fredag 27 december 2013

Rundfunk

En gammal ledare från FFA 2012 som jag tycker blev lyckad
------------------------------------------------------------

Språk. Vad är ett bra språk? Jag gav ut en bok som hade viss framgång i Tyskland. Jag fick en tjock bunt recensioner från tycka tidningar. Det enda jag kunde förstå var att boken fått nått pris av Rundfunk - alltså radio. Tanten som jag var dagbarn hos hade en tysk Philipsradio som det stod Rundfunk på (WDR, West German Broadcasting). I övrigt bland klippen tycktes jag vara nominerad till nått som lät som hämtad från WW2: Nominiert für den Jugendliteraturpreis. Tog med bunten till Norge där jag fiskade med min tyska vän Zankel. Han skulle kunna berätta vad de tyska kultursidorna skrev. Zankel läste länge, hummade och sa att det var svårt att förstå – att det fanns som två språk i Tyskland. Ett lågspråk och ett högspråk. Ett för de intellektuella, ett för vanliga folket. Makten och dumskallarna.

- Vadå, sa jag. Nått sånt har inte vi. Svenska språket är svenska språket. Men vad fel jag hade. Vi har faktisk ett begriplig och ett obegripligt språk. Enligt ett pressmeddelande från Miljödepartementet ska nu regeringen tillsätta en särskild utredning om vattenverksamheter. En särskild utredare ska se över reglerna om just vattenverksamheter, miljöbalken och lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Eeehh, är ni med. Troligen handlar pressmeddelande om vattenkraftverk, älvar, åar och bäckar. Alltså fiskarnas vandringsvägar. Så här kryptisk står det i meddelandet, jag citerar: ”Utredaren ska föreslå de ändringar i reglerna som behövs för att miljörättens grundläggande principer - såsom principen om att förorenaren betalar och principen om att bästa möjliga teknik ska användas - får genomslag även i den vattenrättsliga regleringen. Föreslagna ändringar ska säkerställa att alla tillståndspliktiga vattenverksamheter har tillstånd i överensstämmelse med de miljökrav som ställs i miljöbalken och EU-rättslig reglering, samtidigt som en väl fungerande markavvattning och en fortsatt hög regler- och produktionskapacitet i den svenska vattenkraftproduktionen eftersträvas. Henrik Löv, hovrättsråd vid Svea hovrätt, mark- och miljööverdomstolen utses till regeringens särskilda utredare” Slut citat.

Det är ju som att försöka bena ut ett mycket klurigt lästal i 8,ans mattebok. Inte omöjligt, men lästalen ville alltid hoppa upp och slå mig på näsan. Behöver man verkligen uttrycka sig så här 2012. Pressmeddelande har med all säkerhet mycket viktig information om framtida fiske- och vattenvård. Men till vem når det? Och vill Miljödepartementet nå någon överhuvudtaget? Kommunikation. Snälla Henrik Löv, kan inte du skriva till oss fiskare här som läser FFA och förklara vad din utredning ska syfta till. Och använd ett svenskt lågspråk för det här är rena rama Rundfunk, West German Broadcasting.



 

onsdag 25 december 2013

1976

 

Fick nyss en bild av en gammal vän på e-posten. Det är jag och min Dakota -73,a (femhalva med tillhörande förgasare) tillsammans med mina vänner i Yvraden i Mora 1976. Det är Lasse Lindgren med emaljöga som kör (bara ett rött bixtöga). Sen ...är det från vänster jag själv, Mats Lindgren, och på styret Per Grudd. Lasse Lindgren fick en Morakniv i ögat då han var 13 - 14 år. Jag har gula moonboots. Grabbarna från byn har Graningestövlar/kängor. På huvudet har jag farsans M59 vintermössa. Per har M59 sommarmössa. Fotograf är Ove Öhman. Under koromet på tanken står det Gränges öl IIB.
 
 

torsdag 19 december 2013

Jawohl

eller giganternas kamp

Historien spänner över åren 1983 till 1994. Jag var helt körd på nattfiske efter havsöring i Norge. Kunskapen om detta flugfiske (hur det skulle bedrivas) begränsades till hundraåriga engelska böcker. Det som fanns skrivet på svenska av Bengt Öste och Leif Colleen när jag började det här fisket var i stort översättningar av de gamla engelska böckerna. Och det fanns faktiskt en hel del att tillägga.

Texten gick i FFA -94 eller -95
-----------------------------------


Det är lätt att fiska på fel sätt utan att ha en aning om det. Man är invand och lärd enligt gamla traditioner som tycks självklara. Plötsligt är det någon som fiskar på ett helt annat sätt med sådan framgång att man står där som ett fån och ber om en kurs. Är man fri från gamla vedertagna regler och dogmer och kommer in i ett fiske från helt fel håll kan det bli märkligt lyckat.
Nattfiske efter havsöring i norska älvar har jag alltid ansett vara min starkaste flugfiskesida.
Jag och mina kamrater Minken och Konsulenten började det här fisket för femton år sedan. Vi var alla laxfiskare som i slutet av säsongen bytte tvåhandspöt till ett kraftigt enhandspö för att fiska havsöring i lämpliga älvar. En traditionell utrustning för nattöring är ett spö i klass 7 till 9 och flytlina. Och i litteraturen som finns om detta fiske beskrivs alltid charmen i havsöringens våldsamma hugg, och även att öringen krokar sig själva. Det skrivs också hur öringarna gömmer sig i poolernas krusiga inloppsströmmar under dagarna för att backa ner till blanknackar under nattens mörkaste timmar, det finns hyllmeter med böcker om det här. Och självklart har jag läst en del och lärt mig. Men all den här litteraturen är gammal. Mycket är skrivet av engelsmän som för länge sedan lagt sitt spö på hyllan. Visst stämmer det här, men det finns andra sätt att fiska.
 
Minken vinner
Minken, Konsulenten och jag har funnit en liten älv som vi brukar sammanstråla vid under några veckor i augusti. Vi har lärt oss älven - var, när och hur den ska fiskas på olika vattenstånd. Inför ett nattpass delar vi upp oss så vi täcker hela älven. Minken brukar helst ta den övre delen och han cyklar alltid. Konsulenten trivs bäst i de nedre delarna och han far i väg på sin moped, en Crescent Compakt -74, så blåröken ligger tät i skogen. Själv tar jag älvens mittbit. Om morgnarna sammanstrålar vi och ser vem som lyckats bäst.
- Jag vann, brukar Minken säga. Han tycker om att säga så samtidigt som han häller ut sina sandiga och skrynkliga fiskar ur ryggsäcken.
De första åren härjade vi om natten helt själva. Fiskarna vägde  mellan ett och tre kilo. En trekilos var en mycket stor fisk för älven. Medelvikten låg på 1,5 kilo. Det räckte för oss. Det var en billig älv att fiska i. Några norrmän tältade vid bron, men de fiskade bara lax på dagarna och störde inte vårat nattfiske.
 
Minkens flugfiskekurs
Plötsligt ett år dök det upp en sydtysk vid älven som metade med mask under dagarna. Han heter Zankel och fiskade med mycket tunna saker. Lätt långt spö, tunn lina och ett märkligt sänke som han kunde variera sjunknivån på. Det var ett vetenskapligt mete och helt fel på fel plats. Men det visste han inte och fick bra med fisk. Tidigare hade han bara tävlingsmetat små vitfiskar i Tyskland.  Zankel brukade komma till oss om morgnarna och bli imponerad av våra fångster. Han visade ett stort intresse för det där med fluga och flugfiske. Minken som inte helt ogärna vill vara alla sällskaps centrum gav Zankel en kurs i flugfiske. Minkens kastkurser går ut på att han drar av all fluglina från rullen, och med kraftfull spöföring lägger han ut allt i två blindkast, sedan ger han eleven spöt  med ett glatt "Gör om det där ". Men Zankel var envis. Minken blev stående hela förmiddagen och höll kurs. Till slut förstod Zankel hur det hela gick till. Minken sålde sen en omöjlig påk med krackelerad lina på en skev rulle till Zankel. Några dagar senare fick Minken även hålla kurs i flugbindning. Mer än en gång har Minken sagt att det var det dummaste han gjort att introducera Zankel i flugfiskets värld. Fast själv tror jag att Minkens kurs mer bromsade Zankels utveckling.
 
