onsdag 30 januari 2013


Den här texten skrev jag i Fiskejournalen 1994, snart 20 år sedan. I dag kan jag tycka den styckvis är omogen och själv har jag ändrat en del i uppfattning. Men när jag hittade den på hårddisken blev jag förvånad över hur lite som hänt under de 20 åren. Det är faktisk bara senaste året i och med införande av HaV myndigheten och nerläggandet av Fiskeriverket som det tycks ljusna lite. Men när denna text hade gått i tidningen fick jag mycket skit från sportfiskehåll. Omogen som sagt - men det är 20 år sedan. Sen var krisen större 1994, vi hade m74 och ett mycket utbrett yrkesfiske. Jag blev kallad fundamentalist från alla sportfiskegrupperingar. Ordet taliban fanns ännu inte i vår vokabulär.
--------------------------------
 
Vem tar sista laxen
 
Vill vi sportfiskare verkligen rädda Östersjölaxen. Jag tror inte det. Vi låssas vilja det. Sportfiskaren står där med sitt supergrafitspö, eller rattar sin hundratusenkronors trollingbåt och pekar på yrkesfiskaren och ger honom skulden. I sportfiskarens ögon är yrkesfiskaren en konservativ och girig typ som inte vill begripa att han håller på att ta de sista vilda laxarna.  Hur sportfiskaren ter sig i yrkesfiskarens ögon vet jag inte men jag tror att vi framstår som naiva lekande pojkar. Det är ju så, vi leker med naturen, lurar fisken att ta våra beten och så leker vi med dem. Och så tycker vi att vi är duktiga då vi slagit ihjäl en 14kg lax. Jag tycker i alla fall att jag är duktig då jag gjort det, nu har jag inte fått någon lax som väger 14 kg, men jag skulle känna mig mycket mallig om jag fick en sådan. Vi sportfiskare tycker att yrkesfiskaren genast borde upphöra med fiske efter lax. För vi vill rädda laxen. Rädda den från yrkesfiskare och miljögifter. Varför? kanske någon frågar, någon som inte alls fiskar.  Varför vill ni det? Jo, för att vi skall dra dem i näbben med flugor och drag. Detta argument för att rädda laxen är inte speciellt slagkraftigt. Därför säger vi att laxen skall räddas för turistnäringens skull. Vi låter göra komplicerade samhälsekonomiska kalkyler som visar att en sportfiskad lax är ofantligt mycket mer värd än den yrkesfiskade. Vi vrider och vänder på laxen för att få argumenten kraftfulla. De som har egen chartertrolling vill speciellt mycket rädda laxen. Men det är inte laxen som djur vi vill rädda, det är laxen som sportfisk, som en kämpe i andra änden linan. Då blir det svårt att få sympati för kampen. Sportfiskaren får svårt att få med den icke fiskande svensken. Att rädda Östersjölaxen blir ett litet egenintresse bland alla tusentals djur som bör räddas på denna jord.

                  Varför kan vi inte visa riktig vilja att rädda laxen. Rädda laxen som det djur den är. Det skulle vara enkelt. Vi lägger helt enkelt våra spön på hyllan. Vi slutar döda lax. Yrkesfiskarna får själva sköta den saken. Då kan vi börja gnälla på dem på riktigt. För först då har vi trovärdighet. Så som vi håller på nu är det fullt möjligt att den sista vilda laxen dödas av en sportfiskare, och detta medan vi gnäller på alla andra, gnäller på politiker, gnäller på yrkesfiskarna, gnäller på andra länder runt Östersjön.  Våra argument för att rädda Östersjölaxen kan vara hur vackra och hur underbyggda som helst, men så länge vi själva är med och dödar kan vi egentligen inte säga någonting. Vi har ingen rätt att säga ett förbannade dugg. Att yrkesfiskarna dödar lax är lätt att förstå för vem som helst. Det är för sysselsättning och utkomst. De sköter sitt jobb så som jobb sköts i en marknadsekonomi. Sen kan man ju diskutera hur de skall fiska, vi sportfiskare tycker att de enbart skall ta lekvandrande odlad fisk och lämna den vilda spillran till oss att dra i näbben. Men i vilket fall som helst är det lätt att förklara och förstå varför yrkesfiskaren fiskar. Men att vi sportfiskare dödar lax enbart för nöjes skull är inte riktigt lika lätt att förklara och förstå. Pratet om att vi tar så lite och yrkesfiskarna så ofantligt mycke, d.v.s att vårt uttag av lax skulle vara försumbart i jämförelse, är ett dumdrygt sätt att handskas med frågan. Visst vårt uttag av lax kanske är helt försumbart. Men så länge den möjligheten finns att den sista vilda Östersjölaxen dödas av en sportfiskare bör vi avstå. Vi bör avstå för att visa vilja att rädda laxen, vi bör avstå som tack för de fina stunder alla sportfiskade laxar bjudit på. Och vi bör avstå för att kunna skylla på alla andra. Först då kan vi börja arbeta för laxens framtid på riktigt. Inte för turistnäringes skull, inte för trollingchartens skull, inte för någon samhälsekonomisk kalkyl, och inte heller för att få fånga dem på spö och slå ihjäl - utan för att Östersjön skulle te sig torftig, fattig utan laxen. Ungefär som världshaven skulle vara fattiga utan valar.

                  Vi har ju vårt Sportfiskeförbund som arbetar med laxfrågan. Förbundet sitter i en krånglig stol. De skall företräda och gynna medlemmarna i sportfiskefrågor, arbeta för att vi skall få utöva vårt sportfiske. Att då gå hårt fram i en ren naturvårds fråga blir svårt. De skall företräda vårt intresse att dra upp lax. De skall kämpa för fiskevårdande åtgärder som absolut inte skall blandas i hop med naturvård. Dessa två ord, fiskevård och naturvård har ingen som helst släktskap, vilket man först kan tro. Fiskevården skall bara ge oss fler fiskar att fånga. Men fiskevården i stort har knappast gynnat laxen, snarare har all odling blandat upp och blandat bort vår laxstammar vilket säkert bidragit till att laxen mår så dåligt som den gör.

                  Men för att kunna slåss fullt ut i denna miljövårds fråga som Östersjölaxen nu är, borde Sportfiskeförbundet uppmana sina medlemmar och andra sportfiskare att inte fiska lax. Ingen sportfiskare skall ha ihjäl någon lax. Men det krävs kurage att säga en sak som går emot medlemmarnas intresse -och kanske det inte finns kurage nog i förbundet. Det är lättare att skylla problemet på andra, att ansvaret är yrkesfiskarna och politikerna. Men ansvaret är också vårt. Vi sportfiskare har varit med och eldat på en fiskevård som knappast gynnat laxen, och vi har ihjäl många laxar varje år och inte sällan tas dessa på platser där förekomsten av vild lax är stor. Om vi sportfiskare verkligen vill rädda Östersjölaxen, skall vi sluta fiska efter dem. Det vore att börja arbetet i rätt ända. Om laxen inte överlever kan vi i alla fall se varandra i ögonen sen. Det blev ingen av oss som slog ihjäl den sista vilda Östersjölaxen.

