Jag antecknar mycket och har även en digital-inspelare när jag är på reportage. Det gäller att hitta vinkeln, hitta historien. För den finns alltid där. Oftast i detaljerna. Fotografier är också viktiga för mig. Att text och bild berättar historien tillsammans. Men visst. En regnig, grå dag på Värtan utan ett gäddhugg är svårt att få spännande och roligt. Men det går, och är en större utmaning att skriva än om ett lyckat Kolafiske.

Resten finns på Gavleoringen.se.

http://gavleoring.blogspot.se/2013/03/intervju-man-blir-aldrig-profet-i-sitt.html




söndag 10 mars 2013

Midnattslax





Hur återberättar man något som varit helt fantastiskt, utan att förstöra det? Hur återger man kamratskap, lycka, besvikelser, äventyr, dofter och stämningar? Det går ju inte. Hur duktig man än är på att berätta blir det en tunn smaklös soppa. Men jag ska försöka berätta om en natt under midnattsolen i nedre delarna av Lainioälven. Året är 2008. Och jag visste inte då, att detta kommer vi aldrig att göra mer. Vi är aningslösa varelser som tar allt för givet. Förändringar kommer långsamt men går fort. Vi märker det först när det redan hänt. Någon är plötsligt borta – och först då förstår man hur mycket vi inte kommer att kunna göra tillsammans. Eller en sjukdom – och först då förstår man begränsningen. Men om vi inte vore aningslösa skulle vi inte stå ut.
 
Det är sommar och varmt i början av juni. Laxen har kommit. Vi är två båtar och fyra man som åker Torneälven från Lovikka till greningen och tar av upp i Lainioälven. Motorerna surrar. Jag och Jimmy Dvorsak har fått låna en gammal forsbåt som vi döpt till Djonken. Motorn är min egen trofasta åttahästare som Fredrik "Frekko" Mickelsson svetsat ett propellerskydd på. Det är Frekko och Micke Frikvist som kan vatten här uppe. Jag är från Stockholm, Jimmy är från Västerbotten. Men här i Norrbotten räknas även han som sörlänning. Fast när jag och Jimmy fick sameknivar av Frekko så var Jimmys en storlek större än min. Det var en markering.
 
Jag kan inte påstå att jag lärt mig köra forsbåt, men Jimmy och jag tror inte längre att vi ska dö. Älven går två meter för hög. Vide och träd står långt under vatten längs stränderna. I början var det en nära-döden-upplevelse att lägga till – att stranda båten då älven är hård och snabb. Jag satsade på fart. Att med hög hastighet, vinkelrätt mot strömmen ladda allt vad som gick. Jimmy flög ur båten och upp i videt. Han är stor. Två meter lång och hur mycket över hundra kilo han väger har jag inte vågat fråga. Men han flög ur som en vante vid våra tilläggningar. Självklart förstod jag att något var fel på vår metod. Jimmy hatar djonken, men vi är tvungna att transportera oss med båt på dessa stora älvar här uppe. Till sist lyckades jag krocka upp båten bland stora stenar. Då var det inte bara Jimmy som flög ur, utan även en hel del plast i botten. Djonken var död. Två stora hål under vattenlinjen. Frekko som har en outtömlig energi hade plastat upp båten innan vi vaknade nästa morgon. Han höll sedan en kurs med mig hur man gör vid tilläggning. Man smyger bara upp längs stranden med båten, håller samma fart som strömmen och vinklar in. Trycker till lite gas. Helt odramatiskt.
 
Nu forsar vi fram upp genom Lainio. Det är sen kväll men solen står fortfarande på himlen. Jimmy håller sig i relingarna. Flugspöna ligger färdigtacklade. Jag känner mig som en riktig vildmarking som kört forsbåt på de stora älvarna i hundra år. Jag är på laxfiske med vänner jag tycker om. Finns det något mer att begära – ja, det skulle vara en lax då.
 
Två båtar på väg upp för en älv, rakt upp mot midnattsolen. Hur berättar man det? Hur känns det att sitta där? Jag och min åttahästare som harvat på humusdammarna i Dalarna är på väg upp för Lainioälven. Det hade vi aldrig kunnat föreställa oss. Men samtidigt känns det som om vi alltid gjort det. Vi är hemma här. Vi skulle kunna köra upp här i hundra år. Den breda älven, den låga fjällnära skogen. Kanske är det enda gångerna jag blir hemma i mig själv - stunder när jag är på laxfiske med vänner som tål varandra. Stunder av nåd. Det där blev djupt. Men det handlar inte om fiske. Vad handlar det om då? Jag vet inte, det är för stort. Många skulle säga att det är en lek vi håller på med. Jag skulle vilja vända på det. Det är här och nu i forsbåten med rorkulten darrande i min hand som jag känner mig levande. Frekko i båten framför pekar in mot stranden. Vi är framme. Jag lägger till, strandar båten mjukt och snyggt och får beröm av Frekko. Det värmer.
 