Jawohl

Åren gick och Konsulenten och Minken hittade en bra och billig laxälv så jag fick fiska havsöring själv under några säsonger. Plötsligt en natt mötte jag Zankel vid älven, han hade bytt maskspöt mot flugspö. Han fiskade inte med påken som Minken hade lurat på honom. Zankel hade byggt ett eget spö som jag tyckte var i klenaste laget, ett nio fot klass fem. Det var ju ett harrspö. Och han stod och fiskade på ett helt värdelöst ställe. Mitt i en djup, tråkig böj där vattnet knappt rörde sig. Det tog säkert fem minuter för honom att fiska ut kastet. Sådana ställen gick jag alltid förbi. Jag vill att det åtminstone ska kännas ett svagt strömdrag i linan.
- Du ska fiska på de långa sugande blanknackarna, sa jag. Inte här i något jävla stilla hål mitt i natten.
- Jawohl, skrek Zankel och gjorde ett våldsamt mothugg. En smolt kom flygande.
- Här står ingen havsöring, sa jag.
Zankel krokade försiktigt av smoltet och gjorde ett nytt kast.
- Jawohl, skrek Zankel igen och gjorde på nytt ett våldsamt mothugg.  Och det blev stumt som om han dragit kroken i en rotvälta. Sen sjöng det till i hans rulle, en helt  hysteriskt sång. Långt nere i poolen hördes tunga plask från en fisk som säkert var större än jag nånsin haft på i denna älv.
- Jawohl, skrek Zankel på nytt av glädje. Sedan vadade han i land och sprang nerströms.
Vad fan håller han på med? Det var min enda tanke. Vad liksom händer? Jag sprang efter. Fisken gick utför nacken och landades först i nästa pool. Det var en öring på strax under fem kilo - och jag gratulerade till turen och delade Zankels glädje, tills han sa att han fått sju fiskar mellan 3,5 och 6,5 kilo på fyra nätter. Självklart trodde jag att han sa fel, att han blandat ihop pund och kilo eller så. Så stora var inte fiskarna i denna älv. Själv hade jag på sju nätter fått fem fiskar runt 1,5 kilo. Men han visade mig fiskarna, de låg uppradade i frysboxen. Den största fisken höll han på att bygga en låda till, den skulle tas hem hel och oskadad för att stoppas upp. Det skulle bli dyrt, fyra tusen kronor. Men han tyckte sig vara tvungen till det. Aldrig skulle ha få en så stor öring igen. Jag höll med, knappast i denna lilla älv. Minken skulle ha skrattat åt sådana fånerier som att stoppa upp fiskar.
 
Bara tur?
Tur tänkte jag, nybörjartur - Tysken vet ju inte ens vad han håller på med.
Men det fortsatte så. Zankel fick märkligt många fiskar över tre kilo. Det var som om han fiskade i en annan älv, med helt annan medelvikt på fisken. Det här fortsatte även året efter, Zankel var lika djävlig på de stora. Sakta smög sig en obehaglig känsla över mig. Jag hade missat något. Zankel visste något som jag inte visste. Jag gjorde fel och han gjorde rätt - men vad? Zankel var ödmjuk och sa att han bara hade tur. Han gav mig några flugor som han bundit själv. De var mycket små flugor jämfört vad jag var van vid. Det var vackra flugor och Zankel sa att de hade älvens gryningsljus i sina färger. Guldbrunt och grått. Precis så som bottenstenarna ser ut i morgonens första ljus.
 
Rundfiskad
Hemma igen berättade jag för Minken och Konsulenten vad som hänt vid "vår" älv. Att Zankel drog fiskar som egentligen inte fanns.
- Bara tur, sa Minken. Eller så har medelvikten av naturens nyck gått upp i älven.
- Jag men inte för mig, sa jag.
Minken gjorde en grimas som betydde att jag nog var en sopa på havsöring som blev rundfiskad av en tyrolertysk.
Även nästa år fiskade Zankel lika bra och vi började fiska tillsammans. Han föredrog djupa och mycket långsamma vatten under den mörkaste tiden av natten. Zankel tyckte att min lina klass 8 landade för hårt på ytan, samt att min flytlina rev upp en söm i den blanka ytan då kastet fiskade. Jo, jag har alltid fiskat mycket försiktigt och fint efter nattöring - inga plask, inget onödigt vadande och så vidare. Men jag hade gått från grovt laxfiske, där mothugg är ett stort fel, till Havsöring. Zankel däremot hade gått från tunt tävlingsmörtmete med 0,12 mm lina och snabba mothugg. Det jag tyckte var fint och lätt tyckte han var grovt. Zankel tog sina största fiskar på djupt - och vad en laxfiskare skulle kalla - helt stillastående vatten. Vad är det han gör? tänkte jag och började grundligt studera och analysera. Okej - för att få en så lätt linlandning på ytan fiskar han med klass 5 utrustning. Han undviker linsömmen på ytan genom att fiska med intermidiate-lina. Skarven mellan tafs och fluglina är helt slät och tafsen helt utan skarvar. Flättafsen har han fyllt upp med nylonlina för att det inte ska samlas vatten som stänker över ytan i blindkasten. Bara flugan ska finnas där ute. Det också just så Zankel sa. Bara flugan ska vara där ute.
Att man ska vara mycket försiktig vid detta nattfiske är inget nytt, det är grundregeln. Men om jag inte sett fiskarna som Zankels lyckas ta, skulle jag tycka att han gått till överdrift till gränsen fånigt. Men det som är mest märkligt är Zankels hugg. Det här fisket är känt för just tjusningen av havsöringens våldsamma påslag. Men Zankel säger att huggen av de stora öringarna många gånger knappt känns. Det är en liten darrning och då klappar han på allt som går, blixtsnabbt. Ibland händer det att det är smolt. Men smolten hugger sällan mitt i natten. Oftast dras krokarna fast i en stor öringkäft.
 
Ny utrustning
Jag kopierade hans utrustning och sätt att fiska. Men jag var förstörd på laxfiske där snabba mothugg är helt fel. Oftast har jag fiskat havsöring veckorna efter mitt laxfiske. Egentligen ska man fiska nattöring efter en veckas torrfluga på harr.
Zankel är på helspänn och tror att det ska hugga i varje sekund. Med laxfiske i ryggen är detta svårt. Där tror man på ett hugg högst varje vecka. Det måste var svart som i en raggsocka om man ska kunna fiska på Zankel-ställen, linan går så långsamt att skulle man se det förgås man av leda.
Min nya havsöringsutrustning ser ut så här: Ett spö i klass 6 som fungerar bra i mörker, vilket inte alla spön gör. Eftersom man inte ser något måste det vara lätt att känna kastrytmen. En del spön som är underbara i dagsljus blir helt värdelösa i mörker. Själv har jag svårt för långsamma spön om natten. Flugorna är små, storlek 12 till 10. I riktigt högt vatten fiskar jag med större flugor. Linan är en intermidiate med låg töjning.
Det var inte svårt att falla i beundran för Zankels sätt att fiska. Ingen hade lärt honom mer än den grova kursen som Minken en gång gav honom. Allt hade han funderat ut själv. Och Zankel har aldrig trott annat än att havsöringen tar försiktigt som ett litet smolthugg. Själv har man låtit otaliga knappt märkbara darrningar passerat som smolt eller inbillning. För det står ju i all litteratur att tjusningen är det våldsamma påslaget. Men det gäller inte de riktigt stora.
 
Giganternas kamp
Minken och Konsulenten hade fiskat lax under de år jag fiskade med Zankel.
- Bara tur, sa de.
Till sommaren skulle de minsann komma upp och mäta sig med honom.
Konsulenten kunde aldrig tro att den där mask-tysken skulle ha något att sätta emot. Och Minken visste ju att han var bäst. Han vann alltid.
- Du är så lättimponerad, sa Konsulenten. I sommar ska vi dra örjan så Zankel får smörjan.

















I augusti sammanstrålade vi vid älven. Zankel var redan där. Minken kom i sin
rostiga Opel fullastad med mat och fiskeutrustning. Konsulenten kom som en hel liten cirkus med kanot på taket och Combi Campen på dragkroken och överst på alltihopa satt mopeden surrad. Han var rustad för strid. Det blev kväll. Konsulenten satt på moppen och slirade rastlöst på kopplingen. Hundrakilo Minken försökte gränsla cykel med vadarbyxor. Klockan blev elva, alla begav sig till älven. Giganternas kamp hade börjat. Konsulenten knattrade iväg genom skogen så blåröken låg som ett korvmoln  ut med grusvägen. Det var lätt att se vart han åkt. Själv fiskade jag i poolen ovanför Zankel. Jag kände ingenting. Men långt därnere hörde jag vrål med jämna mellanrum:
- Jawohl, ekade det upp genom dalen.
Då morgonen kom hade konsulenten fått två enkilos och Minken en tvåkilos. Zankel låg redan och sov. Konsulenten lyfte på locket till frysboxen.
- Djävlar, sa han rakt ut och det kom från hjärtat.
I boxen låg en öring på strax över fem kilo och en på kanske fyra.
Minken mumlade något obegripligt om bratwurstar och lederhosen.
Konsulenten sa ingenting, han gick in i sin Combi Camp.
Redan vid niotiden den kvällen hörde jag hur en moped drog iväg neröver och Minken hade också gett sig av. Jag tog spöt och gick grusvägen ner. Det luktade tvåtaktsrök. Jag tänkte på giganterna, Minken mot Zankel. Det grova mot det fina. För Minken var det alltid krig och fisken skulle upp om så i bitar. Han rafsade slarvigt ihop sina fiskar han fått under natten och pressade ner dem i ryggsäcken. Sandiga och skrynkliga. Ingen konservator i hela världen skulle kunna få till dem igen.
Zankel hade med sig speciella fiskbärarprylar han tillverkat under vintern. Heliga föremål. Snidade bärhandtag med läderremmar. Zankels fiskar var fortfarande vackra då han kom hem med dem om morgonen - nästan som levande. Minkens fiskar var fruktansvärt döda då han hällde ur dem ur sin säck på gårdsplan. Zankel fiskade speciella platser på speciella tider. Minken kunde dunka på älven i flera dygn utan paus. Och han fick alltid fisk, fler och större än vad Konsulenten och jag fick. Han tog dem på ursinne med flugspöt i handen. Zankel tog sina på finmete med fluga.
 