 

Mikael Engström - 94

                 

                 

söndag 27 januari 2013


Laxtagen


Flugfiske kan vara så mycket. Otroligt mycket. I dag är laxfisket en viktig del av mitt liv. Det är kamratskap, dofter och något mer som inte låter sig förklaras. För en utomstående, icke fiskande människa så ter sig fiske som fiske. Typ: Han/hon gillar att fiska. Han/hon är fiskeintresserad. Vi som är inne i det vet att riktigt så enkelt är det inte. Här finns en oändlig mängd nyanser. Troligen har vi alla börjat med mete från någon brygga eller eka. Sen följde spinnfiske och slutligen flugfiske. Men det är inte stopp där. Beroende på var man bor så började flugfisket med regnbåge eller småharr. Böcker och fiskeartiklar gav drömmar om något mer. Snart vandrade man över fjället med knarrande rycksäck. Eller smög längst storöringarnas skogså. För många är flugfiske drömmar om rödingar och storharrar. Andra har blivit heltagna av gäddfluga. Men en sak har vi gemensamt. Det här betyder mycket – kanske allt. Det är fan ingen småputtrande hobby. Det går rakt genom själen och ger mening. En period i mitt liv så var det storöring i fjällnära skogsåar som var min stora passion. Det gick så långt att jag var tvungen att skriva en lite väl naturromantisk bok som fick namnet Längtans öring. Några år senare var jag helt fast i nattligt havsöringsfiske i norska älvar. Jag har även vandrat på fjället efter storharr och feta rödingar. Redan tidigt började jag också fiska lax i Norge. Det ena uteslöt inte det andra. Men jag vet att jag hatade laxfiske. Den där Norgeveckan vi hade på Kringenvallet i Stjördal kunde ge seriös ångest. Aldrig mer, sa jag varje år vi åkte hem, men så stod man där i älven nästa år igen. Varför? Det var ett tungt fiske både psykiskt och fysiskt. Svårkastade glasfiberspön, linor med typ 1800-tals taperingar. PVC-vadare som tog livet av fötterna. Aldrig kunde jag tro att det var just detta fiske som skulle bli mitt fiske. Tjugoåringen som slet ont, grinade och var förtvivlad tyckte det var för svårt och orättvist. Men laxupplevelse, läggs till laxupplevelse och åren går och plötsligt är man där. Att drilla tio kiloharrar på rad känns inte meningsfullt längre. En torrflugeöring på 2,3 kilo är ju kul och trevligt men... Helt klart har någonting gått sönder och blivit förstört. Laxveckorna mal sakta ner det andra flugfisket.

Jag sätter mig i gungstolen nu som en knorrig gubbe med majspipan i mungipan och ska berätta om några avgörande upplevelser.  Min fiskevän Minken tog mig med till Stjördal. Jag var kring 20 år. Det var en privat sträcka som fiskeklubben Strömfiskarna arrenderade. Vi var sex man och jag visste att detta var några av landets bästa i ämnet. Vissa var kända spöhyvlare och berömda flugbindare. Andra skrev laxfiskeartiklar i fiskepressen. Själv hade jag ingen aning om vad det här skulle innebära. Men jag hade en stor längtan och vilja att visa mig duktig, att få beröm av dessa storheter. Att få tillhöra dem. Jag hade knåpat ihop klassiska laxflugor på enkelkrokar efter böcker och konstens alla regler. Dessa var jobbiga att binda så i asken låg också lite mer sjuka, snabba skapelser. Jag hade helt enkelt bundit jättestora, långvingade streamers på laxkrok. Färglada skapelser i rött och gult. Minken råkade få syn på dem. Han skrattade och höll upp en fluga för de andra som skrockade glatt.
- Vi är inte på regnbågsfiske.

Inför första fiskedagen lottades det om startordning för rotationssystemet mellan poolerna. Jag vann lottningen och Minken lurade mig så att jag valde Heimhölen. På så sätt lyckades han själv få Holmhölen under perfekta förhållanden.
Mitt första laxpass i Heimhölen blev en svår prövning. Det var felsläng, det vill säga högersida i strömriktningen, samt brant strand med uthängande träd. Underhandskast var inte uppfunnet, visst fanns det en och annan snitsare som behärskade dubbel spey. Men även det kastet är utrymmeskrävande jämfört med modernt underhandskast. Till skillnad mot i dag då alla är duktiga krångelkastare fanns det många ställen i en älv där laxen kunde gömma sig. Heimhölen var ett gömställe. Jag hade ett 13-fot glasfiberspö med det
fantastiska namnet Bruce and Walker Cordon-Bleu. Det låter som en fransk ost. Spöt var således också mycket mjukt. Av tweed-gubbarna hade jag lärt mig att kastet skulle läggas exakt förtifem grader och sen skulle det mendas uppströms efter konstens alla regler så flugan i stort bara hängde i strömmen. Många av mina fina flugor fastnade högt i träden. Andra slogs sönder mot stenar. Jag kom helt enkelt inte ut med flugan. Redan från första dagen hatade jag laxfiske.
Det var en trög vecka ingen fick något. Och hur skulle jag då kunna få något. Tidigare hade jag flugfiskat harr och öring. Det var fiskar som vakade och hade en förhistoria. Du visste varför du la ut din fluga just där just då. När det gällde laxfiske visste man tydligen ingenting. Kvällstimmarna i stugan fylldes med gåtfull stämning och märkliga teorier. Jag sa inget för jag hade inget att säga. Men det var helt underbart att sitta med som pojken på golvet och höra shamaner, trollkarlar och häxmästare framkalla laxandarna. Just det här var det första som fångade mig. En frimurarkänsla med hemliga riter och besvärjelser om en fisk som ingen sett till. Det var kloka män som i dunkel stugbelysning drev in krokar i getosten för att visa hur laxen egentligen tog flugan. Skarpa hjärnor som förlorade sig i långa resonemang och linmendningens mystik.
Något avgörande skedde en regnig natt i slutet av veckan. Minken och jag fiskade i Hästhölen. Det var en långsmal potta klämd mellan branta sprängstenskanter. Minken gick först och kände ingenting. Själv krånglade jag med kasten och slog flugorna i sten så det gnistrade. Krokarna blev som arabiska snabelskor. Snart hade jag bara en enda finfluga kvar. En Durham Ranger. För att kunna berätta den här historien måste jag förklara en del för den yngre generationen. Catch and release var ett okänt begrepp och det fanns inga som helst fångstbegränsningar. Även de mest sofistikerade tweed-gubbarna släpade på en huggkrok. Ingen kan förneka att fisket bedrivs mycket snyggare i dag. Men vi visste inte bättre. Det låter som om det är hundra år sedan. Det var 1983, men på sätt och vis fiskade vi som för hundra år sedan. Vissa hade träspön men glasfiberspön var vanligast. De tidigaste kolfiberspöna som kom påminde mer om glasfiber- och träspön i aktionen än dagens grafitspö. Rullarna var stora och tunga från England. På tafsen satt oftast klassiska flugor. De år jag började mitt laxfiske var en brytpunkt och allt det här gamla skulle strax vältas på ändan av två unga killar som hette Christer Sjöberg och Tony Karpestam. De grundade Loop 1979 och tillsammans med kastgeniet Göran Andersson kom de att ta fram helt nya typer av utrustningar och nytt sätt att kasta. Det här är inte reklam på något sätt utan modern flugfiskehistoria.

