måndag 25 februari 2013

Banjolax

 
 
 
 
I nästa nummer av Allt om Flugfiske kommer en utförlig artikel om Banjolax. I butik 21 mars.
 
 
 

 

söndag 24 februari 2013

Fågelexperten



 

Vi satt runt brasan vid Fårsjön. Det var klubbens egna lilla vatten. Egentligen var det ett träskhål i skogen. Regnbågarna i Fårsjön levde på vattenödlor. De enda flugor som var riktigt gångbara var ödle-imitationer. Det var Konsulenten, Lasse, Minken och jag. Vi hade fiskat klart -fått vårt lystmäte på ödlebågar. Brasan sprakade och vi grillade korv och värmde smörgåsar. Pratet var allmänt brasprat.
-Tyst väste plötsligt Lasse.
Lasse var klubbens fågelexpert. Och vi förstod att han nu fått ett expertanfall. Lasse kupade handen kring örat och lyssnade ut i skogen. Minken skruvade lite på sig. Hans kläder frasade.
-Tyst, väste Lasse igen och såg koncentrerad ut.  Han letade efter något i huvudet och så fick han tag i det:
-Gransångare, sa han.
Vi anda lyssnade, och visst hördes det något kvitter där uppe. Men han kunde ha dragit till med vilket fågel som helst. Vi andra var noviser.
-Stor fågel är Kraxgam, sa Minken. Liten fågel är Pippifluga.

Vi bröt upp från sjön, släckte brasan och började gå mot bilparkeringen.

Plötsligt höll Lasse upp handen till stopp och hyssjade oss tysta. Han strutade sitt öra mot en buske och lyssnade. Konsulenten och jag stod lydigt tysta och stilla. Minken var inte fullt lika bra uppfostrad, han suckade och trampade otåligt. Minken sket fullständig i vad det satt för fåglar i skogens buskar.
-Ärtsångare, sa Lasse till sist och vi fick gå vidare.

En bit längre fram kvittrade det till i en ny buske. Lasse hejdade oss på indianvis, hyssjade och strutade örat. Lasse var i briljerar tagen och vi förstod att det skulle ta lång tid att gå hem. Minken stånkade otåligt.  Konsulenten huttrade och drog upp blixtlåset i sin jacka.

-Zipp.

-Blixtlås, sa Minken högt.

Fågel flög skrämd iväg från busken.

-Det var en Grå flugsnappare, sa Lasse surt.

I gläntan precis innan bilparkeringen blev vi hejdade igen. Det hördes ett märkligt gnisselkvitter. Lasse stod länge och lyssnade. Han såg konfunderad ut, och efter en stund antog ansiktet ett förtvivlat uttryck. Han provade med en fågelart. Men ångrade sig och sa en annan, men ångrade sig strax igen. Vi andra såg nöjt på varandra med underförstådda blickar "han kan inte".
Lasse kramade det sista ur sin fågelexperthjärna. Han drog desperat till med en sista fågelart, sen fick vi gå till våra bilar. Den märkliga fågeln kvittrade fortfarande. Den verkade sitta någonstans på parkeringen.

När Konsulenten låst upp sin bildörr vände han sig om till oss och sa:
-Den sista fågel heter Philips. Det är min bilbandspelare som stått på och slirat ihop.

Lasse repade sig aldrig från det. Nu är han klubbens svampexpert.



Vår befriare


 
 
 
Marknadsföringen av min blogg har gått utmärkt. Ligger nu stadigt på 1300 sidvisningar per dag.

All makt åt Tengil - vår befriare

Koreanska




Var just på postutlämningen på Hemköp och hämtade den Koreanska utgåvan av Isdraken. Boken är nu översatt till 12 språk. Det känns bra. Hoppas pengarna kommer också.
 

lördag 23 februari 2013

Abborrån






Det här kommer att bli nostalgiskt. Vi som sportfiskare har våra fiskerötter. Oftast börjar de i tidig barndom. Brorsan och jag brukar kalla det "streck i pannan" och har du fått strecket är du fast. För många kommer det att påverka hela livet i form av yrkesval, framtida ekonomi och framför allt ditt eller dina äktenskap. Strecket får pojken då han ligger på bryggan och metar abborre mellan plankorna med pannan tryckt mot glipan. Och därifrån bär det sen iväg till fisken efter lax i Norge, harr på fjället och öring i Ryssland och Nya Zeeland. Men man glömmer aldrig var de började någonstans.
Min pappa arbetade som maskinist och byggde en roddbåt i pannrummet. Han målade den ljusgrå med färg som han hittat i en container. Båten hamnade i en liten å i Dalarna. En vacker skogså med grova abborrar. Pappa och jag metade om augustikvällarna. Vi prövade med kvidd och kastade även spinnare, men av någon märklig anledning var det bara mask som fungerade. Vi fiskade mycket i den där ån. Det fanns också gott om gädda, fast det jag minns bäst är abborrarna. Båten läckte och drog snett. Årtullarna gnisslade.

- Sitt rakt i båten, sa pappa med vrång röst.

Jag satt så rakt jag kunde, men båten drog snett ändå. Troligen på grund av konstruktionsfel. Men det där "Sitt rakt i båten" har följt mig hela livet. Det är väl det man ska försöka, att sitta så rakt man kan.


Det var i den ån jag fick mina första fiskar, det var helt enkelt där jag fick mitt streck i pannan. Det här var länge sedan så det är osäkert om fiskarna var så stora som jag minns. Under senare år har jag fiskat mycket i ån med min son Erik. Vi har mest fått gäddor och små abborrar. Inte en enda som varit i närheten av den storlek som jag och min pappa fick. Erik och jag har fiskat med jiggar, spinnare och vobblers, de få gånger som vi har metat så har det inte varit i augusti och inte uppe i den magiska böjen där pappa och jag fiskade. För att ta sig dit krävs båt och vi har bara fiskat från land. Pappas ljusblå hemmabygge försvann för fyrtio år sedan.

Förra sommaren i mitten av augusti tog Erik och jag med oss vår blanka fina aluminiumbåt med fyrtaktssnurra, ratt och ekolod. Vi sjösatte den i ån för att ta reda på om det verkligen fanns augustiabborrar som var större än de pekfingersmå fiskar vi brukade få. Eller om allt bara var ett förvrängt minne från min barndom då somrarna var längre och glassarna enorma.

Augustikvällen är ljum. Solen vilar precis på trädtopparna. Näckrosorna lyser vita mot åns svartblanka vatten. Allt är medpackat, metspön, haspelutrustningar, mask och draglådor fulla med jiggar, vobblers och spinnare. Det är trångt i båten. Jag vrider om nyckeln och startar motorn. Vi lägger några småvobblers på släp under färden upp till böjen. Om det nu finns någon större abborre kommer de att hugga. Motorn knattrar lågt. Erik ligger i fören med spöt rakt upp och tittar på spötoppens vibrationer. Det doftar koda och pors från stränderna. Jag visar Erik på udden där jag fick min första gädda som sexåring. Jag hade en Beppe-mössa i frotté som det stod BP på och Hep Stars låg på Tio i Topp.
- Hep ...vadå? Det måste vara hemskt länge sen, säger Erik.

- Jo, det kanske inte ens var någon gädda. Troligen en kvastfening.

Min pappa var noga med att jag inte skulle tala om för någon var vi fick våra abborrar. Speciellt viktigt var det att hålla tyst för min morbror som hade en stuga i närheten. Jag minns att lögner och hemligheter var vanliga bland gubbarna då det gällde storabborrvatten och kantarellställen. Morfar sa sig veta om bättre ställen än alla andra och ibland kom han med enorma abborrar. Även då han slutat fiska och hamnat på hemmet ville han inte avslöja något. Jävla snålgubbar. De är döda allihop och inte ens ett kantarellställe fick man.