Platsen ligger en mil upp i Lainio. Precis nedanför en fin fors där det bildas en djup läkant. Enligt Frekko är det ett bra ställe på högvatten. Laxarna trycks in i lä och är lätta att nå med flugfiske från land. Det är bara jag och Jimmy som fiskar med fluga från land. De andra ska köra harling från båt. Men först ska Frekko göra en brasa och koka kaffe. Han kan inte gå iland utan att göra en brasa och koka kaffe.
 
Vi samlar ved och snart sitter vi runt en sprakande eld. Vilka är de här vännerna? Jag tittar på Jimmy. Midnattsolens gula ljus glimmar i hans mustasch. Han viftar bort mygg med cowboyhatten. Vi träffades första gången vid Lögdeälven 1998. Många fiskeäventyr har det blivit. Jimmy är stor. Det är helt värdelöst att låta honom hålla upp en tiokiloslax vid fotografering. Laxen blir som en liten sill i hans nypor. Den ser ut att bara väga fem kilo. Jimmy pratar aldrig i onödan och är fruktansvärt tålig för alla påfrestningar en laxfiskare kan råka ut för. Det ska mycket till för att han ska bli uppjagad. Vi kallar honom fiskepolisen i Norrfors. Han är tillsyningsman i Lögdeälven där han lite grymtande kollar allas fiskekort. Jimmy har en sittstock vid en liten gröbba. Där sitter han i stort sett hela säsongen och väntar på att någon lax ska vandra upp. Ibland får han på en bäver och drillar så det knakar i flugspöt. Ibland får han på en lax. Jimmy och jag har två motton tillsammans. Det första är: Finns det lax så tar vi dem. Det andra är: Håller man sig bara vid liv så kommer nästa laxhugg.
 
Jag tittar över brasan på Frekko. Han har redan druckit upp kaffet och vill ut på älven och sjösätta sina wobblers. Det liksom rycker och sprätter i kroppen på honom. Han jobbar på LKAB och har några renar på fjället. Om somrarna guidar han sörlänningar på norrbottenälvarna. Det blir aldrig tråkigt då Frekko är med. Oftast får han störst och flest fiskar. Han är en fantastisk motor och får saker att hända. Det mesta helt oplanerat vilket gör fiskedagarna spännande. Han går på infall som hela tiden växlar så ingen hinner med, knappt han själv. Det är märkligt. Han ligger liksom före sig själv och det blir oftast rätt. Jag förstår inte hur det går till. Han planerar och säger en sak och gör sen tvärtom och får lax. Tar man bara rygg på Frekko så får man fisk. Men han är lite oprecis som den laxfiskande fabrikören på Lovikkavanten så träffande sa en gång. Frekko är Jimmys totala motsatts. Håller Frekko upp en tiokiloslax ser den ut att väga femton. Jag tror Frekko tycker att jag är en märklig 08. Det vill säga att jag inte är helt hjälplös och har slägga, stormejsel och rostolja i bilen. Samt att jag kan backa med släp.
 
Micke Frikvist sitter med en tusenmilablick ut mot älven. Han är nog den jämte Frekko som tar flest laxar i det här området. Han är en mycket ivrig laxfiskare och kan laxgroparna, även de små som andra missar. Det är nog därför han får så mycket lax. Han kör på ofiskade fläckar.

Micke kan gå på vatten. I smyg så kallar vi honom för Jesus-Micke. Han drillade en femkiloslax från båten i Byagropen med sådan inlevelse och iver att han en kort stund var långt utanför båten. Han var helt enkelt ute och sprang ett varv. Micke är mycket ödmjuk och skulle aldrig skryta eller framhålla sig själv som duktigare eller bättre än någon annan. Frekko och jag däremot håller på att tampas om titeln världens bästa laxfiskare.
 
Kaffet är slut. Midnattsolen hänger gul i trädtopparna. Miljarder med mygg irrar i motljuset. Älven brusar. Frekko och Micke åker ut i båten och sjösätter sina wobblers. De sodar igenom laxgroparna och försvinner nerströms runt älvkröken. Jag och Jimmy har läkanten nedanför forsen för oss själva. Vi behöver inte stressa, det finns inga andra laxfiskare här. Älven är vår.
 
Jimmy får börja. Han går upp till inloppet och fiskar sig ner. Ingenting händer. Jag går upp och försöker. Det är djupt precis vid strandkanten. Högvattnet tvingar oss att gå med buskarna spretande i ryggen. Strömmen bildar buktande, tröga blankor som glider och virvlar. Ett steg, ett kast. Ett steg, ett kast. Linan fastnar i buskarna. Det är bökigt och tungfiskat. Jag går klart sträckan och känner inget. Jimmy går upp och provar igen. Jag vill komma ner djupare. Laxen vill inte stiga till flugan på så här kall och hög älv. Jag byter till sjunklina och knyter på en tubfluga bunden på en riktigt tung koppartub. Jimmy fiskar sig ner i det drömlika motljuset med miljarder irrande insekter. Solen rullar på trädtopparna. Det är varmt och skönt. Jag väcker liv i brasan och värmer några konservburkar med pölsa. När Jimmy fiskat sig ner så äter vi.
 