Men om detta visste vi inget. Jag kämpade på med mitt Bruce and Walker Cordon-Bleu. Minken åkte upp till nästa pool. Han frågade om han skulle lämna huggkroken åt mig. Hästhölen hade besvärliga stränder. Nej, vad skulle jag med den till. Minken åkte och jag smällde sönder den sista finflugan mot stenstranden i bakkastet. Det blev till att knyta på en av de galna hårflugorna. Det blev en knallröd långvingad sak Ingen av tweed-gubbarna såg mig. På något märkligt vis fick jag till ett långt tvärkast över Hästhölsnacken. Flugan landade och tog en hisklig fart. Hugget kom direkt. Men jag begrep det inte. Jag var övertygad om att jag gått fast i en sten. För på ett sådant, enligt tweed-gubbarna, regelvidrigt kast kunde det ju aldrig hugga. Jag drar för att försöka få loss flugan. Då kommer chocken. Med enorm kraft och hög fart rusar en stor lax rakt upp för hela poolen. Helt utan erfarenheter blir jag mer skrämd än glad. Det blir en lång drill med hög puls och darriga knän. Jag får till sist in dem mot en klipphäll och försöker stranda upp den, men laxen vänder hela tiden huvudet ut mot strömmen. Jag försöker gång på gång. Till sist vänder den sig rätt och glider med upp.
Med minnesbilden som jag har bör det ha varit en fisk på åtta, tio kilo. Svårt att säga. För mig så var den enorm. Min dittills största flugfisk var en harr på drygt kilot. Det här var något helt annat, det här var på riktigt, det här var på liv och död. Jag skulle bara fram och ta den. Laxen släppte och gled sakta tillbaka i älven. Jag rusade fram och började famla efter den ute i vattnet. Halkade och slog mig. Vägrade acceptera att det var slut. Jag for runt med händerna men fångade bara vatten. Det var tomt. Jag satte mig på klipphällen. Under drillen hade jag redan sett hur jag kom in med laxen till gubbarna i stugan. Hur jag blev en av dem. Hur jag fick tillstånd att yttra mig under kvällspratet. Kanske jag till och med skulle få driva in en krok i getosten och visa hur perfekt den satt i laxkäften. Minken kom tillbaka och sa att vi skulle åka hem. Jag fick loss tungan och försökte berätta vad som hänt. Minken såg min galna fluga.

- Du skojar.

Men han trodde mig. Mitt kroppsspråk var övertygande. Under stugkvällen tog jag mod till mig och försökte säga något klokt. Men jag fick snabbt klart för mig att en tappad lax gör ingen laxfiskare. Det var en vecka kantad av motgångar och besvikelse. Hårt slit och en släng av ångest. Det liknade inte mitt trevliga harrfiske i Österdalälven. Jag tänkte aldrig mer fiska lax. Men den där tappade laxen gjorde något med mig under vintern. Jag kunde inte släppa tanken på den. Laxen och jag fick ett förhållande. Det var personligt. Jag band upp en låda med nya flugor. Att återvända blev en självklarhet. Vi var inte klara med varandra. Min andra säsong var också en slitsam vecka. Jag hade ett hugg redan första dagen då flugan hakat upp sig på tafsen och gick baklänges, och prövningarna fortsatte. Fötterna blev blåa i de mjuka och slapriga stövlarna på PVC-vadarna. Men redan tredje dagen fick jag en grilse på 1,7 kilo. Under stugkvällen försökte jag säga något skarpsinnigt. Men fick snabbt klart för mig att en grilse gjorde ingen laxfiskare.

Det kom upp några laxar på mellan fem och tio kilo. Och fångstmännen grattades och firades under stugkvällarna. Lyckliga män som fått sin lax.  Sista kvällen fiskade jag i Holmhölen. Jag hade en klassisk fluga på tafsen. Älven rann blank och tung. Mot berget drog den på. Jag minns hur otroligt förvånad  jag blev. Det guppade ju gubbar både framför och bakom. Varför skulle det hugga på just min fluga. Det var som att vända på en säl. Hela ytan reste sig upp i en tung kaskad. Laxen drog av ner mot nacken. Alla såg att jag hade fisk på. De vadade i land och slöt upp kring mig. Det var en tiokilos fisk och jag minns hur alla gav mig lugnande råd. Men så släppte det. Gubbarna klappade mig på axel och sa:
- Ja, ja. Det är ju kul så länge det varar.

Och sen vadade de bara ut och fortsatte sitt fiske. Vadå? Fattade de inte att det var tidernas katastrof som hände. Jag skulle ju aldrig få min lax. Om jag bara hade fångat den där laxen hade jag varit klar med det här. Jag hade aldrig mer behövt fiska lax.

Här någonstans borde det kommit in någon avprogrammerare och hämtat hem mig från sekten. Kanske jag hade gått att rädda. Under kommande vinter började jag läsa allt som jag fick tag på i ämnet laxfiske. Jag band flugor och byggde mig ett bättre spö. Jorden snurrade sitt varv kring solen och snart vadade jag ut i älven igen. Allt var sig likt. Man fick inget hugg på första dagen, inte heller på andra och tredje. Stugpratet var detsamma. Gubbarna drog sina teorier och laxhistorier. Jag började kunna dem nu. Men det var inte tråkigt. Snarare tvärtom, ungefär som att  barn vill höra samma trygga saga för femtioelfte gången. Mitt hugg kom även detta år sista kvällen i Holmhölen. Det var en exakt upprepning. Vi guppade fram på rad. Ett kast ett steg. Samma ljus, samma doft och på exakt samma kvadratmeter. Ett tungt hugg. En säl. Nu drillar jag mer samlat. Den går ner på nacken och jag bogserar upp den. Så går den runt några varv. Tiden hade jag ingen uppfattning om men någon sa att det tog 25 minuter. Plötsligt satt jag där på stranden med min första lax. Den vägde 9,1 kilo och det var fullkomligt ofattbart. Det blev fest i stugan till min ära och jag fick berätta om hugget, drillen och även driva in kroken i getosten för att visa den snygga krokningsvinkeln. Jag var klar, jag hade nått mitt mål. Nu kunde jag åter vandra upp på fjället till harrarna, rödingarna och öringarna. Men något hade hänt med min fiskesjäl. Jag var förlorad. Det räckte inte med att fånga bara denna lax. Jag var absolut inte klar. Det här var bara början. På något sätt är det samma lax man fångar gång på gång.

tisdag 22 januari 2013




Sitting Bulls fjäderskrud

För några år sedan var jag i USA och fiskade bass och walleye i Nord Dakota. Eftersom jag inte är speciellt berest var det en mycket stor upplevelse för mig. Tidigare har jag typ bara varit i Norge och Tornedalen. Fred Walker som är Turistchefen för internationell marknadsföring i Nord Dakota tog hand om mig. Jag fick se Sitting Bulls fjäderskrud och Buffalobills sista buffel. Vi besökte också Fort Abraham Lincoln från vilket George Custer red med 265 män ur 7:e Kavalleriet till slaget vid Little Big Horn. Och så fiskade jag tillsammans med mycket duktiga, bredkäftade killar. Vi lyckades bra trotts att vädret var det sämsta tänkbara. Vi besökte olika vatten varje dag. Det blev som en lång fiskresa över prärien. På alla ställen var infrastrukturen för sportfiske fantastisk. Det började faktiskt kännas skumt. Alla vatten i hela delstaten var sportfiskevatten. Tillgängliga för alla om man betalt sin licens. Det fanns listor på vilka fiskar man fick behålla och vilka som måste sättas tillbaka. De attraktiva arterna var sportfiske-fiskar och totalt fredade från att dödas. Vad jag kunde förstå så bedrevs inget annat fiske än sportfiske. Staten ägde alla vatten och all fiskevård var sportfiskevård. Det är ju drömmen. Varför har vi det inte så här hemma i Sverige? Jo, de flesta vatten här är privata där de enskilda ägarna bedriver ett allmogefiske med många hundra års tradition. Då blir det lite knepigare att bedriva sportfiskevård. Men jag vet inte om jag vill ha det som det var i Nord Dakota. Allt var för mycket tillrättalagt. Betongramper, asfaltsplaner, uppskyltat och klart. Det fanns liksom inget kvar åt din egen fantasi. Staten hade gjort inordning alla vatten likt golfbanor. Det totala sportfiskevattnet där det inte går att smyga iväg på hemliga äventyr. För ingenting är hemligt. Man har helt enkelt snott allt av indianerna och gjort sportfisketivoli. Jag kanske har fel, men det var mitt intryck. Faktisk trivs jag bättre här hemma i landet lagom. Vad vill jag ha sagt med det här då? Jo, jag tror att det bor en liten ”allmoge” äventyrare i mig som inte vill bli för hårt styrd. Det totala sportfiskevattnet är inte min dröm. Jag vill vara lite indian.