Erik och jag kommer fram till den magiska böjen. Inte en fisk högg på våra släp-vobblers, och böjen känns mycket mindre och fjuttigare än vad jag minns den. Men det måste vara här. Längre upp blir ån strid, grund och stenig. Dessutom känner jag igen några märkliga rotvältor vid stranden. Träden föll under höststormen 1969. Nu är de mossbevuxna och gråa. Det var här vi fick en mås då vi satte mörtbetad krok över natten för att fånga gädda. Måsen flaxade och flög på kort lina och fick ur sig otäcka läten. Pappa försökte slå ihjäl den snabbt och snyggt med åran - men han var klumpig och trampade sönder mitt nya rörbyggda haspelspö. Vi skulle fånga en storgädda men plockade ner en mås ur himlen. Så otroligt vit mot det svarta vattnet. Vit med en röd fläck på halsen där kroken stack ut. Pappa fick ihjäl måsen till slut. Trampade ihäl den mot durken. Efter det satte vi aldrig mer någon krok och jag fick en tydlig gränslinje var sportfiske slutar och något annat börjar. Jag fick återgå till mitt gamla massiva spö efter det. Rörbyggda var ju bara skit, sa pappa, tålde ingenting.
Erik trär en mask på kroken och svingar ut flötet bland näckrosorna. Jag ankrar fast båten i den svaga strömmen och prövar med jigg. Erik får napp direkt, en stor vacker mört med blanka fjäll likt silverpengar. En riktig sommarmört.
Jag jiggar men känner ingenting. Erik får fler mörtar och en liten ynklig abborre. Solen går ner bortom skogen. Åns dalgång läggs i blåskugga och näckrosorna sluter sig. Det är tyst och stilla. Erik är koncentrerad bakom metspöt och har blicken på flötet. Jag byter till spinnare, men får inget. Byter tillbaka till jigg och tar i för ett långkast. Det smäller till och skramlar i båten, sen ett stort plums någon meter ut. Jag har på något sätt krokat i Eriks haspelspö och slungat ut det i ån.

- Vad gör du? säger Erik. Mitt spö.

Med ens känner jag mig lika klumpig som jag tyckte min pappa var. En kort stund tycks allt mycket märkligt. En tidsresa, och snabb förskjutning. Erik är tretton år och han blir plötsligt jag, och jag blir min pappa. Som om vi var här igen. Det är bara en fortsättning. En fortsättning på far och son grejen. Erik har en skate-keps, jag hade en BP-mössa. Vi har bägge rörbyggda spön. Men Eriks ligger på botten. Och hur ska jag ordna det här på ett snabbt och snyggt vis?

- Jag köper nytt. Vi åker till Johns Sport i morgon.

- Nej, jag vill ha mitt spö nu.

Vattnet är humusfärgat och kvällsljuset räcker inte för att spöt ska gå att se. Jag prövar att meta efter utrustningen med en stor sjunkvobbler som har kraftiga trekrokar. Det lyckas, allt är återställt. Nej, inte riktigt.
- Vad klumpig du är, säger Erik. Ta metspöt i stället så det inte händer något mer.
Jag byter till metspöt. När ungarna kommer upp i tonåren är man ingen hjälte längre. Jag letar efter något att säga eller lova för att återfå ... ja vadå? Det nappar och jag får en mört. Vi flyttar ut i djupfåran och drar flötena långt upp på linan så masken fiskar nere på tre meter. Men ingenstans tycks det stå någon större abborre. Kvällsljuset går i en allt dovare blå ton. Tröjorna åker på. Kanske det är för kallt i vattnet. Kanske ån är för hög. Eller så finns inte de där stora abborrarna kvar.
Det rycker till i Eriks flöte. Sen dyker det snabbt med stor kraft och försvinner djupt ner i humusvattnet. Erik spänner upp och linan skär fräsande i ytan. Han får upp fisken mot ytan och det är en fin abborre. Den slåss ilsket och hårt på liten yta. Vägrar att släppa greppet ur vattnet.
- Ta det lugnt. Ta det lugnt, skriker jag och är själv allt annat än lugn.
Abborren kommer över ytan, lossnar liksom ur vattnet och Erik gungar in den i båten. Fisken är på halvkilot och humusmörk med röda fenkanter. Då dyker mitt flöte och jag får en lika stor. Erik maskar på och svingar ut. Flötet försvinner direkt.
Under en magiskt blå skymningstimme får vi abborrar så det räcker och blir över. Vi har en stor plastbalja med oss som vi fyller med vatten, och där i kan abborrarna simma tills vi ska åka hem. Då väljer vi ut dem vi vill behålla. De mindre får gå tillbaka. Säkert är förfarandet olagligt i dagens storstads-orienterade natursyn. Djurskyddsmyndigheten skulle nog lagfört pappa för att han trampade ihjäl måsen på durken. Naturen ska vi bara titta på genom televisionen. Pappa svor och slängde upp fågeln bakom en gran, sen gav han mig tuggtobak, och så fiskade jag vidare, men det var ingen lek efter det.

Erik är glad, skrattar och lyfter abborre på abborre. De största väger närmare sju hekto. De är starka och metspöt sjunger i djupa böjar. Jag prövar med jigg, spinnare och småvobblers medan vi har abborrarna kring båten. Av någon obegriplig anledning fungerar det inte. Bara mask. Jag har svårt att acceptera det men blir tvungen. Vi metar tills augustikvällen är sotsvart. Abborrarna slutar nappa. Vi väljer ut de matfiskar vi behöver. Resten får gå tillbaka. I ett sista försök metar Erik fast inne bland näckrosorna. Kroken sitter i några ruttna plankor. Jag följer linan med handen ner i vattnet. Kroken är krånglig att lossa. Linan har kilat fast. Jag bryter loss hela brädbiten. Den är svart med avrostade spikar. Jag vrider på den och i dunklet ser jag små ljusgrå färgflagor. De lossar vid minsta beröring. Någonting drar över skogen, över ån. Det dånar kring mig. Jag får som en kall hand runt hjärtat och släpper träbiten i vattnet.
- Vad var det för något? frågar Erik.
- Tiden.
Motorn startar inte. Bensinen är slut. Jag får ro. Det går lätt i den svaga medströmmen. Årtullarna gnisslar och Erik somnar i fören. Skogen står mörk och dimman hänger över myrstränderna. Jag vilar på årorna och säger:
- Erik.
- Jaaa, säger han halvt i sömnen.
Tala inte om för någon nere i byn vart vi fått abborrarna.
Bloggen hackad. Jag ska fixa det så snabbt som möjligt.

Mikael Engström
:;/////::hackad blogg



Det är ju fantastiskt att det är atomragnar som ska stå på sig och inte vice verse. Tydligt vilken stånpunkt Edge har i frågan! Som sagt så verkar det finnas utom tvivel att denna atomragnar och hans crew inte kan ha betett sig som ett arseln då han är en sådan fantastiskt skribent och bara håller sig runt med hyvens folk! Tycker detta blir löjligare för var dag som går och hur naiv kan man få vara egentligen? Inte konstigt att folk börjar se sig om efter andra forum. Nä nu börjar jag faktiskt ruttna ur på detta!
thegrappler

fredag 22 februari 2013

Svinet Engström


Nu är det full fart på Egde fiskeforum. Om svinet Engström.

Saxat:
"Avser inte gå in på några detaljer men Älgforsen är en sträcka i Lögdeälven, skribenten har hus/stuga i närheten och ockuperar den tillsammans med sina kompisar och slår läger och lever rövare. De har en otrevlig attityd mot andra fiskare och ser gärna stället som sitt eget, en privatsträcka mitt på kortfiskevatten helt enkelt. Mer än så vill jag inte skriva då motparter inte har en chans att ge sig in i debatten..."

Saxat:
"Har stött på nämnde skribent och hans anhängare i Älgforsen, Lögde vid ett par tillfällen och ställer mig i kön av de som blivit utskällda. Inte av skribenten men av hans vän. Skribenten vägrade dock hälsa som de flesta dock bör/gör vid stranden, så mig får han klent med sympatier av. Skitar ner och gormar på folk, poolockupanter av värsta slag. Har 2 vänner som vid olika tillfällen blivit ordentligt påhoppade däruppe av dessa. Uttryck som t.ex "Gå, det är fullt här" och "vafan gör du här" när man kommer till en pool kan nog reta upp de flesta av oss, men det är milt jämfört med behandlingen vissa fått. Enligt deras egen utsago iaf.
Vad Linkan råkat ut för vet jag ingenting om, men nåt lär ha hänt. Innan folk som inte känner honom sågar han här där han inte kommer åt att ge sin egen version så vill jag flika in att som jag känner han så är han rätt grov i munnen helt klart, men har aldrig varit med om att han skäller och blir elak utan att ha någon grund. Har fiskat med honom vid flera tillfällen o han är grovhuggen, men jävligt schysst. Jag har hjälpt honom o han har hjälpt mig, en vän i periferin som har gott om humor, men låter ofta truten gå innan spärrarna slagit till. Tål man inte det kan det kanske bli kollision men vafan....Gillar då iaf hans mma-stil bättre än skitsnacket som kommer bakvägar om folk har åsikter.
Dessutom skriver skibenten i bloggen att han aldrig landat lax i Lögde...redan där kommer skitsnacket såvida han inte är världmästare i photoshop o filmredigering. Han har ju för fan lagt ut fullt med filmklipp o bilder med bonkade laxar o drillar från Älgforsen, så varför han kläcker ur sig den dyngan vet jag inte."
Voj , voj. Samt diverse mer eller mindra märkliga inlägg.
Att min bloggtext Laxnisselassar skulle handla om en viss person är fel. Det handlar om en typ av person som jag mött många gånger vid älven under 30 år. Men folk har lätt att tillskriva sig större vikt än vad de har.
Alla vassa inlägg på Egde är givetvist anonyma - Ja, jag har hus i Norrfors och brukar göra två  3 timmars laxpass vid älven per dag. Det är kortvatten och bara att fiska på för alla som löser kort. Man börjar högst upp i poolen och fiskar sig nerströms. Det är bara att kliva på efter näste man. Vad är problemet? Att jag inte är trevlig och hej och du med alla som kommer? Själv har jag som vattenrättsägare möjlighet att lösa byakort i Norrfors för 60 kronor om året och då fiskar jag och min familj självklart i byn. Cirkusryktet kommer av en film jag klippte ihop från 4 säsongen i Lögde och Norge. Laxblues. Det var ett misstag. Avundsjukan slog till.

