söndag 27 januari 2013


Laxtagen


Flugfiske kan vara så mycket. Otroligt mycket. I dag är laxfisket en viktig del av mitt liv. Det är kamratskap, dofter och något mer som inte låter sig förklaras. För en utomstående, icke fiskande människa så ter sig fiske som fiske. Typ: Han/hon gillar att fiska. Han/hon är fiskeintresserad. Vi som är inne i det vet att riktigt så enkelt är det inte. Här finns en oändlig mängd nyanser. Troligen har vi alla börjat med mete från någon brygga eller eka. Sen följde spinnfiske och slutligen flugfiske. Men det är inte stopp där. Beroende på var man bor så började flugfisket med regnbåge eller småharr. Böcker och fiskeartiklar gav drömmar om något mer. Snart vandrade man över fjället med knarrande rycksäck. Eller smög längst storöringarnas skogså. För många är flugfiske drömmar om rödingar och storharrar. Andra har blivit heltagna av gäddfluga. Men en sak har vi gemensamt. Det här betyder mycket – kanske allt. Det är fan ingen småputtrande hobby. Det går rakt genom själen och ger mening. En period i mitt liv så var det storöring i fjällnära skogsåar som var min stora passion. Det gick så långt att jag var tvungen att skriva en lite väl naturromantisk bok som fick namnet Längtans öring. Några år senare var jag helt fast i nattligt havsöringsfiske i norska älvar. Jag har även vandrat på fjället efter storharr och feta rödingar. Redan tidigt började jag också fiska lax i Norge. Det ena uteslöt inte det andra. Men jag vet att jag hatade laxfiske. Den där Norgeveckan vi hade på Kringenvallet i Stjördal kunde ge seriös ångest. Aldrig mer, sa jag varje år vi åkte hem, men så stod man där i älven nästa år igen. Varför? Det var ett tungt fiske både psykiskt och fysiskt. Svårkastade glasfiberspön, linor med typ 1800-tals taperingar. PVC-vadare som tog livet av fötterna. Aldrig kunde jag tro att det var just detta fiske som skulle bli mitt fiske. Tjugoåringen som slet ont, grinade och var förtvivlad tyckte det var för svårt och orättvist. Men laxupplevelse, läggs till laxupplevelse och åren går och plötsligt är man där. Att drilla tio kiloharrar på rad känns inte meningsfullt längre. En torrflugeöring på 2,3 kilo är ju kul och trevligt men... Helt klart har någonting gått sönder och blivit förstört. Laxveckorna mal sakta ner det andra flugfisket.

Jag sätter mig i gungstolen nu som en knorrig gubbe med majspipan i mungipan och ska berätta om några avgörande upplevelser.  Min fiskevän Minken tog mig med till Stjördal. Jag var kring 20 år. Det var en privat sträcka som fiskeklubben Strömfiskarna arrenderade. Vi var sex man och jag visste att detta var några av landets bästa i ämnet. Vissa var kända spöhyvlare och berömda flugbindare. Andra skrev laxfiskeartiklar i fiskepressen. Själv hade jag ingen aning om vad det här skulle innebära. Men jag hade en stor längtan och vilja att visa mig duktig, att få beröm av dessa storheter. Att få tillhöra dem. Jag hade knåpat ihop klassiska laxflugor på enkelkrokar efter böcker och konstens alla regler. Dessa var jobbiga att binda så i asken låg också lite mer sjuka, snabba skapelser. Jag hade helt enkelt bundit jättestora, långvingade streamers på laxkrok. Färglada skapelser i rött och gult. Minken råkade få syn på dem. Han skrattade och höll upp en fluga för de andra som skrockade glatt.
- Vi är inte på regnbågsfiske.

