onsdag 30 januari 2013


Den här texten skrev jag i Fiskejournalen 1994, snart 20 år sedan. I dag kan jag tycka den styckvis är omogen och själv har jag ändrat en del i uppfattning. Men när jag hittade den på hårddisken blev jag förvånad över hur lite som hänt under de 20 åren. Det är faktisk bara senaste året i och med införande av HaV myndigheten och nerläggandet av Fiskeriverket som det tycks ljusna lite. Men när denna text hade gått i tidningen fick jag mycket skit från sportfiskehåll. Omogen som sagt - men det är 20 år sedan. Sen var krisen större 1994, vi hade m74 och ett mycket utbrett yrkesfiske. Jag blev kallad fundamentalist från alla sportfiskegrupperingar. Ordet taliban fanns ännu inte i vår vokabulär.
--------------------------------
 
Vem tar sista laxen
 
Vill vi sportfiskare verkligen rädda Östersjölaxen. Jag tror inte det. Vi låssas vilja det. Sportfiskaren står där med sitt supergrafitspö, eller rattar sin hundratusenkronors trollingbåt och pekar på yrkesfiskaren och ger honom skulden. I sportfiskarens ögon är yrkesfiskaren en konservativ och girig typ som inte vill begripa att han håller på att ta de sista vilda laxarna.  Hur sportfiskaren ter sig i yrkesfiskarens ögon vet jag inte men jag tror att vi framstår som naiva lekande pojkar. Det är ju så, vi leker med naturen, lurar fisken att ta våra beten och så leker vi med dem. Och så tycker vi att vi är duktiga då vi slagit ihjäl en 14kg lax. Jag tycker i alla fall att jag är duktig då jag gjort det, nu har jag inte fått någon lax som väger 14 kg, men jag skulle känna mig mycket mallig om jag fick en sådan. Vi sportfiskare tycker att yrkesfiskaren genast borde upphöra med fiske efter lax. För vi vill rädda laxen. Rädda den från yrkesfiskare och miljögifter. Varför? kanske någon frågar, någon som inte alls fiskar.  Varför vill ni det? Jo, för att vi skall dra dem i näbben med flugor och drag. Detta argument för att rädda laxen är inte speciellt slagkraftigt. Därför säger vi att laxen skall räddas för turistnäringens skull. Vi låter göra komplicerade samhälsekonomiska kalkyler som visar att en sportfiskad lax är ofantligt mycket mer värd än den yrkesfiskade. Vi vrider och vänder på laxen för att få argumenten kraftfulla. De som har egen chartertrolling vill speciellt mycket rädda laxen. Men det är inte laxen som djur vi vill rädda, det är laxen som sportfisk, som en kämpe i andra änden linan. Då blir det svårt att få sympati för kampen. Sportfiskaren får svårt att få med den icke fiskande svensken. Att rädda Östersjölaxen blir ett litet egenintresse bland alla tusentals djur som bör räddas på denna jord.