Handlar detta om laxfiske eller? Jag kan inte försvara mig mot att bli diffust beskriven som ett svin med alkoholproblem. Ofta har inläggen svårbegriplig språkhantering. Men alkosvin kan jag ta och går ej att försvara sig mot. Folk bryr sig inte om hur saker verkligen är - utan hur det tycks vara. Jag har ställt ner två hopfällbara trädgårdsstolar vid älven för att vila kroppen mellan fiskestunderna. Stolarna kan alla använda. I bland måste jag skaffa nya stolar för de försvinner på något märklig sätt. I Klöse har folk ställt ner sina husvagnar vid älven. Undra om det försvinner husvagnar?

Varför jag skriver detta är att saken kan nå en otrevlig nivå och jag hoppas hatet upphör för annars kommer det att kännas olustigt för mig, min fru och mina barn att fiska Lögde 2013.

Jimmy Dvorsak är död så det är bara mig och min familj ni har kvar att hata i Älgforsen.

Så nu är jag klar om detta och ni får ösa på med betydligt mer horribla påstående än att jag är alkoholist och ett otrevligt svin som bonkar lax med en fot i graven - om jag ska lockas ut i denna fråga igen. Jag har annat att göra.


torsdag 21 februari 2013

Flygande fen

På den här tiden låg kolfiberspöna ännu i sin linda. De fanns, men experterna debatterade materialet. Vissa ställde frågan om kolfiber överhuvudtaget var lämpligt som spömaterial. Jag hade nyss sålt mopeden men ej ännu fyllt körkort. Det var en mellantid då cykeln åter kom till heders. Men skulle jag längre, kanske till älven och fiska , fick jag be om skjuts. Min moster hade en ilsket gul Fiat 127 som hon ofta körde mig till älven med.

Redan i dessa unga år ansåg jag mig vara en fullfjädrad flugfiskare, men mina meriter tålde inte en närmare granskning, jag låg ständigt snubblande nära lögn då jag berättade om mina bravader vid älven. Egentligen var det synd om mig och alla andra unga blivande flugfiskare, jag tänker då på spöna. Jag hade ett blått svenskt spö vid namn Lapplandia, men egentligen borde det ha hetat Miro Salar eller så. Det var ett mycket styvt och livlöst spö. Alternativet och drömmen hette splitcane. Men priset för ett sådant spö var inget som man käckt nämnde för mamma så där innan jul.

Glasfiberspön var i mina ögon till för nybörjare -och den som absolut inte vill vara nybörjare är just nybörjaren. Glasfiberspöna saknade all själ och var bara döda sportredskap. Nej, det var ett spö med canesjäl man skulle ha, som de stora grabbarna, de som inte behövde ljuga och kunde kasta längre än 12 meter. Ett ljusgult canespö med bottenlös lacklyster och tätlindningar , ett spö med kulturhistoria i aktionen, just ett sådant spö skulle jag ha. Och just det spöt stod i en liten flugfiskebutik på Östermalm. Jag hade sett det, till och med känt på det. "The Airsprite" hette spöt och det var ett sju fots Fosters i klass fem. Så kan en dröm se ut i realiteten, men problemet var ju uppenbart, hur skulle jag få hem spöt utan att behöva stjäla det.

Min mamma var mycket förstående. Och jag förklarade upprepade gånger att man inte kunde fiska fluga med ett spö som passade bäst till stavhopp. Man måste ha ett spö med själ i, ett spö som förstår. En luftens fe.

Mamma målade en del då hon var ung, innan barnen kom, hon var lite konstnär så där. Hon förstod - faktiskt så gjorde hon det. Hon hade alltid målat med de finaste mårdhårspenslar som stått att uppbringa, de hade gjort allt för att hjälpa , inte stjälpa. Lapplandia ville bara stjälpa.

Mårdhårspenslarna hade jag tyvärr funnit en gång då jag var modellbyggaråldern, jag målade stridsvagnar och flygplan. Penslarna blev  aldrig vad de varit. Mamma blev arg och ledsen. Sådana penslar gjordes inte längre. Fabrikören hade lagt ner verksamheten för länge sedan.

Men detta var glömt, nu gällde det mitt flugspö med canesjäl, "The Airsprite" , spöt som förstod att servera en torrfluga helt rätt. Jag försökte övertyga att all fisk som jag fångade skulle tillfalla hushållet, och det skulle inte bli lite fisk. Men jag tror inte att det var just det som fick henne att falla till föga och ge mig ett lån. Nej, det var det att hon förstod det där med canesjäl.
 
Det var vinter och snön föll tung över Östermalm, jag steg in i den lilla butiken, spöt fanns kvar. Den korpulente handlaren fick en halv förmögenhet av mig och jag fick spöt.  Väl hemma rev jag av skyddsplasten från korkhantaget, satte på rullen och drömde. Ute föll  snön. Spökorken blev solkig innan fiskesäsongen hade börjat. Plötsligt vajade björkarna gröna i ljum midsommarvind. Min moster skjutsade mig till älven i sin lilla gula Fiat 127. Till kvällen skulle hon hämta mig och min fångst.

Det ösregnade , men det gjorde inget. Spöt var en dröm att kasta med, det hjälpte till och böjde sig i sköna kurvor. Så bra hade jag aldrig kastat. Linan böljade iväg och sträckte ut, rakt och fint.

Det vakade några stora fiskar på en lugn blanka. Jag smög dit och la ut min fluga. En stor fisk gick upp och tog.  Den tröttades snabbt mot det följsamma träspöt. Det var en sik på ett och ett halvt kilo. Min absolut största flugfisk ditills. Jag var flugfiskekungen.

Regnet höll i sig hela dagen. Jag var dyngsur då jag packade ihop, allt var blött.  Ner med spöt i tygfodralet och sen in i spötuben -ett sådant där vitt pvc-rör med ett rött gummilock i var ände, ett stilbrott mot träspöt kanske, men det skyddade mot stötar och slag. Moster kom i Fiaten och blev mycket imponerad av siken.

Det gick två veckor, innan moster på nytt skjutsade mig till älven. Det var tidigt på morgonen och dagen såg ut att bli klar och fin. Sent på kvällen skulle jag bli hämtad. Innan moster for hem sa hon att hon ville ha en sådan där stor sik. Själklart sa jag. Visst skulle hon få en sådan. Till kvällen då hon kom åter skulle jag ha fångat en sådan. Inga problem.

Jag satte mig vid älvkanten och packade upp. Några harrar vakade på nacken. Ivrigt avlägsnade jag gummilocket till spötuben. Det pös till - övertryck. Och en unken doft steg upp likt någon gammal ande i flaskan. Jag kände att spöts tygfodral var blöt och anade något oerhört. Spöt var svart och korkhandtaget täckt av möggelväv. Här och var hängde lacken mjölkvit och lös. Den unkna doften som pös ur tuben var nog inget annat än canesjälen som flydde. Jag fick ont i hjärtat av sorg, och satt med spöt i knät tills moster kom tutande i sin Fiat.