Buset
Några hundra meter från älven låg Konsulenten och skruvade på sin moped, han hade fått loppa på stiftet och var mycket stressad.
- Snart börjar buset och moppen bara dummar sig, sa han.
- Buset?
- Buset i spöt!
Jag fortsatte ner till älven. Strax blev jag omkörd i ett blåmoln.
- Buset, skrek Konsulenten. Snart börjar buset. Djävlar vad örjan jag ska få.
Det blev en regnig och ljum natt. En perfekt havsöringsnatt. Jag fiskade på de lugna, djupa sträckor där Zankel fiskat natten innan. Han fiskar aldrig samma sträcka två nätter i rad.
Min fluga masade sig långsamt genom vattnet. Första hugget kom vid midnatt. En försiktig dragning och jag drog snabbt tillbaka. Det blev först stumt i en halv sekund sen bar det iväg neröver och jag fick följa utför nacken. Det var en av de stora arga fiskarna. Stränderna var branta, det var svårt att finna en plats att landa den på.  Med ett klass 6 spö får drillen ta den tid det tar. Jag har alltid gått om backing på rullen som trygghet vid krångliga drillar. Jag lät fisken gå neröver tills jag fann en liten sandbank att landa den på. Fisken gick runt i tunga varv, tills den lojt började vinka med stjärtfenan, då brottade jag på den. Öringen kom med in och jag fick grepp om stjärten och sköt upp fisken på land. Det var en fyrakilosfisk. I skogen uppöver hörde jag Konsulenten dra iväg på moped. Han bytte ställe.
Jag gick upp och fiskade av hölen igen och drog på en likadan fisk som gjorde samma resa. När jag landat den och hängt upp den i ett träd bredvid den första, hörde jag åter mopeden irra runt på skogsvägarna längs älven. Konsulenten brukar vilja vara överallt på en gång. Och alltid tycker han att han är fel. När gryningen kom med bleka färger hade jag fått ytterligare två fiskar. Jag packade ner dem i min ryggsäck och gick hemåt. Konsulenten kom farande på grusvägen och stannade med en sladd.
- Var är buset? sa han. Jag har inte känt en fisk.
- Buset har redan varit, sa jag och öppnade min ryggsäck.
- Smörjan, sa Konsulenten kickade igång moppen och drog iväg mot älven.
Minken hade fått två trekilos och var mycket nöjd, tills han fick se mina fiskar. Zankel hade fått två på fyra kilo. Minken fick inte säga sitt älskade "Jag vann". Konsulenten kom hem sent om morgonen och hade brutit av ett spö. Han gick mumlande in i Combi Campen och sa till sig själv:
- Jag måste ta tag i det här. Helskärpning nu. Bara fiberrik kost och morötter för mörkerseendet.
Minken förbannade att han givit Zankel den där snabbkursen i flugfiske. Det hade varit bättre om Tysken gått och metat med mask på dagarna. Och förresten hade alla andra som fick fisk bara tur och han otur som inte fick alla fiskar som fanns i älven.
 
Slutstriden
Nästa nattpass började strålande för Konsulenten. Han kickade igång moppen och blåste ner till bron. Där hade norrmännen även detta år slagit upp sitt tält. De fiskade fortfarande lax på dagarna fast det var många år sedan det fanns någon lax i älven. Men det hade norrmännen inte märkt. Jag kom precis lagom till bron för att se hur Konsulenten drog på fisk.
- Nu djävlar, skrek han. Nu är det älvrekord.
Helt klart såg det oerhört tungt ut.
Norrmännen kom ut ur sitt tält och sprang till undsättning. De undrade lite försynt om de skulle hämta en håv.
- Då ska det vara en förbannat stor håv, sa Konsulenten och försökte bromsa rullen med handen.
Norrmännen hämtade en förbannat stor håv. Konsulenten drillade efter konstens alla regler och efter tio minuter kunde norrmännen håva en öring på ett komma två kilo som satt krokad i ryggen. Konsulenten packade ihop, tog moppen och åkte långt upp i bergen för att få fiska ifred.
Det blev en natt med mycket gott fiske. Konsulenten vägde in en öring på fyra komma tre och hade även ett knippe mindre fiskar. Minken hade jobbat hårt hela natten och tagit fyra på över tre kilo. Vi väntade in Zankel. Minken radade upp alla våra fiskar på gårdsplan. Det var en imponerande syn.
- Nu ska han få smörjan på örjan. Inte en chans att han slår det här, sa Minken.
- Va, fiskar vi tre ihop mot Zankel? frågade jag.
- Självklart, sa Minken. Vi mot Tyskland. Allierade vet du. Achtung Baby.
- Vi såg Zankel komma gående från älven.
- Nu får Tyrolen stry..., Minken tystnade.
Zankel kom släpande på en öring på av otroliga mått för att vara i liten norsk älv. Den vägde över åtta kilo. Han berättade att drillen tagit lång tid men det svåraste hade inte varit fisken utan att försöka att hålla undan två överförfriskade norrmän som helt bestämt menade att de skulle hjälpa till. De hade jagat fisken med en förbannat stor håv, så han hade varit tvungen att vada till andra land för att få drilla ifred. Även denna stora fisk hade bara känts som ett pill i flugan och utan mothugg hade det hela passerat som ett smolt eller inbillning.
Minken och Konsulenten kapitulerade. De la beslag på Zankels utrustning. De synade spö, lina, tafsar, flugor, vadarbyxor, keps, allt. Sedan fick den forna maskmetaren hålla kurs. Minken gillade det inte, det var bakvänt, men han var tvungen om han någonsin mer skulle få säga "Jag vann". Det enda som riktigt gladde Minken var att Zankel åter igen skulle bli tvungen att lägga ut fyra tusen kronor på uppstoppning av fisk.




 


fredag 13 december 2013

Shit !

 


Och så kom Fisketillsynings-mannen. Jag säger som det är. Jag hittade ett laxträd.
 
 
 
 

 

tisdag 26 november 2013

Mot Huvudskär del 3

Sju dagar på havet.

 
Log: Dag 1. Laxtrolling Huvudskär. Ensam ,11 maj år 2004

Soligt och 6-9 sekundmeter ost, nordost. Alla spön ute även tjuvisen rakt bak med kort lina. Fart 2,2 knop. Jag trollar ensam och det känns rätt bra nu när allt är ute. Men jag tror inte jag vill ha något hugg. Alldeles nyss provdrog jag linans knutstyrka på ett av spöna. Den var inte bra, jag skulle ha förberett mig bättre. Linorna på resten av spöna vill jag inte provdra - försöker inbilla mig att de är okej. Som vanligt fick jag lite för bråttom ut på havet. Tapsa e-postade och meddelade:

De är här nu!
 
Jag tog bara spöknippet där jag ställt det efter förra säsongen. Visst, jag har haft hela vintern på mig att gå igenom utrustningen, men det blir aldrig så. Till nästa tur ska linorna vara bytta. Denna trollingdag får ses som en genomgång, ett genrep. Ett schackel till maststaget fattas också. I övrigt har jag nya skedar, vassa krokar och en ny jättestor gps-plotter i färg. Framledes kommer jag alltså att veta exakt vart jag inte får lax.

Det gungar och knuffar på, alla spön ser ut att fiska fint. Jag har lagt mitt släp exakt enligt de mått Robert Andén använder, och jag känner mig i fin form.

I år ska jag jobba aktivt med släpet.

Kl 13.15. Det är skönt att vara här igen, doften, ljuden, horisonten. Att starta vid båtklubben, köra över Mysingen, ut genom järnsundet och se havet för första gången för året, ger en jublande känsla i kroppen. Vetskapen att fiskar på tjugo kilo gästar området väcker en våldsam äventyrslust. Man blir glad och lycklig av havet.

Timmar går och jag kommer in i lunken. Leker lite med nya gps-plottern och lyckas trycka in vattenkartan på Vättern och får inte tillbaka där jag själv är. Får slå av och slå på, och så är jag nedanför Storskär igen. Manualen kanske man skulle läsa. Jo, jag vet - det heter sjökort.

Tar kurs ut mot vraket och kommer in i ett område med mycket skit i vattnet. Jag hatar det. Är man ensam blir det ett hårt jobb. Tång, gräs och skräp på alla betena.

Det är helt tomt på båtar. Vad betyder det? Alltentativ ett: jag har alla laxar för mig själv. Alternativ två: Det är ingen lax här.

Kanske är jag för tidigt ute. Det gör inget. Det är som sagt en testvända. Jag har inga som helst föreställningar om laxtrollingsäsongen. Den ska jobbas igenom bara. Satsa på att försöka klara mig mentalt och ekonomiskt. Visst jag vill ha den där stora laxen, men jag tänker inte bli neurotisk och galen. Det är ett jobb bara, ett projekt. I år ska jag inte ta det så personligt. Det får gå som det går.