 
  
 

måndag 21 januari 2013


Hyllning till fiskekompisen

Självklart vill man ha fisk då man fiskar – eller hur? Under alla år som min fiskekompis Rolle och jag trollade efter lax vid Lansort hade vi ren feberlängan efter att den stora, riktigt stora laxen skulle hugga. Vi körde i flera hundra timmar. Vi fick en torsk vid fyren. En öring på 6 kilo. En lax på 5 kilo – så mycket mer blev det inte. Men vi kämpade på i regn och blåst. Kallt och jävligt. Ravioli och Pölsa.
- Vad ska vi annars hålla på med? sa Rolle.
Precis. Rolle och jag är fiskekompisar och då måste vi fiska. Hur skulle vi annars vara kompisar?

Konsulenten, jag och Rolle harvade på i Gålö Öring Cup under tio år. Inte blev det många öringar. Vi hade otroligt kul ändå. I regn, snö och blåst. Kallt och jävligt. Men vad skulle vi annars göra. Hur skulle vi kunna vara kompisar utan fisket. Alltså – det är inte många andra än vi fiskare som har kompisar. Vanliga människor har vänner och umgås och gör vadå? Min fiskekompis Jimmy och jag brukar sitta på en stock vid stranden av en älv där det knappt går upp någon lax. Vi brukar börja vårt fiske i mitten av maj då det fortfarande ligger snö och is längs älvens skuggsida. Vi går våra fiskevarv med flugspöt och sitter sen en stund på stocken igen. I mitten av maj finns det garanterat inga laxar uppe i älven. Men vad skulle vi annars hålla på med. Det handlar mycket om att sitta där på stocken. Antingen håller vi käften tillsammans eller så kan vi prata om vad som helst. Och då menar jag vad som helst. För mellan riktiga fiskekompisar finns inget förställt, konstlat, eller ytligt. Jimmy och jag har haft våra prövningar under kalla regniga tältveckor i jakt på lax långt upp i norr. Ravioli och pölsa. Vi tål liksom varandra. Men om det nu skulle komma upp lax i älven och fördelningen blir svårt orättvis, så kan det hända att vi fiskar på varsin sida av älven under några dagar.


Frekko från Skaulo och jag blev fiskekompisar genom hårda prövningar och livsfarliga båtfärder uppe på älvarna i Norrbotten . Skåne-Peter och jag har tältat under många regniga månader vid en Norsk laxälv. Blöt kallt och djävligt. Ravioli och pölsa. Under såna förhållanden, eller 500 trollingtimmar, kan du inte dölja vem du egentligen är. En riktig fiskekompis är ingen vanlig vän. Det är mer liksom Brothers in Arms.

söndag 20 januari 2013


Definition

Golf. Om en icke golfande människa säger till en ana icke golfande människa att Pettersson är intresserad av golf, så vet alla ganska exakt vad det handlar om. Det finns bara två saker att välja på. Minigolf eller riktig långgolf. Och alla förstår att den handlar om långgolf. Minigolf är sällan ett intresse på det sättet. Det är mer en bakfyllegrej på söndagseftermiddagen. Pettersson spelar långgolf – alla har samma uppsättning klubbor och slår på samma sorts boll ner i samma hål. Det är en perfekt definition att säga att Pettersson är intresserad av Golf.
Om en icke fiskande människa säger till en annan icke fiskande människa att Larsson är fiskeintresserad så uppstår stora problem. Den icke fiskande allmänheten brukar också rulla lite med ögonen för att underförstått menat att Larsson är lite galne. Precis. Det brukar säga att vi är fiskegalna. Fisketokar. Bakom flötet. Det skulle aldrig falla dem in att säga att Pettersson är lite bakom golfbollen. Att säga att någon är fiskeintresserad är ingen definition. Man borde helt enkelt inte få säga så. Larsson är inte ett dugg intresserad av pimpelfiske. Han äger inget flöte. Han tycker gäddor är läskiga. Larsson är flymfiske-fantast och hyvlar egna träspön i klass 2. Han har skrivit en flugbindarbok som tar upp allt om fjädermyggor i alla dess stadier från ägg, larv och kläckning. Allmänheten borde inte få bunta in honom bland tatuerade gäddjerkare och hälleflundrehalare. Larsson skulle faktiskt också bli rädd för själva gäddfiskaren. Och gäddfiskaren tycker att Larssons intresse är fjolligt. Hälleflundrehalaren skiter i allt som sker på land. Om allmänheten skulle uttala sig om mitt intresse på ett korrekt sätt ska de säga att Engström är intresserad av ”Laxflugfiske i strömmande vatten”. Ska det vara helt riktigt med tillägget: ”På blanka, nystigna laxar i svenska norrlandsälvar” Då börjar de komma lika nära som golfbollen och golfhålet.
 
 
 
Allmänheten tror att vi som håller på med ”fiske” har något gemensamt. Nej - jag och Larsson har inget gemensamt. Jag tycker att Larsson fiskar men löjligt klena redskap efter löjligt små fiskar. Jag kan heller inte förstå hur hardcoregäddfiskaren klarar att piska novembervassar med tunga jerkar dag efter dag. Och det är inte många som förstår hur vi laxflugfiskare orkar harva på efter en fisk som aldrig hugger.
Men visst glider vi lite mellan olika typer av fiske. Det beror på att säsongen för ens eget intresse är kort. Och man tvingas flugfiska efter lite höstharr. Eller september-öring i Mörrum. Och det händer att jag står där i någons båt och dänger jerk in mot gäddvassen. Visst blir det också några dagar vid regnbågssjön. Man är liksom lite undercover och det är lätt att upptäcka om någon annan är det. Senast var jag ute med ett stort gäng gösfantaster på vertikalfiske. De pratade om alla konstiga tackel och specialjiggar från Holland med rätt gung i stjärten. Slängde sig med uttryck som var mig helt främmande. Fireball, Dropshot, Saker shad, Trigger X. Jag kände mig utanför och kunde inte alls mobilisera samma entusiasm. Efter halva dan med tråkigt jiggande sa jag plötsligt:
- Vilken lax jag fick i Lögdeälven i somras. Tolv kilo.

En kille vände sig reptilsnabbt mot mig:

- På fluga?

- Självklart.

Han var också undercoverfiskare för det fanns inte så mycket annat att göra en solig septemberdag. Det tog några sekunder så hade vi lagt ifrån oss våra spön och pratade laxflugfiske. Vi var avslöjade och vertikalkillarna hatade oss direkt. Vi skulle aldrig mer få följa med.

lördag 19 januari 2013


Vattentrollen i Djuptjärn

Lasse och jag skulle upp på skogen och fiska, riktigt var och efter vad, hade vi inte bestämt. Det var sommar och vi var fulla av fiskelust. Vi brukar hålla till i skogen mellan Mora och Venjan. Där finns ett otal vatten av alla slag. Det är öringbäckar, abborrtjärnar, gäddtjärnar, smååar och storsjöar. Och det är inte så långt ifrån vår by, någon mil bara.
 