Inför första fiskedagen lottades det om startordning för rotationssystemet mellan poolerna. Jag vann lottningen och Minken lurade mig så att jag valde Heimhölen. På så sätt lyckades han själv få Holmhölen under perfekta förhållanden.
Mitt första laxpass i Heimhölen blev en svår prövning. Det var felsläng, det vill säga högersida i strömriktningen, samt brant strand med uthängande träd. Underhandskast var inte uppfunnet, visst fanns det en och annan snitsare som behärskade dubbel spey. Men även det kastet är utrymmeskrävande jämfört med modernt underhandskast. Till skillnad mot i dag då alla är duktiga krångelkastare fanns det många ställen i en älv där laxen kunde gömma sig. Heimhölen var ett gömställe. Jag hade ett 13-fot glasfiberspö med det
fantastiska namnet Bruce and Walker Cordon-Bleu. Det låter som en fransk ost. Spöt var således också mycket mjukt. Av tweed-gubbarna hade jag lärt mig att kastet skulle läggas exakt förtifem grader och sen skulle det mendas uppströms efter konstens alla regler så flugan i stort bara hängde i strömmen. Många av mina fina flugor fastnade högt i träden. Andra slogs sönder mot stenar. Jag kom helt enkelt inte ut med flugan. Redan från första dagen hatade jag laxfiske.
Det var en trög vecka ingen fick något. Och hur skulle jag då kunna få något. Tidigare hade jag flugfiskat harr och öring. Det var fiskar som vakade och hade en förhistoria. Du visste varför du la ut din fluga just där just då. När det gällde laxfiske visste man tydligen ingenting. Kvällstimmarna i stugan fylldes med gåtfull stämning och märkliga teorier. Jag sa inget för jag hade inget att säga. Men det var helt underbart att sitta med som pojken på golvet och höra shamaner, trollkarlar och häxmästare framkalla laxandarna. Just det här var det första som fångade mig. En frimurarkänsla med hemliga riter och besvärjelser om en fisk som ingen sett till. Det var kloka män som i dunkel stugbelysning drev in krokar i getosten för att visa hur laxen egentligen tog flugan. Skarpa hjärnor som förlorade sig i långa resonemang och linmendningens mystik.
Något avgörande skedde en regnig natt i slutet av veckan. Minken och jag fiskade i Hästhölen. Det var en långsmal potta klämd mellan branta sprängstenskanter. Minken gick först och kände ingenting. Själv krånglade jag med kasten och slog flugorna i sten så det gnistrade. Krokarna blev som arabiska snabelskor. Snart hade jag bara en enda finfluga kvar. En Durham Ranger. För att kunna berätta den här historien måste jag förklara en del för den yngre generationen. Catch and release var ett okänt begrepp och det fanns inga som helst fångstbegränsningar. Även de mest sofistikerade tweed-gubbarna släpade på en huggkrok. Ingen kan förneka att fisket bedrivs mycket snyggare i dag. Men vi visste inte bättre. Det låter som om det är hundra år sedan. Det var 1983, men på sätt och vis fiskade vi som för hundra år sedan. Vissa hade träspön men glasfiberspön var vanligast. De tidigaste kolfiberspöna som kom påminde mer om glasfiber- och träspön i aktionen än dagens grafitspö. Rullarna var stora och tunga från England. På tafsen satt oftast klassiska flugor. De år jag började mitt laxfiske var en brytpunkt och allt det här gamla skulle strax vältas på ändan av två unga killar som hette Christer Sjöberg och Tony Karpestam. De grundade Loop 1979 och tillsammans med kastgeniet Göran Andersson kom de att ta fram helt nya typer av utrustningar och nytt sätt att kasta. Det här är inte reklam på något sätt utan modern flugfiskehistoria.

Men om detta visste vi inget. Jag kämpade på med mitt Bruce and Walker Cordon-Bleu. Minken åkte upp till nästa pool. Han frågade om han skulle lämna huggkroken åt mig. Hästhölen hade besvärliga stränder. Nej, vad skulle jag med den till. Minken åkte och jag smällde sönder den sista finflugan mot stenstranden i bakkastet. Det blev till att knyta på en av de galna hårflugorna. Det blev en knallröd långvingad sak Ingen av tweed-gubbarna såg mig. På något märkligt vis fick jag till ett långt tvärkast över Hästhölsnacken. Flugan landade och tog en hisklig fart. Hugget kom direkt. Men jag begrep det inte. Jag var övertygad om att jag gått fast i en sten. För på ett sådant, enligt tweed-gubbarna, regelvidrigt kast kunde det ju aldrig hugga. Jag drar för att försöka få loss flugan. Då kommer chocken. Med enorm kraft och hög fart rusar en stor lax rakt upp för hela poolen. Helt utan erfarenheter blir jag mer skrämd än glad. Det blir en lång drill med hög puls och darriga knän. Jag får till sist in dem mot en klipphäll och försöker stranda upp den, men laxen vänder hela tiden huvudet ut mot strömmen. Jag försöker gång på gång. Till sist vänder den sig rätt och glider med upp.
Med minnesbilden som jag har bör det ha varit en fisk på åtta, tio kilo. Svårt att säga. För mig så var den enorm. Min dittills största flugfisk var en harr på drygt kilot. Det här var något helt annat, det här var på riktigt, det här var på liv och död. Jag skulle bara fram och ta den. Laxen släppte och gled sakta tillbaka i älven. Jag rusade fram och började famla efter den ute i vattnet. Halkade och slog mig. Vägrade acceptera att det var slut. Jag for runt med händerna men fångade bara vatten. Det var tomt. Jag satte mig på klipphällen. Under drillen hade jag redan sett hur jag kom in med laxen till gubbarna i stugan. Hur jag blev en av dem. Hur jag fick tillstånd att yttra mig under kvällspratet. Kanske jag till och med skulle få driva in en krok i getosten och visa hur perfekt den satt i laxkäften. Minken kom tillbaka och sa att vi skulle åka hem. Jag fick loss tungan och försökte berätta vad som hänt. Minken såg min galna fluga.