Vinden ökar och ligger nu på gränsen av vad som är bekvämt vid ensamtrolling. Masten är dåligt stagad, och slår och rycker. Måste köpa ett nytt schackel.

När jag är som längst ut blåser det upp ordentligt. Jag går hemåt. Det rycker, sliter och skramlar. Den nyss så trevliga trollingen förbyts till skit-trolling. Det kan gå väldigt fort mellan lycka och leda.

Skit-trolling är när man är ensam och det blåser så hårt att ratten inte går att lämna en sekund. Jag har ingen autopilot, utan får hela tiden ligga och jobba i vågorna. Och vågorna bygger, blir större och större. Så pass stora att jag stänger luckan till ruffen.

Hur mycket blåser det? Jag ringer Rolle som sitter på jobbet i Mora. Han går ut på nätet och kollar närmsta väderstation.

- 16 sekundmeter.

Det är personbästa för ensamtrolling. Det är burkigt och jävligt jobbigt. Jag fiskar inte längre, jag tar mig bara hemåt. Dragen släpar efter men skulle det hugga kan jag inget göra. Jag har ingen lust att klättra runt och ta in grejorna. Och speciellt mycket fortare än trollingfart skulle jag inte kunna köra i dessa vågor ändå. Ta upp får jag göra där det läar. Troligen på lilla Gråfjärden utanför Järnsundet. Det är många timmar dit.

För första gången någonsin nyper båten ner i en våg som spolar från fören till akterdäck. Förskräckt ser jag att vattnet stannar där. Självlänsarna är igensatta av vårens havsöringsfiske-skräp som kexchokladpapper, lintrassel och korvskin. Jag släpper ratten med risk att göra en åtta och totalknut på hela släpet. Sliter ren självlänsarna, kastar mig tillbaka till ratten. Vattnet sköljer ur.

Jag blåser en suck. Det är inte första gången brytpunkten mellan vårens lalliga och spralliga havsöringsfiske och laxtrolling på havet, överraskar mig. Öringsfisket bedrivs på trygga små fjärdar och vackra vikar. Det är samma båt, det är samma plats bakom ratten men här behövs en annan sorts skärpa.

Det är sent - det är natt, och jag tar upp inne på Gråfjärden.
 
Log: Dag 2. Laxtrolling Landsort. Dag före Nynäscupen, 20 maj 2004.

Rolle vid ratten. Nya linor på rullarna. All utrustning håller toppnivå. Båten är till och med tvättad. I morgon börjar Laxcupen i Nynäshamn. Dagens fiske är en genomgång inför tävlingen. Det är en lagom västlig vind och sol. Men vi ser från Landsorts sydspets hur regnmolnen kommer från väst.

Rolle är glad och nöjd med gps-plottern.

- Allt syns. Otroligt, säger han.

- Nej, säger jag. De andra båtarna syns inte på plottern. Så du måste kolla upp ibland.

Alla redskap är ute kl 12.30 och allt är perfekt. Jag har total kontroll över släpet. Vi fiskar fint och får årets första näbbgädda. Den trasslar in sig i en annan lina och plötsligt infinner sig en olustig och mycket bekant trollingkänsla. Just den känsla jag lovat mig själv att hålla på en armlängds avstånd detta år. Att snart får vi tångruskor på alla spön, sen kanske en presenning och sen en torsk och kanske en lastpall. Jag dyker i Rolles stora godispåse.

Exakt kl 15.00, mellan Inre och Yttre Karavasen, rycker ett lodspö till. Det slår i hårda knyckar och rullen går igång. Jag ser det hända men blir sittande och stirrar förvånat - liksom ska det vara så där. Rolle lämnar ratten och glider snabbt och smidig över durken och väser:

- Fisssk, fisssk, fissk.

Kl 15.01. Golum står och drillar.

Jag sköter ratten och försöker göra en bedömning om något måste tas upp. Det står tidigt klart att det inte är någon enorm fisk. Rolle styr in fisken fint mellan släpet. Och jag håvar. Det är en snygg havsöring. Vi firar med chokladöverdragna lyxskumbananer.

Log: Dag 3. Laxtrolling Landsort, Laxcup Nynäs. 21 maj 2004.

Ligger i fören och lyssnar till annorlunda ljud. Här kluckar det på ett annat sätt än när man ligger bak på durken. Sen har masten märkliga läten som bara hörs här helt nära. Det är intressant.

Rolle sitter tyst bakom ratten. Ingen har sagt något på flera timmar.

Fisket: Det har hänt absolut ingenting. Det är två timmar kvar av dagens tävlingstid och jag är inte speciellt aktiv med släpet. Vi har fått en stor skarpsill eller vad det är på djupriggen. Den måste ha suttit på halva dagen, för linan var fruktansvärt tvinnad.


Radion är tyst, ingen ropar om några fångster. Det är dött. Robert Andén ringde på förmiddagen och sa att han bränt en vid Öjas spets. Vi har kört en ny rutt i dag, helt okej. Men inte sett några andra båtar? Hur lyckas man med det när hundra team har startat? Man kan ju liksom undra hur väl vald våran strategi är. På något märkligt vis har vi haft medvind hela dagen. Först västlig vind som vridit till syd.

Nu är vi vid Yttre Karavasen. Skön dag och jag tänker inte låta mig knäckas.
 
Log: Dag 4. Laxtrolling Landsort, Laxcup Nynäs. 22 maj 2004

Fem händelselösa timmar har gått. Den mörka känslan har fått fäste i mig. Det är mer troligt att vi möter ett ufo än får en lax under tävling. Jag säger det inte till Rolle för det finns smittorisk. Vinden är västlig och elak. Hotfulla blåsvarta moln drar inifrån land och ut på havet. Regnskyarna står som bombsvampar runt oss. Det är kallt.
 

Tänk positivt nu, experimentera, var påhittig. Urban Hjälte från Lindköping är en duktig trollare, han säger alltid: Är det trögt, var påhittig. Men jag kommer inte på något att hitta på. Och så har vi Tapsa: Jobba med släpet och kör strafftrolling med ständiga betesbyt - styrbord och babord, styrbord och babord. Helst inne i ett område med mycket skräp i vattnet.

Nej, jag väntar en stund. Sitter och ser ut över akterdäck. Djupspöna gungar lojt, linorna skär sin väg i ytan och rullarna ... tickar?  Hör jag rätt? Det låter som om någonting tar lina. Har vi fisk på någonstans? Nej, alla spolar står still.

- Du, Rolle. Det spökar här bak.
 
- Vadå?

- Hör du något tickande ljud eller har jag fått en trollinpsykos?

Jo, han hör också ljudet. Jag tar i ett spö och får en stöt. Vår båt är elektrifierad. Vi är inte ensamma om att råka ut för detta. På WHF -radion börjar en förvirrad diskussion. Vissa har inte bara elektriska tickande rulla. En del har fått hela elektroniken utslagen för en stund. Motorer har stannat, blixtar har slagit mellan spöna. En del team vill avsluta dagens tävling och åka i land. Ingen förstår någonting.

- Jag vet vad det är, säger jag. Det är alla de här blåsvarta molnen som drar lågt över havet.

- Dom är elektriskt laddade, säger Rolle.

- Nej, det gömmer sig Ufon i molnen. Jag har läst böcker om sånt. Motorer stannar, elektriska saker lägger av.

- Blir vi uppstrålade snart?

- Ja, den chansen är större än att vi får lax.

Timmarna går och ingenting händer, varken uppstrålning eller hugg. I morgon är det sista tävlingsdagen och det har lovats 16 sekundmeters vind och regn. Troligen kommer tävlingen att ställas in.

På WHF-radion utbryter en aggressiv ordväxling om hur högerregeln och upphinnande ska tolkas. Några har tydligen kommit mycket nära varandra och det är underhållande att lyssna då man själv inte är inblandad.
 
Log: Dag 5. Laxtrolling Landsort, Laxcup Nynäs. 23 maj 2004

Startfältet har släppts iväg. Sista tävlingsdagen. Det blåser hårt och regnar. Vi är förvarnade att tävlingen bryts om vinden ökar ytterligare. Det gungar så djävligt att jag får djuplodet i huvudet när jag sätter ut. Rolle rattar mot vågorna så han kommer få träningsvärk i morgon. Skumbananerna är blöta.

Kl 11.00. Jag sitter och ser ut över akterdäck. Min aktivitetslusta sträcker sig till att byta snus. Det rycker och sliter i linor och spön. Djupriggsbommarna gungar djupt. Det blåser upp till över 16 sekundmeter och meddelande går ut på WHF-radion att tävlingen är avbruten. Rolle tittar missmodigt på radion:

-  Det var årets cup. Jag han ju knappt komma igång.

Vi packar ihop och åker till Nynäs.

- En näbbgädda, säger Rolle.

- Och en skarpsill.

Men materiellt och moralisk har vi gjort en bra tävling. Allt har fungerat.
 