Jag tänker på laxarna som finns här. De har först simmat upp till Bottenviken från sina uppväxtområden söder om Gottland. Och de som sen klarar sig från alla laxgarn och fällor i älvmynningen har gjort en 25 mil vandring upp för Torneälven och vikt av till lekområdena i Lainioälven. Det är imponerande och fiskarna är fortfarande blanka och fina här uppe. Men det jag tycker är mest fascinerande är att smolten sen ska göra denna långa vandring åt andra hållet. År efter år efter år i oändlig tid – nej, men sen istiden i alla fall. Det är ganska länge sen.

I vårt land har vi 20 stora älvar med en medelvattenföring på 40 kubikmeter i sekunden eller mer. Bland dessa är det endast fyra som inte är påverkade av någon damm i huvudfårorna. I alla stora älvar som mynnar i havet har det vandrat lax en gång i tiden. Totalt har vi 1800 elproducerande större vattenkraftverk. Enligt Svenskt dammregister finns det även minst 4 800 dammar i våra små och medelstora vattendrag. Det är förmodligen bara en liten andel av de små och medelstora vattendragen som inte är reglerade. Dagens energidebatt är klimatstressad, men när jag tänker på de här siffrorna så tvivlar jag på att en fortsatt utbyggnad av vår vattenkraft är en lösning för framtida klimatvänlig el. Allt som egentligen skulle kunna ge ett eltillskott är ju redan utbyggt. Att vi har fyra stora älvar kvar beror på att man på 50- och 60- talet inte ansåg att dessa fyra var speciellt lämpade och lönsamma att bygga ut. De rinner genom flacka landskap med liten fallhöjd. En utbyggnad av Toneälven skulle innebära att hela Tornedalen sätts under vatten. Men om vi nu ändå av klimatstress offrar våra sista fyra stora älvar kommer den vilda östersjölaxen att slås ut för tid och evighet.

Vi äter pölsa och pratar om det här jag och Jimmy medan midnattsolen bränner trädtopparna och älven rinner förbi tung och fri.
 
- Men vad är lösningen då? säger jag.
 
- Måste det finnas en lösning, säger Jimmy.
 
- Precis. Vad är det vi försöker lösa?
 
Jag tar mitt spö och vandrar upp till inloppet. Den tunga tuben är krånglig att kasta. Men jag får ut den. Och medan kastet fiskar ut går jag nerströms. På så sätt sänker jag farten på flugan och får ner den riktigt djupt. Det skakar till i linan och blir tungt. Jag gör inget mothugg, jag gör ingenting utan låter strömmens press på linan kroka fisken. Laxens hugg är märkligt. De tar på ett sävligt vis och ett mothugg skulle bara dra flugan ur käften. Jag känner att den sitter och lyfter spöt. Laxen gör tunga krumbukter nere i djupet. Sen tar den fart och försöker dra ut i hårdströmmen. Jag håller emot och skriker efter Jimmy. Han kommer lugnt leende längst stranden.
 
- Det var som ... Ja, vad säger man?
 
Han ruskar på huvudet. Själv är jag inte lugn, jag gapar och skriker och får min vanliga laxpanik.
 
- Det är inga problem, säger Jimmy. Den ska upp.

Jag tar laxen hårt, för om den går ut i den strida huvudfåran kommer jag att få springa hundratals meter genom videt. Det spelar ingen roll om laxen är stor eller liten. Får det tunga vattnet där ute tag i fisken så åker den med och jag kommer att dö i videt. Jag låser rullen och backar upp bland buskar och träd. Jag ser inte stranden. Jag ser ingenting. Jag står i skogen och skriker till Jimmy.

- Hur går det? Hur går det? Vad händer?

- Det är lugnt. Jag har den. Den är landad.
 
Jimmy håller upp en blank lax i midnattsolens gulröda ljus. Lycka – min första Lainiolax. Blank och fin på kring sju kilo. Den ska Frekkos mamma få. Hon brukar göra goda smörgåsar och skicka med oss på fisketurerna så vi inte ska svälta. Jimmy delar min laxlycka – en kort stund. Sen mumlar han något, tar spöt och går upp till inloppet med raska steg. Frekko och Micke kommer körande. De har också fått varsin lax.

Detta fotografi: Björn Allerstam
Solen börjar stiga på himlen. Allt badar som i guld. Frekko steker hamburgare. Jag lägger mig på stranden och blundar. Myggen krypet i öronen och näsan. Det gör mig ingenting. Mina händer luktar lax. Fast det handlar om så mycket mer än bara fiske. Men det är som Ingemar Stenmark sa när han fick en mikrofon under näsan i målfållan: Det är int lönt att förklara för den som ändå int begrip.
 