 


Vi höll på att packa in spöna i bilen då gubben Erik kom förbi. Och som alltid gick han och ledde sin cykel med en mjärde på pakethållaren. Han hade långrocken och storstövlarna på sig. Det var många år sedan Erik slutade cykla, han var för gammal och stel för att komma upp på sadeln. Men han hade cykeln som stöd så han inte skulle trilla omkull på sina snedvärkta ben. Erik hade fått en rullator från vårdcentralen, men han vägrade att gå omkring med en sådan.
- Och va fan ska jag ha mjärden då? hade Erik sagt då de kom med rullatorn.

En gång i tiden var han byns yrkesfiskare. Ja, i alla fall på sitt sätt. Han bytte gäddor och lakar mot falukorv och salt och annat livsnödvändigt. Nu var han ofärdig och hade slutat, fast han släpade fortfarande runt på en mjärde. Men när jag var liten kom han ofta cyklande genom byn med gäddor på både sju och åtta kilo på styret. Hans största gädda var en på tolv kilo som vi ungar fick dra ut tänderna på. Min pappa ville gärna veta var Erik fick sina gäddor, men Erik sa bara:

- I vattnet.
Det var en väl bevarad hemlighet. Många hade försökt lura ur Erik det hemliga gäddvattnet. Men det gick inte ens med brännvin. Nu mer var ingen längre intresserad och det var länge sedan Erik kom och släpade på någon gädda. Lasse och jag hejade på Erik. Han mumlade något obegripligt att måsarna är snälla fåglar. Men så såg han våra spinnspön och vaknade upp.

- Var ska ni pojkar?
- Upp på skogen mot Venjan.
- Stora gäddor i Djuptjärn, sa Erik. Riktiga vattentroll. Där ska ni pröva.
Erik letade i sina rockfickor och fick upp en gammal nyckel. Han gav den till mig och sa:
- Jag har en eka där. Ta nyckeln, ni får låna båten. Men ni måste lova att vara rädd om den.
Vi lovade och Erik gick vidare med sin cykel och sin mjärde. Hans steg var stela. Han hade fiskat klart. Pratade mest om måsar nu mera.

Det var en bit att gå. Det var varmt och märkligt stilla. Molnen hängde lågt och hotade med regn. Lasse och jag gick över tröstlösa myrar och karga steniga tallhedar. Bromsar och blinningar surrade runt oss. Plötsligt låg den där, Djuptjärn, med mjuka sugande mosstränder. På myrflatorna runt om stod vilsna torrakor och vridna martallar. En lom låg stilla ute på det svartblanka vattnet. Det var vilt och ödsligt.

Var det här Erik hade tagit sina stora gäddor? Här mitt ute i skogen? Var det verkligen möjligt. Tjärnen var stor och det fanns knappast en enda människa som fiskade här. Någon eka såg vi inte till. Vi satte ihop våra spinnspön och tog var sin sida och började kasta. Det tog inte lång stund fören jag hörde att Lasse hade fisk på. Det plaskade och stänkte ute på tjärnen. Han hade fått på en skaplig gädda. Det tog en bra stund innan han fick in den till land.
Plötsligt ryckte det till i min lina, bara ett nafs. När jag lyfte upp draget för att göra ett nytt kast, blev det en stor virvel invid land. Gäddan måste ha varit enorm. Svallet gick långt ut på tjärnen. Jag stod kvar och kastade länge på samma plats. Plötsligt ryckte det till igen.

- Jag har en, skrek jag över till Lasse. En enorm gädda.

Men det följde bara med och småsprattlade lite. Var det en abborre eller? Jag drog upp den till ytan och fick se ett litet gäddhuvud. Otroligt, fisken var bara dubbelt så stor som vobblern. In vid strand lyckades gäddan snurra in sig i näckrosor. Jag drog och tråcklade. Men så hände något märkligt. Det ryckte till i spöt och gäddan satte våldsam fart ut i tjärnen. Rullen skorrade. Jag begrep ingenting - satte full press och fick upp gäddan till ytan. En stor stjärtfena vinkade där ute. Plötsligt förstod jag. Det var två, jag drillade två gäddor. Den stora kanske inte satt i någon krok, kanske bara höll i den lilla. Jag tog det mycket lugnt. Den fick simma sig trött. Lasse kom runt och undrade vad jag höll på med.

- Jag drillar två gäddor.

Han trodde mig inte. Men när jag fick in dem så såg han och sa:

- Den stora är inte krokad, ta det lugnt.

Jag tog det lugnt. Den lilla gäddan satt på tvären i den stores käft. Och han vägrade släppa sitt byte. Lasse satte ner handen, tog ett stadigt grepp om gäddans nacke och lyfte upp den. Inte ens då släppte han. Jag tryckte kniven genom den hårda gäddskallen. Lillgäddan var redan död. Den hade svåra sår. Inälvorna höll på att ramla ur. Två gäddor i ett kast, det var inte illa.

- Vad förvånad han måste ha varit, sa Lasse. Få spö av en sådan liten gädda.
Jag rensade gäddan. Den skulle rökas i röktunnan. Lillgäddan fick ligga åt räven. Tjärngäddor är som ett eget fisksläkte, väsensskilda från skärgårdsgäddor. De är med som skogvarelser. Vresiga som lavludna martallar, svarta som tjärnens vatten, gamla som de förvridna torrfurorna. Ett vattentroll som Erik sa. Och de är goda att röka.

Vi fortsatte att fiska oss runt tjärnen. Det blev kväll och regnet kom. Alla dofter blev tusenfalt starkare. Skvattram, pors och kåda, det luktade tungt av skog. Det rann ut en liten bäck på östra sidan. Jag backade, tog sats att hoppa över den. Plötsligt snavade jag på något, föll baklänges och blev liggande på den blöta myren. Det gick en rostig kätting från en martall och ner i tjärnens vatten. Länkarna var tunna, anfrätta av rost. Och kättingen hade vuxit in i tallstammen. Ett gammalt hänglås stack ut i barken. Det gick inte att få loss. Trädet hade slutit sig om det - fångat det. Nere i vattnet - på botten låg en båt. Eriks båt. Jag fick i nyckeln i hänglåset men det gick inte att vrida om. Jag försökte dra upp båten, drog i kättingen allt jag orkade. Lasse kom och hjälpte till. Vi fick upp den en bit och såg att hela akterspegeln hade släppt. Eriks båt var söndertuggad av röta.

Vi fiskade natten igenom. Det var tyst i skogen. Bara lommens ödesmättade stötar som rullade över tjärn. Det blev några gäddor till. Lasse gjorde en brasa. Vi satt tysta och lyssnade på lommen. Dimman lade sig över tjärnen. Morgonen smög på genom skogen. Jag tyckte mig kunna se Erik ro sin båt därute. Ro drag, sätta nät och ryssjor. Ta de gäddor han visade mig som barn. Det måste snart ha varit trettio år sedan.
Plötsligt sa Lasse:
- Hur många fiskedagar har vi kvar tror du?
- Många än, sa jag.

- Jo, men de är inte oändliga, det börjar man förstå. Det finns inte samma tid längre. Allt oftare kommer något annat i vägen. De flesta fiskedagar har man nog bakom sig. Snart går man väll som Erik i byn. Med en mjärde på packhållaren och pratar om måsar.

Jag ruskade lite på mig, frös till i den fuktiga morgonluften. Det hade klarnat upp och blivit kallt. Morgonsolen gick upp över tallåsen och slog dimman i brand. Vi bröt upp och gick hem genom skogen.

Hemma i byn kom Erik och ledde cykeln.

- Fick ni något?

Vi visade gäddorna och Erik nickade belåtet åt vår fångst.