Log: Dag 6. Laxtrolling Huvudskär. Ensamtrolling, 28 maj 2004

Det är kväll, eller natt efter en lång dags ensamtrolling. Jag ligger i sovsäcken nere i båten i en vik vid Huvudskär. Dagens trolling gav ingenting. Jag är fruktansvärt trött. Jag fick några stora tångruskor i ösregnet vid Ålandsbrädan. Körde på en lastpall och mötte en bogserbåt - det var väl dagens händelser.

Bensinen ser ut att räcka till hårdkörning vid Vraket i morgon. Den lilla transistorradion som jag har med mig fungerar ute på havet om man trixar med placeringen. Tejpar jag fast antennen i rostfria räcket går det bra en stund. Men så börjar den brusa och då får jag byta sida. Med taket uppfällt fungerar radion bra om antennen tejpas i takbågarna. Men det är millimeterplacering som gäller. Lyssnade på en gammal radioteater av Harry Martinson på P1 medan jag trollade i nattljus upp mot Huvudskär. Den handlade om sjömän som skulle finna sydostpassagen. De flesta dog.

Jag knölar till flytoverallen som kudde. Lukten här inne i båten är hemsk. Det borde mögelsaneras, och min hundraliters bensintank är av plast och sådana läcker alltid bensindoft. Jag får sova med ventilerna öppna.
 

Log: Dag 7. Laxtrolling Huvudskär. Ensamtrolling, 29 maj 2004

Sov bra, fast det är som att sova i en håla. Drömde fiske. Att jag och Rolle körde ihop pulkorna med ett ilsket team på Nynäscupen. Det var en mardröm.

Det är vindstilla och en underbar solmorgon. Sjöfåglarna drar tätt över vattnet. Jag sjösätter redskapen söder om Borgsbrädan. Det går lätt, ytan ligger oljigt blank med fågeldun och tång. Men något som liknar regn och åska bygger upp i horisonten. Försöker lyssna på P1 men radion brusar, jag får trixa länge innan jag hittar en placering som fungerar. Egentligen skulle jag konstruera en jätte antenn och sätta i masten. Får bli till nästa år.

Första turen här ute 1997, fick jag och min bror en lax direkt och vi tappade en jättestor, linan brast. Vi hade inte lika bra utrustning som idag. Men jag kan inte glömma den stora jag tappade. Det är den fiskens fel att jag är här, jag ska ha den om det så tar tio år.
 
Kl 14.35. Närmar mig Vraket. Det har blåst upp och regnar. Det har varit jobbiga timmar. Tångruskor, näbbgäddor, och blindfällningar. Bara djävulskap. Det är svinkallt och jag hittar inte mina handskar. Det rycker och sliter i båten och regnet öser på från ost. Det är en djävla röra här. Linor trasslar, pulkorna går illa. Det sitter något skit på babord ytterspö igen. Jag är trollingilsk. Var fan är handskarna? Radion börjar skrapa och jag får god lust att slänga i den. Bara bolla den över relingen. P1 och Vetenskapens värld ner till 90 meters djup. Skitradio. Försöker finna en plats som fungerar. Upp och ner längs takbågen ger perfekt mottagning. Jag tejpar fast den så.


Det skramlar till i spöknippet på babordssidan. Häpet tittar jag upp. Ytterspöt sliter och slår ner i de andra och rullen skriker igång.

- Lax. För i helvete. Lax.

En snabb blick på plottern. Jag är mitt över Vraket.

Det uppstår några sekunder av total förvirring. Transistorradion börjar skrapa. Jag slår av den. Fisken tar lina, men inte oroande snabbt. Jag gör en bedömning och konstaterar att läget är perfekt. Båten rullar på i medvind och jag kan i lugn och ro ta hem den här laxen. Den är troligen stor så jag börjar med att ta upp djupriggarna. Resten får vara ute så länge. Jag har full kontroll och börjar drillen.

Fy fan, ÄNTLIGEN.

Jag brottar på, får stopp på fisken. Vi ger och tar en lång stund. Plötsligt gör den en tokrusning. Långt där borta ser jag något enormt i vatten. Är det fisken? så stor? Men så ser jag något klotrunt, mörkt och blankt. Min lax har sällskap av en - säl. Den djäveln kommer att ta den. Från och med nu drillar jag laxen stenhårt. Sälen ska inte sno den. Inte efter allt detta jobb, alla dessa timmar. Tuffare har jag aldrig varit mot en fisk. Jag har 0,45 lina och kranar. Armarna värker. Jag svettas. Hela tiden vet jag var laxen är. Jag ser hur sälen följer den. Han kommer att ta den - jävla skitsäl. Försvinn, stick. Leta upp en egen lax. Rullen skriker, jag drar åt stjärnhjulet ytterligare. Det här är inte rättvist. Han har nog redan bitit den. Kraften är mindre. Sälen håller på att äta upp min lax. Jag får hem den allt snabbare nu. Pumpar, pumpar. Nu tar han ingen lina längre. Nu är han inne i släpet. Kommer med rakt bakifrån. Behöver inte ta upp ytterspöna. Och sälen är fortfarande tätt efter. Han tittar upp, ser på mig, dyker och kommer upp på sidan av laxen. Han ska inte vinna, han ska inte få min lax.

Jag förbereder håven. Det som är kvar av fisken ska upp. Det blänker, jag ser laxen. Jag brottar på med trötta armar. Laxen rusar gång på gång bort från båten i solfjädermönster. Men han får inte mycket lina. Sälen är med, men stannar tio meter bort. Jag får in laxen, den följer fint bredvid båten. Nu ser jag att den har en skada bakom ryggfenan. Inte så farligt som jag först befarade. Tjugo kilo väger den inte. Kanske femton. Men det är helt klart personbästa. Håvningen blir helt misslyckad. Fisken glider under. Rusar bak och ruskar kroppen på kort lina. Krumbukterna slår i spöt. Jag ser detaljerna kristallklart: hur kroken släpper, ser den fåniga bågen skeden gör i luften. Laxens violetta färg. Den sjunker sakta.

Chock.

Laxtrolling-chock.

Så djävla snålt. En enda chans fick jag. Hur fan kan havet vara så snålt. Minst tre landningschanser ska man få. Såna är reglerna. Att bara få en chans då man är ensam är oacceptabelt. Jag slår ut med armarna och ser akterut över vågorna och skriker:

- Oacceptabelt.

Sen kommer krisen och ilskan och sorgen.

Sälen ligger kvar ute vid ena pulkan och guppar. Blänger på mig med den där fuktiga, storögda "Rädda hela naturen" blicken. Jag går inte på det.  Allt är säldjävels fel. Det blev bara stress och skit av hela drillen. De där söta stora ögonen -jag går inte på det. Om jag haft ett skjutvapen.

- Försök inte se ledsen ut. Möjligen skulle du göra dig bra på en valaffisch. Försvinn med dig.

Men sälen är kvar.

Jag fingrar lite på nödraketerna i overallfickan. De är av den modellen man laddar i en skjutanordning. Drivs av en kraftig krutladdning. Helt klart har jag tappat balansen. Skit i sälen. Sjösätt och kör över Vraket igen. Det är ju lax här.

Jag försöker samlar ihop ett fullständigt kraschat trollingpsyke. Det tar tid för allt dummar sig. Först kör jag fast en enorm tångruska som sänker styrbordpulka. Hela sidan måste in. Sen två näbbgäddor på vänster sida. Två timmar tar det innan jag fått allt i ordning och går mot Vraket igen.

Då har en dykarbåt lagt sig där och hissat sin idiotiska flagga.

Jag går hemåt. Det blåser upp något fruktansvärt, och ösregnar. Den totala trollingväggen infinner sig. Sitter apatisk vid ratten, mår illa och fryser. En trött liten fågel slår sig ner på kartplottern. Blöt och ruggig. Jag är dålig på fåglar så jag vet inte vad han heter. Vi tittar på varandra och längtar till land.

Vid storskär tar jag upp och årets försök att få den stora laxen är definitivt slut.

Vad ska man säga? Jag vet inte.



 

 

PVC-tider hej,hej.

En bild berättar
 
 
 
Från vänster. Fiskerikonsulent Martin Engström, canespöhyvlaren Bertil Laxhed och så jag, Mikael Engström anställd inom spionaget. Det är tidig morgon på Kringen, Stjördal. Året är troligen 1984. Brorsan jobbar i Pajala med att försöka bilda fiskeområden i Tornedalen. Vilken han till sist och mot alla odds lyckades med. Det tog två år. Ett arbete som ligger till grund för att vi i dag kan lösa fiskekort och fiska lax billigt i Torneälvssystemet. Lokala förmågor hade försök lösa det problemet men det visade sig omöjligt. Det behövdes en stockholmare med noll koppling till Tornedalen för att få gubbarna (vattenägarna/fiskerättsägarna) att prata med varandra och komma till sans. Det fanns ingen lax i systemet då vilket underlättade jobbet för brorsan. I dag hade nog uppdraget varit omöjligt även för en stockholmare.