En rulle skriker igång uppe vid inloppet.

Håller man sig bara vid liv så kommer nästa laxhugg.








http://www.sportfiskarna.se/miljo_fiskevard/Stiftelsenf%C3%B6r%C3%B6stersj%C3%B6laxen/tabid/677/Default.aspx


http://www.alvraddarna.se/
 
 

 

 


torsdag 7 mars 2013

Stalinkrabbor och Tsar-bomba


Det är vinter. Båten signalerar, vi passerar Nordkap. Jag befinner mig ombord på MS Kong Harald, ett av Hurtigrutens fartyg. Gryningen har just kommit och jag ser den branta, snöklädda kusten i ett magisk blått ljus. Vi seglar in i Barents hav och det känns stort. Det här är en pressresa med ett tiotal journalister från Danmark, Norge och Sverige. Och det är mycket vi ska hinna med på alltför kort tid. Resan började i Tromsö och kommer att avslutas i Kirkenes. Vi har varit iland lite här och där och besökt nordliga ölbryggerier och muséer. Men det är inte därför jag är med. Snart kommer vi att lägga till i Mehamn och bo på Adventure Camp som drivs av Vidar Karlstad och han ska ta oss ut på djuphavsfiske efter stortorsk och som bonus ska vi försöka fånga Kungskrabba. Jag är såld på tv-serien Deadliest Catch som Discovery sänder. Hårda grabbar som fiskar dessa skaldjur med livet som insatts. Det vill jag också göra. Hitintills har det roligaste varit då en dansk journalist på fullt allvar frågade var isbjörnarna var. Men jag har full förståelse för frågan, det är faktiskt bara isbjörnarna som fattas.
Ingen annan än jag är fiskare bland journalisterna på resan. Flytoveraller och kängor ska vi få låna, men jag har med mig min röda, fodrade och fula öronlappsmössa som gett mig tur vid havsöringsfiske i Stockholms skärgård, samt ett par neopremhandskar och supersockor. Jag är rustad för Barents hav.
 

MS Kong Harald lägger till i Mehamn och jag befinner mig på den nordligaste orten på Europas fastland. Vi inkvarteras i båthus som står utstolpade i havet. Landskapet är fantastiskt. Snöklädda fjäll möter havet. Luften är kall och klar. Himmel och vatten innehåller alla nyanser av blått. Det är ett fiskeläger och doften av fisk fyller luften. Ingen frän, obehaglig lukt utan mer en doft av saltstänkta äventyr. Fiskebåtar ligger vid boj och bryggor. Måsar och trutar väsnas. Fiskar och knippen av fiskhuvuden hänger på torkställningar. Någon hund skäller. En båt tutar. Vidar Karlstad som driver äventyrskampen lägger till med sin fiskekutter Odde Tor. Han hoppar iland och gör fast kuttern. Det är en vacker båt i trä, rena möbelsnickeriet. Vidar är klädd i skepparmössa och stickad Lusekofta och han ser ut som själva sinnebilden för en fiskeskeppare på Barents hav. Flocken av turistjournalister samlas ihop och tilldelas flytoverall samt kängor.
 


Vidar berättar att vi ska fiska efter stortorsk på Norra Ishavets bästa fiskebankar och även vittja de krabbtinor som han lagt ut i förväg. Vi kliver ombord på fiskekuttern och vissa fryser redan. Själv har jag tagit på mig mina supersockor, neopremhandskar och den varma fula havsöringsmössan. Båten gör loss och vi styr ut från Mehamn, ut mot havet. Vädret är fint, vinden är svag och solen lyser på mig. Diselmotorn dunkar dovt, måsar, tärnor och trutar följer i aktern. Jag åker fiskebåt på ett vintrigt Barents hav - det känns bra. Norr ut ligger Spetsbergen, Svalbard och Vitön där S.A Andrèes  med sin misslyckade polarexpedition slog läger och dog och blev liggande i 33 år. I öster har vi Novaja Zemlja, där Sovjet 1961 smällde av sin Tsar-bomba som är det hittills största kärnvapen som byggts. De seismiska vågor som bildades var mätbara till och med på dess tredje varv runt jordklotet.

I väster har vi ett oväder. Himlen är svart. Jag får en stark känsla av att vi är på väg mot världens ände. Att vi meter för meter strävar mot en nollpunkt.
 