Trots sorgen kom jag mig för att ringa vårt lands främsta träspöexpert. Han gav mig rådet att så fort som möjligt avlägsna all lack och låta spöt torka under en längre tid. Jag följde expertens råd. Med ett rakblad skar jag bort lack, tätlindningar och ringar utan att skada trät. Sen fick det hänga och torka. Sakta återfick spöt sin gula friska färg och jag började tro att det skulle gå och rädda. Någon gång in på vintern började återuppbygget av spöt. Varje tätlindning hade färgat av sig i trät, så jag blev tvungen att lägga de nya precis över. Lindningarna hade varit gröna men jag valde en röd tråd, det är ju liksom livets färg. I flera veckor höll jag på med spöt -och jag hoppades att på något sätt få in canesjälen igen. Det var ett tålamodskrävande pillgöra och då en tätlindning var klar hade jag lyckats trassla upp tre längre ner. Men en dag var spöt färdigt med fyra lager lack och allt. Det blev osannolikt vackert trots katthår och damm i lacken. Spöytan hade återfått sitt djup. Ögonen klättrade behagligt på de rubinröda tätlindningarna. Jag var stolt, åter var jag ägare till "The Airsprite", men frågan var om spöt fortfarande förstod att lägga en torrfluga rätt.

Våren hade anlänt och jag begav mig ut bland kvittrande fåglar för att provkasta spöt på gräsmattan. Det kastade det bra. Själen fanns där. Och jag förnam en pastoral känsla i våren. Från de döda hade jag hämtat The Airsprite och fört det genom vintern till de levande.

Men stående där i våren bland vitsippor och vårlök fick jag ett märkligt infall. På den här tiden fanns "en" kastfantom som hade kurser i flugkast. I dag finns det otaliga fantomer. Jag hade träffat honom. Hans elever brukade få kasta enbart med toppdelen för att lättare lära sig timing. Kastfantomen själv kunde kasta en hel fluglina enbart med en toppögla i handen.

Av någon outgrundlig anledning provade jag kastfantomens toppkastande med "The Arisprite". Mitt ibland  fåglarnas vårsång laddade jag ett dubbeldrag med toppen. Spöt vek sig just där tummen var stöd mot klingan. Brytljudet var lågt och lite långsamt, ungefär som då man knäcker ett knippe spagetti. Caneribborna spretade åt alla håll. The Airsprite gick definitivt i himlen in. Sakta stoppade jag ner spöt i fodralet. Fåglarna hade upphört med sin vårsång.

Jag ställde träspöt längst in i garderoben, försökte liksom gömma det för mig själv, och framför allt glömma det. Åter tog jag fram mitt blåa Miro Salar.

Jag var inte rätt människa att handha en canesjäl.

onsdag 20 februari 2013

Vintertur med Hasse Skoglund


Jag träffar fiskeguiden Hasse Skoglund på gästbryggan i Nynäshamn. Vi ska försöka fånga skärgårdens vinteröringar. Båten är full med snö så vi får börja med att skotta. En nordlig vinterstorm drog över kusten i natt. Vinden har lagt sig och molnen skingrats. Solen är på väg upp över trädtopparna.
- Vädret är perfekt, säger Hasse. I dag blir det öring. Snabba kast från lågtryck till högtryck brukar ge bra fiske.
Jag litar på honom. Hasse Skoglund är den mest erfarna havsöringsguiden i Stockholms skärgård och det är otaliga som lärt sig havsöringsfiske genom honom. Sen är han förbannat cool och kul att fiska med.
Vi gör loss och styr ut ur hamnen och söder ut mot Järlflotta. Skärgården i vinterskrud är så sanslös vacker att jag blir mållös. Det finns inga metaforer och liknelser som kan beskriva det rättvist. Det är en vintersaga. Jag blir helt enkelt bara glad.
Vi glider in i en stenig vik där stranden ligger isig. Hasse har en fisk efter på första kastet. Det är en trekilos öring som lojt simmar efter draget. Hasse gör spinnstopp och trixar lite men den vill inte ta. Fisken vänder och glider tillbaka.
- Det är sällan de visar intresse igen, säger Hasse. Men vi ska prova i eftermiddag. Då är den säkert på bättre humör. Vi åker vidare ut i vinterskärgården.
De flesta tar upp sina båtar innan kyla och snö kommer. Men det är då det bra fisket börjar, och man är ganska ensam på de bästa platserna. Risken man tar är att båten fryser fast vid bryggan. Båt och motor kan skadas. Men jag har själv fått båten fastfrusen några gånger, och jag vet många andra som också fått sina ekipage fastfrusna över vintern. Prylarna klarar det förvånansvärt bra. Det är inte att rekommendera, men båt och motor håller. Det är viktigt att ha motorn nertiltad så inget vatten stannar i motorn ovanför sjöytan. Vill man vinterfiska ska man söka en havsnära hamn att vinter-ligga vid. De djupa inomskärs vikarna fryser så gott som alltid. Ha också bra koll på den närmaste tidens väder så du hinner ta upp båten innan den fryser fast.
Hasse lägger båten i en drift längs en taggig strandremsa. Vinden drar svagt in från havet. Skogen står tung av snö. Det är fin sandbotten och vi lägger kasten in på decimetergrunt vatten.
- Jag har en, säger Hasse och gör ett kraftigt mothugg.
Fisken slänger sig upp i luften. Silvret glimmar. Det är en fin öring. Klart över tre kilo. Hasse drillar vant. Fisken rusar och linan skär i sidled. Den kommer med in men blir våldsam vid båten. Gör sig tung och stark men vi ser att den sitter bra så den får köra ur sig kraften. Jag håvar och vi har öring i båten. Fisken väger 3,4 kilo och är rund och fin. Jag vill att vi ska fortsätta kanten ner. Men Hasse säger att vi ska åka till nästa ställe.
- Men...

- Det står ingen fisk längre ner, säger Hasse. Det är bara här och den har vi tagit.
Vid nästa stopp pekar Hasse ner mot några stora stenar.
- Där brukar det stå en.
Jag får till ett bra kast och tar hem draget sakta. Några försiktiga ryck, eller snarare rafs känns i spöt. Jag gör ett spinnstopp och öringen hugger. Fisken flyger i ett meterhögt hopp, och ett nytt och ett nytt. Den är helt galen och ständigt i luften.
Den hoppar och slåss hela vägen in. Vid båten rusar den under kölen gång på gång. Inte ens i håven ger den sig. Roterar så den blir helt inlindad i garnet. Det är en perfekt matöring på två kilo.
Platsen är färdigvittjad. Hasse vill vidare. Han gör korta stopp, fiskar av det han vet är hett och sen vidare. Inte så det är stressigt, men han slösar ingen tid på värdelösa eller mindre bra ställen. Vittjar bara det han av erfarenhet vet ger fisk. Står det ingen där - snabbt till nästa ställe. Bättre att återkomma senare än att mjölka. Står det en fisk på platsen så tar den oftast direkt.
Vi kör ut mot havsbandet. Vinden har ökat. Kylan sticker i ansiktet. Mellan två öar finns en stor grundflad med sten, tång och ljusa sandfläckar.
- Vi ska drifta mot vinden, säger Hasse.
Jag är ganska frågande. Drifta mot vinden? Hur då?
- Motordrifta. Man kör mot vinden och kastar av flader eller sund med motvindskast. En sköter båt och motor och kör sakta och de andra ska vara duktiga motvindskastare. På så sätt stör man området minimalt. Hugger det så är det bara att slå ur växeln och glida därifrån medan fisken drillas. På flader och i sund kan det många gånger samlas fler fiskar. Driver man med vinden över fladen eller igenom sundet skräms fiskarna iväg och platsen ger bara en chans.  Helt klart borde havsöringsfisket bedrivas mer försiktigt än vad som är fallet många gånger. Folk kör för snabbt in på platserna och slår av för sent. Det är för mycket buller och bång. Det är mycket viktigt att smyga med båten i lugnt vatten och lä.

- En annan sak är hur en strand ofta fiskas av med kast utifrån och in. Det är ineffektivt och slöseri med fisketid. Bättre är att försiktigt glida långt in och lägga kasten längs med stranden. Speciellt på ställen där det finns en smal tångplatå.
Andra tips jag får av Hasse är hans 5 till 5. Fisket börjar på hösten då vattentemperaturen är under 5 grader tills den stigit över 5 grader om våren. Månen ska vara kommande och vattenståndet i skärgården ska vara högt. Vädret ska gå från lågtryck till högtryck.
-Men långvarigt högtryck kan få öringarna slöa, säger Hasse. Då är det bra om det händer något. Efter ett långt högtryck kan fisket lossna och bli otroligt bra på skitväder. Första dagen med nordlig vind är alltid kanon i alla lägen.
 