Tillbaka till bilden. Det som inte syns är att fötterna i mina pvc-vadare är blåa av all vadning och vandring längs älven och på järnvägen. Sladdriga stövlar som mosade fötterna av vattentrycket vid djupvadning.

Och vad är det för skumt Bertil har på sig? Det var första gången som brorsan och jag såg ett par neoprenvadare. Kunde det verkligen vara något? De verkade allt för varma och klumpiga.

Vad som mer kan sägas om bilden är att byxorna brorsan har på sig är inga vanliga militärbyxor typ m59 från överskottslagret. Nej, det är byxor som tillhört specialuniformer som FRA-personalen på DC3,orna begärde att få ha på sig efter att en DC3,a försvunnit vid, eller innanför Sovjetisk territorialgräns. På den tiden visste man inte att den skjutits ner. Den kunde lika gärna tvingats till Sovjet för landning. Uniformerna ville FRA-personalen ha för att inte bli tagna för typ civila spioner utan militär personal. Det kunde vara ... ja typ förmildrande. Senare, på min tid, körde man med Caraveller som spionplan.
Jag hittade en hel låda med nya uniformer från 50-talet på jobbet och försåg mig. Det var bra byxor med tillhörande midjejackor och keps med diskret vingemblem. Inga andra beteckningar.

På bilden är jag troligen på väg ner till Holm för att guppa några laxtomma varv. Jag har på mig en hemmasydd fiskeväst över flottans blåa bussarong.

PVC-tider. Hej, hej.
 
 

söndag 10 november 2013

Mot Huvudskär del 2



Hundra tusen kronor senare - eller Lucky Laxloser.
Året är troligen 2002. Jag är helt laxtrollingtagen och har investerat i bättre båt, spön, mast, riggar och pulkor. Nu skulle den stora upp. Jag, havet, Ernest Miller Hemingway och team Atomragnar. Texten gick i FFA 2003 eller däromkring.
Grund, grynnor, orientering på havet innan kartplottern. Alltid svårt att veta exakt vart man var. Det man inte såg fick man känna in , Gud nåde om man hade fel.

------------------------

Plötsligt är det maj. Jag sliter med att få en bok klar. Förlaget jagar på. Men koncentrationen är störd. Mentalt är jag inte vid skrivbordet. Jag trollar lax mellan huvudskär och Landsort. Den finns där ute, min lax. Den över tjugo kilo. Det är just under senvåren som den stora vandringslaxen passerar dessa vatten. Mitt bokarbete blir omöjligt. Jag talar in ett meddelande på telefonsvararen:
- Är och fiskar.
Slår av mobilen och sticker.
Jag har sparat pengar. Det kommer att räcka i många dagar. Draglådorna är fulla av trollingskedar. Alla rullar har nya linor. Mina sjökort mellan Huvudskär och Landsort är grundligt studerade och heta platser inprickade.
Bilen lastas till mina grannars undrande frågor. Tio spön, djupriggar, mast, pulkor, draglådor, overall, och en hel del annat. Den stora laxhåven väcker alltid förvåning och lustiga kommentarer. Jag försöker smyga med den ut till bilen. Men alla som sett en rejäl laxtrollinghåv vet att en sådan smyger man inte med.
- Du var mig en optimist, säger en del om håven.
Andra undrar om det verkligen finns så stora fiskar.
- Tjugokiloslax, säger jag då.
Men de förstår inte. Kommer aldrig att förstå. Utan de säger:
- Gå ner på Konsum. Laxen har aldrig varit billigare.

Jag bara ler som svar. Det går inte att förklara. Frågan är om jag förstår själv. Det är viktigt - men varför. En dröm? Går det att beskriva och förklara den oerhörda spänning som finns i att släpa tio drag efter båten. Tio drag på havet över sjuttio meters djup. I blåst, i solsken, i dimma. En väntan på att vad som helst ska hända.
Men jag har inte glömt att jag förra året tänkte sälja alltihop. Det framstår som obegripligt. Jag hade till och med annons.

3 maj
Vädret är perfekt. En lagom sydostsvind som hållit i sig några dagar. Jag kör från Gålö ner mot Järnsundet mellan Ornö och Utö. Och så ligger havet där. Återseendet av dessa vidder där hav möter himmel gör mig upprymd. Jag får puls. Fyller lungorna med luft. Nu är det nära.
 

Utan större problem sätter jag ut redskapen mellan Storskär och Kubben. Åtta spön räcker att börja med. Bara skedar. Lätt nerblyade på pulkspöna. Riggarna sätter jag från femton meter upp till fyra. När allt är ute och går som det ska, styr jag upp mot Borgsbrädan - redo för en lång dag. Christian Henriksson som är en duktig laxtrollare har gett mig många tips. Bland annat revbensspjäll, potatissallad och radio. God mat och lite skvalmusik som sällskap.
Ingen annan båt syns till. Trollingrallyt har ännu inte börjat. Tidigt i maj är vattnen inte söderkörda. Om några veckor kommer båtarna ligga och trängas varv efter varv utanför Grän. Man måste ha total koll på vart alla är på väg. Väjningsplikt och sjöregler. Tjattret och dödsnacket på VHF;en är tröttande.
Nu ligger havet tomt. Jag kan köra hur jag vill. VHF;en är tyst och timmarna går. Jag lyssnar på radio. Kisar mot solen. Med jämna mellanrum kollar jag spöna. Inget ska lämnas åt slumpen, inget drag ska fiska dött med näbbgädda eller tång på. Min mentala förberedelse har varit god. Är helt inställd på att det kommer ta dagar innan första hugget. En laxtrollare i dessa vatten måste ha ett psyke som en järnspis. Börjar tvivlet få grepp är man illa ute. Jag hatar när man har ovant folk med i båten som efter ett par ynkans timmar frågar:
- Ska det inte hugga snart?
- Nej, säger jag då. Det tar veckor.
Oftast följer de bara med en gång.
Vajrarna sjunger, tordmularna gör sina kontrollvarv. Huvudskärs fyr står som en sista mänsklig utpost innan himmel och hav smälter samman. Jag är lycklig. Minst tio trollingdagar har jag på mig. Till Nynäs Lax Cup kommer min fiskekamrat Roland Olsson från Mora och tar över ratten. Han har psyke som en järnspis. En mycket bra trollingkamrat. Han skulle aldrig ställa frågan:
- Hugger det inte snart?
 Han säger inte så mycket över huvudtaget, och det är bra. Ska man trolla fem dagar i sträck gäller det att kunna hålla käften tillsammans och trivas med det.
Plötsligt skriker rullen till ett av pulkspöna. Jag bara stirrar på den. Får som stillestånd i hjärnan. Det slirar i huvudet innan jag fattar och säger till mig själv:
- Du har en.
Spöt står i tung, tvär båge. Det blir rörigt. Jag tar spöt och drillar samtidigt som jag styr båten och tar upp djuploden. Det är en stor fisk. Ingen tvekan. Tungsug i spöt. Obegripligt, jag drillar lax efter bara några timmars trolling. Läget är helt under kontroll. Bara babords pulkspön är ute. Andra sidan är ren. Det borde räcka. Laxen gör en lång rusning, kanske tvåhundra meter lina är ute. Den hoppar och tycks hänga en stund i horisonten.
Och så släpper det. Rullen tystnar. Spöt blir rakt. Blir helt kall, vill inte tro det, vevar förtvivlat i hopp om att fisken simmar mot mig. Men det gör den inte. Jag förvånar mig själv genom att sparka på en låda i båten. Sparkar helt enkelt sönder den. Mitt psyke är inte som en järnspis.

Log: 14 timmars laxtrolling. 1 tappad. 0 lax i båten.

7 maj
Det är tät dimma. Jag får köra från ö till ö för att ta mig ner till Järnsundet. En GPS-kartplotter skulle ha varit till stor hjälp i dag. Men vid någon punkt tar pengarna slut. För min del var det precis vid kartplottern. Visst hade jag kunna köpt en. Men då hade jag fått stanna hemma på grund av bensinbrist. Hellre är jag på sjön och inte vet vad jag är, än hemma med en kartplotter. Jag stannar på gråfjärden ut mot havet. Det är bara vitt, hela världen är vit. Havet finns där framför mig. Jag tvekar, fegar. Går in i en vik på Utö och lägger mig och väntar. Dricker kaffe, vilar en stund på durken. Efter någon timme ökar sikten. Solen lyser igenom, en ljus skiva. Det öppnar upp. Storskär syns och jag åker ut. Lagom får jag redskapen i vattnet då dimman sluter sig igen. Jag kör. Timmarna går. Var jag är vet jag inte. Men hem kommer man alltid. Frågan är när. Jag roar mig med att lägga ut ett spö med flytrapala rakt bakom båten. Originalkrokarna är bytta mot kraftigare av god kvalité. Och så går det några timmar igen. Det finns inte mycket att se i dimman och på radion är det svårt att få in någon kanal, som om dimman gör luften tjock för signalen. Revbensspjällen är redan slut.
Då drar det till i Rapalaspöt. Rullen skriker i några sekunder, sen blir det tyst. Jag tar hem och kollar vobblern. Det är inte möjligt? Rapalan är tilltuggad och krokarna hopklämda. Jag ser akterut i dimman, ser stråket som båt och motor gör i vattnet, små virvlar och strömmar som försvinner i en vit vägg. En tom olustig känsla. Ett visst obehag. Jag ser på vobblern. Tar det personligt. Någon eller något jävlas. Vad var det? Tjugo kilo?
Fan.
Log: 12 timmars trolling. Ett hugg. 0 lax i båten. Svårt att hitta hem. Utsidan av Utö är inte att leka med i mörker och dimma.