 
Efter en timme har vi nått första fiskeplatsen. Vidar delar ut kraftiga redskap. Spön och rullar som ska kunna knäcka vilken rekordtorsk som helst. Men det vill sig inte. Vi får bara småfisk och några får sjösjuka. Jag tycker havet ligger mesigt lugnt för att vara Norra Ishavet, men det kräks redan lite här och var över relingen. Själv har jag så dåligt balanssinne att jag aldrig blir sjösjuk. Jag är glad för det, men så har jag alltid varit hemskt dålig i bollsporter. Vill man knäcka killar med bra bollsinne ska man ta med dem ut på sjön. Då blir de mycket medgörliga. Det är en hämnd för att man blev sist vald på grusplan som liten.
Vår skeppare kör mot ett annat ställe. Det blåser upp och de mörka molnen från väster har kommit närmare. Nu börjar det likna något. Mörka sega vågor bygger sig allt större.

Efter någon timme är vi bara några få tappra som kämpar vidare. Jag behöver en reportagebild på en stor torsk. Vidar förstår det, men han bryter för att vi ska vittja krabbtinorna som muntration för dem som inte är speciellt fiskeintresserade. Tinorna ligger skyddade i en stor vik mellan branta fjäll. Sjögången avtar och de flesta av turistjournalisterna piggnar till. Vi hjälps åt med tinorna. Tampen sätts till hydraulspelet och redan första buren är full av fula, alien-liknande varelser. Kungskrabborna är stora med taggiga violettbruna skal. De kryper på däck med sina långa spretande ben och klipper med klorna. Någon frågar om de är farliga. Vidar ler, tar av sig handskarna och håller upp sina händer som saknar flera fingertoppar.


Det är inte många som vill hålla i krabborna. Själv är jag tvungen att pröva fast jag ogillat de jättelika spindelvarelserna. Jag vill ju vara lika tuff som grabbarna på Discovery. Och jag tvivlar på att det är krabbklor som klippt av Vidars fingrar, men jag håller händerna långt från klorna. Detta är det otrevligaste djur jag någonsin hållit i. De är fula men dyra. Redan den första buren är värd tiotusen kronor. Snittpriset är femhundra kronor per krabba, oförädlad redan i båten. Restriktionerna kring krabbfisket är mycket hårt styrt. Vidar har tilldelats en kvot för sin turistverksamhet. Vi ska koka och äta dessa krabbor i kväll. Köttet i de långa benen ska vara en delikatess. Kungskrabba, även kallad Stalin-krabba kan väga mer än 14 kg, bli över två meter lång och mäta mer än 40 cm över ryggskölden. Den planterades ut av Sovjetunionen under 60-talet utanför Murmansk. Arten har spridit sig längs kusten ner till norska Lofoten. Den lever på ett vattendjup som varierar mellan strandnära ner till 500 meter. Dess ursprungliga utbredningsområde är norra Stilla havet. Vi behåller de krabbor som Vidar anser hålla bästa kvalité, resten får gå tillbaka.
 
När krabborna till middagen är säkrade fortsätter vi jakten på stortorsken, men vi får bara små. Snart är det bara jag som fiskar. Någon står i aktern och kräks. Några har gått in i kabyssen.
- Ska vi bryta och åka i hamn, ropar Vidar uppe från bryggan.
- Ja, skriker alla, som fryser om fötter och händer.
- Nej, en stund till, säger jag. Det är viktigt med bild på en stor fisk.
Vidar förstår det. Han går mot en annan grundtopp.
Det skymmer med blåst och snö. Jag vill vara kvar på havet för att få den stora. Pilken är nere på hundra meter och det blir tvärstopp och tunga gung. Men den släpper. Vidar ger mig en kvart till. De andra sitter tysta och utspridda på däck. De blänger på mig och ser ut att önska att jag ska ramla över bord. Jag tappar en bra fisk till, sen är min extrakvart slut. Jag törs inte begära ytterligare tid. Vattnet är kallt i Barents hav.
 
Vi stävar tillbaka mot Mehamn. Jag går upp på bryggan och frågar Vidar om jag får ta rodret en stund. Det är inga problem. Han pekar vart jag ska hålla mot och varnar att hydraulstyrningen är dålig, det är lite glapp och hon reagerar sent. Men det är inga problem, min båt har också läckande hydraulstyrning med luft i systemet. Det är en härlig lukt i hytten. En luft med varm dieseldoft, gammalt kaffe och fisk. Vädret blir sämre med mer snö och ökande vind. Jag håller båten i stadig kurs mot den klippiga kusten och känner en lugn lycka över att  stå vid rodret på Barents hav. Jag skulle vilja stanna här, bara försvinna hit. Det händer att jag kommer till platser, där ett stort lugn infinner sig. Platser som jag inte ens vetat att de fanns, men väl där känns det som om det var hit jag ville. Det är här jag hör hemma. Och här uppe skulle ingen hitta mig. Vidar berättar att på vintern så arrangerar hans äventyrscamp torskfiske och krabbfiske till havs. På fjället anordnar han skotersafari, rödingpimpel, skidåkning och hundslädskörning. Under sommaren guidar han laxfiskare i fem älvar som tillhör campen. Han har även tillgång till laxfiske i Tana. Om höstarna arrangerar han jakt.
 