                  Varför kan vi inte visa riktig vilja att rädda laxen. Rädda laxen som det djur den är. Det skulle vara enkelt. Vi lägger helt enkelt våra spön på hyllan. Vi slutar döda lax. Yrkesfiskarna får själva sköta den saken. Då kan vi börja gnälla på dem på riktigt. För först då har vi trovärdighet. Så som vi håller på nu är det fullt möjligt att den sista vilda laxen dödas av en sportfiskare, och detta medan vi gnäller på alla andra, gnäller på politiker, gnäller på yrkesfiskarna, gnäller på andra länder runt Östersjön.  Våra argument för att rädda Östersjölaxen kan vara hur vackra och hur underbyggda som helst, men så länge vi själva är med och dödar kan vi egentligen inte säga någonting. Vi har ingen rätt att säga ett förbannade dugg. Att yrkesfiskarna dödar lax är lätt att förstå för vem som helst. Det är för sysselsättning och utkomst. De sköter sitt jobb så som jobb sköts i en marknadsekonomi. Sen kan man ju diskutera hur de skall fiska, vi sportfiskare tycker att de enbart skall ta lekvandrande odlad fisk och lämna den vilda spillran till oss att dra i näbben. Men i vilket fall som helst är det lätt att förklara och förstå varför yrkesfiskaren fiskar. Men att vi sportfiskare dödar lax enbart för nöjes skull är inte riktigt lika lätt att förklara och förstå. Pratet om att vi tar så lite och yrkesfiskarna så ofantligt mycke, d.v.s att vårt uttag av lax skulle vara försumbart i jämförelse, är ett dumdrygt sätt att handskas med frågan. Visst vårt uttag av lax kanske är helt försumbart. Men så länge den möjligheten finns att den sista vilda Östersjölaxen dödas av en sportfiskare bör vi avstå. Vi bör avstå för att visa vilja att rädda laxen, vi bör avstå som tack för de fina stunder alla sportfiskade laxar bjudit på. Och vi bör avstå för att kunna skylla på alla andra. Först då kan vi börja arbeta för laxens framtid på riktigt. Inte för turistnäringes skull, inte för trollingchartens skull, inte för någon samhälsekonomisk kalkyl, och inte heller för att få fånga dem på spö och slå ihjäl - utan för att Östersjön skulle te sig torftig, fattig utan laxen. Ungefär som världshaven skulle vara fattiga utan valar.

                  Vi har ju vårt Sportfiskeförbund som arbetar med laxfrågan. Förbundet sitter i en krånglig stol. De skall företräda och gynna medlemmarna i sportfiskefrågor, arbeta för att vi skall få utöva vårt sportfiske. Att då gå hårt fram i en ren naturvårds fråga blir svårt. De skall företräda vårt intresse att dra upp lax. De skall kämpa för fiskevårdande åtgärder som absolut inte skall blandas i hop med naturvård. Dessa två ord, fiskevård och naturvård har ingen som helst släktskap, vilket man först kan tro. Fiskevården skall bara ge oss fler fiskar att fånga. Men fiskevården i stort har knappast gynnat laxen, snarare har all odling blandat upp och blandat bort vår laxstammar vilket säkert bidragit till att laxen mår så dåligt som den gör.

                  Men för att kunna slåss fullt ut i denna miljövårds fråga som Östersjölaxen nu är, borde Sportfiskeförbundet uppmana sina medlemmar och andra sportfiskare att inte fiska lax. Ingen sportfiskare skall ha ihjäl någon lax. Men det krävs kurage att säga en sak som går emot medlemmarnas intresse -och kanske det inte finns kurage nog i förbundet. Det är lättare att skylla problemet på andra, att ansvaret är yrkesfiskarna och politikerna. Men ansvaret är också vårt. Vi sportfiskare har varit med och eldat på en fiskevård som knappast gynnat laxen, och vi har ihjäl många laxar varje år och inte sällan tas dessa på platser där förekomsten av vild lax är stor. Om vi sportfiskare verkligen vill rädda Östersjölaxen, skall vi sluta fiska efter dem. Det vore att börja arbetet i rätt ända. Om laxen inte överlever kan vi i alla fall se varandra i ögonen sen. Det blev ingen av oss som slog ihjäl den sista vilda Östersjölaxen.

 

Mikael Engström - 94

                 

                 

1 kommentar:

  1. Intressant att läsa. Ja, det känns ju faktiskt äntligen lite hoppfullt. Myndigheterna har vaknat, allmänheten är också yrvaken, Sportfiskarna jobbar faktiskt för att rädda våra fiskbestånd i större skala idag. Älvräddarna är en kraft att räkna med. I Amerika river man dammar och allt som händer där händer förr eller senare här. I Motala ström ska det förprojekteras åtgärder för hela ån. Något som jag för bara något år sedan trodde låg långt fram i tiden. Men när ska yrkesfisket i allmänhet åläggas fiskevård?

    SvaraRadera