10 maj
Det blåser hårt. Jag är på Gråfjärden med fören riktad ut mot havet. Jag åker ut fast jag inte borde. I det här vädret vore det klokt att bara köra på djupriggarna, jag vet det. Men ändå försöker jag få ut pulkorna. Det blir ett helvete. Jag hänger och slänger i masten. Pulklinorna trasslar in sig i djupriggsbommarna. Vinden tilltar. Jag packar ihop och åker hemåt.
Log: 0 timmars trolling. 0 lax i båten. Skulle min fru sett mig skulle jag aldrig mer fått åka ut och fiska. Inte ens bäckmete med flytväst.
 
12 maj
Det blåser fortfarande. Men inte lika hårt. Ett gränsfall. Vattnet sprutar högt i bränningarna söder om Bodskär. Den sydliga vinden pressar på och bygger upp sjön. Det vore en mardröm att få motorstopp och driva mot dem. Man dör då. Jag sätter ut mina spön och kör på norrsidan om Storskär. Det har huggit där förr. Vågorna får det att rycka och slita i spöna. Pulkorna hoppar och far på vågorna. Inga andra båtar syns till. Timmarna går. Jag ser på rullarna. De är tysta. Känner in bromsarna - att de inte står för hårt. Vinden ökar. Det börjar bli besvärligt. Tillräckligt för att jag inte i onödan ska ta in och kolla redskapen. Jag överväger om jag ska avbryta. Men bestämmer mig för att fortsätta ett tag till. Tänker en stund på sjösäkerhet. Det viktigaste är väl att inte åka ut ensam i hårt väder. Jag inser att jag inte borde vara där jag just nu är. Vågorna är mycket stora. Man vänjer sig, det är farligt. 10 sekundmeters vind, men ökar det lite till, blir det fort ohållbart. Det rycker allt hårare i spöna. Vågorna sliter i båten. Jag inser att jag inte kan ta in redskapen just här och nu. Vänder hemåt och får en djävla avdrift ner mot Revet vid Bodskär. Vattnet dånar i bränningarna, som mullrande kanonskott. Motorn går fint. Jag litar på den. Våghöjden är två meter, kanske mer. Det känns som tre meter. Jag uppskattar vinden till kanske 13-14 sekundmeter. Nu fiskar jag inte. Kör bara för att komma runt Bodskär och in på Gråfjärden. Båten trycks upp snabbt och högt i vågorna. Djupriggsbommarna bågnar. Skit. Skulle nått hända nu blir det svårt. En stor våg rullar emot mig.
Båten trycks upp och det smäller till. Rullarna på alla fyra djupriggsspöna börjar skrika samtidigt. Först fattar jag ingenting. Dubbelhugg, trippelhugg, fippelhugg.
Sen blir det tyst. Bägge vajrarna har gått av.
Jag kommer rund Bodskär och först inne på Gråfjärden kan jag börja ta hem spön och pulkor. En sån här dag skulle man aldrig åkt ut. Vissa dagar är det så självklart hårt väder att man stannar hemma. Men så finns det dessa förbannade gränsdagar. Vad ska man göra med dem? Jag har dubbla ankare och dubbla långa ankarlinor. Vattentäta nödraketer i overallen. VHF-radio. Men den stora faran är att ramla överbord vid ensamtrolling. Hur många använder dödmansgreppet - den där fåniga röda plastspiralen som sitter i reglageboxen. Jag vet ingen. En bättre anordning vore mycket enkel för båtmotortillverkarna att ta fram. I dag när motorerna styrs av elektronik kunde man ha en liten dosa, ungefär som fjärkontrollen till billarm och lås. Om dosan kommer tio meter från motorn slås motorn av. Det skulle vara ett användbart dödmansgrepp för oss trollare. Vi far ju runt som tävlingsseglare i båten och riggar spön och så.
Helt klart så fungerar inte den röda plastspiralen.

Log. 7 timmars trolling. 0 hugg. 0 lax i båten. Vädermässigt en gränsdag. Fast man vet inte att man borde varit hemma förrän man varit ute.

18 maj
Min satsning på trolling efter vårlax börjar otäckt likna andra vårar. Pengarna bara rullar. Nya vajrar och blylod är inhandlade. Samt klämmor och annat smått. Det är otroligt vad allt småkrafs till denna sport kostar. Min dröm om tjugokiloslaxen har stelnat lite. Det har runnit lite gips i den skimrande föreställningen om storfångst. Det börjar mer handla om att härda ut och hoppas på fisk över huvudtaget. Havet ligger i alla fall snällt. Vinden ligger på 3-4 sekundmeter. Rullarna tiger tysta. Kanske jag släpar på näbbgäddor och tång?
Jag kollar det sen.
 

Timme efter timme. Distans efter distans. Liter efter liter. Oljeländerna jublar. Andra båtar syns till. Tjattret på VHF;en har börjat. Det är tröttsamt. Rille, Ralle och Raffe, samt alla andra tycks få hur mycket lax som helst.
Men min motor går i alla fall bra.
Kanske jag har näbbgäddor på varenda spö?
Jag slår av kanal 72 på VHF;en för att slippa höra om alla fångster. Behåller bara nödkanal 16 på utifall någon får så mycket lax att han sjunker och behöver hjälp.
Snart kommer Rolle ner och tar över rodret. Vad skönt det ska bli. Då kan jag ligga på durken och spå i moln. Sen ska vi ha kul och köra pinntricket och fyrtricket och slipstreama. Fem dagar ska vi trolla ihop. Det är lång tid i trång båt - kan kräva gummiknivar.
Log: 12 timmars trolling. 0 hugg. 0 lax i båten. Det är fan i mig otrolig. Jag borde gå Tapsas trollingkurs.
 
23 maj
Rolle har tagit över rodret. Det är dagen innan Nynäs laxcup. Vårt team Atomragnar ska bara känna på grejerna innan tävlingen. Köra vattnet runt Landsort. Men den förbannade VHF;en raspar fram den ena fångsten efter den andra utanför Grän. Rolle styr ut mot nordost. Upp mot Grän. Jag har inget att sätta emot. Han är pigg och otrollad. Jag har börjat svalna.
 

Plötsligt ligger vi och trollar någonstans i ingemansvattnet mellan Gunnarstenarna och Grän. Ett helt ointressant område med platt och tråkig botten. Jag lägger mig på durken och spår i moln. Men kan inte koppla av. Tänker på dessa förbannade näbbgäddor. Känner runt på spöna och lägger mig igen.
Det går någon timme och jag tycker vi inte rört oss ur fläcken på ingemansvattnet.
- Kolla, säger Rolle. En polsk färja på väg in till Nynäs. Vi slip-streamar lite.
Rolle har fått för sig att det är bättre bakom stora båtar. Eller åtminstone i stråken där de har kört. Bara han är glad och håller ut får han slip-streama hur mycket han vill. I och för sig är jag kapten i teamet och får ta alla utskällningar för brott mot sjöregler och dåligt uppförande. Men det ingår i kaptensrollen att ta sådana smällar.
Rolle jagar efter den polska färjan. Det otroliga sker, mitt ute på plattbotten, i stråkvattnet efter polacken. En rulle skriker igång helt hysteriskt. Jag tar snabbt ut spöt ur hållaren och räcker det till Rolle.
- Den är din, drilla. Du har slip-streamat den själv.
Rolle drillar, jag håller båten och tar in redskapen. Några spön trasslar ihop sig. Dragen kommer upp i ett nystan av lina. Rolle drillar lugnt och odramatiskt. Fisken vill inte visa sig, inga hopp, inte minsta plask i ytan. Det tar tid, fisken fick mycket lina i början. Jag tycker han kan brotta på den hårdare. Allt för att få dramatiska drillbilder. Jag vill ha hopp och plask och bottenböjda spön. Men det får jag inte, hur mycket jag än önskar.
- Ta det lugnt, säger Rolle. Den ska i håven.
Det är först när den kommer in till båten som vi ser hur stor den är. Jag tippar på tolv kilo. Jag får in den i min stora håv och vräker upp den i båten. Vågen stannar på tio kilo.
Vi är glada, men det är en mycket lång bit kvar till tjugo kilo. Nu står det 1-0 mellan havet och vårt team. Det ger oss självförtroende. I alla fall för några timmar tills solen går ner.
Vi åker mot Nynäs och har en hel del trassel att reda ut.
Log: 8 timmars trolling. 1 hugg en lax i båten. 10 kilo, slip-streamad.
 