Det låter som ett underbart liv. Vi står tysta och ser snön piskar mot bryggans vindrutor. Båten rullar mjukt i vågorna. Det knarrar och knirpar. Jag lämnar över rodret till Vidar och säger:
- Du om allt går åt helvete en dag, om livet bara går i bitar. Då kommer jag upp och jobbar gratis för mat och husrum.
Han skrattar och tar rodret. Jag klättrar ner från bryggan och ut på däck. En vindby tar tag i min mössa och den seglar ut över relingen och ner i det svarta vattnet. Stående i aktern ser jag hur den försvinner längre och längre bort. En liten röd prick på Barents hav. Mössan blev i alla fall kvar. Kanske den driver i land på Vitön.
 
 











Kungskrabba:
Kungskrabba, även stalinkrabba, rysskrabba, kamchatkakrabba och japansk jättekrabba (Paralithodes camtschaticus) är en stor art av krabba. Fullvuxna exemplar kan väga mer än 14 kg, bli över två meter lång och mäta mer än 40 cm över ryggskölden. Kungskrabban planterades ut av Sovjetunionen under 60-talet utanför Murmansk. Arten har spridit sig längs kusten till norska Lofoten. Den lever på ett vattendjup som varierar mellan 0-500 meter. Dess ursprungliga utbredningsområde är norra Stilla havet, speciellt utanför Japan och Alaska.
 
 
 
Tsar Bomba:
 

 

lördag 2 mars 2013

Kurtz

Läser Mörkrets hjärta (originaltitel: Heart of Darkness) för vad jag tror är femte gången. Boken kom ut 1902 och är skriven av Joseph Conrad. Min absoluta favoritförfattare. Född 3 december 1857 i Berditjev. Död 3 augusti 1924 i Bishopsbourne.

Lång upp i flodsystemet håller han till – Kurtz. Och begår ohyggligheter.

Boken handlar om hur människan kan slita sig fri från de moraliska värderingar hon skulle haft i en viss miljö och situation, om hon hamnar i en där dessa mänskliga moraliska begränsningar och hämningar inte längre är nödvändiga.
Francis Ford Coppola har filmatiserat boken: Apocalypse Now.
 
 
 
 
 
 

fredag 1 mars 2013

Öringbonanza med Konsulenten


Egentligen tycker jag att fiske inte är något man ska tävla i. Fiske är ett sätt att ha trevligt i naturen. En rofylld upplevelse. Fin kamratskap med fiskevänner och så.
 
Eller?
 
Fast å andra sidan kan man ju alltid mäta sig med varandra, så där på skoj bara. Det behöver inte vara blodigt allvar.
 
Det är tidig april. Jag och Konsulenten möts vid båtklubben på Gålö i Stockholms skärgård. Vi lastar båten och ser fram mot en trevlig helg i skärgårdens natur, kamratskap och rekreation. Vi gör i ordning våra redskap och intygar varandra om hur skönt det ska bli att åter komma ut och få kasta lite. Få höra ejdrarna, se fiskljusen igen och kanske sälen. Konsulenten riggar tre spön. En haspel och två spinn, tacklade med flytvobbler, skeddrag och kustvobbler. Knutar kollas, krokarna slipas, inget lämnas åt slumpen. Själv smusslar jag med Kjell Söderbäcks specialgjorda havsöringsdrag, Kludd. Otroligt bra, men det är mitt sista. Konsulenten spanar över min axel. Jag gör bara i ordning en utrustning, redan det tycks glädja Konsulenten.
 
- Vad ska du med tre spön till, frågar jag.
 
- Man måste vara utrustad för alla tänkbara situationer.
 
- Du får inte tre gånger så mycket fisk bara för det.
 
Egentligen är det en grå, blåsig och regnig morgon som skulle få vilken naturvän som helst att stanna hemma. Men som fiskare märker vi det inte. Vi har havsöring i våra hjärnor. Och så här ligger det till: Vi fiskar alltid tillsammans en helg på våren och en på hösten. Och senaste mötet fick han storpisk. Totalt rundfiskad. Det blev en rättvis fördelning på tre fina öringar till mig och ingen till Konsulenten. Nu är han mycket taggad på revansch. Inte för att han sagt det. Men det syns. Han har tre utrustningar, nyservade rullar och nya linor.
 
- Du, säger jag, för att få lite ordning på det här ska vi anmäla oss till Karlslunds Öringbonanza. Det är en trevlig liten tävling som Skärgårdsguiderna arrangerar. Alla mot alla och minimimåttet är 52 centimeter. Är vi med blir all fisk invägd och mätt på rätt sätt.
 
- Ska vi tävla, säger Konsulenten och ser oförstående ut.
 
- På skoj bara. Det är kul vid start och invägning. Man får varm soppa och pilsner efteråt.
 