- Du skojar.

Men han trodde mig. Mitt kroppsspråk var övertygande. Under stugkvällen tog jag mod till mig och försökte säga något klokt. Men jag fick snabbt klart för mig att en tappad lax gör ingen laxfiskare. Det var en vecka kantad av motgångar och besvikelse. Hårt slit och en släng av ångest. Det liknade inte mitt trevliga harrfiske i Österdalälven. Jag tänkte aldrig mer fiska lax. Men den där tappade laxen gjorde något med mig under vintern. Jag kunde inte släppa tanken på den. Laxen och jag fick ett förhållande. Det var personligt. Jag band upp en låda med nya flugor. Att återvända blev en självklarhet. Vi var inte klara med varandra. Min andra säsong var också en slitsam vecka. Jag hade ett hugg redan första dagen då flugan hakat upp sig på tafsen och gick baklänges, och prövningarna fortsatte. Fötterna blev blåa i de mjuka och slapriga stövlarna på PVC-vadarna. Men redan tredje dagen fick jag en grilse på 1,7 kilo. Under stugkvällen försökte jag säga något skarpsinnigt. Men fick snabbt klart för mig att en grilse gjorde ingen laxfiskare.

Det kom upp några laxar på mellan fem och tio kilo. Och fångstmännen grattades och firades under stugkvällarna. Lyckliga män som fått sin lax.  Sista kvällen fiskade jag i Holmhölen. Jag hade en klassisk fluga på tafsen. Älven rann blank och tung. Mot berget drog den på. Jag minns hur otroligt förvånad  jag blev. Det guppade ju gubbar både framför och bakom. Varför skulle det hugga på just min fluga. Det var som att vända på en säl. Hela ytan reste sig upp i en tung kaskad. Laxen drog av ner mot nacken. Alla såg att jag hade fisk på. De vadade i land och slöt upp kring mig. Det var en tiokilos fisk och jag minns hur alla gav mig lugnande råd. Men så släppte det. Gubbarna klappade mig på axel och sa:
- Ja, ja. Det är ju kul så länge det varar.

Och sen vadade de bara ut och fortsatte sitt fiske. Vadå? Fattade de inte att det var tidernas katastrof som hände. Jag skulle ju aldrig få min lax. Om jag bara hade fångat den där laxen hade jag varit klar med det här. Jag hade aldrig mer behövt fiska lax.

Här någonstans borde det kommit in någon avprogrammerare och hämtat hem mig från sekten. Kanske jag hade gått att rädda. Under kommande vinter började jag läsa allt som jag fick tag på i ämnet laxfiske. Jag band flugor och byggde mig ett bättre spö. Jorden snurrade sitt varv kring solen och snart vadade jag ut i älven igen. Allt var sig likt. Man fick inget hugg på första dagen, inte heller på andra och tredje. Stugpratet var detsamma. Gubbarna drog sina teorier och laxhistorier. Jag började kunna dem nu. Men det var inte tråkigt. Snarare tvärtom, ungefär som att  barn vill höra samma trygga saga för femtioelfte gången. Mitt hugg kom även detta år sista kvällen i Holmhölen. Det var en exakt upprepning. Vi guppade fram på rad. Ett kast ett steg. Samma ljus, samma doft och på exakt samma kvadratmeter. Ett tungt hugg. En säl. Nu drillar jag mer samlat. Den går ner på nacken och jag bogserar upp den. Så går den runt några varv. Tiden hade jag ingen uppfattning om men någon sa att det tog 25 minuter. Plötsligt satt jag där på stranden med min första lax. Den vägde 9,1 kilo och det var fullkomligt ofattbart. Det blev fest i stugan till min ära och jag fick berätta om hugget, drillen och även driva in kroken i getosten för att visa den snygga krokningsvinkeln. Jag var klar, jag hade nått mitt mål. Nu kunde jag åter vandra upp på fjället till harrarna, rödingarna och öringarna. Men något hade hänt med min fiskesjäl. Jag var förlorad. Det räckte inte med att fånga bara denna lax. Jag var absolut inte klar. Det här var bara början. På något sätt är det samma lax man fångar gång på gång.