Vinterdagarna är korta. Solen är på väg ner och ger himlen en gul/rosa ton. Vi styr hemåt, men på vägen gör vi ett avslutande försök på öringen som bara följde Hasses drag i stenviken. Vi glider in. Hasse är snabbast och lägger sitt drag där det ska ligga. Öringen hugger direkt. Vi bara skrattar åt hur otroligt stark den är. Hasse brottar på men öringen vägrar följa med in. Den går flera varv runt båten och Hasse får klättra runt. Det tar tid innan öringen ligger i håven. Den väger kring tre kilo men var stark som en femkilos. En mycket snygg vinteröring.


Händelselösa händelser


Går det att skriva en liten berättelse om en fiskedag då det hände absolut ingenting? Jag försöker. Det är en grå, vindstilla dag i slutet av oktober. Några få vilsna löv sitter kvar på träden. De har vägrat släppa taget och torkat fast på grenarna. Jag bestämde redan i går att jag skulle ta en trollingtur på Siljan. Någon gädda kan man alltid få. Men jag hoppas ju på öring. Vi tycker ju att fiske är kul. Men ibland kan det faktiskt vara lite trögt att komma iväg. Var är spöna? Var ställde jag draglådan? Sen måste jag åka och köpa bensin. Mackor och kaffe måste jag göra. Ja, just det. Den där rullen är det trassel på. Krokarna måste bytas på favoritvobblern. Det tar tid men till slut är jag nere vid båten. Det är en liten hamn vid badplasten. Siljan ligger blank. Det är tyst. Hösttyst. Bara några hammarslag uppe från byn och ett avlägset slammer från Siljanssågen. Inga människor syns till vid hamnen. Och badstranden ligger öde. Sandlotten från i somras har rasat. En punkad fotboll och en slapp badmadrass. Det är en vacker dag på något sätt. Tiden tycks stå still. Det är en lucka mellan höst och vinter. Naturen är förberedd. Vintern kan komma på några timmar. Det räcker med ett snöfall.

Jag lastar båten, gör loss, startar och styr ut ur viken och bort mot tvärholmen. Där sätter jag ut mina spön. Det får faktiskt räcka med fyra. Två rakt bak och två åt sidorna. Djupriggarna har jag lämnat hemma. Vattentemperaturen är åtta grader så gäddorna bör jaga ytligt. Jag ser inga andra båtar. För tio år sedan brukade det vara en hel del gamla gubbar ute i sina fina träbåtar. Någon från Färnes och flera från Nusnäs. En och annan Vinäsare var också ute. De flesta fiskade gädda med sax från flytdunk. En del la nät efter sik. Någon körde släpfiske med utter efter Siljansöring. Vi tyckte väll lite si och så om deras nät och saxfiske. I dag är de borta. Deras båtar ligger på land. Torkar och spricker. Jag saknar faktisk gubbarna. Men det kan vara den stilla höstdagen som påverkar mig. Vemod och saknad tillhör en sådan här dag.

Motorn surar. Jag ser inte ett liv på ekolodet. Styr upp mot Prästholmen för att för att försöka pricka grundkanten. Där brukar det stå gädda. I söder ligger Sollerön och bortanför reser sig Gesundaberget som ett mörkt troll. Jag får inte ett hugg längst grundkanten. Byter ut betena och kör över den en gång till. Men nej, det är helt tomt. Var är alla fiskar? Siljan är ju inte värdes bästa fiskevatten. Men gäddorna brukar inte vara så här omöjliga. Det hänger mörka moln över bergen i norr. Den där blygråa färgen som betyder snö. Kanske vintern redan har kommit till Evertsberg och drar sin ner mot Våmus och Orsa. Någonting är helt klart på gång. Kanske fiskarna känner av det? Jag tar upp kaffe och en smörgås och styr tvärs över mot Siljanssågen. Där har jag aldrig kört. Det är ett industriområde med en stor kaj. En arbetsplats som bullrar dygnet runt. Sågverk, truckar och traktorer. Kanske jag känner för lite sällskap av mänskligt ljud. Jag passerar över djupfåran som Österdalälven grävt ut under tusentals år. Ekolodet tickar ner till trettio meter, femtio meter, sjuttio meter och stannar först på 82 meter. I Norr kan jag se hur älven kommer in i sjön. Sakta och tung rinner den under järnvägsbron. Ett timmertåg passerar. Jag trollar längs kajen. Vid sågen jobbar människor med att stapla virke i stora högar. Det ryker ut skorstenarna. Fortfarande inte ett hugg, men det gör inget. Jag känner mig lugn och till freds. Jag är ute och åker båt på ett helt stilla höstvatten. Får jag ingen fisk denna gång så får jag väl det nästa gång. När jag passerar djupfåran för hemfärd korsar jag den mer söder ut. Mitt i fåran reser sig ett grund från åttio till tjugo meter. På lodet ser jag att det står packat med stor fisk läns grundkanterna. Jag når inte ner med mina beten. Och varför har jag aldrig hört talas om detta grund? Kvällen kommer och jag lägger till i hemma viken. Låser båten och promenerar upp till byn. Jo, faktiskt så hände något. Jag hittade ett nytt okänt grund. Nästa gång ska jag ta med djupriggarna. Det börjar snöa.

tisdag 19 februari 2013






Lojal bara mot mamma

Visst har man några fula svin i garderoben. Fulast är nog den verkasamhet jag höll på med under 70- 80-talet. På den tiden jobbade jag inom militära underrättelsetjänsten och hade ett legg som friade vid alla trafikkontroller och dumheter. Olagligt sammarbete med CIA -folk.  Svårt att tro. Och vilka fulgrejer vi gjorde. Och min mamma hade gjort det sen 50-talet.

Jag brukar beskriva det att varje stat håller sig med ett eget motorcykelgäng. Allt gick ut på att ge fri väg för amerikanskt atombomsflyg över Baltikum - dvs att ha koll på Sovjetisk radar och sänka den på alla sätt när det behövdes. Och Sverige fick bra betalt i både pengar och underrättelsematerial om andra länder. Det här hyckleriet är svårslaget. Så jag blev tvungen att prata.

Varför jag inte fick fängelse? - jo, då sa jag bara att de måste erkänna att jag har rätt - och det ville ingen. Verksamheten hade ju aldrig förekommit. Svårt att dömas för något som aldrig hänt. Men jag hade aldrig gjort detta svek om mamma levt. Hon dog 1998 och hade vigt sitt liv åt den militära underrättelsetjänsten. Hon var flera gånger först att plocka fram bevis för nya sovjetiska jaktplan. Det är bara mamma man är riktigt lojal mot - och sen var ju kalla kriget slut sen 20 år - då jag gick ut.
Mamma var bäst på pistolskytte på hela firman.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/hyckleriet-om-neutraliteten-haller-inte-langre_335376.svd

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=896407







 Bäcken



Myren ligger vemodigt vacker och mycket lömsk. Ängsullen lyset likt ett dimstråk i kvällsljuset. Det gäller att kunna läsa mosstuvornas olika nyanser av grönt. Vilka som bär och inte bär. Vissa går att stå på, andra sjunker direkt. Ett feltramp och jag sitter till midjan, minst. Senaste veckan har varit regnig och myren är besvärligare än vanligt. Jag ska ut till bäckens svarta djuphålor. Här uppe på myren bor de stora öringarna. En doft av gammalt, förmultnat stiger ut mina slafsande sugande steg. Det har hänt att jag fått öring på nästa kilot i myrhålorna. Gamla fiskar med stora arga huvuden och kraftiga fenor. Starka så de sjunger om linan. Jag når fram till den vridna torrfura som står som en vresig gubbe och vaktar bäcken. Vid des rot kan jag sitta torrt och vänta. Det är den enda stabila mark som finns på myrflatan. För vänta kommer jag att få göra. Mina steg över myren har varnat öringen. Det kan ta en halvtimme innan den vågar nappa. Svetten rinner, jag har gått långt och får bättrar på mitt myggmedel. Jag trär en mask på kroken, sträcker fram spöt och sänker sakta. Höljan är djup, jag lodar med masken, det är ett riktigt myrhål, masken når inte botten.