Konsulenten som är en mycket balanserad tjänsteman på länsstyrelsen säger då:
 
- Skulle vara för soppan och pilsnern.
 
Jag vrider om startnyckeln. Konsulenten gör loss och mumlar lågt.
 
- Vad stryk du ska få.
 
- Vad sa du?
 
- Ja, nej inget. Ska bli skönt att fiska bara. Vad är det för soppa?
 
Vi anmäler oss vid Karlslunds marina. Starten går och tjugo båtar ger sig av med full gas på havsöringsjakt. Det gäller alla mot alla, inte båt mot båt.
 
Vid första stoppet, en lång djup vik, hinner jag göra tre kast innan Konsulenten hunnit välja utrustning. På det fjärde:
 
- Jag har en.
 

Upp i luften går en fet öring. Jag drillar och Konsulenten letar efter håven. Öringen kör runt och Konsulenten hittar håven längst nere i båten. Jag drillar med full koncentration. Det är en mycket viktig fisk. Att starta så här kan ge flyt hela dagen. Öringen gör några rusningar, vill tillbaka längst in i viken. Det är så underbart att drilla fisk. Man blir ett med tiden - lever verkligen för en stund i nuet. Det skakar och sliter i spöt. Öringen kommer med in till båten. Kör några tokvarv. Och så håvar Konsulenten och öringen ligger på durken. Den behöver inte mätas. Den klara tävlingsmåttet med önskvärd marginal. Vågen visar fyra kilo. Och den tog på Kjell Söderbäcks Kludd-drag.
 
En liten stund är Konsulenten glad å mina vägnar. Men det släpper snabbt och han kastar villt. Jag ställer håven i en spöhållare bak i båten så den snabbt finns till hands. Men det står ingen mer öring i viken, vi åker längre ut i skärgården.
 
- Du missade den för du inte kunde välja utrustning, säger jag som nu med fisk i båten kan ta på mig ledarmössan. Det gäller att få första kastet på de heta platserna. Inte stå och vela i valet av utrustning. Det är ett problem.
 
- Jag håvade den i alla fall, säger Konsulenten och tycks mena att det var en obegriplig generös handling.
 
I nästa vik löser sig Konsulentens utrustningsproblem i en rasade fart. Jag tar i för att göra ett långkast. Och just någonstans bakom mig sticker Konsulenten fram sitt spö. Jag sliter av det med mitt Kludd-drag.
 
- Pang, bara, så dog det.
 
Spön dör alltid snabbt. Och så får man ställa in delarna bland de andra i garderoben. Kanske ringarna går att använda någon gång. Och jag har alltid sagt att man inte ska förälska sig i ett spö just för att de dör så snabbt. Om nu Konsulenten var förälskad i spöt så håller han masken ganska bra. Han tar upp utrustning nummer två, multirulle, och laddar långkast men drar krokarna i håvgarnet bakom sig. Linresningen är olöslig, ett klart kvällsarbete.
 
Konsulenten sätter sig. Han är tyst. Hämtar kraft. Själv kastar jag mitt Kludd-drag i berget så delarna sprutar. Det gör honom lite gladare. Fiskljusen flyger över oss, men vi bryr oss inte.
 
- Det här var inget bra ställe, säger jag och sätter på ett nytt drag, en Vicky med en märklig färgkombination, gul, guld och grönt. Konsulenten stirrar på det:
 
- Har du köpt det där själv? Jag menar helt frivilligt.
 
- Ja, Vicky är rätt bra.
 
- Det vet väl jag med, men färgerna.
 
- Spelar ingen roll. Det är presentationen som gäller.
 
Vi åker vidare till vårt gemensamma favoritställe. Problemet med ett favoritställe där man tagit många och stora öringar är att det bara kan göra en besviken. Ett oprövat nytt ställe behöver bara ge en öring för att överaska och skänka glädje. Favoritstället måste leva upp till sina förväntningar, och när det gäller det här stället så är de enorma.
 
Jag lägger båten i en fin drift. Konsulenten och jag är spända som fiolsträngar. Våra drag landar bredvid varandra. Konsulenten får hugg direkt. En stor öring går upp i ett högt språng och skakar loss draget. Konsulenten suckar av besvikelse men drar snabbt iväg ett nytt kast och får hugg igen. Det är en mindre öring som snabbt är i båten. Jag håvar, tar fram måttbandet, en Talmeter, och mäter varsamt fisken till 51 centimeter. Konsulenten tvivlar och kontrollmäter. Men öringen är en centimeter för kort och får gå tillbaka. Vi gör en ny drift och Konsulenten får på en stor fisk tre meter från båten. Den lossnar. Två kast senare tappar han en till.
 