- Var ni rädda om båten?

-Jo, då. Den ligger tryggt, sa jag och gav tillbaka nyckeln.

- Bra, det är den bästa båt jag har. Lite tungrodd bara, sa Erik och ledde cykeln med mjärden neråt byn. Hans steg var stela. Han hade fiskat klart.

fredag 18 januari 2013

Ligger i kökssoffan och känner att det ligger snö ute. Jag har ännu inte fått på vinterdäcken. 17 grader kallt i Farsta. Erik summerar det hela typ så här från studion.

http://www.youtube.com/watch?v=WncwrldU918&feature=youtube_gdata
Jag lyckade få igång scannern.
Lite bilder från den arty fototiden.
 
 


 
 
Mörkrummet var kul. Jag jobbade också som kopist. Blev jävligt bra och eftersökt bland stans heta fotografer - och så försvann det yrket.  
Innan fotograf drömmarna var jag en liten kugge i kalla kriget – det försvann ju det också – och så hade man inget jobb.
Hoppas fiskepressen inte försvinner. Vad ska man då hitta på?

 
 



torsdag 17 januari 2013


Angagerad - alltså stavas det så?

Angagerad - alltså stavas det så? Nej, det gör inte det. Jag får ett rött streck under ordet i Microsoft Word 2007. Och programmet har inget förslag. Jag fick tvåa i svenska när jag gick ut nian. Min klassföreståndare som hade mig i svenska och engelska vill ge mig en etta i bägge ämnena. Hon verkligen sa det - önskade. Men eftersom jag haft full närvaro, ej bråkat och faktiskt försökt, så fick jag en tvåa. Enligt rektorn och någon sorts lärarteam så kunde hon inte ge mig en etta - hur mycket hon än ville. Hon var verkligen ledsen för det. Att jag inte fick en etta.
Det här var i Hagalundskolan i Solna för 1000 år sedan. Min svensklärare var gift men en ganska berömd diktare som bara hann ge ut några få böcker. De skiljde sig. Han skrev bra. Jag har läst honom. Men hon älskade rättstavning och rättstavning och rättstavning. Klart att de skiljde sig. Det var först då jag var 22 år som jag förstod att man kunde ha språket till att skriva historier. Innan trodde jag att man hade det till rättstavning.

Okej - ordet som jag inte kan stava till ska liksom vara ett ledord för barn- och ungdomsförfattare. För tio år sedan flög jag ner till Lund för att prata i skolor. Jag var trött och inte riktigt frisk. Jag gjorde det för pengarna. En skolbibliotekarie hämtade mig vid flyget. En riktig barnkulturhjälte. Genast börjar hon prata om oss barn- och ungdomsboksförfattare och vilket ansvar vi har mot barnen. Att vi måste vara, ja... och så ordet från första raden som varken jag eller datorns ordbehandlingsprogram klarar att stava till. Hon sa också att det måste kännas viktigt för mig att träffa mina läsare.

Jag har ett jävla humör, det har jag alltid haft. LÄSARE? Jag ska träffa 25 ungar som har tvingats av sin lärare att läsa min bok. Det kan vara en tuff match. I bilen där så tänkte jag säga åt henne att bara vara tyst - eller släppa av mig eller...

Men jag sa som det var. Jag gör det för pengarna. Jag skriver helt enkelt för att rädda mig själv. Jag har ingen aning om vad jag annars skulle hålla på med. Hon blev ledsen och sa att en sån inställning kunde man ju inte ha. Barnkultur är det största och viktigaste som finns för barnen och hela världen. Jag höll inte med. Det viktigaste är vettiga vuxna.
Jag har mött det här så många gånger i så många skolor. Och det fulaste man kan säga är att jag är här för pengarna. En veckas arbete i skolor ger som ett bokförskott på fina förlaget. Och då har man skrivit i några månader, ibland år. Skolbesöken blir ju inte sämre för att man gör det för pengarna Kanske till och med bättre. Men vi barn- och ungdomsboksförfattare ska ju rädda - ja allt. Barn, pandor och träd. Barnkultur är liksom det enda som finns kvar från 70-talets progg.
Nu har jag slagit i Svenska Akademins Ordlista. Det ska ju vara ett E. Engagerad. Vilket fult ord om man tittar på det så här på textraden. En massa geggiga G-n. Räcker det inte om man är engagerad i sitt skrivande, att böckerna blir bra? Eller måste vi rädda alla bibliotek och alla barnen och alla...

Tänk om det skulle krävas samma engagemang från landets lyckade deckarförfattare. Alltså - de skulle tvingas att ta ansvar för kriminalvård och debatten om hur polisen sköter sitt jobb. Och hur skurkar och offer mår.

tisdag 15 januari 2013

Bäverlax

 
 
Det är en varm dag i Västerbottens inland. Älven kommer rinnande från skogen i nordväst. Det är vatten från myrar och gömda skogssjöar. Den slingrar lugn och svart fram till byn för att här ta fart i forsar och fall. Den skummar vit under vägbron, lugnar sig i en tvär gir för att sen rulla krullig under den höga järnvägsbron. Vid varje vårflod tar den med sig lite av stenkistor och stockbyggnationer från flottningen. I år har den spolat bort timmerkistorna i Storfallet. Kvar finns bara krökta järnbultar i berget. När älven går hög hörs bruset i över hela byn och kalla sommarnätter lägger sig rådimman från älven som ett lock upp genom hela dalen.

Byn, ja vad ska man säga. Här har funnits både Konsum och Ica. Post och bank. Sportaffär och konditori. Bensinmack och skola. Järnvägsstation och möbelfabrik. Idag finns ingenting. Bara allt fler öde hus och igenväxta trädgårdar. Och så kyrkan där klockorna ringer till begravning hela sommaren. Det gamla dör och inget nytt kommer. Ica-handlaren höll ut längst. Han stängde för två somrar sedan.
Jag och min fiskevän Fräsare som gör kugghjul på Scania står på bron och ser på älven. Plötsligt kommer en stor man med stor hatt ut ur buskarna. Han balanserar på kantiga stenar från den rasade stenkistan. Vant och säkert kasta sin fluga över de små blankorna i strömmen nedanför fallet. Det är Fiskepolisen. Han är tillsyningsman över älven och de få laxar som fortfarande vandrar upp genom strömmarna. Fiskepolisen kan varje sten och grop. Han vet var laxarna stannar och var det är värt att fiska. Men han vet mer än så. Det är faktiskt mycket märkligt. Varje nyårsafton ringer han mig och talar om vilken dag och på vilket klockslag första laxen kommer att tas. Det kan ju vara en rolig grej. En tradition att sätta ett datum att se fram emot i vintermörkret. Men när det också visar sig stämma är det liksom inte roligt längre. Jag tror inte på Gud och jag tror inte på ockulta saker. Jag har svårt att handskas med det här. Även om jag inte tror skulle jag aldrig våga stanna i stugan på den förutbestämda tiden. Tror jag då? Är jag en tvivlare? Jag vet att ingen kan förutsäga någonting. Ingen kan veta vad som ska hända. Men ändå så har första laxen här i byn ett datum. År efter år efter år. Jag vet att ni inte tror mig, ni tänker att han vill göra en historia. Faktiskt har jag kämpat för att försöka få en lax före det utsatt datumet men misslyckas. Fräsaren har faktiskt misslyckat att få en lax överhuvudtaget. Men han har bara hållit på med laxfiske i fyra år. Det kan ta längre tid än så innan man får sin första lax.

Årets datum är den 19 juni mellan klockan 14.00 och 15.00. I dag är det den 17 juni. Jag har alltså två dagar på mig att bevisa att Fiskepolisen har fel.