Bäckmetet är ett magiskt sätt att uppleva sommarskogen, för mer skogsfisken än så här finns inte. Utrustningen är enkel. Det är du som människa, ditt tålamod och ditt sätt att röra dig vid bäcken som avgör. Fiskarna är mycket skygga. Konsten att meta bäck är att kunna hålla sig stilla tillräckligt länge. Att inte bry sig om mygg eller knott. Tillräckligt länge kan betyda en timme eller mer i alla fall om det är de stora som ska fångas. De har bra minne och har blivit stora just för att de är så skygga. Marken kring skogsbäckar är ofta mjuk och fisken märker att någon kommer på mycket långt håll. Därför är tålamod och tålighet för mygg och knott grunden i detta fiske.
Tiden går, jag hör en vråk som klagar, annars är det helt tyst. Det är dags att prova. Knotten kryper i ögonen, näsan, munnen. Myggen surrar. En del står inte ut. Jag gör det. Jag är tålig. En del klagar och säger att det är myggigt då det inte är det. Måttet för mycket mygg är femtio döda myggor i handen med ett slag på kepsen. Det rister till i linan, spötoppen dras ner mot ytan. Jag lyfter och det blir en yster dans. Fisken knycker runt i djupet, den känns skaplig. Linan skär upp ytan kors och tvärs. Jag lägger press på spöt och straxt kommer öringen flygande och landar i mossan. Snabbt fångar jag upp den, luden av ängsull.

Detta är inget fiske som får redskapsfabrikörerna att jubla. Det behövs inte så mycket. Ett teleskopmetspö, några meter lina och krok. Spöt ska inte vara kortare är fem meter. Då kan jag stå långt ifrån bäcken och meta. Linan ska inte vara för tunn. 0,25 mm är lagom. En för tunn lina skadas lätt då man tar sig genom snåren. Sen är en grövre lina lättare att lirka ut i bäcken bland grenar och träd. Krok går det åt då många metas bort bland bråte i bäcken och på land och i träden.
Jag fortsätter min vandring, följer bäcken neröver till döda skogen. Här har bävern dämt upp och drunkningsdödat granarna, de har fällt in sina grenar och står gråa och torra. Innan bävrarna dämde upp var bäcken här bara en liten skvalande ränna, med småfisk. Nu är det sumpigt och vatten i hela skogen. Jag får gå runt, klättra på fallna stockar, hoppa på tuvor. Det är ett träsk och mina stövlar redan fulla med vatten. Många gånger är det svårt att komma i närheten av själva bäcken. Det är en djävla skitterräng. Torra grenar rivet mig i ansiktet. Spöt fastar överallt. Och så dessa mygg och knott. Men jag är tålig. Jag bryr mig inte. Surra på. Kryp i mina ögon och öron. Svid i hårfästet. Än står jag ut.
 
På en spölängds avstånd från bäcken sänker jag ner masken. Ser man den bryta ytan står man för nära bäcken. Att stå på rätt avstånd innebär vissa problem. I skum nattskog då linan är svår att se är det inte lätt att veta om masken ligger på land eller i vattnet. Viss hjälp kan man få genom att knyta en vit liten tygtuss en meter ovanför masken. Då blir det lättare att se var linan är. Tålmodigt metar jag av hölja efter hölja i döda skogen. Men ingen fisk vill ta. Det har regnat mycket, vattnet är kallt och högt och jag står i vatten och metar. Öringarna märker mig. Det går inte att smyga då man vadar i vatten.
Döda skogen får vara, jag går ner till ravinen. Där har bäcken skurit sin fåra djupt ner i sand åsen. Det är en fuktig grönskande dal, rena djungeln. Jag smyger och trasslar med spö och lina i snårig skog. Försöker ta mig fram tyst och obemärkt. I det här fisket är det minst lika viktigt hur man förflyttar sig mellan fiskeplatserna, som hur man fiskar. Det ingår i metoden i mycket hög grad. Man ska inte gå utefter bäcken utan gå rakt bakåt från en hölja och göra en vid lov upp i skogen till nästa hölja. Jag närmar mig helst en fiskeplats vinkelrätt mot bäcken, och letar efter något att dölja mig bakom. Luften är varm och klibbig. Jag svettas och myggmedlet sticker i ögonen. Knott och mygg står som ett moln runt mig. Jag metar bort kroken bland rötter och försöker knyta på en ny. Mygg och knott i ögonen, munnen, halsen, öronen. Det kryper, surrar. Någonstans går kanten för vad man står ut med, kanten där man inte längre kan behålla lugnet. Jag försöker göra min knut.  Det har blivit natt och ljuset nere i ravinen är skumt. Knotten kryper i näsan. Det är inte sant. Jag har inte varit med om värre. Mängden blodsugande insekter är overklig. De bryr sig inte om mitt myggmedel. De kryper på ögonen, sticker, suger, biter och sliter i kött och blod. Plötsligt tror jag mig vara död och hamnat dit jag önskat mig. I det eviga fiskelandet. Men någonstans har det blivit fel och jag är placerad för alltid i denna djävulsravin. Hett och fuktigt bland mördarknott och mygg. Fiskarens paradis i mardrömstappning.

Jag lyckas få fast en ny krok och metar upp några mindre öringar. Man jag får ge mig.  Jag klarar inte detta insektshelvete, får panik och rusar upp för ravinen. Bäcken skrattar. Jag hör det tydligt i pjoller och brus. Ha, tålig, va? Han klarade inte lite knott och mygg. Vad gör han här i skogen?
Jag kommer ner till fäboden, den är övergiven sedan länge. Vägen är igenvuxen och timmerhusen står och ruttnar. Här rinner bäcken under en uråldrig stenbro. Det är ett vackert bygge med exakt placerade stenar. Den står mitt i skogen som övergiven av en främmande kultur. Den kan knappast vara byggd enbart för fäboden med sina få små hus. Här måste ha gått en betydelse full väg någon gång för länge sedan. Men vart gick den? Och vilka använde den?  Jag vet inte, allt utom själva stenbron är övervuxet. Kanske ingen vet.
Försiktigt smyger jag ner till brofästet. Botten är täckt av ljus sand så jag ser tydligt några mindre öringar. De släpper sig i sidled och tar något ätbart och sen tillbaka till ståndplatsen. Men det är i mörkret under själva bron som de stora brukar stå. Det är ett bra ställe att meta på. I skydd av brons murverk kan jag sänka ner masken utan att röja mig. Men det brukar ändå ta lång tid innan hugget kommer. Bäcköringarna är som skygga skogsdjur. Är man för ivrig är det lätt att tro att vattnet är dött, tomt. Men jag kan vänta. Det är betydligt mindre knott och mygg här än uppe i ravinen.
Någon gång ska jag ta med mig flugspöt hit till bron där bäcken är grund och bred. Tunn tafs och torrfluga skulle säker fungera bra. Kanske en förtyngd nymf då vattnet är högt och kallt.

 
Ett hårt ryck i spöt och inget mer. Fan. Jag byter mask och nu är jag beredd. Den tar igen. Jag får ta i för att få ut honom under  bron. Linan skär i vattnet och det är lustigt att se hur otroligt snabba de är. Jag låter honom köra sig trött innan jag lyfter honom ur vattnet. Kanske den väger halvkilot, och det är stort för att vara bäcköring. Den största jag fått på bäckmete vägde åtta hekto. Den här fisken är betydligt ljusare och mer guldgul är den jag fick uppe på myren. Här lever de över ljus sandbotten och då får de en annan färg. Få fiskar har också så skiftande utseende som öringen. Men alla öringar, hur olika de är till färg och form, tillhör samma biologiska art. Utseendet är en del i anpassningen till livsmiljön. Säkert är det detta som bidragit till alla namn som laxöring, börting, stenbit, forell, med mera. Eftersom öringen uppträder i många olika skepnader trodde man förr i tiden att det var frågan om flera olika arter. Men det rör sig endast om en - Salmo trutta. Men man skiljer på tre former. Bäcköring, insjööring och havsöring. Bäcköringen (Salmo trutta fario) är den mest stationära. Den tillbringar hela sitt liv i strömvatten. Till färgen kan den vara brunmurrig, nästa svart med klarröda prickar till guldgul. Det finns inga skarpa gränser mellan öringens former. Bäcköring och öring från Vättern har i ett försök fötts upp i odlingsdammar under likartade betingelser, bägge har visat ungefär samma tillväxt.