Det är öringrally och jag får inte ett hugg. Men så länge Konsulenten bara tappar kan jag överleva. Man kan vinna på andras otur.
Lika plötsligt som det började, lika plötsligt tar det slut. Fortfarande ligger bara en öring i lådan, jag vågar inte påpeka det. Men ett öringhugg kan räcka långt - om man får upp den. Det påpekar jag inte heller. Vår fina kamratskap i skärgårdens natur skulle kunna bli lidande. Konsulenten synar sina krokar. Jag var millimetrar från att bli rejält rundfiskad.
 
- Mothugg, säger jag.
 
- Vad menar du med det.
 
- Det är bara ett ord.
 
Konsulenten mulnar lite och säger:
 
- Somliga fiskar i alla fall med drag det hugger på.
 
Vi styr vidare och fiskar längre ut i skärgården. Trampar på. Kastar och kastar. Men inget händer. Konsulenten vill tillbaka till favoritstället. Han får det. Och det var ett misstag. I första kastet tar Konsulenten en på 2,2 kilo. Jag håvar och mäter. Sen får han en på 3,4 kilo. Jag håvar och den behöver inte mätas. Själv kastar jag och känner ingenting. Snart får jag håva och mäta igen. Turligt nog för liten.
 
- Får du inget?
 
Jag svarar inte.
 
- Presentationen? Va?
 
Jo, det är hemska färger på min Vicky. Jag begriper inte själv hur jag har kunnat köpa den. Jag menar att inne i affären hänger hundratals Vicky i olika färger och jag har tagit den här. Den är ful och fungerar inte. Några Kludd-drag har jag inte kvar. Jag byter till en blå Gladsax, men den fungerar inte heller. Jag har kommit snett i fisket och känner panik.
 
- Kolla fiskljusen, försöker jag och pekar upp i skyn. Hör du gudingarna?
 
Konsulenten står där i fören på båten och får hugg på hugg. Och så säger han så här när det hugger:
 
- Nu fick jag en till!
 
Va! Något ödmjukare kan man ju vara. Och så drillar han och ropar:
 
- Håva!
 
Jag ledsnar.
 
- Här har du en håv och här har du ett måttband. Du måste förstå mig. Det är faktiskt tävling. Jag vill hinna kasta lite jag också.
 
Konsulenten jagar själv runt med håven och öringen behöver inte mätas. 3,7 kilo eller något sånt.
 
Sen är rallyt slut, och jag är helt yr och förvirrad. Konsulenten ler från öra till öra och radar upp sina öringar på durken. En skrämmande syn.
 

 
Klockan jagar mot invägning. Vi styr mot Karlslunds marina. Vi har fyra fina öringar i lådan. Men min ledarkeps har blåst av. Spelar roll då, det är kamratskapet. Och Konsulenten är glad, det är bra. Jag kör båt och tänker: Om vi slår ihop våra fiskar och påstår att bara en av oss i båten fått dem skulle det nog ge bra utdelning på prisbordet. Konsulenten måste tydligen ha tänkt något liknande för han säger:
 
- Var det inte en sån där GPS-grej i pris.
 
- Jo, säger jag.
 
- Men det skiter vi i.
 
- Vem fan vill ha en GPS-grej
 
- Det är öring vi vill ha.
 
I båten på väg mot invägningen på en tävling kan jag få häftiga humörsvängningar. Exempel: Jag kör sida vid sida med andra båtar sista biten till bryggan. Har en tre fyra fina öringar i lådan och är glad och nyfiken hur långt det räcker. Med teckenspråk frågar jag båten bredvid om de fått något och de håller upp sju fingrar. Där rök liksom förstaplatsen direkt. På bryggan sen törs jag inte fråga en djävul hur det gått. Det värsta är när fisket varit trögt och man konstaterat att detta var ingen öringdag - och så är invägningsplatsen full med öring och det pratas om rekordfångst. Då brukar jag lova mig själv att aldrig mer tävla. Men det är märkligt, snart är jag där i igen. Väntar på startskottet. Handen hårt om gasreglaget. Synar de andra båtarna och bedömer efter motorstyrka vilka man kan plocka.
 
- Pang.
 
Rök, rally och vågsvall. Det är en kul lek. Och så fisket förstås.

 

Konsulenten och jag sitter vid invägningen och äter soppa. Den är god. Riktigt vad det är för soppa kan vi inte klura ut. Det blir prisutdelning, och bara de tre första listas. Där är vi inte med.
 
- Jag vann, säger Konsulenten. Märkte du det.
 
- Vadå tävla. Det är ju känslan av att få komma ut, kamratskapet, fiskljusen, ejdrarna ... och föresten fick jag största öringen. Sen är det så att jag är bäst på höstarna. Det är då det är svårt. Om våren kan vilken amatör som helst få fisk. Sen är det ju lite fjolligt att tävla, man vet ju att man är bra ändå.
 
- Hur bra? säger Konsulenten och ler.
 
- Det får du se i Höst.
 
Vi går och hämtar mer soppa. Det är nog gulasch.