- Varför fiskar han själv? säger Fräsaren. Han om någon borde ju förstå att det är lönlöst.

Kyrkklockorna ringer. En hund skäller i fjärran. Solen gassar från en klarblå himmel. Björkarna står junigröna. En grå gammal gubbe med gulgrön signalväst och rollator kommer stapplande ut på bron. Han stannar och läger i bromsen.

- Jag ville inte gå på begravningen, säger han och ruskar på huvudet. Pettersson var en snål jävel. Och fräck. För varje år gjorde han sitt potatisland allt större in på min mark. Det hjälpte inte att säga åt honom. Och han lånade min rubank som jag aldrig fick tillbaka.

Gubben pekar ner mot Fiskepolisen.

- Vilken stolle. Här finns ju inga laxar kvar.

- Jo, säger jag. En och annan går i älven.

- ÄÄhh, säger gubben. Ni skulle varit med då jag var ung. Gamla bron gick över forsnacken och vi hängde över räcket och snarade hur mycket lax som helst. Allt som behövdes var en bra ståltråd.

Gubben släpper bromsen och rullar vidare med rollatorn.

Fiskepolisen vadar och kastar av blankorna. Jag och Fräsaren går ner på motsatta sidan. Plötsligt hör vi ett hojt och fiskepolisen står med kraftigt böjt spö. Det plaskar i höljan och sen bär det av. Ut och ner för forsen. Fiskepolisen håller i hatten och springer efter. Vi ser honom försvinna runt böjen.

- Den är stor, säger Fräsaren.

- Ja, aldrig har vi väll sett honom springa efter en fisk.

- Nej, han springer aldrig.

- Men nu sprang han.

- Och det är ju helt fel datum.

- Tänkt och han har lurat oss. Att det är i dag och nu som storlaxen ska tas. Att det är den han drillar.

Vi fiskar och väntar att Fiskepolisen ska komma uppkånkande med sin lax. Men han kommer inte. Vi går över bron och följer älven nerströms. Där står han med böjt spö som gungar och knycker. Ute i höljan plaskar det våldsamt. Då ser vi något mycket märkligt hända. Fiskepolisen låser rullen, backar och drar allt han orkar med spöt och linan i rak vinkel mot fisken. Precis som när man drar loss ett hopplöst botten-napp.

- Han har ledsnat, säger Fräsaren. Han tänker dra av.

- Kanske för att det är fel datum, säger jag.

Då lossnar det och polisen snubblar baklänges. Han vevar hem och sätter sig ner.

Vi nickar till hälsning.

- Vad gjorde du? frågar jag. Ville du inte ha laxen?

- Bäver, säger Fiskepolisen med ett ilsket ryck i mustaschen. Bäverjävel.

Han håller upp flugan. En fyras dubbelkrok med en stor tuss bäverull.

- Men det var fart i den, säger Fräsaren.

- Det är bävrar överallt, säger fiskepolisen. De skrämmer laxen.

Han går hem. Fräsaren och jag fiskar hela kvällen och hela natten utan att få något. Faktiskt så är det bävrar överallt. Minst två i varje hölja. De är oskygga och simmar under våra spön. Helt orädda kliver de upp på land bredvid oss och hämtar pinnar. Vi försöker skrämma dem. De simmar iväg en stund men är snart tillbaka.

- Jag kommer aldrig få någon lax, säger Fräsaren. Jag skulle faktisk nöja mig med att få drilla bäver. Tänkt att bara få testa rullen. Den ska ha väldens bästa bromssystem. Ett lamellsystem av kolkomposit som i formel-1 bilarna. Klarar tusentals grader.


Natten drar över dalen. Vi går våra laxvändor. Jag tycker det ser ut som om fräsaren försöker pricka bävrarna med sina kast.

Nästa dag står vi på bron igen. Fiskepolisen fiskar sin sida. Kyrkklockorna ringer. Gubben med rollator kommer. Han pekar upp mot kyrkan.

- Det är Kråk-Lars som ska jordfästas. Han var snål han också. Nittiotre blev han. Han var flottarbas på älven. Men det är länge sen. Nu är allt slut. Snart kommer inte ens brevbäraren. Och man måste ha parabol för att få in teve4.

Då hojtar Fiskepolisen. Hans spö står i kraftig båge. Det plaskar i höljan och så bär det av neröver så han får hålla i hatten. Fiskepolisen försvinner runt böjen.

- Vilken lax han fick på! säger gubben.

- Jag är inte så säker, säger jag.

- Vadå? säger gubben. Han fick ju springa efter.

- Det är fel datum, säger Fräsaren.

Vi går ner efter även. Fiskepolisen sitter trött på en stock. Han håller upp flugan som är full av bäverull.

- Förstår ni hur jobbigt det är att försöka klossa fast en bäver. Det går inte. En sjuttonkiloslax är rena barnleken. Det luktar bränt om rullen.
Vi fiskar oss genom natten. Ingen lax syns till. Inga ryggar som bryter ytan på blankorna. Inga hugg. Helt dött förutom bävrarna. Det måste ha varit gynnsamma kullar de senaste åren. Visst, det är fina djur. Jag minns hur jag som ung naturfotograf slutet av 1970-talet jagade den sällsynta bävern med min kamera. Jag byggde gömslen och låg och frös i Dalarnas skogar i väntan på det skygga djuret. I dag, här vid laxälven blir jag bara irriterad på dem. De skrämmer laxen. Jag är helt säker på det.

- De ska skjutas, säger Fiskepolisen. Jag ska prata med jaktgubbarna i byn. Så fort de blir lovliga ska de bort.

- Inte alla, säger jag. Det är fina djur.

- Jo, allihop ska veck. De ska till bäverhimlen. Där kan de gnaga och simma, men inte här.

Älven är varm och ganska låg. Jag fiskar med flytlina. Plötsligt glider en bäver ner i vattnet men en kvist i munnen och simmar rakt på min lina. Jag skriker, hojtar och plaskar men spötoppen i vattnet. Men bävern paddlar bara på med fluglinan som ett V kring sig. Och när linan tar slut kommer kroken. Det är ett härligt hugg. Ett toktungt sug - om jag nu inte viste det jag vet. Spöt gungad djupt. Bäver slår med svansen. Vattnet sprutar. Jag försöker klossa fast honom. Men bäver gör en tokrusning neröver. Rulle och spö bara vibrerar. Aldrig har jag känt sådana krafter. Jag vadar upp och springer efter stranden. Årets första drill. Och inte ett dugg kul. Varför då? Det är fel art, det är fel djur. Det är inte ens en fisk. Det är en bäver och de fiskar man inte. Bävar skjuts med gevär. Kulor och krut. Laxar tar men med lina och krok. Det är gamla traditioner. Bävern rusar i en rasande fart och jag försöker få ihop mina tankar. Varför är det här så fel? Bäver eller fisk. Jag tänker på då pappa och jag satte mörtkrok för storgäddan men fångade en mås som fick kroken ut genom halsen. Redan som sjuåring kände jag hur förbannat fel det var. Om det varit storgäddan vi fått hade jag utan tvekan kört min nya morakniv genom huvudet på den. Varför är det så fel? Den här bävern kör hårdare än någon fisk jag någonsin haft på. Tänk om vi knöt torrflugor och la ut med fina kast på en fuktig åker för att en fet padda eller groda skulle suga den med sin tunga. Mothugg - en padda på tre komma två hekto. Nej, det här sitter i människans gener att rätt djur ska fångas på rätt sätt. Jag springer förbi fiskepolisen där han sitter på en stock vid stranden.