Morgonsolen stiger över skogen och fåglarna börjar låta. Jag går hemåt och kommer inte tillbaka fören nästa år. Det är ett litet vatten och skulle jag springa här varje dag och meta skulle bäcken snart vara tömd. I alla fall på de större fiskarna. Nästa tur blir till en annan bäck och där är det verkligen snårigt och myggigt. Jag kallar det djävulens trädgård. Men jag är tålig - ja till en viss gräns. Men ju större öringarna är, desto tåligare blir jag. När fru och barn klagar att det är myggigt att sitta i hammocken ute i bersån brukar jag erbjuda dem att följa med på bäckmete. De vet inte var de talar om, de vet inte hur det är att andas luft som till 85% består av mygg och knott. Står du inte ut, är du inte intresserad av fiske.

måndag 18 februari 2013

Oj


Man är ju kändis på gott och ont. Saxat från en FB lina. Måste vara en lustig man som tror allt handlar om honom. Jag har aldrig träffat personen i fråga:

 "Kan inte sticka under stolen att jag tycker jimmy dvorsak och mikael engström är dom största svinen jag träffat vid älvkanten och då har man träffat mycket tok.
Lika barn leka bäst. Större hycklare får man nog leta efter. Spriten verkar ta ut sin rätt"

 Det är pungsparkar man får ta. Sticker man ut sin gubbstofilnuna på nätet så får man ju ta på suspensoaren. Jag tror detta är en ego-grej som gått överstyr. Ja, ja, knepigt läge.

Svin var ordet.

God morgon.

 

Torrfåran

Min son Erik och jag står med flugspön i händerna och läser på en stor gul skylt. Det står inte att det är förbjudet att gå ner i torrfåran. Det står bara att det är livsfarligt: "Vattnet kan påsläppas utan föregående varning." Men vi har varit uppe och tittat vid kraftverksdammen. Nivån är så låg att vattnet inte når upp till tappluckorna. Vår expedition i torrfåran kommer inte att bli livsfarlig.

Den här platsen är den som var den vildaste och mest dramatiska strömsträckan i Österdalälven - Trängslet i Älvdalens kommun. Det en är fem kilometer lång torrfåra upp till den 120 meter höga och 900 meter långa jordvallsdammen. En gång Europas största. Dessa fem kilometer leds vattnet i en bergstunnel som mynnar ut här vid Storsugnet. Länge har jag velat se hur älven en gång sett ut. Trängsletsjön som är fem mil lång och över hundra meter djup har dränkt det mesta av den dramatiska bergsskåran som älven pressade sig fram genom. Den enda riktiga möjligheten att få se den ursprungliga vilda delen av älven är här. Men utan vatten. Jag har aldrig varit nere i fåran förut, bara åkt förbi då jag har fiskat harr i några  av de spillror till strömsträckor som finns mellan Österdalälvens alla kraftverk. Men jag har studerat gamla generalstabskartor och tagit reda på de dränkta och de torrlagda platsernas namn och fantiserat hur det kan ha sett ut då Siljanslaxen gjorde sina vandringar till lekplatser långt ovanför Trängslet. En sträcka på tio mil. Det var ingen lax utan en stam av storvuxen öring, Siljansöring. Men jag tycker bättre om namnet Siljanslax. Det finns något kraftfullt och rejält över det. I Arne Bjernulfs bok Siljans Storöring berättar Sven Hedberg från Åsen att han en säsong fick 45 Siljansöringar. Fem kilo var en vanlig storlek. Trapp Oskar Olsson berättar om en natt när han fick fem öringar vid Storsugnet varav den största vägde 12 kilo och den minsta 3 kilo.
 
 

 
 

För min del är den här vandringen ett sorts självplågarprojekt. Erik som är 14 år är mer spänd på om det går att ta några små öringar i djuphålorna som finns kvar. En rännil av regnvatten rinner blygt mellan mörka, slemhala stenar. En liten fuktig sträng i den breda fåran. Den går att ta sig över torrskodd. Storsugnet var femtio meter brett och hade ett nästan lodrätt stup om åtta meter. I fallet fanns dock djupare och grundare ställen där fisken kunde ta sig upp. Här kunde man se de stora Siljanslaxarna hoppa och det sägs att det under sommarnätterna var ett folknöje att fiska för Åsen- och Älvdalsbor. Något spår av Storsugnet ser jag inte. Allt är bortsprängt. Bara tunnel som mynnar ut med sitt svarta tröga vatten från turbinerna.

Vi vandrar uppöver, älven kröker svagt och plötsligt kommer vi in i riktig vildmark, bergväggarna blir brantare. Här och var bildas stilla vattensamlingar där älven haft sina virvlande djuphålor. Det vakar där ute, en liten fisk går och plockar sländor. Erik blir ivrig. Han lägger ut sin fluga och fångar en liten öring på hektot. Den är vacker och får självklart gå tillbaka. En släkting till de enorma fiskar som vandrade upp här. Jag blir nerstämd, känner en märklig sorg. Försöker förklara för Erik, men han rusar vidare för att spana efter fler vakande småöringar.

Jag är laxfiskare. Jag har vandrat efter många älvar i Sverige och Norge med mitt flugspö i handen. Min pappa var fiskare och det blev jag också. Rinnande vatten har varit mitt liv. Från mete i skogsbäckar som liten till att locka laxen med min fluga i stor virvlande älv. Jag kan läsa av en ström, se på virvlar och blankor var storsten och hålor finns. Se var laxen troligen står. Jag går i torrfåran och kan se älven.

Karl Erik Forsslund skrev i början på 1900- talet en serie böcker som heter Med Dalälven från källorna till havet. I boken om Älvdalen beskriver han Österdalälvens färd genom Trängslet. "Älven vandrar in i porfyrlandet. Han rusar vild och vred rakt emot Klockskåpet, en hög lodrät porfyrvägg, tegelröd med ljusare och mörkare gråa strimmor, praktfull mot grönskan, byggd av fyrkantiga block ... Han störtar ut för Sjungarestupet - hör Sjungarestupet."

Klockskåpet  ligger nu överdämt på stort djup några mil upp i Trängsletsjön. Bergväggen ska ha liknat en moraklocka och där hade man drivit in en kraftig järnkrampa i vilken fiskenoten fästes. Det ska ha varit ett av älvens bästa fiskeställen efter Siljanlax.
 
 



Vi får klättra. Älven nyper ihop i en enorm fors med branta bergmurar. En tyst fors - allt finns kvar utom själva vattnet. Det är halt och besvärligt och fullkomligt öde. Inga trampade stigar längs stränderna. Inget skräp, inga spår av lägereldar. Helt orörd natur. Ingen har haft någon anledning hit. Vi klättrar och klänger. Kommer ner till forsen och jag fylls av märkliga känslor. Upptäckarglädje krockar med vemod. Dessa stenar - forsens enorma fossiler. Slipade under tusentals år. Jag går runt bland dem. Vissa når mig över huvudet. Stenarnas yta lockar handen, jag måste ta på dem. De är lena som sammet. Jag får en känsla av att befinna mig bland tjockhudade vattendjur. Det är märkligt men i stenarna strömmar fortfarande vattnet. Det syns hur sand och grus slipat runda fördjupningar och vågor. Det syns hur vattnet tagit. Det är en konstutställning som forsen lämnat kvar. Ett mångtusenårigt skulpterande. Jag går runt och drar mina händer på de svala lena ytorna. Erik har hittat en djup svart hölja och han får en mager liten öring.

Jag kan föreställa mig hur älven sett ut här. Hur den kommit genom böjen, styrd av klippväggen och bildat ett blankt bräck för att sen tumlat ner för fallet. Det är inte svårt för mig att se var Siljanslaxen trivdes att stå. Var de vilade i sin vandring. Hålor, strömmar, djupsel och storsten. Ståndplatser där strömmen och bakvirvlar gjorde dem tyngdlösa. Där de bara behövde styra och finreglera med fenorna och låta mjölksyran lämna musklerna innan nästa kraftansträngning genom det vilda vattnet.

Karl Erik Forslund skriver: "Allt högre stiga bergväggarna, stupa rakt ner i vattnet. Endast bitvis löper en smal kant efter stranden."

Precis - Erik och jag klättrar och krånglar på klippor för att komma vidare. Under oss ligger en stor svart hölja av stilla vatten. Bottenlös. Det syns på bergväggarna hur högt vattnet nått. Det syns så tydligt var den oslipade gränsen går. Där blir blocken kantiga och elaka. Nedanför har strömmen smekt berget mjukt och format stenen till något biologiskt, levande.

- Erik, säger jag. Ser du hur högt vattnet nått.

- Ja, säger han.

- Men förstår du? Förstår du vad vi gjort?