11 kommentarer:

  1. Mikael,
    Tack för ännu en fantastisk berättelse. Själv hör jag till en av de som ännu inte blivit helt laxtagna. Trots att jag fått perforera getosten med några krokhål... Istället är det havsöringarna som trollbundit en. Gjort det svårt att sova om nätterna och givit livet mening av ett annat slag. Det var även dina berättelser som en gång i tiden gjorde att jag blev fast i detta. Sen dess har även jag drillat på dansbanan, fått p-böter på Gålö och besökt i princip varenda sten och vik däremellan. Och visst har jag lärt mig ett och annat på vägen... Besök gärna http://denyngreochhavet.blogspot.com där vissa turer dokumenteras emellanåt.

    Stort tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul - och med dansbanan menar du där jag och minken fiskade typ på 80-talet?
      Jag har kollat din blogg - trevlig. Blev sugen på H-öring

      Radera
  2. Ett stort tack, jag förstår din känsla men har ännu inte blivit
    biten av garnviftandet! Men suget, det är lika oavsett trollspö!
    Grymt skön berättelse,,,Tony

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har fiskat det mesta utom karp (hoppas det kommer) -allt från tungtrolling till harrpuppa. Men nu har jag liksom pensionerat mig med laxflugfisket och garnviftande. Har köpt ett gammalt hus vid en svensk laxälv där fiskerätt ingår. Är faktiskt grundägare. Fiskar lax om morgonen. Spelar sen lite gitarr på trappen. Kaffe och en cigg.

      Radera
  3. Men varför anses flugfiske vara "finast"? Undrar jag alltid....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Flugfisket har en gång i tiden varit jäkligt märkvärdigt. Ett arv från de engelska lorder som hittade på det. I dag är det en av de absolut effektivastes metoderna efter bla lax i strömande vatten. Om det finns kvar något fint och märkvärdigt så beror det på att flugfisket har en viss inlärningströskel. Men får man umgås och fiska med folk som hållit på ett tag så lär man sig snabbt. Dagens material och teknik är stort uttänkt i Sverige och exporterats. Det var Karpenstam och Sjögren (Loop)som fick flugfisket monokel att flyga all världens väg.

      Radera
  4. Känner igen mig i flera delar av din story. Min första fångade lax skedde klockan 5 på morgonen i båt i Forshagaforsen helt ensam. Fanns ingen som jag kunde dela den enormt starka upplevelsen med just då. Valde att släppa tillbaka den men tog med några fjäll då jag ej ens hade kamera med. Försökte sova någon timme innan jobbet började kl 8 men det gick ju inte... De där 3 fjällen blev som små bevis att det INTE bara var en dröm som jag genomgått under natten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Laxfiske ger starka upplevelser. Fick på en förra sommaren som tog 300 meter lina på drygt 2 minuter och släppte. En glädje - skrämsel - chock, som sitter i än.

      Radera
  5. Hög igenkänningsfaktor i denna! :-)
    Underbar betraktelse!
    Fick själv min första lax i Heim på NordKringen under de enbart 3½ vecka jag fiskat där.
    Har lite bilder därifrån på min numera ej uppdaterade hemsida;
    http://www.age.harnosand.net/Kringen_v31_04/index.htm
    Längtar nu till Dee första veckan i maj ;)
    MVH //age

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mitt första laxpass gjordes i Heim. Första grilsen fick jag i Båtstö 1983. Första riktiga laxen tog jag i Holm. På Kringen har man några få stunder känt sig som laxkung, men oftast varit plågad av metaltung laxdesperation. Klubben hade v 27,28,29 under lång tid. I dag är det bara v 28 kvar. Själv åker jag till Lögde i maj och stannar nog hela sommaren. Jag har tre uppsättningar däck i fiskestugans uthus utifall man får fyrhjulspunka på pool-parkeringen.
      Banjo, Banjo

      Radera
    2. He, he, du behöver inte vara orolig för min ev. närvaro ;)
      De gånger jag besökt Norrfors har jag inte sett en enda annan fiskare - antagligen för att jag är helt fel ute i tid ;\
      I somras sprang jag dock på en stol och ett "blombord" på södra sidan?
      Jag har också fått en lax ovan Långfredagsten på NordKringen btw :-)

      TL //age

      Radera