24 maj. Nynäs laxcup dag 1
På kaptensmötet står hundra overallklädda fiskare och lyssnar på tävlingsledningen. Vi får regler och förmaningar samt det förväntade vädret draget för oss. Ett nytt pris är också instiftat. Ett Lucky Loser pris ska lottas ut bland de som inte fått något under tävlingen.

- Vem vill ha det, säger jag till Rolle. Som om det inte var hårt nog att gå tom.
Vi kör i vattnen på västsidan om Öja ner mot Stenstranden. Det är mycket tång som flyter i ytan. Jag får kolla redskapen hela tiden. Här på västsidan av Öja har vi missat en stor lax i tidigare tävling. Det var en konstig händelse, faktisk brukar vi bara ha konstiga händelser. Det är sällan någon fisk kliver på fullt normalt där de ska. Men laxen på västsidan av Öja klev på där den skulle. Många har fått fisk där. Men sen var inget normalt. Hugget kom på ett ytspö över 70 meters djup. Rullen skrek och jag tog spöt och drillade. Det var en våldsam kamp ett tag. Sen släppte det. När jag vevade hem hade jag ett annat drag på. En grön/gul Stinger med svarta prickar. Min krok satt fäst i Stingerns krokring. Alltså, en lax som redan har ett drag i munnen hade huggit efter mitt och krokat ihop dragen. Det måste vara ett mycket svårt trick. Förra året på Nynäscupen fick vi en fyrakilostorsk vid Bredgrund. Med tanke på hur få torskar det finns kvar i Östersjön måste vara svårare än att få en lax på tio kilo. Torsken var den enda fisk vi fick på den tävlingen.
Sen finns det många andra konstigheter som jag och Rolle aldrig pratar om. Vi låtsas helt enkelt inte om dem.
Nere vid Stenstranden skriker en rulle på ett av pulkspöna. Vi bara stirrar på varandra. Som chockade. Det har bara gått någon timme. Rolle drillar. Jag tar ratten och avvaktar med att ta upp redskapen. Den verkar inte så stor. Men skulle det visa sig annorlunda får vi öppna upp en gata. Men så tystnar rullen. Den släppte.
- Vafan.
Mer finns inte att säga.
 
Timmarna går. Vi har bytt plats och är på väg ut mot ingemansvattnet mellan Gunnarstenarna och Grän. Rolle spanar efter färjor. Det börjar bli tråkigt. Jag ligger på durken och spår i moln och tycker vi redan tappat greppet om det hela och fallit till ett ostrukturerat fiske. Det tycks finnas fler som har tråkigt. Plötsligt ljuder sång från VHF;en. Någon sitter i sin båt och sjunger för full halls på kanal 72. En laxsång till misströstande trollare. Det låter som Rille.

Log: Som vanligt. Fint väder i alla fall. Är svårt solbränd, ett hug, ingen lax i båten. På invägningen fanns några alldeles för stora laxar. Man kan undra var de har fått dem någonstans.

25 maj. Nynäs laxcup dag två.
På kaptensmötet säger tävlingsledningen åt oss att inte leka med VHF;en.
- Men laxsången var bra, säger någon.
Starten går.
Vi lägger mycket tid vid Bredgrund och ut till Karsavasen. Det är fina områden för pinntricket. Det går till så här. Jag ligger på durken och så vänder sig Rolle om och ler ner mot mig. Han ler inte så ofta, så jag vet genast vad som är på gång.
Pinntricket. Ena pulkan närmar sig ett sjömärke ”Pinne” och det är oerhört svårbedömd om pulkan ska gå på vår sida. Dialogen som då uppstår går så här:
- Det går aldrig, säger jag.
- Äähh, det är lugnt, säger Rolle.
Pulkan närmar sig. Vi stirrar på den. Som om vi med blickens kraft skall få den på rätt sida. Att jag skulle kasta mig på ratten och knuffa undan Rolle och styra upp, eller springa fram och veva in pulkan är otänkbart. Under pinntricker får inga nerver visas. Det går ut på det.
- Det går inte.
- Jo.
- Nej.
- Jo.
Tre meter kvar. Två meter kvar. En meter kvar. Noll meter kvar.
- Det gick.
- Jag sa ju det.
Och så är vi glada i en kvart eller så.
Det mest lyckade pinntricken ger ifrån sig ett ljud då pulkan snuddar pinnen. Än har Rolle inte gjort något misslyckat pinntrick. Det snyggaste var det han gjorde precis vid Bredgrunds fyr. Vi stirrade andlöst på pulkan när den strök pinnen. Och jublade. Vi glömde oss helt och kom så nära fyren att pulkan skrapade emot den. Vilket fascinerade oss så mycket att vi inte tänkte på djuploden och grundet som kommer straxt efter. Djupriggarna böjdes som bananer när vi körde fast bägge djuploden. Det var faktiskt så vi fick torsken.
Log: 10 timmars trolling. 0 hugg. 0 lax i båten.
 
26 maj. Nynäs laxcup dag tre.
Vi snurra i vatten uppe vid Grän. Det är många båtar, det är trångt. Ingen tycks få något. Vi går upp mot storskär. Vajrarna sjunger och rullarna tiger tyst. Jag kollar om vi släpar tång och näbbgäddor, men alla beten går rena. Jag lägger mig och spår i moln. Mitt trollingpsyke är inte längre som en järnspis. Det här skulle ju bli min genombrotts säsong. Rolle och jag har inte sagt ett ord till varandra på tre timmar. Jag somnar.
Vaknar med ett ryck att en rulle skriker till. Den tystnar efter några sekunder.
- Drömde jag.
- Nej, vi hade hugg.
Jag kollar betena och vi kör över området igen, gång på gång. Inge fler hugg.
VHF;en är tyst. Jag skulle gärna höra Rille sjunga laxsången igen.
Log: För många timmars trolling.0 hugg. 0 lax i båten.
 
27 maj. Nynäs laxcup dag fyra.
Det är sista tävlingsdagen. Och jag känner att det är årets sista laxtrollingdag för mig. Magin har så att säga försvunnit.
Men Rolle är fortfarande som en järnspis. Får han bara grovt bröd med bryggarkorv och mjukost är han glad. Jag skulle behöva något starkare. Det är märkligt med fiske, speciellt laxfiske. Jag kan känna på mig att jag inte ska få något. Det är som om jag fiskementalt är inlindad i gladpack. Finns inte känslan där så går det aldrig.
- Jävla trams, säger Rolle. Man ska inte vara så känslig.
- Det är kört, säger jag och lägger mig på durken. Kraften är inte med mig.
Rolle ser på mig och säger:
- Det är alltså ditt fel om vi inte får något.
- Ja, för jag är inte längre mentalt här. Jag tänker på laxflugfiske i Norge. Drömmer och planerar om det. Vadar redan uti älven.
Vi kör i vattnen vid Grän. Det som skulle chocka mig mest nu är inte att bli uppstrålad av ett ufo, eller överfallen av en sjöjungfru, eller krocka med en ubåt. Ett hugg och rullskrik skulle förefalla övernaturligt.


















 







Jag är helt slut. Ligger där och ser i molnen och undrar hur många näbbgäddor och tångruskor vi släpar på. Allt borde tas in och kollas. Jag kommer inte upp från durken. Jag har trollat klart. Och det finns inget fiske man kan bli så klar med som trolling. Det får sitta hur många näbbgäddor som helst på dragen. Jag kan se dem framför mig hur de snurrar genom vatten och tvinnar våra linor. Flätar ihop alla redskap till en lång, grov kabel.
Jag hatar näbbgäddor.
Tävlingstiden tar slut, inte en näbbgädda, inte en tångruska satt på redskapen. De har fiskat så fint. Men mina negativa vibbar till trollingfiske har förstört allt. Tävlingsbåtarna strålar samman mot Nynäshamn och gästbryggan. Flytoverallsgula och röda människor strömmar bort mot invägningen. Somliga bär laxar, andra bär trollingdepression.
Rolle får gå själv upp till invägningen, startbrickan ska lämnas tillbaka och någon prisutdelning vill jag inte vara med på. Jag har stått där tillräckligt många gånger med händerna i overallsfickorna och tittat på. Teamen som inte fått något brukar klumpa ihop sig i något hörn med tomma blickar och söka tröst hos varandra. Vi och dom. Efter första tävlingsdagen kan vi vara ganska många. Vartefter dagarna går blir förlorarhörnet glesare. Såna man pratade med dagen innan, men nu fått fisk har flyttat på sig och fått ett helt annat glitter i ögonen. Svikare!
Jag stannar helt enkelt i båten och trasslar upp redskapen. Medan jag gör det räknar jag ut att jag kört upp omkring fyrahundra liter bensin och fått en lax i båten. Det kommer att ta ett år att glömma den uträkningen. För jag kommer att glömma. Nästa maj kommer längtan ut på havet bara skrika i kroppen. Så är det - kommer alltid att vara. Drömmen om tjugokiloslaxen kommer åter att hänga där som en himmel i silver och violett. Men det tar ett år.
Applåder och vrål hörs från prisutdelningen. Jag skär ner linorna och packar ner skedarna. Rolle kommer tillbaka. Han håller upp en låda med en mobiltelefon och säger:
- Vi vann. Vi blev Lucky Loser.