Jag får inget svar. Han har sett ett vak och krånglat sig i kastposition bakom stora slipade stenar bredvid en jättegryta i vilken grytstenarna har stannat.

Han har börjat kasta riktigt bra, Erik. Det står inte på innan han klår mig. Öringen hugger och Erik tycker det är kul. Jag öppnar munnen för att säga honom att detta är en grav. Att detta är en dödens vandring. Att människan satt sig över det naturen skapat. Ett oförlåtligt ingrepp för att vi ska kunna se fotbolls VM på platt-teve och övrig standardhöjning. Erik drillar och skrattar. Jag säger inget. Stänger munnen. Varför skulle jag säga något. Det är ju så här det ser ut. Det är så här det kommer att se ut. Det gamla kommer att glömmas. De torra forsarnas namn kommer snart ingen att minnas. På dagens kartor är de inte med, men i gamla böcker och på gamla kartor heter de faktisk något. Det är namn de fått av sina egenskaper, eller var de ligger. Att de faktiskt har namn kanske är en tröst, jag vet inte. Erik skrattar, själv vandrar jag i någon sorts dödskugga nedanför de branta klippväggarna. Och de dödas namn är Storsugnet, Lillsugnet, Stenströmmen, Björntjärnsforsen, Stora och Lilla Borgforsen. Jag tänker en stund på tröst. Kanske jag lurar mig själv. Bara för att de har namn kommer de inte att väckas till liv. Men på något sätt så tror jag det. Innerst inne inbillar jag mig att jag kommer att få se Siljanslaxen här igen. Att jag får vandra här med tvåhandsspöt. Att jag får lägga en vackert bunden tubfluga i strömmen. Men här finns ingenting, bara en oerhörd sorg och saknad. Vad är det jag försöker fånga genom att klättra omkring här? Vad tjänar det till att läsa i gamla böcker och titta på gamla generalstabskartor? Tror jag att det är det riktiga - normaltillståndet, och att detta bara är tillfälligt? Är jag så korkad? Det här är det normala nu och var inte så förbannat känslig. Du var ju inte ens född då de började det här bygget. Det är felet med mig, jag är för känslig. När de kalhuggit vid någon bäck eller tjärn jag tycket om får jag som ett ärr i kroppen. Min favoritlaxälv i Norge bestals på sitt vatten, man tog och ledde om hela nederbördsområdet till ett kraftverk. Det är knäckande, men man reser sig, hittar nya ställen. På ett sätt känns det skönt att de förstörde denna plats innan jag föddes. Hade jag sprungit och fiskat Siljanslax, och fått allt förstört skulle jag dött av bitterhet.
 


Platsen där Erik nu fiskar i en svart stilla göl heter, eller har hetat Björntjärnsforsen. De enorma stenarna står där i strömmen som förstelnade sagodjur och det är synd om dem. Och jag tänker min desperataste trösttanke: Istid. Nästa istid kommer att fixa det. Nya vilda älvar. Allt gammalt nermalt av miltjock packis. Nya strömmar. Nytt allting. Strömvandrande fiskarter vi inte har namn på i dag, för de finns inte än. Men om några tusen år.

Undra vad en psykolog skulle säga om den trösttanken? Den är ganska desperat och människofientlig. Men den fungerar faktisk bra nu här i torrfåran. Ge mig en istid för det är det enda som hjälper. Trösttankar är ett tecken på uppgivenhet. Man ska kämpa och jobba aktivt mot all miljöförstöring. Inte hålla sig med trösttankar. Självklart är jag med i Älvräddarna. 100 kronor om året. Undra vad jag kan räddar för den summan?

Erik och jag fortsätter uppöver i torrfåran och jag slås av den märkliga tanken att älven strömmar inte långt ifrån oss. Den går i berget på västra sidan, rinner genom den sprängda tunneln. Älven är försvunnen i ett svart hål i ett berg.

Karl Erik Forsslund skriver: "Nu blir dalen allt trängre, sidoväggarna allt högre och stelare. Vi rusar ner under Affstasåsen, förbi en flottarkoja, förbi Affstasgraven, en djup skåra i berget - svindlande fart utför vilda forsar. Här måste vi stiga i land. Nu är älven vid Trainhshle - (Trängslet) - och honom väntar det kanske svåraste äventyr och den hårdaste kamp, han någonsin ska uppleva. Ett storslaget skådespel i skogen, rätt långt från landsvägen. Men allting märkvärdigt skall icke synas till vägen"





Vi kommer upp till det som borde ha varit Lilla Borgforsen och finner en sten som är helt genomborrad, ett geometriskt nästan perfekt hål. Där finns också en stor mjuk sten som liknar en val. Vattnet måste ha dånat fram här, enorma bogvågor. Vitpiskat skum. Strömmen hade krossat oss.

Nere i Siljan fiskevårdar man Siljanslaxen, odlar och planterar ut. Men det vill inte fungera något vidare. Bäckar och åar har restaurerats så fisken ska finna nya lekplatser. Visst , det finns Siljanslax i Siljan, men stammen är en småvuxen spillra. Tre kilo är i dag en stor fisk. Fångas en på fem kommer man i tidningen.

Förr skulle dessa fiskar vandra över 10 mil, genom alla dessa fall och forsar för att nå sina lekområden. Du måste då vara stor. Du måste ha muskler. Men för att gå upp och leka i en restaurerad bäck behöver du inte väga 12 kilo. Det är bara en nackdel. Den storvuxna Siljanlaxen dog med forsarna. Det var geners tusenåriga samspel med strömmar och fall som gav just dessa unika fiskar. Formade som forsen format dessa stenar.

1948 gjordes provborrningar för att kontrollera bergets beskaffenhet och bestämma dammens läge. Mellan 1955 och 1960 genomfördes bygget. 13:e september 1962 var dammen helt fylld för första gången. Nu gick det att exakt mäta hur vild älven varit, hur mycket storslagen kraft denna plats hade. 330 megawatt.

Karl Erik Forslund åkte aldrig båt utför den sträcka där jag går nu. De klev i land och vandrade på klippkanten. Ingen båt klarade denna sträcka: Han skriver " Och älven stormar an och rusar på och tumlar ner i en oavbruten räcka forsar... Lodräta och hisnade höga resa sig bergväggarna på ömse sidor, nakna och splittrade, genomträngda av sprickor, än skrovliga än blanka och släta; med urholkade grottor, med vågsvarvade block, som liknar jättestora kotor av ett mammutskelett, med jättegrytor av alla storlekar."

Så kommer jag och Erik runt böjen och ser dammen. En Cheopspyramid känsla. Jag står stum. Har aldrig sett den röda stenväggen nerifrån fåran.

- Oj, säger Erik.

Precis. Det är nog det enda man kan säga: Oj.

Just här låg Stora Borgforsen. Här fanns jättegrytorna där enorma virvlar borrade i berget. Knappt något av detta syns, fåran är fylld med röd sprängsten. En lång och bred överrinnigskanal är bruten i östra sidans bergvägg. Alla klippblock och stenar från kanalsprängningen har spolats ner och krossat västra sidans klippvägg utefter älvfåran. Tusenåriga skulpturer ligger fallna och spräckta. Jag finner vad som måste vara den slipade stora klippan Karl Erik Forslund beskrev som ett mammutskelett. Den svarta mjuka skulpturen bryter mot de vassa röda sprängstenarna.

Det är tyst. Här har allting redan hänt. Bara en vråks klagande som studsar mellan klippväggarna. Ödsligt tyst och dött. Karl Erik Forslund skriver om platsen:

"Berget stod där mitt i älvens väg, brett och tungt och fast, snarvt och tuärt - skrovligt och brant. Man tycker sig höra, hur berget ropade hårt och myndigt: här slipper ingen fram! ... Men älven kämpar och slåss, han gräver och gnager, bänder och bryter - rusar emot väggarnas hällar, välter undan stora block - tar jättetag och slår sig fram. Hans dova starka stämma överröstar bergets mummel. - Har jag hunnit så här långt för att hejdas här, har jag vuxit så pass stor för att redan bli skum och intet! - Har jag banat min väg genom hårda fjäll och brutit fram genom villande skogar för att stanna i en skreva och försvinna i några svarta hål i ett berg i vildmarken!".

Jag och Erik står med böjda nackar och ser upp mot dammen. Vråken klagar och älven försvinner faktiskt i ett svart hål i vildmarken. Kvar finns bara en torrfåra som ligger likt en enorm fossilisering av en urtidsorm.

- Oj, säger Erik igen.

- Ja, precis Oj.