- Lax? frågar han.

- Nej, bäver, säger jag. Hjälp hur gör jag. Du är ju bäverexpert.

- Lås rullen. Försök klossa fast honom. Ullen är seg som filtsulor.

Jag låser rullen. Spöt bottnar och raknar. Det sjunger om backingen. Jag har 0,45 i tafspets. Tänk om skjutlinan går av. Då förlorar jag min fina flytlina. Jag håller i allt jag orkar.

- Så. Precis, skriker fiskepolisen. Klossa fast bäverjäveln.

Vattnet sprutar långt nere i forsen. Bävern slår med svansen.

Då kommer Fräsaren. Han får snabbt klart för sig att det inte är lax. Men tydligen är han inte född med den där genen som vill fånga rätt djur på rätt redskap.

- Om du tröttar och landar den kan jag få skinnet då?

Fiskepolisen och jag stirra på honom.

- Ja, alltså, säger Fräsaren. Man kan göra en så där mössa

- Davy Crockett, säger jag.

- Precis.

- Det var tvättbjörn, säger Fiskepolisen.

- Han dog i alla fall 1836 vid Slaget vid Alamo.
Det släpper och jag faller baklänges. Kroken är full av ull.

- Hullingarna når aldrig ner till skinnet på dem, säger polisen. Ullen är för tjock.
Nästa dag är det den 19 juni. Klockan slår 14.00. Fiskepolisen och jag sitter på stocken vid älven. Plötsligt hör vi ett herrans liv. Fräsaren kommer springande längs stranden med böjt spö och skrikande rulle.
- Klossa fast bäver, skriker jag.
- Precis, skriker Fiskepolisen. Klossa bäver jäveln.
Fräsaren låser rullen och klossar. Upp i luften går en blanklax som skimrar i violett.
- Lax! Låt den simma. Tar det lugnt. Ta det fint. Vi kommer och hjälper. Fräsaren drillar efter konstens alla regler och snart kan årets första lax landas. Fisken hängs upp i trädet och fångstmannen får de vanliga frågorna. Var tog den? Flytlina eller I-lina? Och den viktigaste frågan: Vilken fluga?
Fräsaren håller upp en tvånolla enkelkrok, men buskig vinge. En ful skapelse på en enorm krok.
- Jag tänkte på det där med mössan. Går det med tvättbjörn så måste det ju gå med Bäver.
Fräsaren har nu fått sin första lax och det exakt på oraklets utsatta tid. Om du inte tror på den här historien så har du min fulla förståelse. Men vi sitter där tre gubbar på en stock vid älven i Västerbottens inland. Kyrkklockorna ringer till begravning och en gubbe med rollator och signalväst staplar över bron. En hund skäller i fjärran. Ica kommer aldrig att öppna igen. Tågen kommer aldrig att stanna igen. Möbelfabriken faller ihop tegelsten för tegelsten. Kvar finns bara historien.
- Vad heter flugan? frågar Fiskepolisen
- Bäverklossaren, svarar Fräsaren.

 
 


måndag 14 januari 2013

Relativitetsöring




Vattenståndet var perfekt, och natten skulle bli mulen och mörk. Det skulle bli en riktig havsöringsnatt. Konsulenten, Minken, Roffe och jag stod på plan utanför hytten och gjorde oss klara för nattfiske. Egentligen så var jag redan nöjd. Vi hade haft ett bra fiske under två veckor. Men Minken var i högform, lätt hysterisk uppskruvad. Om Minken inte fiskat på tolv timmar, betedde han sig som om han inte fiskat på tolv månader. Antingen har han kort minne eller så saknar han tidsbegrepp. Möjligen så rör han sig så fort då det är fiske på gång att han närmar sig ljusets hastighet. Enligt relativitetsteorin är tid- och längdbegrepp inte de samma i mycket höga hastigheter.

Minken gick på och delade upp oss i två lag och gav instruktioner för nattens fiske. han själv och Roffe skulle fiska på den nedre sträckan. jag och Konsulenten den övre vid bron. Lagledare Minken hade täckt hela älven med sitt lag. Inte en havsöring skulle få komma undan.

– På dem, sa Minken och hoppade in i bilen likt en Le Mans start.
Konsulenten och jag gick ner till bron. Det var en vacker väg att gå. Dikena var fulla av mjölkört som tycktes lysa av sig själv. Och det fans gott om vildhallon. Just vid brofästet fans några enorma buskar i vilka hallonen var mycket stora för att vara vildhallon. Vi ställde oss i buskarna och plockade våra mössor fulla.
– På dem vadå? sa Konsulenten.

– På dem vadå? sa jag.

– Vi får nog be vår läkare i fiskeklubben skriva ut något lugnande till nästa säsong.
– Vi får nog det sa Konsulenten och proppade munnen full av hallon.

Jag valde att fiska i höljan ovanför bron, och Konsulenten nedanför. Vi gjorde våra kast ut i mörkret. Jag såg bron som en svag svart siluett mot mörk himmel. Konsulenten såg jag inte men hans kast hördes. Emellanåt såg vi varandras lampor då vi bytte flugor eller trasslade trassel. Vi ropade lite lustigheter till varandra och hade det sällskapligt på håll.
Plötsligt skrek en rulle igång och jag hörde plask. Konsulenten drillande. Efter en stund blev det tyst.

– Fick du den ropade jag i mörkret.
– Ja, en tvåkilos.

Just då slet det tag i min fluga. Rullen startade. Och efter en ganska kort odramatisk drill hade jag fått min nattöring.

Den var inte så stor men jag var nöjd. Jag tog fisken och gick upp till brofästet. Konsulenten stod redan i hallonbusken. Han hade också fiskat klart. Vi plockade hallon och pratade om livet, universum, svarta hål och relativitetsteorins.
– Men sa Konsulenten och stack upp huvudet ur busken. Hur kan det komma sig att en meter inte längre är en meter om man färdas nära ljusets hastighet?

– Det är så.

– Det är så? kan du bara inte svara.
– Jo enligt relativitetsteorin så beror det hela på betraktaren. Vilken hastighet betraktaren har.

– Svårt att tro sa konsulenten och proppade munnen full med hallon.
Natten gick.

Plötsligt tvärnitade en bil vid hallon busken. Ut hoppade Minken och Roffe.
– Har ni fått något, skrek Minken.

Konsulenten och jag stack upp huvudena ur busken och sa att vi fått varsin.

– Varsin? sa Minken med en föraktfull ton i rösten.
Sen hällde han ur ryggsäck mitt på vägen. Fisk efter fisk dunsade i marken. Sju stycken mer eller mindre krokiga och sandiga öringar.

– Det här har jag fått.
– Vi fick i alla fall varsin, sa vi från busken.

– Va fan, sa Minken. Har ni kommit hit för att fiska eller för att käka hallon.

– Skall du smaka, sa jag och höll fram en näve hallon.
– ÄÄÄHHH, sa han och plockade ihop sina fiskar.

– Relativitetsteorin, sa Konsuleten. Vi har fått relativt många öringar. För en meter är inte alltid en meter, det beror på hastigheten. Och en öring kan vara relativt mer än sju. Det beror på betraktaren, vilken hastighet man har. Hur man ser på det och uppskattar.
– Ät hallon sa Minken och gick ner till brohöljan och började kasta.

Vi hörde Minken mumla uti vattnet:
– En meter är väl för i helvetet alltid en meter. En öring som är en meter kan väl plötsligt inte bli två meter eller hux flux en halvmeter.

Och sen skrek han:

– Sju öringar är alltid fler än varsin.
– Men om vi lägger till hallonen, sa Konsulenten.